The Other Side of the Story av Marian Keyes

Att jag aldrig lär mig att det är bäst att skriva ner sina åsikter och tankar om en bok innan man hinner glömma bort dem. Nej, missförstå mig inte. Boken var inte så dålig/lättsmält/lågklassig att jag glömmer bort den samma sekund som jag plockar upp en annan bok, men just nu så är jag mitt inne i HP-Koma 2009 plus att jag har läst två av årets bästa böcker hittills efter "The Other Side of the Story", så det är som att min hjärna är lite molnig - att det är ett fint dis av kondens som hindrar mig från att se mina tankar om Marian Keyes tydligt.

(Sedan så ska vi inte nämna det faktum att jag har börjat se på Buffy säsong ett igen... Nej, det är en hemlighet som jag döljer för alla - familj, vänner och bloggläsare - för att undslippa en lång inspärrning på behandlingshem/rehabiliteringshem).

"The Other Side of the Story" är ännu en av dessa Keyes romaner där det inte är en hjältinna (mest troligt en Walsh-syster), utan där flera olika kvinnor med olika problem samsas om de 600 sidorna, på samma sätt som i "Last Chance Saloon" och "This Charming Man". Denna bok handlar om Gemma Hogan, en festarrangerare vars far plötsligt lämnar hennes mamma för sin sekreterare som är jämnårig med Gemma. Hennes mamma är djupt deprimerad och vägrar att bo själv i huset, så Gemma måste flytta in där och ta hand om henne, samtidigt som hon försöker att laga sitt eget hjärta som gick i bitar då hennes bästa vän Lily stal hennes livs kärlek Anton. I London så bor Lily och Anton i en liten, trång lägenhet i ett dålig område. När deras dotter Ema föds så inser de snart att deras liv inte är särskilt stabilt. Anton jobbar på ett nystartat tv-bolag utan klienter och Lily är misslyckad PR-agent och ekonomisidan ser mörkt ut - tills Lily skriver en bestseller. Jojo är Lilys editor och en av de mest framgångsrika inom området. När det börjar ryktas om att förlaget ska välja en ny partner så är det ju självklart att Jojo ska ha platsen. Inte bara för att hon har en affär med en av delägarna, som dessutom har fru och barn, utan för att hon är förlagets bästa... om man nu bortser från slemmige Richie Gant.

Boken handlar till stor del om att allting har två sidor. Gemma förbannar kvinnan som gjorde att hennes far övergav dem, medan Jojo pendlar mellan en önskan att alltid ha Matt hos sig och skuld då hon vet att han isåfall måste lämna sin familj. Enligt Gemmas sida så ligger hela skulden hos den andra kvinnan, medan det i Jojos fall visas som ett förhållande, fullt av kärlek, som började som någonting oskyldigt, men som djupnade.

På samma sätt så får Gemma Lily att framstå som en hemsk person som stal Anton från henne medan de var tillsammans. I verkligheten så är Lily så medveten om andras känslor att hon nästan utplånar sig själv för att inte såra någon - och hon har en annan historia om hur hon och Anton blev tillsammans.

"The Other Side of the Story" var väldigt Marian Keyes-ish. Lättläst, lättsmält, lättsamt. Jag tycker fortfarande att Keyes är bäst i första person (så som systrarna Walsh-böckerna) och att det ibland blir lite konstlat med tredje person, speciellt när personer ska beskrivas. Värsta exemplet måste ändå ha varit i "Last Chance Saloon" då en av hjältinnornas underklädesprövning diskuterades i tredje person. Jag tycker att det känns lite Mary Sue när någon beskrivs utifrån och ord som "slanka mage" och "silkeslena hud" kastas omkring. Om det är i första person så är nog bara huvudpersonen en aning narcisstisk.

29 oktober så kommer det en ny Marian Keyes-bok, "Brightest Star in the Sky", och jag trodde först att det äntligen var dags för Helens bok (passande titel eller vad?), men det visade sig att den handlar om några människor i ett hyreshus.

Är det inte dags för Helens bok snart? Det har gått ett tag sedan "Anybody Out There" och jag behöver min dos av familjen Walsh. Kanske är det Helens otroliga quirkiness som gör det svårt för MK att komma på vad för slags katastrof Helen ska drabbas av... Får jag föreslå fängelsevistelse? Kan ni tänka er Mamma Walsh på ena sidan av en sådan där glasvägg med en telefon?

This Charming Man av Marian Keyes

Marians nya är en lila, glittrig tegelsten eller, den kändes i alla fall som en sådan när jag bar hem den från skolan. Tunga böcker + för liten väska med hårda axelremmar = öm axel.
Jag tror att jag måste ta och skaffa en mer bokbekväm väska.

"This Charming Man" handlar om tre kvinnors liv eller om Paddy de Courcy, mannen, politikern, drömmen som har spelat sin roll i alla deras liv.
Det är Lola Daly, stylist med lila slingor, som blir förkrossad när hon en dag ser på nyheterna att Paddy, hennes pojkvän sedan ett år tillbaka, ska gifta sig... med en annan kvinna. En kvinna hon aldrig förut har sett eller hört talas om. Efter en tid av sammanbrott, katastrofala jobbmissar och förföljelse av ex-pojkvännen så tvingar hennes vänner henne att ge sig iväg från Dublin. Hon skickas till Uncle Toms stuga, en väninnas farbrors lilla hus vid havet, och får order att stanna där tills hon har lugnat ned sig, i en by med minst sagt härligt excentriska personer - så där som bara irländare kan vara.

Grace Gildee har känt Paddy länge, sedan ungdomen, men är inte precis en nära vän i nuläget. Hon är journalist och jagar alltid efter en bra story, samtidigt som hon försöker få förhållandet med pojkvännen Damien att funka, stödja sin faster Bid under hennes cancersjukdom, sluta röka och sköta om sin söndriga tvillingsyster Marnie på distans.

Marnie lever det till synes perfekta livet i London med en älskande, välbetald make, två döttrar och ett fint hus, men allting är inte så perfekt. Marnie kan inte glömma vissa saker ur det förflutna... eller sin första kärlek, en viss Paddy, och tar ibland till flaskan för att få lite själsro.

Paddy de Courcy ser ut som den perfekta mannen, men alla har sina skelett i garderoben.

(Egentligen så finns det en fjärde kvinna också, Alicia Thornton, men eftersom hon bara får ca 20 sidor av hela boken att berätta sin point of view så räknade jag inte med henne).

Det kändes som att "This Charming Man" försökte få med så många "stora problem" som möjligt. Det var misshandel, alkoholism, självhat, cancer, you name it - och ibland så kändes det nästan som att Marian tryckte ihop flera böcker till en. Som att hon hade material till mer än en bok, men sedan beslöt sig att knyta ihop alla kvinnorna med en gemensam nämnare.

Marian försöker ge de olika kvinnorna en egen röst (och även ett eget typsnitt). Lola Dalys del berättas i dagboksform med korta meningar - som jag störde mig otroligt mycket på till att börja med... Eller egentligen störde jag mig på dem hela tiden, enda skillnaden var att efter ett tag så lyckades jag fokusera mer på vad som hände än på att vissa ord saknades. Jag, som har den skriftliga motsvarigheten till mundiarré, förstod inte riktigt varför Lola envisades med att tänka/skriva så nedhackat! Fast det är klart, hennes språk gjorde hennes del till en oavsinande källa av komik och sträckta smilband.

Grace Gildee är däremot mer i min stil, fast väldigt vag. Lola var min favoritperson, men av tvillingsystrarna Grace och Marnie så föredrog jag helt klart Grace. Kanske för att hon var den person som verkade mest... sammanhållen och minst krossad. Eller så kanske det var för att hon uttryckte sig i hela meningar.

Hennes tvillingsyster Marnies delar berättades i tredjeperson, istället som i jagform som de flesta andra Marian-karaktärer gör. Jag har sagt det förut, men jag tycker om jagformsredogörelserna mer än de i tredjeperson, men jag är faktiskt glad att jag slapp ta en inblick i just Marnies huvud. Marnie är min BOATS-tristess personifierad. Jag har svårt för folk som är destruktiva, eller som innehåller allt för mycket smärta. Varför? Inte för att jag är ett känslokallt monster, utan för att det gör för ont i mig när en karaktär lider. (Nu börjar jag bli lite självmotsägande och för att reda ut det: Det finns två sorters smärta. Det finns smärtan som infinner sig när någon måste göra någonting hemskt, när någon dör eller då man har förlorat någon/något. Sedan så finns det den där smärtan som gör att man inte klarar av vardagen, vill fly eller hatar sig själv. Det är den jag inte klarar av. Den andra typen gottar jag mig i - fiktivt ... och inte lika känslokallt som jag får det att låta.)

För att avsluta en väldigt spridd recension: Jag tyckte att boken var bra, en mix av allvar och humor, men att tvärtemot de flesta av Marians andra böcker så vägde den här mer på skuggsidan än den ljusa sidan. Skämten och de komiska elementen gjorde inte så att den kom i jämvikt. Det var alltså en väldigt mörk Marian-bok. Det fanns vissa delar som jag bara önskade skulle ta slut och ibland så var jag faktiskt inte så inne i läsandet, men jag var ändå fast. För jag var ju tvungen att ta reda på vem som var ägaren till alla de där misshandelcitaten i början av varje ny del.

Watermelon

Nu har jag berövats min Marian Keyes-oskuld på ett högst tillfredställande vis. Även fast jag äger Anybody Out There valde jag att börja min bekantskap med Marian genom hennes första bok, Watermelon - jag är svåra tvångstankar när det gäller att läsa böcker som är sammankopplade på något sätt i okronologisk ordning.

Watermelon handlar om Claire Webster (née Walsh), 29 år lever i det perfekta äktenskapet med en underbar man och en mysig lägenhet mitt i London. James är den ultimata killen, varm, beskyddande och ställer alltid upp för henne. Allt är perfekt... enda tills paret Webster får sitt första barn. Direkt efter förlossningen berättar James att han tänker lämna Claire för en annan kvinna, och utan att ens ha sett sin dotter lämnar James sjukhuset och Claires liv. För att hantera livskrisen så flyr Claire hem till Dublin, till sitt barndomshem där hennes föräldrar och smått excentriska systrar finns för att stödja henne. Allt eftersom tiden går återhämtar sig Claire och börjar inse att livet utan James inte är så hemskt nu när hon har Kate... och gudomlige Adam, hennes systers studiekompis, som verkar intresserad av henne. Så när James till slut pallrar sig tillbaka in i hennes liv har hon förändrats, mer än vad han någonsin kunnat tro.

Jag fastnade för Watermelon, direkt, det sa klick. Jag började läsa den och på två minuter så låg Interview with the Vampire bortglömd på sängbordet, och den har legat där ensam och samlat damm enda sedan torsdag eftermiddag. Stackarn. Watermelon ser mer svåröverkomlig ut än vad de flesta andra chick lit-böcker gör (kan bero på att den har 600 sidor), men när jag väl började läsa så läste jag i timmar. Igår läste jag 300 sidor i sträck utan en tanke på tiden.

Jag tyckte synd om Claire, jag ville hjälpa Claire. Jag kände för henne och stod likt en galen sportmamma och hejade på henne vid sidlinjen. ("Du klarar det!" "Spöa honom!" "Neej, se upp!").

Nästa Keyes-bok jag ska ge mig i kast med är Rachel's Holiday, och vi får se vilken Walshsyster jag tycker mest om efter den.

5 in 1

Jag vet inte vad jag har haft för mig på sista tiden, men i morse så slog det mig att jag inte hade haft på min dator på en hel vecka. Så länge har den nog aldrig varit avstängd i sitt 2 åriga liv, inte ens sammanlagt.

Jag insåg just att jag inte ens har lagt ut min lista över vilka böcker jag har läst 2007, och inte heller mina mål för 2008 - som är ungefär samma som förra året, och jag gissar att resultatet kommer att bli likadant som förra året. Jag kommer att uppfylla hälften och tro att jag har uppfyllt resterande, allt för att upptäcka att jag inte ens har varit nära den godkända gränsen när jag skriver "Läst 2008"-listan.

Under min frivilliga dataledighet så har jag gjort någonting jag aldrig förut lyckats med. Åh, säger säkert ni - precis som bakgrundsljuden på något av alla de där amerikanska programmen om stora familjer som alltid har gått på eftermiddagarna. Det är ingen stor bedrift, men... Jag har äntligen lärt mig att "slalom-läsa", dvs. hålla på med flera böcker på en gång. Det är inte så mycket att sträva efter - men jag har aldrig förut lyckats med det.

Sedan 1 januari har jag hunnit läsa 5 böcker, en imponerande siffra .. om det inte hade varit så att 2 av de där böckerna är klassade som barnböcker. Oops. Därför så måste jag sätta igång med mål 1 på min kommande bok-nyårslöften-lista. (Alla lästa böcker ska redovisas och recenseras eller refereras i bloggen). Det här får bli ett väldigt långt multi-recensions inlägg. Jag får ta det lite kortare den här gången. Kortkort om handlingen, ännu kortare om mina åsikter.


Förnuft och känsla av Jane Austen

När herr Dashwood dör blir hans hustru och de tre systrarna Dashwood tvungna att flytta från deras gods, Norland, som har tillfallit deras styvbror. En släkting tar dem under sina vingar och låter dem bo på hans ägor. De två äldsta systrarna Dashwood, Elinor och Marianne, räknas som bokens huvudpersoner och man får följa dem i jakt på kärlek och hur de hamnar i den olyckliga kärlekens klor. Den första av Jane Austens böcker att bli publicerad.

Jag drog en hel del paralleller till Stolthet och fördom, som svävar högt ovanför Förnuft och känsla. Elinor påminner lite om Elizabeth och Willoughby har flera av Mr Wickhams mindre trevliga drag. Boken var mysig, som klassiker ofta är, men var inte i klass med Stolthet och fördom - långt ifrån

Go ask Alice av Anonymous.

Boken är egentligen en anonym amerikansk tonårstjejs dagbok, som gavs ut 1971 av flickans familj som en varning mot droger - och ett exempel hur det kan gå.

Själva syftet med boken är säkert att man ska känna medlidande med dagbokens berättarjag, och se hur droger kan förstöra ens liv. Jag kände inget medlidande med henne, tvärtom så var jag mest irriterad på berättarjaget. Hon är hemskt ... barnslig ibland. Det är en hemsk bok, men den ger ändå ingen särskilt bra inblick i vad som händer. Det är som att man får lösa trådar här och där - vilket är naturligt eftersom det är en dagbok, men ändå. I början av boken nämns Beth (eller Ruth) som är hennes enda vän, men efter den första sommaren så nämns aldrig Beth igen. Hon åker på läger, och sedan poff så är hon försvunnen ur hela boken. Samma är det med Rick och Chris och flera andra personer som nämns flitigt i vissa avsnitt. Eftersom det är dagboksanteckningar så hoppar de över vissa viktiga händelser, och man hänger inte med utan får själv försöka lista ut vad som har hänt.

Coraline av Neil Gaiman.

Coraline Jones' familj flyttar in i en lägenhet i ett gammalt hus, en helt vanlig lägenhet med helt vanliga rum ... och en mystisk dörr. Bakom dörren finns vanligtvis en tegelvägg, men en dag när Coraline låser upp dörren så finner hon en lång mörk korridor. Korridoren leder till en annan lägenhet som ser ut exakt som Coralines familjs. I lägenheten finns även en exakt kopia av hennes mamma och av hennes pappa. Dessa kopior kallar sig hennes "andra föräldrar" och säger att de har längtat efter henne. De verkar bry sig mer om Coraline än hennes riktiga föräldrar gör, men de är mycket farligare än hon först hade kunnat tro.

Det första jag märkte när jag tog ut boken från bokhyllan var den lilla rutan på baksidan som upplyste läsaren att boken passade för "Age 8 +". Aha, tänkte jag då. Det märks att boken är en barnbok (dels för att den är riktigt tunn, och dels på språk och story), men det gör absolut ingenting. Neil Gaiman har gjort det igen. En till riktigt konstig fantasybok, om alternativa världar som gränsar till vår. En skräckis för barn - och för mig som upptäckte att min puls var högt över normalt i slutet av boken.

Callgirl på Manhattan av Tracy Quan.

Handlar om Nancy som jobbar som prostutierad på Manhattan, åt en ansedd bordellmamma, med en massa fina "kunder". Nancy har alltid jobbat som prostutierad, men hennes fästman Matt tror att hon är redaktör på en tråkig liten tidning. Det är väl hela handlingen. Just ja, de ska gifta sig och hans syster snokar i Nancys liv ... och Nancy vet inte hur hon ska kunna hemlighålla sitt yrke efter giftemålet. För hon vill ju verkligen jobba som Callgirl.

Tada. Jag köpte den här boken så att jag skulle ha någon lätt, ganska dålig chick-lit bok att läsa på tåget ner till Sundsvall - och eftersom bokhandeln här uppe inte är särskilt bra så hittade jag bara en chick lit bok som inte var skriven av Denise Rudberg - nämligen den här. Jag tror inte att jag ska kommentera innehållet. För då ryker min image som snäll oskuldsfull välskött flicka. Dock kan jag säga att den var som Sex and the City - och lite till.

En olustig början av Lemony Snicket.

Jag hittade ett gratis exemplar av första boken i Syskonen Baudelaires olycksaliga liv-serien, och kände att jag måste läsa den.

Boken handlar om de tre syskonen Baudelaire; Violet, Klaus och Sunny, som en dag helt plötsligt blir föräldralösa och hemlösa när en fruktansvärd brand förstör deras flotta hus och tar deras föräldrar ifrån dem. Hela den Baudelairska förmögenheten tillfallar de tre barnen, som får bo hos deras föräldrars vän Herr Poe tills de får en förmyndare. Denna förmyndare är Greve Olaf, en avlägsen släkting, skådespelare, tjuv och bedragare som försöker komma på ett sätt att vinna den Baudelairska förmögenheten och göra sig av med barnen.

Boken var väl... intressant. Den var aldrig tråkig och man visste aldrig vad som skulle hända, men det gick inte att komma ifrån att det var en barnbok. Det märktes. Det märktes verkligen.