Lejoninnans sång

Fastän jag redan höll på att slalom-läsa tre böcker så kunde jag inte hålla mig borta från biblioteket. En solig dag så drabbades jag av en akut längtan efter min favorit fantasyserie som barn - Lejoninnans sång av Tamora Pierce. Serien består av fyra böcker; Alanna - det första äventyret, I gudinnans hand, Kvinnan som rider som en man och Gudinnans förkämpe, och jag tror att det även finns en sequel serie som heter någonting med Vildmark... men jag har inte läst den för jag tycker att Alanna borde få leva ett problemfritt liv efter allt hon fått utstå.

I första boken får vi möta Alanna av Trebond, en adelsdotter från en förlänning uppe i norra Tortall, som drömmer om att bli riddare. Hennes tvillingbror Thom vill ingenting hellre än att bli en framgångsrik magiker. Så när Thom ska skickas till det kungliga slottet i huvudstaden Corus för att bli riddare så tar Alanna hans plats. Tack vare deras fars virrighet och Alannas lyckade förklädnad som pojke så går kuppen i lås. Alan av Trebond har antagits vid hovet och börjat sin träning till riddare. Det är svårt att dölja sin identitet och allt eftersom Alanna får vänner så sätter skuldkänslorna in... Kommer de att godta henne när hon avslöjar sin riktiga identitet? Bland hennes vänner finns den godhjärtade kloka Sir Myles, George - tjuvarnas konung - och självaste prins Jonathan. Allt verkar vara bra tills en viss Hertig Roger av Conté, prinsen kusin och enda tronarvingen efter Jonathan gör entré vid hovet. Är det bara Alanna som ser igenom Rogers leende fasad och ser han begär efter kronan? Och inte gör det saken bättre att Roger råkar vara en av kontinentens mäktigaste magiker...

Med hjälp av list och sina egna magiska kunskaper så försöker Alanna klara sig igenom sina år som riddarlärling, och hålla Jonathans rygg fri från hans kusin.

Jag älskade den här serien när jag var liten! Jag läste de två första böckerna för första gången i tvåan och sedan dess har jag läst om dem många gånger. De är inte riktigt lika bra nu som de var för åtta år sedan, men jag älskar dem fortfarande. De är en viktig del av min barndoms läsning.

Jag var förälskad i George när jag var liten, och jag ville vara Alanna för även om hon har det tufft så har hon världens bästa vänner. Det roliga med böckerna är att fastän jag har läst dem minst 15 gånger och kan vissa stycken utantill så gråter jag alltid vid exakt samma ställen! Hela slutet av Gudinnans förkämpe är en enda stor gråtfest för mig. Högst rekommenderade barnböcker.

Jag skulle dock inte rekommendera dem till en vuxen som aldrig förr har läst dem. Jag vet inte om det är översättningen, men det är en hel del språkliga missar. Jag har tänkt införskaffa dem på engelska... tror jag. Dels för att de inte finns på svenska och dels för att jag tror att många av de språkliga misstagen försvinner på orginalspråket. Fast, på något sätt så känns det lite slöseri med pengar att lägga 236 kr på böcker som jag redan har läst flera gånger...

En orsak till att jag skyller på översättaren är att det på flera ställen står fel namn. När Jonathan drabbas av svettfeber och Alanna försöker bota honom så står det att "Det var kokhett i rummet. Kläderna klibbade mot kroppen. Både Coram och Jonathan tog av sig sina skjortor...". Det kanske inte ska stå Jonathan där? Det verkar lite konstigt... Min gissning är att det ska stå Timon, den tredje personen av manlig kön i rummet.

Raoul får på flera ställen heta Ralon - som är en annan page, men jag tror ändå inte att det är honom de menar - och så står det ibland Duke Baird istället för Hertig Baird. Så de är lite slarvöversatta.

Jag försökte mig på att skriva lite episk fantasy när jag gick i fyran-femman. Det gick inte så bra. Språket var kasst - förvånande? - och allt var stulet från Lejoninnans sång; En ung flicka med ett namn som börjar på A och slutar på A vill bli riddare. Hon tränar för att bli det (dock utan att dölja sin verkliga identitet). Hon har en svart magisk katt med likanda gröna ögon som hon själv - Alanna råkar ha en "speciell" katt med violetta ögon... och gissa vilken färg på ögonen Alanna har? Min riddartjej hade magiska gåvor, gröna för att matcha sina ögon.. Någon som vågar sig på en gissning vilken färg Alannas gåva är? Violett.

Jag insåg efter ett tag att jag helt av hade kopierat Lejoninnans sång och lade ner hela projektet.

(Det fanns faktiskt en prinsessa som hette Amarantha i mitt utkast, ett tidigt exempel på min förkärlek till amaranter.)

Kitty-nostalgi

............................................

Mitt bland alla pappersnäsdukar, nässpray, varma drycker och andra saker som är livsviktiga när dunderförkylningarna slår till så hittade jag en kvarglömd ensam Kitty-bok. Inte precis en raritet, utan en av de här lite nyare böckerna där Kitty har en lite mer... orange färg på håret och ser lite mindre tecknad - men absolut inte verklighetstrogen - ut. Den första sidan -som säkert har ett namn - där allt ifrån tryckeri till upplysningar om vilket papper boken är tryckt på (miljövänligt, ej klorblekt) kan hittas informerar oss om att Kitty och bröllopsmysteriet även är "Nancy Drew Mystery Stories 136", och den är utgiven 1998 i Sverige.

"Kitty och bröllopsmysteriet" borde egentligen ha hetat "Kitty och bröllopsmysterierna" då boken handlar om fyra bröllop och de mystiska händelserna kring dem. "Fyra bröllop och nästan en begravning" hade också varit ett passande namn. Som vanligt så är Kitty på rätt ställe vid rätt tidpunkt och får ett nytt fall på halsen. Bess jobbar för bröllopsfirman Lyckolänken som ska ordna fyra bröllop under samma helg på herrgården Heights house och ber Kitty och George att hjälpa till. Redan innan första bröllopet ens har börjat börjar saker gå fel. Bruden är övertygad om att hon har sett ett spöke när hon byter om, någon försöker stjäla bröllopspresenterna, blomleveranserna går fel ... och någon mixtrar med Kittys bil.

Undra egentligen hur många gånger Kitty har varit nära att dö i en bilolycka pga att någon har mixtrat med hennes bil och a) kopplat ut bromsarna, b) dragit ut muttrarna, c) saboterat annan mekanisk del?

Det här är en sensationell Kitty-bok! De nämner ingenting om Kittys utseende, eller hur duktig hon är! Herregud, det måste vara en bluff - en piratkopia. Kan det verkligen vara så att det existerar en Kitty-bok som inte beskriver hur perfekt Kittys blå tröja matchar hennes underbara ögon? Eller hur trevlig Kitty är trots att hon är så rik? Det är ett mirakel.

"- Det kan bli riktigt kul att maratonjobba hela helgen, sa George muntert. Fastän jag var tvungen att avstå från ett riktigt maraton på söndag.
- Maraton - du menar att springa cirka hundra mil alldeles frivilligt? sa Bess och ryste. Nej tack, inte för mig."

"Hanna Gruen tittade in genom dörren från köket. Hon hade varit familjen Drews hushållerska i många år, men Kitty betraktade henne som mycket mer än en anställd. Hanna hade varit som en mor för henne ända sedan Kittys mamma hade dött när Kitty var liten."

Det känns lugnande att vissa saker inte har ändrats. Jag tror att den där sista meningen har varit med i varenda Kitty-bok jag någonsin läst.

"Han smiter! skrek Patti.
Men X hade inte räknat med Kittys snabbhet. Hon ilade efter honom, kastade sig över honom och tacklade honom till golvet."

Om Kitty kan springa ikapp en man som har beskrivits som vältränad hela boken och tackla honom till golvet då kan jag... bli hockeyspelare. Jag tror inte att jag avslöjar alltför mycket, och jag tror inte direkt att någon blir förtvivlad om jag gör det, men Kitty råkar ut för det vanliga "kloroform"-angreppet när bokens skurk trycker en "sötaktigt luktande trasa" över den ovetande Kittys näsa och mun. Hon blev inte bunden i den här boken utan bara instängd i en låst byggnad. Too bad for Nancy.

5 in 1

Jag vet inte vad jag har haft för mig på sista tiden, men i morse så slog det mig att jag inte hade haft på min dator på en hel vecka. Så länge har den nog aldrig varit avstängd i sitt 2 åriga liv, inte ens sammanlagt.

Jag insåg just att jag inte ens har lagt ut min lista över vilka böcker jag har läst 2007, och inte heller mina mål för 2008 - som är ungefär samma som förra året, och jag gissar att resultatet kommer att bli likadant som förra året. Jag kommer att uppfylla hälften och tro att jag har uppfyllt resterande, allt för att upptäcka att jag inte ens har varit nära den godkända gränsen när jag skriver "Läst 2008"-listan.

Under min frivilliga dataledighet så har jag gjort någonting jag aldrig förut lyckats med. Åh, säger säkert ni - precis som bakgrundsljuden på något av alla de där amerikanska programmen om stora familjer som alltid har gått på eftermiddagarna. Det är ingen stor bedrift, men... Jag har äntligen lärt mig att "slalom-läsa", dvs. hålla på med flera böcker på en gång. Det är inte så mycket att sträva efter - men jag har aldrig förut lyckats med det.

Sedan 1 januari har jag hunnit läsa 5 böcker, en imponerande siffra .. om det inte hade varit så att 2 av de där böckerna är klassade som barnböcker. Oops. Därför så måste jag sätta igång med mål 1 på min kommande bok-nyårslöften-lista. (Alla lästa böcker ska redovisas och recenseras eller refereras i bloggen). Det här får bli ett väldigt långt multi-recensions inlägg. Jag får ta det lite kortare den här gången. Kortkort om handlingen, ännu kortare om mina åsikter.


Förnuft och känsla av Jane Austen

När herr Dashwood dör blir hans hustru och de tre systrarna Dashwood tvungna att flytta från deras gods, Norland, som har tillfallit deras styvbror. En släkting tar dem under sina vingar och låter dem bo på hans ägor. De två äldsta systrarna Dashwood, Elinor och Marianne, räknas som bokens huvudpersoner och man får följa dem i jakt på kärlek och hur de hamnar i den olyckliga kärlekens klor. Den första av Jane Austens böcker att bli publicerad.

Jag drog en hel del paralleller till Stolthet och fördom, som svävar högt ovanför Förnuft och känsla. Elinor påminner lite om Elizabeth och Willoughby har flera av Mr Wickhams mindre trevliga drag. Boken var mysig, som klassiker ofta är, men var inte i klass med Stolthet och fördom - långt ifrån

Go ask Alice av Anonymous.

Boken är egentligen en anonym amerikansk tonårstjejs dagbok, som gavs ut 1971 av flickans familj som en varning mot droger - och ett exempel hur det kan gå.

Själva syftet med boken är säkert att man ska känna medlidande med dagbokens berättarjag, och se hur droger kan förstöra ens liv. Jag kände inget medlidande med henne, tvärtom så var jag mest irriterad på berättarjaget. Hon är hemskt ... barnslig ibland. Det är en hemsk bok, men den ger ändå ingen särskilt bra inblick i vad som händer. Det är som att man får lösa trådar här och där - vilket är naturligt eftersom det är en dagbok, men ändå. I början av boken nämns Beth (eller Ruth) som är hennes enda vän, men efter den första sommaren så nämns aldrig Beth igen. Hon åker på läger, och sedan poff så är hon försvunnen ur hela boken. Samma är det med Rick och Chris och flera andra personer som nämns flitigt i vissa avsnitt. Eftersom det är dagboksanteckningar så hoppar de över vissa viktiga händelser, och man hänger inte med utan får själv försöka lista ut vad som har hänt.

Coraline av Neil Gaiman.

Coraline Jones' familj flyttar in i en lägenhet i ett gammalt hus, en helt vanlig lägenhet med helt vanliga rum ... och en mystisk dörr. Bakom dörren finns vanligtvis en tegelvägg, men en dag när Coraline låser upp dörren så finner hon en lång mörk korridor. Korridoren leder till en annan lägenhet som ser ut exakt som Coralines familjs. I lägenheten finns även en exakt kopia av hennes mamma och av hennes pappa. Dessa kopior kallar sig hennes "andra föräldrar" och säger att de har längtat efter henne. De verkar bry sig mer om Coraline än hennes riktiga föräldrar gör, men de är mycket farligare än hon först hade kunnat tro.

Det första jag märkte när jag tog ut boken från bokhyllan var den lilla rutan på baksidan som upplyste läsaren att boken passade för "Age 8 +". Aha, tänkte jag då. Det märks att boken är en barnbok (dels för att den är riktigt tunn, och dels på språk och story), men det gör absolut ingenting. Neil Gaiman har gjort det igen. En till riktigt konstig fantasybok, om alternativa världar som gränsar till vår. En skräckis för barn - och för mig som upptäckte att min puls var högt över normalt i slutet av boken.

Callgirl på Manhattan av Tracy Quan.

Handlar om Nancy som jobbar som prostutierad på Manhattan, åt en ansedd bordellmamma, med en massa fina "kunder". Nancy har alltid jobbat som prostutierad, men hennes fästman Matt tror att hon är redaktör på en tråkig liten tidning. Det är väl hela handlingen. Just ja, de ska gifta sig och hans syster snokar i Nancys liv ... och Nancy vet inte hur hon ska kunna hemlighålla sitt yrke efter giftemålet. För hon vill ju verkligen jobba som Callgirl.

Tada. Jag köpte den här boken så att jag skulle ha någon lätt, ganska dålig chick-lit bok att läsa på tåget ner till Sundsvall - och eftersom bokhandeln här uppe inte är särskilt bra så hittade jag bara en chick lit bok som inte var skriven av Denise Rudberg - nämligen den här. Jag tror inte att jag ska kommentera innehållet. För då ryker min image som snäll oskuldsfull välskött flicka. Dock kan jag säga att den var som Sex and the City - och lite till.

En olustig början av Lemony Snicket.

Jag hittade ett gratis exemplar av första boken i Syskonen Baudelaires olycksaliga liv-serien, och kände att jag måste läsa den.

Boken handlar om de tre syskonen Baudelaire; Violet, Klaus och Sunny, som en dag helt plötsligt blir föräldralösa och hemlösa när en fruktansvärd brand förstör deras flotta hus och tar deras föräldrar ifrån dem. Hela den Baudelairska förmögenheten tillfallar de tre barnen, som får bo hos deras föräldrars vän Herr Poe tills de får en förmyndare. Denna förmyndare är Greve Olaf, en avlägsen släkting, skådespelare, tjuv och bedragare som försöker komma på ett sätt att vinna den Baudelairska förmögenheten och göra sig av med barnen.

Boken var väl... intressant. Den var aldrig tråkig och man visste aldrig vad som skulle hända, men det gick inte att komma ifrån att det var en barnbok. Det märktes. Det märktes verkligen.