Not in front of the books!

Lane: Is it great?
Rory: Is what great?
Lane: Sex. Is it great?
Rory: Sh. Not in front of the books, Lane!

från avsnittet "So...Good Talk", femte säsongen av Gilmore Girls.

PS, I love you - filmen vs boken

Jag vet att man inte kan förvänta sig att en filmatiserad bok mest troligt är väldigt ändrad och jag vet att man inte kan hålla på att jämföra böckerna med filmerna - för det slutar oftast till filmernas nackdel. (Förutom i fallet Bridget Jones där filmen är fenomenal).

Men jag kan ändå inte hålla mig ifrån att klaga när det gäller "PS, I love you!". Jag såg filmen för första gången i helgen och blev helt chockad över alla ändringar de hade gjort, så jag försökte se filmen idag igen och bortse från allt de har ändrat, lagt till eller tagit bort... men det går inte. Jag skulle säkert ha älskat filmen om jag inte hade läst boken först. Här kan ni se vad jag tyckte om boken.

Varför har de ändrat allting? Det finns två saker jag inte kan förlåta.
Den första är att de har förflyttat handlingen från Irland till New York, och ändrat Hollys och alla utom Gerrys nationalitet till amerikaner. Gerry får fortfarande vara irländare, tack gode gud. Jag älskar ju Irland, så varför kan de inte bara låta den utspela sig där?
Det andra jag inte kan förlåta är hur de har massakerat Hollys familj. I filmen så är mamman en aning bitter hårt jobbande kvinna som öppnade en bar för att kunna betala räkningarna efter att Hollys far lämnat dem. I boken så är mamman hur gullig som helst och hon och pappan är lyckligt gifta. Dessutom, var är Hollys bröder? Ciara fick de ju med och hon var bubblig, men inte nog. (Var är det rosa håret?). Hur kunde de helt ta bort Declan, Richard och Jack? Det jag älskade mest med boken var ju Hollys familj och så är den inte ens med!

Och de förstörde Daniels personlighet helt. I filmen så var han en ganska misslyckad man ... med vissa konstiga sociala beteenden, medan jag upplevde honom som en mycket mer stabil människa i boken.

Det är som att producenterna bara har skummat igenom boken och tagit grundstoryn och sedan hittat på själv.

Kulturfyran: Bokmässa, SMS och Kärlek

Vad glad jag blir när jag hittar nya kulturfyror, lästrios eller liknande som jag faktiskt kan svara på. Förut så var jag ju med i Böcker A-Ö, men sen så insåg jag att det var alldeles för avancerat för mig eftersom jag fick anstränga mig så att hjärncellerna knakade för att överhuvudtaget komma på en karaktär eller en bok på den givna bokstaven (för att sedan komma på tjugo passande karaktärer en vecka efteråt).

1. Har du varit på Bokmässan någon gång? I så fall: vilket är ditt bästa minne därifrån? Om du inte varit där, är det något du drömmer om att göra?
Nej, jag har aldrig varit på Bokmässan, men jag skulle kanske vilja fara dit... någon gång.

2. En bok som ska presenteras på bokmässan är SMS-boken, skriven av en mängd författare. De bästa SMS:en har valts ut. (Jag har skrivit lite om den här.) Vad tycker du om SMS? Kan det bli bra litteratur av SMS, eller förstör det vårt språk?
Jag vet inte riktigt, hm. Jag tycker att vissa SMS är riktigt humoristiska guldgruvor, men samtidigt så är SMS oftast ganska interna. Jag har fått SMS som har gett mig magknip av skratt, men som ingen annan skulle förstå. Jag har läst vissa av de här SMS-versionerna och en del är riktigt bra, medan andra har riktigt dålig klass. Det kommer nog att bli en "Gamla tanter lägger inte ägg"-ish bok, fast av tonåringar och vuxna.

3. Idag har jag varit på en förhandsvisning av en film som heter Fishy och är inspelad i förorten Fisksätra i Stockholm. Vad tänker du på när du hör ordet stockholmsförort?
Först och främst så tänker jag på Stockholm och när jag tänker på Stockholm så får jag en varm och mysig känsla. Fuzzy. Jag älskar Stockholm och alla gamla byggnader och att åka tunnelbana och allt vatten. Jag, som har bott nära en älv hela mitt liv, måste bo nära vatten och Stockholm är den perfekta vattenstaden. Sedan så tänker jag, av någon anledning, på korvkiosker. Varför vet jag inte. Nu blev till och med jag förvirrad. Varför tänker jag på korvkiosker?

4. Filmen Fishy handlar om två helt olika människor som blir förälskade. Vilken är din favorit bland kärleksberättelser: det kan vara på film eller i bok eller i konst, eller på teater.
Du kunde inte kommit på en svårare fråga? Nu ska vi se. Även om jag tänker så att det knakar så kommer jag ändå missa något av mina favoritpar. Först och främst de klassiska; Elizabeth Bennet och Mr Darcy, Romeo och Juliet, Jane Eyre och Mr Rochester. Sedan så har vi Clare Abshire och Henry DeTamble från "Tidsresenärens hustru" av Audrey Niffenegger. Som Tolkien-fantast så måste jag ta med Lúthien Tinúviel och Beren, en av de mest kända alvlegenderna från "Silmarillion". Ett annat par som jag måste nämna är Louis och Lestat från "The Vampire Chronicles", som är det enda homosexuella paret i den här drösen. Sedan så måste jag bara få ta med Lily och James Potter eftersom, ja, eftersom jag måste göra det.
Sist, men inte minst, så kommer vad jag tror är mitt favoritpar alla kategorier, det ultimata fiktiva paret; Lorelai Gilmore och Luke Danes.

PS. Jag glömde helt bort Edward Cullen och Bella Swan, fråga mig inte hur jag kunde glömma dem för det kan inte jag heller svara på. Jag har ältat över dem hela året och nu så glömmer jag bort dem?

En hög fangirls hyllning

Jag hittade det här i ett dokument på min dator. Jag har inget minne av att ha skrivit det, men det låter precis som någonting som jag har kunnat skriva under en period av Milo Ventimiglia-rus. Förmodligen så skrev jag det här efter att jag hade sett första säsongsfinalen av Heroes... Det måste ha varit då. För då var jag hög, riktigt hög. Inte knarkhög utan "åh, vad det här är bra!"-hög. Då skulle jag säkert kommit på idéen att skriva en hyllning.

Det är pyttepyttelite spoilervarning. Kanske om ni inte har sett Gilmore Girls och är sugen att göra det. Och jag antar att jag spoilar en hel del från första säsongen i Heroes i slutet.

----------------------------------------------------------------------------

”This probably won't work
Cause you're kind of a jerk
And for sure
You're way too cool for me ”

Vad är det som är så lockande med Jess Mariano egentligen? Är det den tuffa bad boy-attityden som vi alla vet bara är ett ytligt skydd då han är hur söt som helst mot Rory? Är det boknörderiet och att han alltid ses med en bok i handen (fastän jag får panikkänslor av att se honom vika ihop pocket i bakfickan). Är det de fina bruna ögonen som ibland blir sådär mjuka och som riktigt skjuter blixtar då han blir arg? Eller är det att vi innerst inne vill vara den där tjejen som får den alltid så fåordige killen att öppna sig?
Några gyllene Jess-ögonblick i andra och tredje säsongen är när han verkligen försöker att komma överens med Lorelai för Rorys skull, när han och Rory har picknick, när han guidar Rory runt i New York och deras avsked, när man ser att han riktigt bryr sig om Rory efter att Dean har gjort slut med henne. Allt det visar en annan människa bakom den otrevlige och strulige tuffingen. Jag börjar alltid gråta då han har gett sig av för att Luke inte låter honom bo kvar då han inte kan ta examen från high school och då han inte vågar berätta det för Rory och se hennes besvikelse utan bara ringer till henne då hon graduate och sitter tyst i luren. DET är sött.

Jess återkomst i fjärde säsongens slut är nästan ännu bättre. När han jagar Rory genom hela Stars Hollow bara för att säga att han älskar henne för att sedan åka iväg, bara för att återkomma i säsongsavslutningen för att be henne att följa med honom. Aw.
Den mognare långhårigare Jess (som mer och mer börjar påminna om Peter Petrelli) har mångamååånga gånger fått mig att önska att Rory bara ska dumpa Logan och bli tillsammans med Jess igen. I min värld så träffas Rory och Jess igen, när hon bevakar Barack Obamas presidentkampanj i Philadelphia, och kärlek uppstår än en gång. Han väntar tills hon kommer tillbaka, skriver lite fler böcker och ger ut dem. Hon får jobb på New York Times och tillsammans så flyttar de till New York. End of Story.
(Fast. Isåfall blir det lite konstigt eftersom Rorys mamma är gift med Jess morbror. Det blir ju inte riktigt incest, men de kan få svårt att förklara det för sina barn.)

På tal om incest så kommer vi till min absoluta gullegris, Peter Petrelli. Det finns ingen tv-karaktär någonsin, inte ens i ”Gilmore Girls”, som jag känner så mycket för som Peter. Han är så otroligt söt! (Både på utsidan och insidan). Den där sorgsna blicken och det långa håret som alltid hänger ner i ögonen – och det där leendet som fångar mitt hjärta. Det känns som att jag bara vill krama honom när han ler sådär för han ser så plågad – men ändå så stark – ut. Ingen förstår honom. Nathan försöker få honom att framstå som galen, Simone litar på honom – men har svårt för att tro på vad han säger – och hans mamma låtsas som ingenting. Inte ens Mohinder tror på honom, men jag gör det. I do, I do, I do. Syskonkärleken mellan Peter och Nathan är så otroligt gullig! Hur han litar på Nathan och hur Nathan gör allting för att skydda sin lillebror. Den där kyssen som Nathan ger honom på kinden när Peter ligger, till synes döende, på sjukhuset och Nathan måste ge sig av, får mig alltid och gråta… och de framviskade orden ”I love you, little brother”. Snyft.

Var kommer incesten in? Jo, jag har alltid velat para ihop Peter Petrelli med Claire Bennet, vilka vi alla vet är omöjligt och incestuöst. Första gången de träffar varandra, i skolkorridoren innan Sylar kommer, så ser man vilken kemi de har. När han tror att han ska rädda Jackie och försöker fråga Claire om henne och inte inser att flickan han ska rädda står bredvid honom, då är de som sötast. Eller när Claire springer in i honom när Sylar jagar henne och Peter säger åt henne att springa och själv står kvar och ser hur Sylar närmar sig i korridoren. Har jag nämnt hur modig och söt han är?

Det här inlägget skulle kunna fortsätta i all evighet med att räkna upp ALLA bra Peter-scener, men eftersom jag har nästintill tvingat Sandra att se Heroes med mig när vi ska se ”Twilight” på bio så vill jag inte förstöra någonting för henne. Inte för att jag vill förstöra det för någon annan heller, men jag kan skriva en fortsättning senare. Med spoilervarning.

”I can't believe that life's so complex
When I just want to sit here and watch you undress
This is love, this is love
That I'm feeling ”

(första citatet; Fool for Love av Steefy, andra citatet; This is Love av PJ Harvey)

Jag vill, jag vill, jag vill.

Jag vill beställa böcker, jag vill beställa böcker, jag vill...
Men är det verkligen så smart att beställa då man för tillfället är nere i en nergående spiral när det gäller läsning och man redan har 52 olästa böcker i bokhyllan?

Trots det så har jag en lista på böcker jag måste ha. Jag måste ha nästa Sookie Stackhouse-bok, jag måste ha "A Midsummer Night's Dream", "Othello" och "King Lear". Jag måste ha "The Penguin Vampire Stories". Jag måste ha "Lolita" och "Sweet" och ...

Listan är lång och måste reduceras rejält innan jag ens kan tänka på att beställa. Jag ska försöka hålla mig till min nya regel. Max böcker/filmer för 300 kr per månad. Det låter väl som en rimlig gräns... eller?

Den trettonde historien av Diane Setterfield

Nu när hösten har kommit så har jag snöat in på lite mörkare, gotiska böcker med en gnutta mer mystik. För ärligt talat, de är höstböcker. På samma sätt som jag inte klarar av att läsa en av böckerna i "The Vampire Chronicles" på sommaren så finns det vissa böcker i min bokhylla som jag sparar till vinterhalvåret. "Rebecca" har stått hela våren och sommaren och bara väntat på att det ska bli höst. Mitt nyinköpta ex av "The Secret History" ser väldigt lockande ut och jag har äntligen fått ta upp "Dracula", som har fått det att klia i mina fingrar av läslust. Chick-lithyllan kan känna sig övergiven.

Den första boken i min höstläsning blev ingen annan än "Den trettonde historien" av Diane Setterfield, en bok som jag har varit nyfiken på länge. Genom baksidetexten så lägger boken en stor press på sig själv genom att säga sig vara "...en hyllning till den viktorianska 1800-talsromanen och jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.".

Där både höjs och sänks mina förväntningar. "Jane Eyre" är en av mina absoluta favoritböcker, medan "Svindlande höjder" inte precis är lika älskad i mina ögon, snarare tvärtom.

"Den trettonde historien" handlar om Margaret Lea, dotter till en antikbokhandlare och fritidsbiograf, som hela sitt liv har varit omgiven av böcker och läslust. Hon har växt upp i sin fars bokhandel, en plats som är mer som ett hem än det kalla sorgfyllda huset där familjen bor. En dag får Margaret ett brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter. Miss Winter har alltid varit hemlighetsfull om sin uppväxt, men nu vill hon att Margaret ska skriva en biografi över hennes liv. Vida Winter vill avslöja sanningen om sitt liv.

Margaret reser till Yorkshire för att höra författarinnans berättelse och dras snart in i den mörka bild som Vida målar upp. Hon berättar om den sönderfallande högättade familjen Angelfield. Om den våldsamma sonen Charlie och den viljestarka rödhåriga dottern Isabelle och hennes tvillingdöttrar, Adeline och Emmeline. Margaret börjar forska i den familjehistoria som berättas för henne och ju närmre hon kommer hemligheten destu mörkare blir skuggorna som gömmer sig i familjen Angelfields liv. Samtidigt har Margaret en egen hemlighet att slåss mot.

Boken är uppdelad i tre delar. Början, Mitten och Slutet. I början under - ironiskt nog - delen Början så var jag helt uppslukad. Jag var fast och sög i mig varenda liten stavelse om Margarets kärlek till böcker, den lätt helgade stämning som vilar över hennes far bokhandel, den växande mystiken kring Vida Winters förfrågan. Jag tänkte att jag hade hittat den nya "Jane Eyre".

Sedan kom Mitten och helt plötsligt så släppte boken tag om mig. Här hade jag suttit och hållt andan för att jag så gärna ville veta Vidas historia och när hon väl började berätta den så svalnade mitt intresse. Det blev lite för mycket "Svindlande höjder" för att jag skulle bli nöjd. Lite för mycket krossad familj. Lite för mycket kärlek och hat. Isabelle var lite för lik Cathy för att jag skulle kunna få någon ro och Adeline och Emmeline var lite för destruktiva.

När Slutet till slut kom så hade jag nästan givit upp. Det hade blivit lite för mörkt och mystiskt för min del och jag blev nästan äcklad av förhållandena på Angelfield. Men så kom ljuset i mörkret. Än en gång så blev jag fast och när mysteriet med tvillingarna, Vidas identitet och allt det andra nystades upp så satt jag som trollbunden. Jag ville veta. Och om jag blev överraskad?

Oftast så kommer man till en del i boken då man vet vart det lutar. Fastän man inte vet exakt vad som kommer hända, eller vad som kommer att komma fram, så vet man åt vilket håll det kommer att gå. Man vet ungefär vad som kommer att visa sig. Så var det inte i "Den trettonde historien" för jag hade absolut ingen aning om vad som skulle hända. Under bokens gång så försökte jag lista ut mysteriet på egen hand - för att ha någonting som höll mig kvar vid boken. Jag lyckades inte nysta upp någonting. Jag hittade inte ens en trådände att börja på.

Läs boken och vid mitten så kan ni skriva ner vad ni tror kommer att komma fram. Jag slår vad om att ni har fel. Jag hade i alla fall fel fel fel.

(En sak som är ganska rolig är att jag googlade "wikipedia den trettonde historien" för att se om det fanns en wikipediasida så att jag kunde kolla upp lite fakta om boken. Jag har helt glömt bort hur gammal Margaret är och ville kolla upp det och wikipedia, dock engelska, brukar ha väldigt utförliga referat av böcker och filmers handlingar. Den första träffen jag får upp är en wikipedia-sida om Grönland (?) och den andra träffen... är min blogg. Jag visste inte ens att jag hade skrivit om "Den trettonde historien" tidigare. Sedan skulle jag leta upp en bild och en av de första bilderna som kommer upp är... från min blogg. )

3 anledningar till: Lauren Grahams storhet

3 anledningar till varför Lauren Graham är bäst:

3. Hon kan få mig att skratta hysteriskt för att sedan gråta hinkvis inom loppet av några sekunder. Kan någon motstå henne när hon ser ledsen ut? När underläppen plutar sådär och de blå ögonen blir sorgsna? Det gör ont att se henne så. Det finns ingen vars sorgsna min gör lika ont som Laurens.



2. Lauren är Lorelai och Lorelai är en husgud hos oss för Lorelai är kung... och Lorelai skulle aldrig varit Lorelai utan Lauren. (Guiniess rekordbok: Mening med flest användningar av namnet Lorelai).



1. Hon verkar vara en lika härlig person i verkligheten också! Om Lauren bara är hälften av Lorelai så avgudar jag kvinnan ännu mer.




(Jag stoppade in lite slumpade youtube-filmer som såg bra ut. Jag har problem med youtube, så jag har bara sett de första 10-30 sekunderna av dem, så jag kan inte säga om de är bra. Så då vet ni om det är något tvivelaktigt innehåll ;))

Because I dream so

OMG. Jag har hittat min nya drömkille.

Som ni vet så har jag ganska lätt att förälska mig i fiktiva karaktärer ... och i skådespelare och denna eftermiddag så har Amor varit aktiv igen. När jag kom hem och slog mig ner framför tv:n så skulle "Because I Said So" (som har den otroligt dåliga svenska titeln "Tre systrar och en mamma") precis börja på Canal + Comedy. Eftersom Lauren Graham är med i den och jag avgudar henne så bestämde jag mig för se den och några minuter in i filmen så dyker han upp.

Johnny. Drömprinsen.

En del känner till min drömkille a.k.a gitarrkillen, som är helt ouppnålig. Let's face it, den människan finns inte. Johnny (Gabriel Macht) kommer i alla fall en bit på vägen. Ensamstående pappa, otroligt rolig och omtänksam kille samt gitarrist med snygga kläder och riktigt charmigt leende. En av de där filmkillarna som charmar sig rätt in i mitt hjärta mer på grund av attityd än utseende.

Jag blev kär. Jag tycker synd om min framtida pojkvän, såvida han inte är gitarrkillen.

Sugar Rush av Julie Burchill

Det här blir min första recension med den nya designen och ärligt talat så tror jag inte att det gör någon skillnad, men jag kände mig tvungen att nämna det. Det är även den sista recensionen på länge eftersom jag, hemska tanke, verkar ha glömt bort hur man läser. Jag har aldrig mått så här dåligt när jag tänker på min läsning. Jag får ont i magen av att se min bokhög. Ont av dåligt samvete. Sedan jag kom hem från Kina så har jag läst 75 sidor (!!!)... på en och en halv vecka (!!!). Eftersom jag snittar ungefär 120 sidor/dag en normal månad så är det alltså 1245 sidor mindre än vad jag normalt läser på 11 dagar. DET är deprimerande.

Fast det här inlägget skulle ju handla om något helt annat.

"Sugar Rush" är Julie Burchills roman som är grunden till den kritikerrosade dramaserien med samma namn. Boken handlar om femton-sextonåriga Kim Lewis som är en del av en sk. "raserad" familj. Efter att hennes excentriska mamma Stella övergett sin make, sin dotter och sin son för att rymma med en yngre man till Bahamas så bestämmer Kimmys pappa att familjen numera har för liten inkomst för att kunna låta Kim gå kvar på sin snobbiga privatskola. Ravendene High, ökänd i hela Brighton, är hennes nya skola och det är inte en skolstart hon ser fram emot.

Saint (eller Zoe Clements som hon egentligen heter), hennes bästa vän, känner sig förrådd när Kim byter skola och börjar se henne som sin största fiende. Kim däremot känner sig lättad över att slippa Saints bossande och ser fram emot en skoltid där hon inte ska behöva bry sig om någon annans åsikter. Så lätt är det dock inte.

Kim hinner inte ens in i skolbyggnaden förrän hon möter Maria Sweet för första gången. Maria, eller Sugar som hon brukar kallas, är högst upp i Ravendene Highs hieraki och slår ner på alla med sin elaka tunga. Hon tar Kim under sina vingar och leder in henne på andra vägar. Plötsligt är Kim indragen i en värld full av alkohol, fester och sex... och sakta känner hon hur hennes vänskap till Maria växer till någonting annat. Kan man verkligen vara kär i sin bästa vän?

Hur ska jag bäst kunna förklara vad jag tycker är bra med "Sugar Rush"? Boken börjar med en referens till en av världens bästa filmer, "Stand by me", vilket direkt fick mig vänligt inställd till Julie Burchill. En bok som nämner en av mina favoritfilmer på första sidan kan väl omöjligt vara någonting annat än fantastisk?

"Sugar Rush" är som en berg-och-dal-banetur i tonårens sexuella längtan, jakten efter den besvarade kärleken, vänskapsband som aldrig förr blir som de varit och slangrika gräl. Till det tillkommer en kompott av den första kärlekens rosa sockervaddsliknande smak och den smärta som fortfarande lever kvar i Kims hus som ett minne av allting som hennes mor tog med sig därifrån. Det är inte lätt att vara ung, inte i Storbritannien och inte här. Tonåren är lika överallt.

Det jag tyckte var roligast med "Sugar Rush" är alla slangord. Det fanns många som jag inte förstod, men de skapade en stämning som jag inte kan motstå att koppla ihop med "Juno". I mitt huvud så pratar alla karaktärerna i ett tempo värdigt Gilmore Girls, på skön engelsk dialekt, och det gör boken så otroligt värdefull. Den liksom skiner upp en grå tillvaro. Trots alla problemen så drunknar man inte. Även när Kim har det som svårast i kärleksträsket så känns boken precis som dess framsida har utlovat. Som ett enda rosa moln.

Nytt utseeende

Jag drabbades av en stark lust att styla om min blogg en aning. Jag tyckte att den var så trist när allting bara var vitt - och inläggen var så otroligt breda.
Vi får se om jag klarar av att vänja mig vid det nya utseendet eller byter tillbaka, men en sak är i alla fall säker.. Alla inlägg ser mycket längre ut nu. Jag vill inte tänka på hur långa vissa inlägg måste vara.

Dvärgen av Pär Lagerkvist

Min svenskalärare, som jag har haft ett litet argument med tidigare vid skolstarten, gav oss "Dvärgen" som första bok på Svenska B-kursen, en bok som jag kände mig lite fientligt inställd till redan innan på grund av tidigare argument. Jag kunde (läs: försökte) dämpa alla fientliga känslor till slut och gav mig på "Dvärgen" utan några som helst förväntningar.

Det var nog tur. Enligt min lärare så är "Dvärgen" den indirekta anledningen till att Pär Lagerkvist vann Nobelpriset 1951. Jag kan förstå varför denna bok gav honom den utmärkelsen - för den förverkligar alla mina fördomar mot nobelpristagare. "Dvärgen" är ett psykologiskt porträtt av en fientlig dvärg som är tjänare vid en italiensk furstes hov under renässansen. Dvärgen avskyr allting; kärlek, människor, drömmar, vetenskap, känslor. Den enda han beundrar är hans herre för hans list och makt. Alla andra är inte värt någonting. Furstinnan är en sköka, deras dotter vill dvärgen helst skära halsen av och tjänstefolket är kryp. Dvärgen är fullständigt ensam, men vill inte ha något sällskap. Den andra dvärgen som var anställd vid hovet ströp han för att få ha dvärgvåningen för sig själv.

Som sagt, det är lätt att förstå varför den fick Nobelpriset. Det är en bok där allting kan analyseras och vridas på så att det visar någonting. Det kan stå för någonting annat, någonting större.

Hur är den som bok då? Jag tyckte att "Dvärgen" var.. inte direkt tråkig, men medryckande var den då inte. Efter ca 30 sidor så har man lärt sig dvärgens tankesätt och synpunkter utantill och sedan så är resten av boken bara en upprepning av dessa. Eftersom dvärgen är så negativ och avskyr allting så är det inte direkt upplyftande läsning, plus hans förkärlek till våld och död går emot min egen förkärlek till känslofyllda scener och kärlek. Det slutade med att jag bara skummade igenom boken. Jag läste igenom sidorna så snabbt jag kunde eftersom jag omöjligt kunde välja att inte läsa den alls och om jag försökte lägga ner tid på den och läsa allting noggrannt så skulle det bara sluta med att jag tappade koncentrationen och läste samma rad flera gånger.

Jag gissar att vi kommer att få en lång uppgift imorgon på skolan där vi ska utvärdera boken - och säkert dvärgens liv. Två saker vet jag i alla fall. Den första är att dvärgen är så hatisk för att han avskyr sin egen ras. Han vill inte vara dvärg, men hatar människorna för hur de behandlar och ser ner på honom. Den andra saken är Bernando. Jag förstår inte varför de ska ge honom ett annat namn, men den lärda mannen vars tjänster fursten köper är ingen annan än Leonardo Da Vinci.

Fin.

Lästrion: Böcker som har förändrat mitt liv

Om ni läser igenom det här inlägget och plötsligt får en stark känsla av déja vú, bli inte oroliga! Det är nämligen så att ni säkert har läst det här inlägget fyra-fem gånger tidigare. Det är bara att leta igenom min blogg och läsa gamla bokfemmor så får ni svaret på er déja vú. Jag har säkert sagt samma sak tio gånger, men eftersom lätt blir nostalgisk så kan vi ta det igen.

Vilka tre böcker som på något sätt förändrat ditt liv?

"[Pojknamn] vill ha en syster" av ?
Jag minns inte vad pojken hette, men om ni tar med mig till bilderboks avdelningen på ett bibliotek så kan jag leta fram den åt er då jag kommer ihåg exakt hur den såg ut. Det här var nämligen boken jag satt och bläddrade i då jag upptäckte att jag kunde läsa. Låt mig berätta en liten historia. När jag var liten så älskade jag att bläddra i böcker, tidningar, album etc. redan som liten ettåring. Jag älskade böcker och ju äldre jag blev destu mer intresserad blev jag av dem, men när jag började skolan så kunde jag fortfarande inte läsa. (Däremot kunde jag skriva flytande. Jag satt och ljudade bokstäverna, så en del enkla ord blev ganska felstavade. Ex. Hj istället för Hej.). Så en kväll så satt jag hemma uppe i min säng och bläddrade i en bok och plötsligt så tittar jag ner... och KAN LÄSA vad det står. Jag var så glad att jag började gråta... och ringde till mormor och morfar för att meddela den glada nyheten.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren. Det var den första boken jag läste, någonsin, som inte var en bilderbok. Mamma försökte stoppa mig från att låna den för att hon trodde att den skulle vara för svår för mig, men nej då. Jag älskade den och jag tror att redan då så föddes den lilla fantasy-nörden som älskar stora slag, känslofyllda scener där några få står upp mot de onda och hjältar som offrar allting för att rädda sina vänner.

"Harry Potter och de vises sten" av J.K Rowling. Känner ni hur ni insveps i déja vú? För nu ska jag hålla mitt hyllningstal till Harry Potter, igen. Utan Harry Potter skulle mitt liv varit allt bra tråkigt. Jag skulle inte ha upplevt alla roliga stunder på den kära hemsidan hogwarts.nu, jag skulle inte ha känt Sandra, jag skulle säkert inte ha varit lika intresserad av läsning, jag skulle inte ha läst lika mycket fantasy. Jag skulle helt enkelt haft det väldigt tråkigt. Harry Potter är anledningen till att min läsning trappades upp. Innan dess så läste jag bara Kitty- och Sune-böcker, men efter det så började jag läsa annat. Jag skulle aldrig ha läst "Sagan om ringen" om det inte hade varit för Joanne Rowling... eller, kanske i längre fram i tiden, men jag vill inte ens tänka på vad jag skulle ha blivit utan Harry Potter.

Mina hemligheter av Sophia Kinsella

Jag har upptäckt någonting riktigt himmelskt i Kina! Vi åkte på en dålig motorväg (här kan vi tala om guppig!) i 8 timmar och med hjälp av ett pyttelitet åksjukepiller så lyckades jag läsa i bussen i två timmar, på den dåliga vägen, utan att bli det minsta illamående. Svaret på problemet med de långa bilsemestrarna är löst! Härefter så kommer jag att kunna läsa i bilar och bussar med hjälp av mitt nya favoritpiller.

Eftersom jag inte tagit med mig någon bok på bussen - jag var säker på att jag absolut inte skulle klara av att läsa då jag vanligtvis blir åksjuk bara av att titta ner i en bil - så fick jag låna en bok av en kompis.

"Mina hemligheter" är skriven av Sophie Kinsella, kvinnan bakom Shopaholic-serien, som är en favorit bland all chick lit. Så jag hade ganska höga förväntningar och kan säga att jag fick dem fyllda. "Mina hemligheter" handlar om Emma Corrigan, en inte alltför framgångsrik assistent på multimiljonföretaget Panther Colas marknadsavdelning. Hennes liv borde vara lyckat speciellt eftersom hon snart ska flytta ihop med sin supersnygge intelligente pojkvän. Men på väg från sitt första affärsmöte någonsin (som slutade i katastrof) så blir någonting fel med planet och Emma grips av panik och avslöjar alla sina hemligheter till sin stolsgranne. Flygresan får dock ett lyckligt slut och Emma andas ut, stolsgrannen behöver hon ju aldrig mer se. Vad bryr hon sig om en främmande människa har fått veta att hon avskyr sin kusin, tycker att hennes pojkvän ser ut som barbiedockan Ken, att hon ljuger om sin vikt... och sina betyg. Vad gör det om en främmande människa vet att hon brukar smita ut och luncha med sina vänner fast hon inte får och att hon brukar vattna sin överordnades blomkruka med apelsinjuice. Det gör ingenting... inte förrän det visar sig att mannen i stolen bredvid är Panther Colas snygge chef Jack Harper...

Jag tyckte att "Mina hemligheter" spelade helt efter alla chick lit-regler, men det gör väl alla? Den var lättsam, rolig och med en inte alltid så smart hjältinna. Trots att jag skrattade högt flera gånger så kunde jag inte tycka att den var lika bra som mina kompisar tyckte att den var. Varför? Jo, för jag har läst "En shopaholics bekännelse" och de följande böckerna. De är dels så mycket bättr än "Mina hemligheter" och Rebecca är en mycket mer tilldragande person än Emma, fastän de påminner mycket om varandra. Emma är som en light-version av Beckie. Emma är också ganska naiv, men inte lika naiv som Beckie. Emma är också ganska så säker på vad hon gör, men inte lika överdrivet som Beckie. Medan Beckie är bubblig champagne så är Emma bara avslagen sockerdricka. Dessutom är Jack Harper lite som Luke Brandon... light.

Så de kunde döma boken utifrån vad den gav, men jag kan bara jämföra med Shopaholic-serien som är så mycket bättre.

Låtlista: Namn

Jag hakar på Ex Libris Cia's låtlista. Det är en typ av bokfemma, fast med musik, där man ska lista tre låtar utifrån ett givet tema. Den första listans tema är "Namn" och det är ganska uppenbart vad det handlar om. Jag är riktigt dålig på att komma på låtar så här, så jag tog iTunes till hjälp och gick igenom mina 1000 låtar. Tyvärr så är det bara en bråkdel av mina favoritlåtar - plus att hälften av all musik på mitt iTunes bara är skräp.

Jolene av Dolly Parton. - Jag kan inte direkt säga att jag är en Dolly-tjej, men jag älskar Jolene och har alltid gjort det. Min mormor är ett riktigt Dolly Parton fan och brukade spela hennes skivor då jag var liten och den enda låten jag riktigt fastnade för var Jolene. Inte gör det saken sämre att Jolene låter nästan som mitt inre ideal-jag. Jag älskar rött hår och skulle nästan offra mitt liv för att få ha långt lockigt mörk rött hår. Jag har ofta önskat att jag hade mörkgröna ögon och är lite avundsjuk på att Jolene fått både och! (Ja, varför tror ni att jag har Lily Evans som favorit bland alla HP-karaktärer?)

"Your beauty is beyond compare,
With flaming locks of auburn hair,
With ivory skin and eyes of emerald green.

Your smile is like a breath of spring,
Your voice is soft like summer rain,
And I cannot compete with you, Jolene."



(Det är ingen bild utan bara sången. Jag orkade inte leta upp en bättre video för Dolly Parton pratade i några minuter på alla live-videor jag hittade)

Nova Lee av Tiger Lou - Om ni ber mig räkna upp mina fem favoritlåtar så kommer ni inte få fem utan mer troligt femtiofem, men av dessa så kommer helt klart Nova Lee vara en av de första jag nämner. (Mest troligt den första, eller... efter Hallelujah förstås). Det är ingen idé att ni söker på youtube för att få höra den... för den finns inte där. Jag har ingen aning om hur man får tag på den eftersom den inte finns på vissa nedladdningsprogram heller. Jag är bara en lycklig själ som har fått den genom en blandad skiva som en vän bränt till mig.

"Oh, my precious Nova Lee
This is it and we have to believe
Nothing can come between
Me and you and the night
Tonight"


Samson av Regina Spektor - Love, love, love. Jag ville sätta in ett videoklipp med den här sången också, men jag hittade ingen som passade. För det finns visst två versioner av Samson. Versionen som jag har som är så otroligt bra att mitt hjärta åker upp i halsgropen när jag lyssnar på den och versionen som finns över allt annars. För den version av Samson som spelas på radio, den versionen som finns på CD-skivorna och den som är i videon... Det är inte den versionen jag har. Samson är den bibliska kärlekshistorien ur Delilahs vinkel.

"You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
Beneath the sheets of paper lies my truth
I have to go, I have to go
Your hair was long when we first met

Samson went back to bed
Not much hair left on his head
He ate a slice of wonder bread and went right back to bed
And history books forgot about us and the bible didnt mention us
The bible didnt mention us, not even once"

Bubblare:
Sweet Marie av Timo Räisänen och What Sarah Said av Death Cab for Cutie.

Me and Mr Darcy av Alexandra Potter

Nu är det äntligen dags för mig att skriva några rader om böckerna som jag läste för... ja, för några veckor sedan. Det är egentligen dumt att skjuta upp det så här, men jag hade ju tyvärr inget val. Nu kommer jag säkert ha glömt allt jag hade tänkt kommentera, men jag får göra mitt bästa.

"Me and Mr Darcy" blev utvald till min flygplans bok och jag var helt säker på att den skulle vara utläst innan vi ens var halvvägs till Bangkok, men se så fel jag hade. Jag läste ca 100 sidor bara på flygresan mellan Kallax och Arlanda, men när vi väl satt på det där stora planet med den 10 timmar långa flygresan framför oss... så hade jag ingen läsro. Först var jag för nervös, sedan var min stolgranne för intressant, sedan tittade jag på film och varje gång jag tittade ner i boken så läste jag om samma mening 10 gånger. När jag väl fick lite flyt i läsningen ... då började Sex and the City och boken glömdes bort. Så under hela 10 timmar så fick jag bara läst 75 sidor, vilket är roligt då jag tidigare under dagen hade läst 100 sidor på EN timme.

"Me and Mr Darcy" handlar om Emily Albright, ett 30-årigt bokhandelsbiträde i New York som aldrig har haft ett riktigt förhållande. Hur kan man hitta en tolerabel kille när man jämför alla med en av de manligaste av de manliga fiktiva personerna någonsin, Mr Darcy? Emily har varit förälskad i Mr Darcy sedan 12 års åldern och skulle ge mycket för att få spendera bara en dag med sin drömprins, men... Det är ju omöjligt.

För att undkomma sin väninnas tjat om att hon måste hitta på någonting så bokar Emily en resa till Storbritannien över nyår, en temaresa som följer i Jane Austens fotspår. Tyvärr så visar det sig att hon är hälften så gamla som sina medresenärer, som alla är pensionärer - utom en. Den enda manliga deltagaren är journalisten Spike som skriver ett reportage om vad kvinnor ser i Mr Darcy... och Emily tycker att han är en skitstövel från första början. Spike är den O-Darcyigaste människan på jorden!

Under ett besök på ett gods så stöter Emily på en man i 1800-tals kläder som säger sig vara Mr Darcy. Han spelar rollen riktigt bra så Emily bestämmer sig för att spela med och låtsas att han faktiskt är den han utger sig att vara, men när det kommer fram att det inte finns några skådespelare på godset så blir hon osäker. Kan det vara så att hon har träffat den äkta Mr Darcy?

Det var några saker som fick mig att haja till när jag läste.

Den första är att Emily under hela boken beskriver sig själv som en "boktok", hur hon har haft läsning som favoritsysselsättning sedan femårsåldern och hur fullt med böcker hon har och så vidare. Så jag kände att vi hade ett band, hon var som jag - hon till och med läste samma böcker! "The Time Traveler's Wife" nämndes i början och det är ju en av mina favoritböcker, plus att Emily också är ett hängivet Austen fan. Kanske läser jag bara ovanligt snabbt - men jag skulle inte tro det då de flesta andra bokbloggare verkar läsa i ungefär samma hastighet eller snabbare - men läser inte Emily ovanligt sakta för att vara så van och hängiven läsare? Hon börjar med "Pride and Prejudice" på planet från New York och på var och varannan sida så beskrivs det hur hon tar upp och läser, men ändå så är hon bara på stycket där Mr Darcy säger att Elizabeth inte är tillräckligt vacker några dagar senare? Det är ju bara ... 50 (om ens det) sidor in i boken! (En annan sak jag funderade på var varför hon packar ner 8 böcker om hon inte ens hinner läsa ut en?)

Det andra som fick mig att haja till var Mr Darcy, eller ska vi kalla honom "Mr Darcy" eftersom denna bokens Fitzwilliam är en dålig klon av orginalet. Mr Darcy som inte tyckte att Elizabeth Bennet var vacker nog första gången han träffade henne och han tyckte att många i Hertfordshire-sällskapet var vulgära, skulle han när han får se en okänd kvinna, som klär sig på ett tvivelaktigt sätt, är förvirrad och flera gånger skrattar åt honom och säger att han inte är Mr Darcy, skulle han bli förälskad i henne? I "Me and Mr Darcy" så pratar han mer, är nästan inte stolt alls och reagerar inte på någon av de tokigheter som Emily gör - saker som skulle varit oacceptabelt beteende på 1800-talet. Det enda han reagerar på är när hon säger att hon arbetar... och han blir förskräckt av att upptäcka att hon är arbetsklass. Då reagerar han, men inte när hon har på sig byxor, inte när hon är full, inte när hon säger att han är en skådespelare, inte när hon pratar om framtida saker, inte när hon rider som en man, inte när hon inte vet etikregler och inte när hon har på sig en väldigt avslöjande klänning. Det nonchalerar "Mr Darcy", men Mr Darcy skulle aldrig tolerera det.

Att jag gnäller behöver inte betyda att jag inte tycker om en bok. Så är det i det här fallet. Jag gnäller, men gillar. Det är en typisk chick lit; lättsmält och mysig med en hjältinna som trampar fel, säger helt fel saker och har problem med män. Ett annat plus var att den innehöll en hel del referenser till andra verk. Kate & Leopold-filmen nämns flera gånger, passande då den handlar om nästan samma sak som boken. Det var perfekt flygturläsning, men jag blev ändå lite besviken. En bok som heter "Me and Mr Darcy" borde verkligen handla om Mr Darcy - och en positiv bild av honom.

PS! Bokaffären som Emily jobbar i måste vara himlen på jorden. Liten, lugn, böcker utvalda efter principen "bättre att sälja bra litteratur än säljande böcker". Ingen topplistelitteratur här inte. Plus att den där soffan där kunderna får slå sig ner och läsa de första kapitlen i böckerna de är intresserade av... Det låter som en bra idé. Jag ska tipsa alla bokhandlar om den.

The Dark Knight

Jag har mått mycket bättre idag och imorgon så ska jag återuppta mitt bloggande hade jag tänkt mig, men det här inlägget kan bara inte vänta.

Jag kommer precis från bion. Jag vet inte vad jag tänkte när jag gick och satt mig i biosalongen på den första dagen utan monsterhakkörteln, men ikväll så gick jag och en kompis och såg "The Dark Knight" och den var fantastisk.

# 1 : The Joker toppar härmed min lista över mest psycho "villain" i hjältefilmer. Som sagt, alla mina listor är baserade på saker jag kommer ihåg så de kanske inte är faktaenliga, men ändå. Han puttade ner Sylar (som jag hade en intim dröm om igår, vilket ledde till att jag blev äcklad på mig själv - eftersom jag tycker att han är väldigt... ehm, just ja, psycho.) från första platsen och tog över allting. Ändå så kan man inte låta bli att tycka i alla fall lite om honom. När Jokern trippar ut från sjukhuset i full sjuksköterskeuniform och hoppar till av glädje vart och varannat steg så blir det faktiskt ganska sött... och sjukt.

# 2: Batman får gärna rädda mig. Nu blir det tal om mina listor igen. Batman hamnar på andra plats på listan "Hjältar som gärna får rädda mig". (Behöver ni gissa vem ettan är? - fanfar - Peter Petrelli of course). Jag älskar Bruce Wayne. Bruce är manligare än både Clark och Peter (Parker alltså) och det faktum att Christian Bale spelar honom gör inte saken sämre. Det blev många suckar från mitt håll.

# 3: Heath var otrolig. Jag och H (min kompis) var rädda att vi skulle börja gråta under bion, sörjande fan girls som vi är, men han var så otrolig att vi inte ens tänkte på att det var honom. Det gick inte att se ett spår av Heath i Jokern! När han var uppe på skärmen så VAR han Jokern.

# 4: Trots att jag avskyravskyravskyr Gary Oldman i Harry Potter-filmerna så älskarälskarälskar jag honom i Batman. Det bevisar vad jag alltid har sagt, fast folk inte tror mig. Jag har ingenting emot Gary, jag avgudar Gary, men han är fel person att spela Sirius - speciellt eftersom Sirius är ca 33 år och inte har några tatueringar - eller mustasch.

Godnatt!

Friday Night Dinner

Eftersom jag knappt orkar hålla huvudet uppe tillräckligt länge för att skriva ett inlägg så tänkte jag ge er lite annan underhållning. Två av mina favoriter bland the Gilmores många samtalsämnen på fredagsmiddagarna. Det första handlar om städ och är från säsong fyra och det andra klippet är från säsong ett och handlar om... Gud.

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Som jag tidigare nämnt så deltog jag i somras i en utlottning på Akademibokhandeln. 25 lyckliga personer blev utvalda och fick varsitt exemplar av Åsa Larssons nya deckare "Till dess din vrede upphör" redan en månad innan den släpptes. Kruxet var bara att man skulle skicka in en kort recension av boken senast 31 augusti... och jag började med boken lite väl sent. Så på kvällen den sista augusti, mellan stresspackning och sista minuten förberedelser, så satt jag och knåpade ihop en recension till Akademibokhandeln. Den blev väl ... sådär. Nu i efterhand så skär det lite falskt i mina öron, speciellt den där meningen om Lapplands fantastiska landskap som gör det hela "mer oemotståndligt". Det säger jag, tjejen som har lovat sig själv att aldrig mera sätta sin fot i Kiruna - eller ens komma inom 10 mils radie från Kiruna.
Jag har varit där en gång och det var den mest deprimerande vistelsen någonsin. Det var mitt i juli och hemma så var det strålande sol, men i Kiruna så var det molnigt grått och FEM plusgrader. Ni läste rätt, FEM grader celsius.

Här får ni min Akademibokhandeln-recension:

Åsa Larsson är en av de få svenska deckarförfattare som jag klarar av att läsa. Hennes karaktärer är levande, med egna spöken att tampas med utanför fallet, och fastän hon spenderar tid på att ge oss en inblick i karaktärernas sociala problem så tar det inte över, som i så många andra fall. Jag undviker oftast deckargenren för att inte behöva läsa om fler poliser som vänstrar med kollegan, om deras sönderfallande relationer som inte hjälps av att de jobbar dygnet runt för att gripa mördaren. Jag vill inte läsa om poliskonstaplar och journalister som, förutom att jaga efter ledtrådar i ett mystiskt fall, måste se till att barnen har det bra och bråka med sin partner om vems tur det är att hämta barnen på dagis. Därför gillar jag Åsa Larsson. Den kvinnliga polisen, Anna-Maria Mella, är fembarnsmor och har ett hektiskt schema på hemmaplan - utan att det tar upp för mycket tid och stjäl fokus från fallet.

"Till dess din vrede upphör" innehåller även ett koncept som är väldigt medryckande och gör att man fastnar i storyn och bara måste veta hur det går. Förutom de vanliga styckena från "huvudkaraktärernas" perspektiv och de människor mordet berör, så spelar även offret sin roll i jakten på mördaren. Wilma står där i utkanten och betraktar människorna som spelpjäser som flyttas runt på en spelplan. Den lätt övernaturliga stämningen som vilar över boken spär på spänningen.
Av de svenska kvinnliga deckarförfattarna så är Åsa Larsson den allra bästa. Bokens första kapitel både äcklar en och fångar en. Att höra på hur den alltför unga, nykära flickan berättar om händelserna fram till sin död och hur hon kämpar för sitt liv i det kalla vattnet är minst sagt obehagligt och ger mig rysningar i efterhand.

"Till dess din vrede upphör" är en spännande deckare där allting inte är som det ser ut att vara och som upptar en till hundra procent. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag har funnit en svensk deckare som jag faktiskt tycker om. Som jag inte ledsnar på efter några kapitel. Ett mordfall som känns nytt och den lappländska naturen gör det bara ännu mer oemotståndligt.

Virusinfektion med irriterade körtlar

Ni kan ta det lugnt, jag är hemma. Jag har inte fastnat i Kina utan hemresan gick helt enligt planerna. Vad som däremot inte gick enligt planerna är min hälsa. Jag har drabbats av en virusinfektion och mår ... (för att använda ett civiliserat språk) inte så bra. Det började samma dag som vi landade i Sverige med halsont från helvetet. Varje gång jag svalde så brände det till i halsen och det slutade med att nästan drog mig ifrån att äta eller dricka någonting. Sedan så gick det bara utför. Så här sitter jag nu, femte dagen med en febertemperatur uppe vid 39-gränsen, med mördarhalsen och lock i öronen... och ni har inte hört det bästa än. Tydligen så har den här virusinfluensan slagi till extra hårt mot någon körtel under hakan, som har svällt upp till fem gånger dess storlek och bara växer och växer. Så just nu så har jag världens största dubbelhaka, uppsvälld och värkande.

För att göra det hela ännu värre så orkar jag absolut ingenting. Det är just så att jag orkar ligga ner och se på film och om jag har tur så somnar jag inte ifrån filmen. Jag kan inte läsa, inte sitta vid datorn - förutom korta stunder som denna då allting känns klarare för en stund. Jag ligger i stort sätt ner hela dagen och gör ingenting. Det känns jätteensamt också då jag inte vågar låta mina vänner komma hit ifall jag smittar dem och jag kan inte prata med dem i telefonen då min igenslemmade värkande hals hindrar mig från att prata i längre meningar.

Så någongång under de följande dagarna så ska jag försöka samla tillräckligt med energi för att skriva alla de inlägg som jag hade på lager. Det kommer nog komma som en stor bomb, helt plötsligt så tar bloggtorkan slut och 10-15 nya inlägg kommer på en gång.

Hasta la vista, baby

Nu, rättare sagt imorgon efter en lång natt av Gilmore Girls-tittande (för att komma in i rätt tidzon), så åker jag till Kina så bloggen kommer att vara ganska öde de kommande två veckorna. Jag kommer tillbaka igen lördag den 13 september och hinner kanske skriva ett litet inlägg då. Annars så får ni vänta till söndagen för att höra min redogörelse.


Vi ses igen om två veckor.

Så att ni har något att titta på medan jag är borta....

Eftersom "Dagens Gilmore-dos" kommer att utgå de kommande elva-tolv dagarna så har jag valt några klipp och gjort ett enda stort GG-inlägg. Enjoy. Nu har ni något att se på medan jag är borta. Några av mina favoritscener. (Det är så dumt att vissa av mina favoritscener går inte att hitta på youtube, som scenen då Sookie jagar Jackson runt staden eller när Kirk tror att han är Jesus och håller ett långt tal om välsignelse och tro).



Slutet på Jess och Rorys förhållande - seriens absolut sorgligaste break up. Från "Those are strings, Pinocchio".




Första scenen i Gilmore Girls, någonsin. Från Pilot-avsnittet. (Notera att Stars Hollow inte är det Stars Hollow som man får se i alla andra avsnitt)



Från "The Swan Song", säsong tre, när Jess har fått en mystisk blåtira och alla tror att han har varit i slagsmål med Dean... medan den skyldiga egentligen är något mycket mindre med fjädrar. "It's a vicious vicious bird!"



Paris försöker hitta Stars Hollows smutsiga hemlighet... och ger sig på Luke. Från "Richard in Stars Hollow", tredje säsongen.



Lorelais magiska luktsinne! Från något av de första avsnitten i säsong fyra, när Lorelai besöker Rorys studentrum och känner lukten av Emily... som faktiskt varit där och tagit mått, trots att de inte vet det.

Nerpackade böcker; Den slutgiltiga versionen

Jag och mamma har haft en långdragen fight under kvällen och eftermiddagen över hur många böcker jag kan ta med mig till Kina. Jag tyckte att 7 böcker lätt skulle få plats, medan hon tyckte att max 3 var ett rimligt antal då jag "faktiskt kan låna böcker från mina klasskamrater". Till slut så nådde vi en kompromiss och 5 böcker får äran att resa tillsammans med mig till Asien... plus de där pocketen jag planerar att köpa på Pocketshop på Arlanda, långt ifrån mammas vakande ögon.

Jag planerar att läsa "Me and Mr Darcy" på flygresan till Thailand och har "Sugar Rush" som back-up ifall den andra inte tilltalar mig, eller ifall den tar slut. Sedan så har även "Den trettonde historien", "Fördjupade studier i katastroffysik" och "The Eyre Affaire" fått komma med. "Historikern" var den sista boken som blev utsorterad, eftersom jag helst vill läsa "Dracula" innan jag läser boken som har fått (ök)namnet "The Dracula Code".

Att recensera eller att inte recensera, det är frågan.

Jag har ju precis läst ut "Till dess din vrede upphör" av Åsa Larsson och borde egentligen följa traditionen och lägga ut en recension på den snarast. Kruxet är; får jag verkligen göra det? Jag tror inte precis det finns någon lag som säger att jag kommer att få betala böter om jag skriver vad jag tycker om boken - men eftersom jag fick den genom utlottning och den inte släpps förrän 9 september - så känns det lite dumt. Om de hade sagt "här, du får den här för att recensera den på valfri plats - till exempel din blogg" så hade det känts OK, men nu så är det ju meningen att jag ska skicka in en recension åt Akademibokhandeln. Då känns det lite dumt att recensera den på bloggen innan den släpps...

Jag har nog bara oerhört petigt samvete. Nu måste jag gå tillbaka till packningen. Vi får se vad mitt samvete bestämmer sig för...