Bokfemman v. 6

Veckans bokfemma handlar om serier, ett ämne som verkar skräddarsytt för mig. Jag, som tycker om att lära känna karaktärerna på djupet, att veta hur deras liv har varit och deras små egenheter, tackar inte nej till en bra serie i första hand. Vem gör egentligen det? Man får ett annat band till karaktärer i bokserier. De blir som gamla bekanta, och oftast sörjer jag i slutet av varje bokserie. För nu finns det inga fler böcker om personerna som jag har lärt mig att älska, en känsla som jag aldrig har fått till en "vanlig" bok.

Veckans tema för Bokfemman är serier. Nämn din topp 5 av serier.

Varning för långa, nostalgiska, känslofyllda förklaringar

Harry Potter av J.K Rowling. Hur många gånger har egentligen Harry Potter varit med på mina bokfemmor? Det är nog lättare att räkna veckorna som den inte varit med på... Efter att ha läst sista sidan i Deathly Hallows var jag deprimerad i dagar, veckor. Sviterna av PPD (Post Potter Depression) sitter fortfarande kvar. Halva mitt liv har jag suttit och längtat efter att nästa Potterbok ska släppas, suttit och spekulerat om vad som kommer att hända, nästan haft ångest av spänningen inför vad som ska komma. Nu så är den eran slut, men inte Harry-eran. Böckerna har fortfarande hedersplatsen i min bokhylla (närmsta bokhyllan, översta hyllan, längst ut till vänster).

Härskarringen av J.R.R Tolkien. Tro det eller ej, men den första fantasyboken jag läste (efter Harry Potter och de vises sten) var Sagan om ringen. 9 år, med den tionde födelsedagen snabbt nalkandes, uppkrupen i soffan med mammas bokreafynd, upptäckte jag Tolkiens värld. Första genomläsningen gick väldigt trögt. Jag upplevde språket som tungt, tråkigt och svårt, men historien kittlade min fantasi. Böckerna lades på hyllan, men bara året efter, när första filmen hade kommit ut på film, upptog jag min läsning med de två övriga böckerna. Sen läste jag dem om och om igen, och även fast jag inte har läst dem på flera år nu så finns mina kärleksfulla minnen från dem kvar i bakhuvudet. Än idag så kan jag mitt under ett vardagligt samtal, jobbig syssla eller lustfyllt bokläsande, få fram minnet av ett speciellt älskat avsnitt ur böckerna.

Twilight-serien av Stephenie Meyer. Vad ska man egentligen kalla den här serien? Har den ett namn? Twilight är ju bara första boken, men jag tänker kalla den för Twilight-serien tills jag får reda på om den har ett annat namn. Ibland har jag hört talas om den som "Stephenie Meyer's böcker om Bella och Edward", ett inte så vackert namn. Jag syftar alltså på Twilight, New Moon, Eclipse och kommande Breaking Dawn (som jag ser fram emot, nej som jag längtar oerhört efter). Som en del kanske har märkt... så älskar jag serien. Love at first sight. Eller, nej det vore att ljuga. Jag blev faktiskt tipsad om den upprepade gånger innan Sandra tvingade mig att läsa den (TACK SANDRA!). Min sista bortförklaring innan jag till slut öppnade Twilight och blev förälskad var "Jag tycker tyvärr inte om bleka killar, eller vampyrer". Det var bara att ta tillbaka det sen.

Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Jag brukar vanligtvis inte tycka om deckare, inte det minsta. Jag tycker att karaktärerna oftast är ointressanta och att händelserna känns konstlade, så jag var högst skeptisk när jag i somras beslöt mig för att läsa Män som hatar kvinnor. Döm inte en bok efter genren. Jag var fast direkt. Karaktärerna var en väldigt speciell blandning, fallet var inget vanligt mord och det var skönt att läsa en deckare som inte utspelar sig på en stressad tidningsredaktion eller inom polisvärlden. Alla böckerna är så olika. Män som hatar kvinnor faller under forskande journalistik, ett brott, två "detektiver" och en jakt efter någonting, ett fall att lösa. Flickan som lekte med elden är mer ur "brottslingens" synvinkel, om polisens jakt efter den skyldige och pressen smutskastar och vänder på saker, korrumperade poliser och rymlingar. Luftslottet som sprängdes däremot handlar mer om korrumperade statligta sektioner, svenska rättsväsenhet och kampen för rättvisa. Nu så blev jag långrandig igen, men det jag försöker säga är att böckerna hela tiden utvecklas. Allt hänger ihop, men förs hela tiden till högre höjder.

Lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder. Åh. så jag grät när jag hade läst ut alla böckerna. Jag var helt förkrossad. Det var i andra klass som jag började läsa böckerna, tror jag. Jag är inte helt säker. Jag minns i alla fall att jag hade sett tv-serien Lilla huset på prärien och därför nappat åt mig böckerna på biblioteket. Nyligen så hittade jag en gammal dagbok från "den tiden" där ett inlägg var helt ägnat åt avsked. "Det finns inga fler böcker om Laura Ingalls Wilder, Mary Ingalls, Grace Ingalls, Charles Ingalls, Carrie Inglass..." och så fortsatte jag tills varenda husdjur som familjen Ingalls någonsin haft var uppräknat. Sidan slutade med ett enkelt spretigt "snyft".

Det var en bråkdel av alla serier jag fastnat för, alla unika på sitt sätt. Lilla huset på prärien var min första, Twilight min senaste. Jag är säker på att His Dark Materia och The Vampire Chronicles kommer att kvala in på "serier jag tycker om"-listan i framtiden.