Min favoritbok är en powerballad

Jag har kommit på hur min hypotetiska favoritbok inte hade varit en hypotetisk bok utan ett hypotetiskt stycke musik istället så skulle den varit en powerballad. En powerballad om kärlek med mycket kraft i refrängerna. En powerballad som slutar i ett enda stort cresendo. Helst sjungen av en stark kvinna eller en hesröstad rockkille.

Jag var ute på promenad i solskenet när Whitney Houstons röst plötsligt hördes i mina hörlurar. Känslomänniskan Sara vaknade på några sekunder och redan i introt till I Have Nothing så kände jag det där ruset som känslofyllda böcker, eller filmer, alltid väcker hos mig.
"Share my life, take me for what I am..."
Jag hann inte ens höra första raden innan jag också fylldes med bubblande känslor. Det är så fint och liderligt och perfekt och åh.
Och i slutet, dessa slut.

"Don't walk away from me
Don't you dare walk away from me..."

Där ryser jag. Och det är vid de här tillfällena som jag sitter med tårdränkt ansikte och är helt euforisk och förkrossad på samma gång. Det är vid de tillfällena jag gråter åt modet, sorgen, kärleken, vänskapen etc. etc.

Ett perfekt exempel på en I Have Nothing-bok är Harry Potter and the Deathly Hallows. Boken jobbar sig hela tiden upp mot ett cresendo, men det avbryts gång på gång av andra sorgliga händelser och tempot lugnas ner för ett tag, men fortsätter sedan starkare än förut. Slutet är en enda stor explosion av känslor för mig. Jag tror att jag grät mig igenom de 6 sista kapitlerna i boken. Minsta lilla sak fick mig att gråta, och sedan var det ju de stora tårdrypande händelserna.