Rachel's Holiday

"Äntligen!" (för att citera Gert Fylking). Äntligen utläst.

Det var inte det att den var tung eller dålig på något sätt, tvärtom så ville jag hela tiden veta vad som hände sen... Men det har inte varit någon lätt tid för mig att läsa. Med ett nationellt prov i matte, ett stort engelskaprov och ett annalkande spanskaprov så har inte min lästid varit särskilt stor. Att lästiden sedan har delats mellan Rachel's Holiday och Interview with the Vampire (som jag aldrig verkar bli klar med) har inte gjort saken bättre.

Rachel's Holiday (En oväntad semester på svenska) är min andra Marian Keyes bok någonsin och Rachel Walsh är den andra Walsh-systern jag får bekanta mig med.

Rachel tvingas hem till Irland - och in på behandlingshemmet Cloisters - efter att ha behövts magpumpas efter en oavsiktlig överdos som nästan tog livet av henne. Hon eskorteras hem till Dublin med endast ett brustet hjärta i bagaget. Enligt henne så är allting en enda stor överdrift. Bara för att hon tar droger ibland så gör ju inte det henne till beroende? Och är det inte meningen att missbrukare ska vara smala? Och Luke Costello, hennes "real man" pojkvän, överreagerade väl när han gjorde slut med henne för att hennes liv var ett sådant trassel? Visst? Enda anledningen till att Rachel låter sig läggas in på behandlingshem är för att få vila upp sig. För att få njuta i jacuzzin, gå ner några kilon till och bli kompis med några kändisar. Men Cloisters verkar inte vara som behandlingshemmen i skvallertidningarna. Nej, istället för snygga rockstjärnor så är det feta medelåldersmän i bruna jumprar som minglar på Cloisters... och istället för avkopplande spabehandlingar så fylls dagsschemat av gruppterapi-samtal och tedrickande. Men allt är inte dåligt på Cloisters. Där finns även snygga Chris, den enda som kan få henne att glömma Luke för ett tag...

Perfect läsning, just den sorts böcker som jag behöver läsa just nu. I min sönderstressade, sömnlösa, kärleksfattiga vardag så behöver jag böcker om tjejer som är nästan lika misslyckade som jag känner mig just nu.

Om man ska ta och jämföra Watermelon och Rachel's Holiday, vad skulle det då komma fram för resultat? Jag har fäst mig vid båda Walsh-systrarna, fast på olika sätt. Båda två befann sig på botten och kämpade sig upp på olika sätt för att få ett självständigt fungerande liv. Hos Rachel så var det den nekande sidan, sidan som gick hur långt som helst för att förneka att hon var drogmissbrukare, som fick mig att fastna. Claire blev jag mer genuint fäst vid, för hennes personlighet... tilltalade mig. Dock så gillade jag Watermelon lite mer, eftersom jag fick irritera mig på James igenom hela boken. I Rachel's Holiday var det ingen annan än Rachel som hade satt henne i den situationen, så jag fick inte min vanliga irritationskick (en kick jag helst skulle vilja slippa, men ändå njuter av).

(Såg precis att Rachel's Holiday är ännu en av alla "böcker-som-ska-filmatiseras" och det pratas om att Catharine Zeta-Jones ska spela Rachel. Hur ska CZJ kunna spela en kvinna som känner sig som den minst vackra av sina systrar? Isåfall vill jag se Helen...)