En komikers uppväxt

Även fast min klass frivilligt har valt Natur på gymnasiet - trots att vi visste att det är den linje med störst "plugg-stämpel" - så slås vi konstant av hur många läxor vi egentligen har. En matteläxa är inte det jobbigaste (den hinner man ju göra på lektionerna), inte heller läxor i något annat naturorienterat ämne. Nej, det ämne som vi har flest - och jobbigaste - läxor i är svenska och engelska. Det är inte för intet vår lärare är känd som "läxmaskinen". Jag tror inte att det har gått en enda lektion under året utan att vi har fått läxa.

Just nu är läxstatusen på topp; skriva en novell till på onsdag, skriva en sammanfattning av en engelsk artikel, "glosor" och läsa ut En komikers uppväxt och vara redo att skriva en uppsats om den, á la salskrivning. Är det konstigt att jag har svårt att hitta en lucka att läsa?
För att ligga lite före i schemat så läste jag ut En komikers uppväxt under helgen. Min klass verkar vara väldigt anti-läsning och suckar varenda gång vi får en ny bok att läsa. Jag, å andra sidan, blir glad.

En komikers uppväxt sägs ha sin grund i författaren Jonas Gardells barndom och handlar om mobbningen i stockholmsförorten Sävbyholm. Tydligt synlig, men ignorerad av alla vuxna. Bokens huvudperson Juha vill så gärna passa in och vinna klassens populäraste killars gunst. För att uppnå den så försöker han vara rolig, göra sig till och alltid berätta nya skämt på klassens roliga timme. Juhas enda vänner är Jenny och Thomas, klassens mobboffer. De duger bara så länge Lennart eller Stefan inte finns i närheten, om de kommer då vänder Juha ryggen till sina vänner. Han blir äcklad av hur han behandlar dem, men kan inte hjälpa det.

Jag blev ärligt talat också äcklad av hur människor kan behandla varandra. Det kändes inte fiktivt, det kändes inte överdrivet. Jag har sett mobbning flera gånger, vem har inte sett det? Jag kan till och med påstå att jag har fått känna på lätt-mobbning själv. Att alltid vara den som får MVG sedan mellanstadiet är inte acceptabelt i dagens samhälle. Hur kommer det sig att människor förvandlas till vilddjur utan empati? Hur kommer det sig att vuxna klarar av att ignorera mobbning? Varför kan ett gäng ungdomar förstöra en skolkamrats liv?
Det är några saker jag funderade på under läsningen.
Varför reagerar ingen?
Är vi så nonchalanta idag?

Jag är ingen ängel, men har aldrig kunnat stå tyst. Jag kan inte blunda för det självklara, men kan erkänna att jag ibland kniper ihop med öron och ögon och inte vill låtsas om den otydliga mobbningen. När någon skrattar och fäller en kommentar om en förbipasserande klasskamrat.
Okej, det låter jag passera - tänker jag och lyssnar till skratten som kommentaren har lockat fram.

Mobbning är ett ämne jag skulle kunna skriva hela romaner á la tegelstenar.
Allt för många blundar idag.
Allt för många vill inte se.
Allt för många deltar.