Goodnight Mister Tom av Michelle Magorian

Jag är lite speciell när det kommer till läsning, filmer och tv-serier. Om någonting är hypat så brukar jag också fastna för det (såvida det inte är ungdomsserier á la "One Tree Hill" och "Gossip Girl" som bara handlar om relationer, konkurrenter och falska vänner - släng in några brottsfall eller vampyrer så är det däremot helt okej). Om en bok däremot är lite utav en klassiker, en sådan här "det här är bland det bästa jag någonsin har läst i en o-Twilight-tonårig-tjej-hysterisk mening", då kan man nästan räkna med att jag inte kommer att tycka om den. Eller... Jag kommer att se varför folk känner på det sättet, men jag kommer inte att känna så själv. Så hysteri kan jag hantera. Mer stillsamt beröm går däremot oftast snett.

Denna gång så gick det åt andra hållet, hysterihållet.

"Goodnight Mister Tom" handlar om William, eller Willie som hans mamma kallar honom, Beech som blir skickad från London ut på den engelska landsbygden efter att England har gått med i andra världskriget. 9-åriga Willie, en liten, blek och inbunden pojke, blir placerad hos mr Tom Oakley, en äldre änkling som inte har så mycket kontakt med de andra i byn och som har varit lite utav en enstöring. Först så ser Tom bara en rädd pojke som inte gör någonting, inte ens rör sig, om man inte säger åt honom, men snart upptäcker han varför Willie är som han är. Pojken är täckt av blåmärken efter att ha blivit slagen av sin mamma för minsta lilla fel. Tom tar pojken under sina vingar och sakta så börjar Willie komma ut ur sitt skal.

Det här är som en bättre version av "Pojken som kallades Det". Vi har det kuvade barnet och den sadistiska mamman, men istället för att bara ältra i samma ondska och hemskhet om och om igen tills det nästan inte är möjligt att ta något mer, så har vi här fokusen på räddningen. Vi har Mr Tom som ger oss hopp om en förbättring. Vi har alla byborna som även de bidrar till att Willie blir bättre. Istället för att dröja vid det hemska, för det är riktigt hemskt, så fokuserar man mer på ljuset. Istället för att dra ner läsaren i becksvart förtvivlan så ger man en varm, hopfull känsla.

Jag förstår verkligen de som säger att "Goodnight Mister Tom" är bland det bästa de har läst, för jag är redo att hålla med dem. Kanske inte det bästa, men helt klart bland de främsta böckerna hittills.

Nästa bok som jag läste efter "Goodnight Mister Tom" var "Harry Potter and the Philosopher's Stone" och jag kunde inte låta bli att lägga märke till några likheter mellan Willies födelsedag i Mr Toms hus och Harrys födelsedag i huset på klippan. Både Willie och Harry är undernärda och hunsade. Dursleys har ju aldrig varit särskilt vänliga mot Harry och han har alltid fått veta vilken börda han är, på samma sätt som Willie alltid har fått veta vilken stygg pojke han är och hur mycket det tynger på hans mamma att hon har ett sådant barn. (Dock så har nog Willie fått den värsta dealen då Dursleys inte direkt har misshandlat Harry gul och blå). Willie var mobbad i skolan och kallad en mes för att han var konstig och inte vågade smutsa ner sig. Harry var mobbad i skolan för att han var konstig och för att ingen vågade sätta sig upp emot Dudley. Ingen av pojkarna hade några vänner eller någon som uppskattade dem. Ingen av dem hade firat sin födelsedag. Både Harry och Willie får sin första riktiga födelsedag, med tårta, vänliga ord och presenter, på grund av väldiga män med dialekter. Jag kan ju inte direkt säga att Harry och Willies liv är särskilt lika efter det, men fram tills den födelsedagen så finns det en likhet.

Kanske att jag får ta och kolla upp Michelle Magorians andra böcker, men det här kan hon väl omöjligt toppa?