En boktoks tankar goes fang-banger

Jag är visst definitionen av en fang-banger. Varför? Jo, för om man googlar fang-banger så dyker min blogg upp som första träff. Samma sak med Charlaine Harris, då är min blogg fjärde träffen. Under de där hektiska pre-Breaking Dawn-veckorna i somras så var min blogg sjätte träffen när jag googlade efter "Breaking Dawn" (vilket jag bara gjorde en gång, sedan insåg jag faran i det hela).

Så summan av kardemumman: Jag verkar skriva otroligt mycket om vampyrer.

Rosalie Hale

Jag har inte sett "Twilight"-filmen än, så jag har kanske inte rätt att gnälla över castingen, men jag kan ändå inte låta bli att säga några väl varda ord om bilderna som jag har sett. Jag har ingenting emot Nikki Reed, men jag tycker inte hon direkt utstrålar Rosalie-känslor. Hon är ju så mörk och Rosalie beskrivs ju som en ljus isdrottning, ungefär. På de få bilderna jag har sett från filmen så tycker jag att Nikkis blonda hår ser lite... fejk ut.

Jag kan inte få bort min bild av Rosalie från näthinnorna. Om jag hade fått casta filmen (utan att ta hänsyn till skådespelarnas ålder eller vilja) så hade jag helt klart låtit Olivia Wilde spela Rosalie. Dels för att hon är bedövande vacker och dels för att jag alltid har sett henne som Rose, redan från början.

vs


Jag fullkomligt älskar Olivia Wilde. Både Nikki Reed och Olivia har varit med i "O.C". Olivia spelade Alex Kelly, den bisexuella bartendern som dejtade både Seth och Marissa i andra säsongen och utöver det var en av mina favoriter bland de kvinnliga karaktärerna (tillsammans med Summer och Julie Cooper). Nikki Reed hade en liten roll som Sadie, Johnnys kusin, i tredje säsongen. Då hade hon dock mörkt hår och var jättesöt.

Just nu så är Olivia Wilde med i "House M.D" och ja, jag älskar henne där också.

Dead as a Doornail av Charlaine Harris

"Dead as a Doornail" är liksom alla andra Sookie-böcker actionfylld från första sidan till sista raden. I Bon Temp så smyger en smygskytt omkring och skjuter shapeshifters, vilket orsakar oro i den övernaturliga världen. En av offren är Sookies chef Sam, som turligt nog bara blev träffad i benet. Merlotte's befinner sig dock i lite utav en nödsituation. Eftersom Sam inte kan jobba så står baren utan bartender, och utan bartender så kommer de inte ha många kunder. Sookie får rädda situationen genom att be Eric att låna ut en av sina bartenders från sin vampyrbar Fangstasia. Bartendern, en piratvampyr vid namn Charles, är en succé och alla är glada och nöjda, alla förutom Sookie. Än en gång så tvingas hon ha en vampyr i sitt hem, trots alla försök att bara vara vanlig.

Samtidigt så tätnar mysterierna i Bon Temp. Jason misstänks vara smygskytten och hans liv är i fara och han är inte den enda... Sookies bästa vän Tara har börjat gå ut med en mystisk, farlig vampyr. En vampyr som till och med de andra vampyrerna undviker. Och inte blir det bättre av att alla de övernaturliga männen som har fattat intresse för henne vill ha hennes uppmärksamhet, då hon helst vill stanna utanför deras värld.

Det fanns ett stort minus med den här boken. Var är alla ångande scener där Sookie hoppar i säng med - eller får hålla sig i nackskinnet för att inte hoppa i säng - med någon av alla hennes snygga uppvaktare? Lever Sookie möjligen i celibat? Är det inte dessa scener som är bokserien signum?

Ett annat signum är Sookies många nära-döden-upplevelser och de lyser i alla fall inte med sin frånvaro. Jag tror att jag fann 4-5 tillfällen där Sookies liv var i direkt fara i den här boken. Fast det är ju charmen med det hela. Glimten i bokseriens öga. Adrenalin och hormoner.

Nu får Sookie nästan ta och ge sig. Jag blir ju så otroligt avundsjuk! Varför måste hon dra till sig varenda snygg, manliga övernaturlig varelse i sydstaterna? Varför blir inte någon av dem intresserad av mig? Det är nästan som att jag får ta och göra ett register över dem. Bill Compton, Eric Northman, Sam Merlotte, Alcide (som heter samma sak som Simone i "Heroes", men jag kan ändå inte stava till hans efternamn), Calvin Norris och nu senast Quinn okänt efternamn. Jag försökte ställa mig själv frågan "vem skulle jag välja?" och det blev ett svårt val. Jag skulle nog ta hela bunten. (Eller Eric, Eric, Eric). Eric och Edward, det skulle väl vara en fin kombination? Två vampyrer att dö för, en bad-ass och en gentleman.

En sak som jag tycker är väldigt rolig är att en privatdetektiv vid namn Lily Bard Leeds dyker upp i ett kapitel för att prata med Sookie, en liten cameoroll. Charlaine Harris har nämligen en annan serie som heter "Lily Bard series" och jag gissar att det är Lily Bard herself som dyker upp i "Dead as a Doornail".

Zachary skrämmer barn

Jag sitter just nu och ser på kommentaren till Heroes-avsnittet "Five Years Gone" (som för övrigt är det bästa avsnittet hittills) och jag hörde en sak som jag bara måste dela med mig av.

Greg Grunberg som spelar Matt Parkman i serien skulle presentera Zachary Quinto (Sylar) för sina barn. Vilket låter som en söt idé, om inte hans barn hade blivit livrädda så fort de fick se honom. Stackars Zachary, det kan inte vara lätt att bli förknippad med någon helt skrupellös... och stackars barn, jag hade blivit exakt lika rädd.

Så, nu ska jag återgå till tv:n...

Twilight, 4 dagar kvar

Lördag 18.30.
Jag och Sandra har ett möte inbokat med Bella och familjen Cullen.

Förhoppningsvis så kommer det inte sluta i tårar, men det är svårt att veta. När jag såg "Harry Potter and the Order of the Phoenix" så grät jag i slutet av besvikelse. Jag håller tummarna för att detta inte är en sådan filmatisering. Jag har hört lovande saker om filmen, så trots allt vad jag har sagt så kanske jag ändå kommer att gilla den.

En sak som är säkert. Hur dåligt det än är att Bella ser rädd ut när hon pratar med Edward i trailern som visas på tv och hur irriterad jag än blir på att Edward tydligen kan flyga nu, så kommer allt det vägas upp av den där lilla pubertala fangirlen inom mig.
Jag såg en scen ur filmen, bara 30 sekunder eller så, som lagts upp på internet och ja - jag flippade ur. Det var scenen där Bella ska berätta för Edward att hon vet att han är en vampyr(vilket inte händer i boken då de aldrig pratar om det så där, utan hon vet det bara och han vet att hon vet) och när Bella säger "Vampire" så gjorde jag de exalterade fan-händerna. Ni vet, vibrerande uppe vid ansiktet. Så, det blir nog en massa studsande upp och ner i biostolen.

Nörderi på högsta nivå

Jag har varit riktigt förkyld de tre sista dagarna och alla vet väl vad jag gör då jag är sjuk?
När jag egentligen har hur mycket tid som helst att ligga ner och läsa, tar jag då tillfället i akt?
Nej. Jag gnäller om hur lite tid att läsa jag har och hur stressad jag är, och sedan så ligger jag och har tv-seriemarathon och riktigt nördar mig och ser på allt extramaterial.

Det var så jag upptäckte att det finns Audio Comments av skådespelarna till alla avsnitt fr.o.m det tolfte avsnittet i första säsongen av "Heroes". Det var en jäättefin upptäckt. Så fin att jag de senaste dagarna har snittat 10 avsnitt/dag - egentligen 5, men först så måste jag ju se dem utan kommentarer och sedan med. Perfekt träning i hörförståelse i engelska.

Dessa dagar har gett mig några ny upptäckter:

1. Sylar har extremt bra skosmak. Han har nämligen exakt likadana Converse som mig. Svarta. Det måste ge ett plus i kanten. Visst?

2. Den här är väldigt ovälkommen, riktigt creepy och jag försöker att få ut den ur huvudet, men det går inte. Jag skulle väldigt gärna ta hit the Haitian och be honom få mig att glömma att jag någonsin tänkte den här tanken i första hand. Jag tror att jag har blivit kär i Sylar. It's repulsive. Varför skulle jag annars le varenda gång han kommer upp i bild? Jag känner inte ens den där äckelkänslan då han gör sin psycho-blick längre? Att sedan Zachary Quinto verkar vara en riktigt trevlig kille på kommentarerna gör inte saken bättre.

3. För att fortsätta om Sylar så har jag först nu upptäckt det där tickande klockljudet som alltid spelas i bakgrunden så fort han är med i en scen. Så jag har ett tips till alla "hjältar":
Om ni hör ett tickande ljud. Spring!...

Jag höll på att lyda det rådet igår kväll. Jag hade varit riktigt inne i kommentarerna och eftersom jag ser avsnitten på en bärbar dvd - med hörlurar för att inte väcka resten av familjen - så kom tystnaden väldigt abrupt då jag slog av den. (De brummar otroligt mycket). Plötsligt när jag ligger där i sängen så hör jag ett tickande. Först så trodde jag att jag inbillade mig det, men det var på riktigt. Så jag låg där, skräckslagen, och trodde att Sylar hade kommit för att ta min kraft (det faktum att jag faktiskt inte har någon som helst kraft, bara ett riktigt dåligt immunförsvar, gick aldrig upp för mig) och visste inte vad jag skulle göra. Helt plötsligt så slår det mig. Det där tickande ljudet... det är ju min väckarklocka. Så mitt andra råd:
Ta ut batteriet ur väckarklockan om du precis har sett Sylar tickande mörda någon.

4. Grrr.. Det här inlägget kommer BARA att handla om Sylar. Grr. Jag är så arg för att ett av de säkraste tecknen på att jag tycker om någon är att jag babblar om dem oavbrutet. Så mamma har alltid vetat vem jag var "kär" i på låg- och mellanstadiet för jag babblade om dem hela tiden. Så, mitt kärleksobjekt just nu verkar vara en psykotisk seriemördare med övernaturliga krafter - great. I alla fall så måste jag säga att bland det roligaste jag hörde på de där avsnittskommentarerna var i slutet av ett avsnitt som Zachary Quinto hade kommenterat och han avslutade med att glatt säga: "Hey, this is Sylar, thanks for watching". Oddsen att han verkligen skulle säga det är inte bra. Oftast så säger han ju bara "Hi" väldigt läskigt - kombinerat med psychoblicken.

Den omtalade blicken

Dagens mest underhållande fakta är ändå detta:
Hunden som spelar Mr Muggles heter IRL ... Lestat och är en riktig diva som hotade att lämna tv-serien om inte kontraktet ändrades.

In the Deep End av Kate Cann

I våras så läste jag "Diving In", den första boken i Kate Canns trilogi om Coll och hennes förälskelse, simguden Art. Jag sågade den ganska rejält, så det var med viss förvåning som jag upptäckte att jag verkligen ville läsa andra delen också. Jag ville veta om Coll och Art faktiskt lyckas hålla ihop trots alla skillnader.

"In the Deep End" börjar direkt där "Diving In" slutar. Art och Coll är tillsammans igen och den här gången har Art lovat att anstränga sig mer och inte pusha Coll. Deras förhållande frungerar bättre än någonsin, och trots protester från Val (Colls vän), Colls mamma och Arts pappa, så är det unga paret tajtare än någonsin och inom kort så inser Coll att det är dags att ta nästa steg...

And that's it. Ungefär.

Jag blev förrådd av mina känslor. Jag började faktiskt stå ut med Art och Coll. Jag kände inte samma hat mot "In the Deep End" som jag gjorde mot dess föregångare. Det tror jag mycket kan bero på att Art och Coll har ändrats... Nu minns jag inte riktigt hur de var i förra boken, det var ju trots allt sex månader sedan jag läste den, men var inte Art arrogantare? Och Coll, var inte hon mer... fritänkande förut? En sak som jag vet säkert är att Colls mamma måste ha dubbla personligheter. För visst var Colls mamma mycket mer högljudd i "Diving In"? Hade hon inte fler åsikter?

Nu när jag tänker efter så inser jag att det inte är Coll som är bokens hjältinna. Nej, Coll har blivit kidnappad av rymdvarelser och en omprogrammerad klon har ersatt henne. I första boken så är Coll väldigt aktiv. Hon simmar på hälsocentret två gånger i veckan, tycker om att ta långa och hårda cykelturer och tränar självförsvar en gång i veckan, men i den här boken så tror jag inte hon motionerar en enda gång. Coll är nog och simmar en gång under hela boken - som utspelar sig under flera månader. Vad gör hon på dagarna, mer än att vara med Art?

En annan sak jag stör mig på är att när Coll väl har förlorat oskulden så gör hon och Art ingenting annat än har sex. Det är sant. Jag tror inte att de träffade varandra en enda gång efter det utan att ha sex minst en gång. Varenda gång Coll kommer hem till Art så hoppar de direkt i säng, när de är på Frans middagsbjudning så smyger de undan, när de är på picnic så gömmer de sig i skogsdungen, när de är på fest går de hem tidigare. Hälsosamt förhållande.

Innan jag läste "Diving In" så trodde jag att Art skulle vara Edward-ig, något jag genast övergav efter att ha läst några sidor i boken, men nu är jag inte så säker. Vissa stunder så känns Coll och Art väldigt mycket som Bella och Edward från "Twilight". Det är inte deras personligheter jag pratar om, utan mer deras... samtal. Bella och Edward kan ibland driva mig till vansinne med sina långa diskussion där de försöker övertyga den andra om att de faktiskt älskar honom/henne. Varje gång som Bella börjar fundera på hur Edward faktiskt kan älska henne då han är så underbar och hon är så vanlig så får jag klåda i fingrarna och varje gång som Edward undrar hur Bella kan älska honom då han tycker att han är ett monster så får jag lust att skrika åt dem att de är blinda. Varför måste de fråga så mycket? Kan de inte bara godta att de är förälskade och lämna resten? (Fast egentligen så är det ganska sött... ibland).

Exakt likadana är Coll och Art i "In the Deep End" eller det är egentligen mest Coll. Hon undrar vad Art ser i henne, om Art älskar henne, om Art gjorde samma saker med alla sina tidigare flickvänner, om Art tycker mer om henne än dem... och efter ett tag så blir det lite enerverande.

Trots alla klagomål jag har så måste jag säga att "In the Deep End" var mycket bättre och realistiskare än "Diving In". Den här gången så känns det som att Kate Cann faktiskt kan ha gjort lite research.

(PS. Om man bildgooglar "In the Deep End Kate Cann" så kommer min blogg upp bland de första alternativen.)

The Dead of the Night av John Marsden

Det är nästan omöjligt att beskriva handlingen i den här boken utan att avslöja vad som hände i förra boken eftersom det sista kapitlet och epilogen av "Tomorrow When The War Began" genomsyrar den här bokens handling väldigt mycket.

"The Dead of the Night" ("När natten är som mörkast" på svenska) är andra delen i John Marsdens heptalogi om en ung guerillagrupp i Australiens vildmark. Den här boken upptas där den förra slutade.

Gruppen bestämmer sig för att se vart klyftan egentligen leder och ger sig ut på en expedition, men lämnar Chris kvar för att vakta lägret. Väl ute från bergen så stöter de på ett litet samhälle av människor ledda av Major Harvey. De kallar sig "Harvey's Heroes" och först så tror ungdomarna att de har hittat en säker plats där de inte behöver ta allt ansvar och äntligen har vuxna runt omkring sig, men det är inte så enkelt. "Harvey's Heroes" är första klassens mansgrisar. Kvinnorna bor i en skild del från lägret där de uträttar hushållssysslorna och de får bara vara i männens del av lägret när de ska städa deras tält. Kvinnorna i lägret är även indelade i speciella grupper och man ska helst inte umgås utanför grupperna. Såklart så sorteras tjejerna in i olika grupper och efter några dagar i lägret så har missnöjet börja växa, men hur ska de kunna ta sig ut därifrån om de inte ens kan ta kontakt med varandra?

Det är i den här boken som det börjar spåra ut lite när det kommer till gruppens attentat. I första boken, och även i denna, så är det fortfarande rimligt. De spränger bilar, gräsklippare, broar, konvojer och hus som angriparna har kontroll över. Det är ingenting konstigt med det, för det är ju möjligt. Jag tror inte att invaderarna direkt tänker tanken att ett gäng ungdomar helt plötsligt ska sätta igång gasen i ett hus och tända på, men i de kommande böckerna så kommer jag störa mig på vad de väljer att spränga upp. Jag ska inte avslöja någonting, mer än att jag inte tror att de skulle lyckas med det i verkligheten.

Det är svårt att skriva recensioner om böcker i en serie, för det blir oftast att man säger samma sak om och om igen. Jag är fortfarande lika nostalgisk, fortfarande lika fäst vid karaktärerna och fortfarande lika adrenalinstinn som jag var förra gången.

Dataproblem

Min dator har de senaste dagarna betett sig väldigt konstigt och jag tror att den kanske har hamnat i ett ohjälpligt tillstånd. Varenda gång jag startar den så går det ca 2 minuter - då allting går väldigt segt - och sedan så blir skärmen blå. Jag ska be pappa, eller någon av datakillarna i min klass, ta en titt på den. Jag hoppas att det inte är någonting som inte går att fixa, för under de senaste åren så har jag blivit ganska fäst vid min dator... och nu är jag ännu mer fäst vid den då den liknar Veronica Mars laptop väldigt väldigt mycket.
(Jag och Veronica måste ha samma smak när det kommer till teknologi, för jag hade en precis likadan Samsung-mobil som henne för några år sedan).

Så under veckorna framöver så kan det bli så att bloggen kan verka väldigt ouppdaterad under några dagar - för att sedan drabbas av en inläggsbomb med 5-6 nya inlägg på en gång de gånger jag får tag på en dator.

T-shirt från Bokhora

Jag har gett upp hoppet om att någonsin kunna köpa en Lestat-tröja, men nu har jag hittat en ny, bättre, svensk t-shirt som jag bara måste ha. Ha-begär är bara förnamnet.

Jag vill ha en t-shirt med egen text från Bokhora, fastän själva tanken på t-shirten ger mig panikångest. Direkt jag såg tröjan så visste jag att Gud skapade den för att jag skulle kunna bära den. Det var kärlek vid första ögonkastet, tills jag började planera vad det isåfall skulle stå på den. Namnet på mina favoritförfattare förstås, men vilka är mina favoritförfattare? Hur kan jag välja ut fem? Tänk om jag väljer fel?

Sedan så började jag tänka utanför författarcirklarna och det var då paniken började komma krypande. Jag kanske skulle kunna trotsa författartemat och istället göra en t-shirt med mina favoritböcker? Mina litterära favoritpersoner? Mina litterära kärlekar? Favoritklassiker? Favoritvampyrer? (notera att det vid det här laget hade börjat att spåra ut).
För att göra det ännu värre så fick jag syn på bilderna på mitt skrivbord. Jess Mariano. Såklart att HAN måste stå på min tröja. Varför skulle jag inte kunna göra en tröja där jag listar mina favoritserier? Favoritpersoner i serierna? Favoritkillar i serier? Fiktiva favoritpersoner över huvudtaget?

Så om jag känner mig själv rätt så kommer det inte bli någon tröja. Jag kommer helt enkelt ha för mycket beslutsångest för att kunna bestämma mig för vad det ska stå tryckt på tröjan... eller så kommer det sluta med att jag sitter här - pank - med 100 t-shirtar.