Why can't you stay?

Min DVD har börjat sin väg mot slutet. Igår då jag skulle slå på den så gick den inte igång helt första gången. Den stog bara där och surrade. Andra gången så gick det bättre och den fungerade felfritt... och det här är ingen engångsföretelse. Det har hänt de tre senaste gångerna.

Jag vill inte ha en ny DVD! Jag älskar min gamla. Den är enkel, stilren i silver, har världens bästa och enklaste kontroll som jag kan utantill och är otroligt van med - plus att den passar jättebra i handen. Den kan spela alla skivor och hackar ALDRIG upp sig, till skillnad från den otroligt petiga DVD:n på bottenvåningen som inte ens klarar av ett dammkorn. Min DVD är en gudagåva. Den kan till och med spela brända filmer utan att det blir problem...

... och nu så har den börjat surra. Jag hoppas att den håller! (och att den inte sväljer min "Gilmore Girls"-skiva).

Åttonde maj

Lite om vad jag håller på med just nu:

1. Jag har gjort sista delen av NP i Engelska B, så nu så kan jag gå vidare och fokusera på annat... som NP i Spanska steg 4 och NP i Matte D. Yay.
2. Jag har drababts av "puffy eyes"-syndrome, eller jag vet inte om det finns någonting som heter så, men jag är i alla fall otroligt blödig just nu och har alltid svullna ögon på grund av sorgliga tv-serier.
3. Ett tv-tittande som inte är så sorgligt är "Top Model". Min favoritsäsong, cycle 6, går just nu på trean, varje vardagseftermiddag klockan 16.00. Jag avgudar Danielle, gillar Joanie jättemycket och älskar att hata Jade... och i det sista programmet jag såg, i onsdags, så vann Furonda en roll i "Veronica Mars" som Woodys sekreterare. Hon sa att hon trodde att de andra tjejerna i huset var avundsjuka och ville vara i hennes skor - och ja, det tror jag också! Jag var då i alla fall det. Hallå, hon kramade Logan Echolls!
4. Min läsning går mycket bra, tackar som frågar. Jag har kommit ca 100 sidor in i "Fördjupade studier i katastrof-fysik" och jag gillar, trots väldigt många liknelser.
5. Jag har även tagit och lånat hem "Brideshead Revisted" från biblioteket.
6. Sist, men inte minst, så måste jag bara få bjuda på min nya favoritlåt: A Place Called Home med Kim Richey.
7. Just det, Sandra fyller 17 år idag. Hipp hurra!
   
   

Brain freeze

Jag sitter och försöker avgöra vilket bok jag ska ta och läsa nu. Ett omöjligt uppdrag! Jag har 84 olästa böcker i min bokhylla, men på något sätt så är det något fel på alla av dem!
Av någon oförklarlig anledning så har min hjärna fått för sig att den bara vill läsa "Brideshead Revisted", varför vet jag inte. Tyvärr så finns den inte på biblioteket här - och jag har inte råd att köpa just nu. (Uppdatering: Det finns visst ett exemplar, på engelska och allt, i skolans magasin. Hallelujah!).
Så de stackars övergivna böckerna i min bokhylla blir ratade gång på gång.
Har ni något speciellt tips på hur man väljer vilken bok man ska läsa? Ska man följa sin magkänsla eller chansa? Våga ta hoppet fullt ut?

Just nu så ratar jag "Blonde" och "Vindens skugga" för att de helt enkelt verkar vara för bra, vilket är en ganska dum anledning då man vill ha bra böcker, men just nu så kan jag inte ägna allt för mycket helhjärtad tid åt dem... så de får vänta. "Anna Karenina", "David Copperfield" och "Northanger Abbey" skjuts upp av samma anledning. Klassiker måste man lägga ner tid på. "The Tale of the Body Snatcher" och "Historikern" blir ratade då jag tycker att det känns fel att läsa om vampyrer på försommaren och sommaren (konstigt nog så är det under den tiden jag oftast läser "Twilight" och Sookie Stackhouse series).

Nej, nu får jag ta och köra med min standardtaktik. Ropa ner till nedervåningen och be min syster välja ett nummer mellan ett och trehundra, för att sedan gå och räkna böcker och se vilken det hamnar på.

Prom Nights From Hell av...

...Meg Cabot, Kim Harrison, Michele Jaffe, Stephenie Meyer och Lauren Myracle.
(underrubrik: Åh nejdå, mitt huvud är visst fyllt med annat än Buffy)

En novellsamling med fem "noveller" om övernaturliga, skräckfyllda prom nights som jag köpte på Bangkoks flygplats i höstas. En av anledningarna till att den var så lockande var just skoldanstemat. Jag hatar att vara uppklädd och tillfixad - då jag alltid känner mig mindre tillfixad än alla andra - men ändå så saknar jag amerikanernas alla skoldanser. Inte för att jag tror att jag skulle ha blivit bjuden (jag skulle nog vara en av de där tjejerna som våndas över att se på medan killarna jag känner bjuder någon annan), men det känns som att det är en typisk high school-experience och då jag är high school-fantast (trots att jag har hört från alla möjliga håll att high school är en mardröm) så skulle jag vilja uppleva i alla fall en skoldans. Är det för mycket att begära? Den enda "prom"-lika tillställningen jag får är studentbalen... och då är ju gymnasiet så gott som slut.

Första novellen, "The Exterminator's Daughter" är av Meg Cabot - en favorit bland ungdomsförfattarna - och handlar om en vampyr, en ond vampyr, och utan att säga för mycket så drogs mina tankar genast till Buffy. Buffy-connections är alltid en fördel. Här hade vi tjejer med armborst, kvinnliga kämpar mot all ondska i världen (bland dem vampyrer, demoner, varulvar, you name it) och ett möte och mindgames med Dracula. Någon som förstår vad jag menar? Detta hör dock inte till huvudhandlingen, utan bara till bakgrundshistorien.

Novellen är totalt genomsyrad av Meg Cabot, vilket leder till lite populärkulturella referenser, lite ironi och självkommenteringar. Alltså en typisk tonårsbok, med en liten spark till den nya "vampyrer är goda"-trenden. Undra vad medförfattaren Stephenie Meyer tycker när det drivs med de "oskyldiga" vegetarianvampyrerna?

Andra novellen, "The Corsage", är skriven av Lauren Myracle, en författare som jag inte har så vidare bra koll på eller egentligen... som jag inte har en minsta aning vem hon är. Novellen centrerar kring en ung tjejs önskan att bli bjuden på balen av sin killkompis och stora kärlek. Till sin hjälp så har hon en mystisk bukett (ni vet, sådana där man fäster på armen) med magiska krafter. Behöver jag nämna att man borde tänka efter innan man önskar någonting? (speciellt om man ser en ung kvinna med ett pendelhalsband i närheten - ursäkta Buffyreferensen).

Jag blev faktiskt inte så fäst vid "The Corsage" och inte det minsta skrämd ... eller när de pratade om en mystisk lukt av ruttna blommor så reste sig nackhåren lite, men annars så var den ganska uppenbar.

Den tredje novellen,"Madison Avery & The Dim Reaper", är skriven av Kim Harrison, ännu en för mig okänd författare. Novellens övernaturliga teman är olika sorters "änglar" och andra otrevliga makter som vill vara med i spelet om liv & död. Än en gång - om han är snygg, spring för livet.
Jag tyckte att det var lite svårt att hänga med i mitten när allting skulle förklaras. Jag förstod inte skillnaden på vissa saker och ibland så tyckte jag att de nästan sa emot sig själv. En sak som jag dock gillade är slutet.

Numero cuatro, "Kiss and Tell" är skriven av Michele Jaffe - incognito för mig - och är lite utav en mix av hemliga operationer, superkrafter och vanlig tonårskärlek. Beskrivningen som först kom upp i mitt huvud var "Buffy blir attackerad av Initiativet under balen". Se upp för den snygga killen!
Det här var den novell som jag tyckte bäst om, tätt följt av Meg Cabots vampyrdrama och den följande novellen, nämligen...

..."Hell on Earth" av väldigt välkända Stephenie Meyer som handlar om en bal där mystiska krafter gör sitt bästa för att alla ska ha en sådan otrevlig kväll som möjligt. Den var väldigt... Stephenie Meyer-ig. Alla såg bra ut. Alla hade underbara ögon eller figurer eller hår. En av huvudpersonerna var ovanligt blek, men var dock inte vampyr. Det är fullt av långa blickar, goda dofter, mystiska dragningskrafter och liknande, men faktiskt inte fullt så fånig och skämmig som historien egentligen kunde ha blivit. Det är lite "Twilight" light, minus vampyrerna, Edward och resten av handlingen. En sak som jag började undra medan jag läste: Undra om Stephenie Meyer har sett "The Prom", Buffyavsnittet där Buffy - surprise surprise - har studentbal. För om man använder orden "Hell hound" och "Prom" så kan man inte direkt skylla på mig för att jag gör de kopplingarna.

Några saker sin jag har lärt mig från denna samling:

1. Om jag ser en mystisk, snygg, tilldragande kille/tjej som jag aldrig förut har sett på studentbalen - och om han även ser lite äldre ut och kysser som en gud - då ska jag inte gå fram till honom. Varför är det alltid snygga killar som är bra på att kyssas som är trubbel?
2. Jag kan ta det lugnt. Killen/Tjejen som jag är kär i, men inte varit tillräckligt modig för att faktiskt våga fråga till balen, kommer lagom till balen förklara sina känslor för mig (eller rättare sagt, på balen). Eller så kommer jag träffa mitt livs kärlek där. Så det är bara att ta det lugnt. Om man överlever balen så kan man räkna med att ha en kille vid sin sida.

3. Jag borde nog göra en exorsism.

Maj: Glad och solig vs. grå och deppig

Jag är lite bipolär för tillfället, lite manodepressiv. Ena minuten så är jag jätteglad och vill ingenting annat än att studsa omkring på blomfyllda ängar tillsammans med en massa vilda djur i äkta Disney-style och nästa minut så är jag less, tråkig, huvudvärkande sur och irriterad. Vädret är likadant. Ena dagen är det solsken och varmt, nästa är det grått, blåsigt och kyligt.
Så månadens mix innehåller någonting för alla tillfällen.

Det börjar positivt med underbara KT Tunstall, följt av lika positiva Caesars som sedan tidigare har We Got to Leave och Jerk It Out bland mina favoritlåtar. Detta är följt av The Pretender med Foo Fighters, en låt som jag inte har kunnat få ur huvudet sedan jag hörde den på en uppvisning för några veckor sedan, som ligger på sträcket mellan glada Sara och deppiga Sara. Egentligen så faller den nog under kategorin sura Sara.
Vi fortsätter med annars så upplyftande Marit Bergman, lite moll, som sjunger "there shouldn't be snow on the 10th of May", vilket verkligen stämmer - och håll i er - ibland så snöar det här i början av maj!

Lite The Hives, lite The Killers, perfekt vårmusik. Positivt, sprättigt utan att det blir för somrigt. Sedan går det över till moll med Within Temptation och en låt som också har byggt bo i min hjärna. Jag hörde den på Spotify, glömde bort vad den hette, men gick runt och spelade den på repeat i huvudet hela veckan innan jag till slut hittade den igen. Moll + Kvinna + Piano = Sara gillar. Sedan så blir vi uppåt igen, riktigt uppåt, presommaruppåt, med Sonny J och Lady Gaga... som är den enda "nya" MTV-artist som jag egentligen tycker om.

Listan avslutas med två låtar som redan nu går på repeat. The Diary of Jane går på repeat i två versioner, orginalet och den akustiska versionen (som jag tycker bättre om då den är lugnare och ja, akustisk) - på något sätt så påminner de mig om Angelus och Buffy. Det är ganska konstigt det där med hur man kopplar ihop saker. Pain påminner mig även den om Buffy, då den har varit med i tv-serien hur många gånger som helst under Dingoes Ate My Babys uppträdanden.

Uppdatering: Nu vet jag varför The Diary of Jane påminner mig om Angelus och Buffy! Jag har sett en video om dem på youtube där den låten var med.

Dingoes Ate My Baby

Jag har överlycklig - tack vare Wikipedia så har jag hittat en jättebra grupp. Eller...
Jag har alltid älskat musiken i BtVS (kort för "Buffy the Vampire Slayer") och speciellt det fiktiva bandet Dingoes Ate My Babys låtar. Jag har tidigare försökt ladda ner låtarna, men de fanns ingenstans, för jag sökte såklart på fel sak.
Tack vare Wikipedia så upptäckte jag att Dingoes Ate My Baby såklart är porträtterade av ett riktigt band (minus Seth Green såklart), Four Star Mary - som finns på Spotify! Med exakt samma låtar som de spelar i serien!

"You don't love me, cause I'm not Edward Cullen"

Han har gjort det igen, min idol, Hank Green. Har ni någonsin sett de otroligt roliga och intressanta vlogbrothers på youtube? Om ni inte har gjort det, gör det! Börja med min favoritsång, Accio Deathly Hallows (18:e juli 2007) och missa inte 25 Juli, vilket är Hanks post-DH-video. Det är lite genant att medge, men jag har faktiskt inte sett en enda av den andra brodern, Johns, videoinlägg. Sad, but true. Hank har alltid varit mitt första val.

Nu så har jag upptäckt ännu en underbar sång med honom. I'm Not Edward Cullen, en duett med hans flickvän om hur Edward Cullen har förstört förhållanden då vanliga killar inte längre duger.

Cullen, nej! Dracula... ja?

Jag har gjort ett test, ett "vilken slags vampyr skulle du vara"-test som jag hittade under mina långa runtklickningar. Förvånande nog så fick jag "Noble vampire" dvs. en riktigt klassisk draculian vampyr som bor i slott, sover i kistor och ja, som de viktorianska vampyrerna. Jag som trodde att jag skulle bli någonting modernare efter allla stora "Twilight"/Sookie/Buffy-doseringar.

En fråga löd: "Your vision blurs and fades as blood drains from your cooling body, but you imagine that you can barely see the vampire feeding on you now. It looks sort of like... What?".
Är någon förvånad att mitt svar blev: "Rugged and nice-looking, blonde, wearing a stylish leather trenchcoat"

Leather trenchcoat. Det var det första ordet jag såg och jag tror inte ens att jag brydde mig om att läsa de andra alternativen. Vampyrer ska ha skinnrockar!

Death du Jour av Kathy Reichs

Det är lite genant att medge, efter all kritik som jag har gett till Camilla Läckberg, men Kathy Reichs kör även hon med ett av Läckbergs mest irriterande tricks. Nämligen att hjältinnan upptäcker någonting chockande, som inte avslöjas förrän flera kapitel senare (i detta fall flera hundra sidor senare). Trots det så släpper jag mycket lättare förbi hennes hemlighetsmakeri.

I "Death du Jour" så är Dr Temperence Brennan tillbaka i Montreal över veckan för att hjälpa ett kloster att identifiera skelettet efter en nunna som dog för 100 år sedan och som nu ska bli helgonförklarad. Det skulle bli en ganska lugn vistelse, med småjobb på kriminallabbet, men allting ändras då en mordbrand inträffar. Det blir Tempes uppgift att undersöka det som är kvar av liken och det hemska brottet blir bara värre när ännu fler kroppar hittas i en närliggande byggnad, bland dem två döda spädbarn. Bilder från fallet hemsöker henne även efter att hon har återvänt hem till sydstaterna - och fallet verkar nästla sig in i hennes liv på alla sätt. Andrew Ryan har spårat offren till hennes hemtrakter och plötsligt så tvingas hon tillbaka in i, som guide till Ryan.

En sak som jag tycker är ganska intressant i boken är att Kathy Reichs måste ha varit väldigt dålig på att anteckna detaljer i sina fall då hon helt har missat två offer. De första två offren som Dr Brennan undersöker på mordplatsen nämns aldrig igen. Eller, de nämns i början, men sedan när själva mysteriet tar fart så är de som bortglömda. När Brennan gång på gång går igenom offren hon har stött på så glömmer hon alltid dem. Det nämns aldrig vad de heter, ingen utreder någonsin vad de har för koppling till allting. Det är som att de bara slutar att existera efter att handlingen har förflyttats till sydstaterna.

Jag gillar Kathy Reichs. Jag gillar att hon använder en hel massa, ibland helt oförstålig, riktiga fraser. Hon är ju anthropologist (ursäkta felstavning) på riktigt och har säkert stött på liknande fall förut, så hon vet hur benen ser ut. Hon vet hur en anthropologist arbetar och vad de måste tänka på. Plus att Temperence är så otroligt mänsklig och lätt att älska. Hon blir illamående när hon tänker på riktigt hemska fall. Hon tar jobbet med sig hem. Hon är frånskild, medelålders och har en nästan vuxen dotter. Det här är ingen typisk Hollywood-tappning... bara det att Brennan har världens otur när det gäller överfall, hot och familjesituation. Den enda som har mer otur än Brennan är Sookie Stackhouse.

Det är inte mycket som är likt mellan Kathy Reichs böcker och tv-serien "Bones", även om den ska vara baserad på böckerna, mer än att Temperence Brennan är hjältinnans namn. De har ingenting gemensamt utöver det och de andra karaktärerna finns inte med. Ingen Booth, ingen David Boreanaz. Fast ibland så kan jag inte låta bli att undra om Ryan är inspirationen till Booth, i alla fall i idéen.

En sak som jag måste ge credit för är hur bra Reichs lyckas hålla CSI-faktorn frånvarande. Alltså, det hela "vetenskapsmännen leder utredningen"-faktorn. Dr Brennan förhör inte folk - eller, inte egentligen. Hon råkas bara halka in på ett bananskal från något annat håll. Så är det även i den här boken. Det är Ryan som leder utredningen och håller henne underrättad - för hon är ju ändå delaktig i fallen då det är hon som gör alla undersökningar av offren. Så en stor tumme upp för det. Jag brukar faktiskt störa mig på det när jag ser på CSI, att det är labbråttorna som gör allt fotarbete också...

Främlingen av Albert Camus

Jag ser med fruktan fram emot uppsatsen som vi kommer att få skriva om denna bok. Den kommer säkert att vara djup, psykologisk och svår - särskilt då jag inte riktigt har en åsikt om boken. Eller... Jag var inte så insatt när jag läste den. Jag ville bara få det överstökat.

"Främlingen" handlar om en ung man, vars namn jag inte ens kan komma ihåg (det här bådar gott inför uppsatsen). Mersault heter han visst enligt Google. I alla fall så händer en massa saker honom, mest på grund av (eller trots) hans närmast bortstötande attityd. En slump leder till en annan och innan 100 sidor har gått så har Mersault hamnat i fängelse, dömd för mord, och väntar en rättegång där alla saker han gjort under de närmsta veckorna kommer att vridas.

Förlåt, men jag fattar inte varför huvudpersonerna i nobelprisvinnande författares böcker alltid måste vara så osympatiska? Vi har Mersault som är närmast... apatisk. Han bryr sig inte om sin mammas död, han har inga åsikter då folk frågar honom om saker, han älskar inte Marie, han kan tänka sig att gifta sig med henne om hon nu vill det. Han tar aldrig några initiativ och det driver mig till vansinne!

(Sedan så har jag sedan tidigare stött på dvärgen från "Dvärgen", världens mest osympatiske bokkaraktär).

Enligt vår lärare så var Albert Camus en av de första författarna inom existensialismen, men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om det. Existensialismen ska, om jag har förstått det rätt, vara ett slag mot absurdismen efter andra världskriget och ska visa att livet visst är värt att leva, men Mersaults tankar går gång på gång emot de synpunkterna. Vid ett tillfälle så tänker han till och med att det inte är någon idé att han gör någonting, då han lika till slut ska dö... och de orden är nästan exakt hur min lärare har beskrivit absurdismen.

Sedan, av någon anledning, så kom jag plötsligt att tänka på "The Catcher in the Rye" under min läsning. Jag klagade flera gånger på att jag inte tyckte om Camus direkta sätt att skriva. Jag tyckte att det var mycket upprabblingar. (Han gick till fönstret. Han rökte en cigarret. Han tittade ut över gatan). Ja, det var inte så mycket detaljer och tre olika händelser kunde ta plats på samma sida och det var dessa direkta händelser som fick mig att tänka på "The Catcher in the Rye". Fast, konstigt nog, så älskar jag Salingers sätt att skriva.