Tidsresenärens hustru

Jag har hört väldigt många hylla Audrey Niffenegger's debutbok Tidsresenärens hustru (The Time Traveler's Wife) och jag var rädd att jag skulle ha för höga förväntningar och bli besviken. Jag oroade mig i onödan. Jag blev fast redan på första sidorna där man får följa Clare och Henrys första möte, eller första för honom, men inte för henne.

Henry är en bibliotekarie med en mörk hemlighet. Han har en genetisk åkomma som gör att han i pressade tillfällen, utan att kunna styra det själv, reser genom tiden och dyker upp på en annan plats, ett annat år utan en enda tråd på kroppen. Henry får med många knep försöka klara sig i fram-/dåtiden tills han till slut kan återvända till sin egen tid. När Henry är 28 år så möter han Clare, en ung kvinna som verkar känna Henry. Hela Clares barndom så har Henry dykt upp, i olika åldrar och skick, och allt eftersom åren gick så har Clares kärlek för honom växt. NutidsHenry faller för Clare och det dröjer inte länge innan de gifter sig. När han försvinner på sina ofrivilliga tidsresor kan inte Clare göra något annat än att vänta, och hoppas att han kommer att återvända.

Det första jag var rädd för när jag började läsa boken var att den skulle hoppa så mycket i tiden att jag inte hängde med. Den hoppade mycket, men jag var alltid med. De tappade inte bort mig någonstans i mitten utan allt var helt klart. En av de små citaten på framsidan, som jag på senaste tiden tror mig ha hört kallas blurbar, så står det "Det enda problemet med den här boken är att man inte vill lägga den ifrån sig". Sanning. Jag läste hela boken i tre steg, lade bort den två gånger. Jag sögs in och fastnade i tiden.

För en gångs skull så märkte jag faktiskt språket. Jag gillar verkligen hur språket ändras ur Clares synvinkel ju äldre hon blir. När hon var ett litet barn, första gången hon mötte Henry, så är det långt mellan punkt och komma och en massa saker bara rabblas upp. Vad hon har gjort och vad folk sa och vad hon tänkte, allt kommer på en gång. Man kan riktigt höra hur det är ett litet barn som tänker, snabbt.

Den var otroligt bra, jag trodde seriöst inte att den skulle vara så bra... och sorglig. Den var definitivt sorglig, bittersweet. Melankoliskt ljuvlig.

Pride and Prejudice

Efter att ha sett klippet från BBC's filmatisering av P&P så drabbades jag av akut Mr Darcy-begär. Jag ville ha ohyfsade systrar, snorkiga överklassfröknar, mödrar med gifta-bort-sina-döttrar-mani och miss Elizabeth Bennet.

Det är i den här delen av mina recensioner som jag brukar dra en snabbsummering av handlingen, men behövs det verkligen nu? Finns det någon som inte vet åtminstone huvuddragen av Jane Austens klassikers handling?

För de som helt har missat denna förtjusande klassiker;

Makarna Bennet bor på Longbourn med sina fem döttrar. Mrs Bennets högsta önskan är att få alla sina döttrar bortgifta till rika män, men eftersom familjen inte har en alltför stor förmögenhet själv, och Mrs Bennets vulgära sätt skrämmer bort många. En dag så nås familjen av nyheten att det närliggande godset Netherfield har blivit uthyrt till en ung rik ungkarl, Mr Bingley. Mr Bingley visar sig vara en charmerande trevlig ung man och han får genast upp ögonen för den äldsta miss Bennet, Jane. Dock är hans sällskap inte lika charmerande. Hans systrar ser ner på det "lantliga sällskapet" och hans vän Mr Darcy avskys av alla för sin stolthet. Elizabeth Bennet, näst äldst i syskonskaran, är hans hängivnaste fiende... men det dröjer inte länge innan Mr Darcy får upp ögonen för den vackra, intelligenta Elizabeth.

“’What do you think of books?’ said he, smiling.
‘Books – oh! No. I am sure we never read the same, or not with the same feelings.’
‘I am sorry you think so; but if that be the case, there can at last be no want of subject. We may compare our different opinions.’”

Den perfekta raggningsrepliken. Den kille som börjar prata böcker med mig har kammat hem ovärdeliga extra poäng... och kanske en bit av mitt hjärta. Det finns för få bokälskande killar i min ålder, tyvärr.

Alla bokens karaktärer har sin egen väldigt tydliga personlighet, som de aldrig riktig viker av. Man kan räkna med att Jane kommer att vara oförmögen att hata någon, att Mrs Bennet kommer att skämma ut sig och sina döttrar och att Mr Collins kommer att nämna Lady Catherine de Bourgh. Inga plötsliga överraskningar.

Stolhet och fördom är ett mästerverk i sin genre; viktoriansk kärlekshistoria - eller, regency era kärlekshistoria - och en av mina favoritböcker.

(Dock så är framsidan på mitt exemplar ganska tråkigt, typiskt ljusgrönt Penguin Classic omslag.)

Min favoritbok är en powerballad

Jag har kommit på hur min hypotetiska favoritbok inte hade varit en hypotetisk bok utan ett hypotetiskt stycke musik istället så skulle den varit en powerballad. En powerballad om kärlek med mycket kraft i refrängerna. En powerballad som slutar i ett enda stort cresendo. Helst sjungen av en stark kvinna eller en hesröstad rockkille.

Jag var ute på promenad i solskenet när Whitney Houstons röst plötsligt hördes i mina hörlurar. Känslomänniskan Sara vaknade på några sekunder och redan i introt till I Have Nothing så kände jag det där ruset som känslofyllda böcker, eller filmer, alltid väcker hos mig.
"Share my life, take me for what I am..."
Jag hann inte ens höra första raden innan jag också fylldes med bubblande känslor. Det är så fint och liderligt och perfekt och åh.
Och i slutet, dessa slut.

"Don't walk away from me
Don't you dare walk away from me..."

Där ryser jag. Och det är vid de här tillfällena som jag sitter med tårdränkt ansikte och är helt euforisk och förkrossad på samma gång. Det är vid de tillfällena jag gråter åt modet, sorgen, kärleken, vänskapen etc. etc.

Ett perfekt exempel på en I Have Nothing-bok är Harry Potter and the Deathly Hallows. Boken jobbar sig hela tiden upp mot ett cresendo, men det avbryts gång på gång av andra sorgliga händelser och tempot lugnas ner för ett tag, men fortsätter sedan starkare än förut. Slutet är en enda stor explosion av känslor för mig. Jag tror att jag grät mig igenom de 6 sista kapitlerna i boken. Minsta lilla sak fick mig att gråta, och sedan var det ju de stora tårdrypande händelserna.

Bokfemman v.8

Bokfemman kretsar i veckan om ordet sorg, fritt att tolka. Det borde vara ganska lätt att komma på fem böcker att ta upp på listan, men jag kom faktiskt bara på några få böcker. Hjärnan blockerade helt enkelt ut alla boktitlar och jag kom bara på några få. Jag får ta och fylla på med fler böcker om det poppar upp någon titel, men just nu så står det helt stilla.

Veckans tema är sorg. Nämn din topp 5 som du tycker berör begreppet sorg

Harry Potter and the Order of the Phoenix, Harry Potter and the Half-Blood Prince & Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling.
Jag har nog aldrig sörjt en bokkaraktär så mycket som när Sirius Black dog. Som hängiven Sirius fangirl så var jag otröstlig. Det var tur att jag läste Order of the Phoenix på natten, för jag grät floder, hur länge som helst. Jag klarade inte ens av att fortsätta min läsning utan fick ta ett avbrott för att jag skulle kunna lugna mig. Då skulle jag börja sjuan, eller åttan. Det gick något år och så kom Half-Blood Prince och jag gjorde det igen. Jag grät floder över en bokkaraktär igen. Det var lite mer kontrollerat, men ändå way out of control. Åren flöt och så kom den. Den sjunde Harry Potter boken. Boken som jag hade sett fram emot sedan jag gick i andra klass. Den här gången sörjde jag inte en person, utan jag sörjde en bokserie, ett annat liv, en egen värld för mig. Vem vågar nu påstå att jag inte är ett psykotiskt HP-fans? PPD var bara förnamnet.

Flickan från ovan av Alice Sebold. En av mina favoritböcker, och det går ju inte precis att säga att den inte tar upp ämnet sorg. Hela boken kretsar ju kring familjemedlemmarnas sorg och hur de går vidare i livet efter Susie's död.

Sunnanäng av Astrid Lindgren. Sunnanäng är ju Astrids sagosamling som består av Sunnanäng (om föräldralösa barn som får arbeta hos en bonde under vidriga förhållanden), Spelar min lind sjunger min näktergal (om Malin som bor på fattighuset tillsammans med gamlingarna), Tu tu tu (om en flicka som försöker hitta sina bortsprungna får) och Junker Nils av Eka (om en döende pojke som drömmer sig bort, lite Bröderna Lejonhjärta-feeling) . Den sistnämnda tycker jag är bland det vackraste som Astrid någonsin skrivit.

En annan sak som kan kopplas till ordet sorg är ju att bokfemman snart försvinner. Det kommer att bli tomt på måndagarna.

En geishas memoarer

En bok som har fått lida mycket av min februaridepression är En geishas memoarer, boken av Arthur Golden som filmen med samma namn är baserad på. Jag lade undan boken eftersom andra världskriget bröt ut och jag kände att jag inte orkade ta itu med att läsa om krigsskildringar just då. Geishadistriktet var stängt och jag var jätterädd att något hemskt skulle hända.

En geishas memoarer handlar om Chiyo, som liten 9-årig flicka i en japanska fiskeby, Yoroido, säljs till ett geishahus tillsammans med sin äldre syster. Chiyos vackra och ovanliga grå ögon gör henne till potientiellt geishamaterial och hon hamnar på en fin okiya i Kyotos geishadistrikt Gion, medan hennes storasyster säljs till en bordell. Chiyo får börja arbeta tillsammans med tjänarna för att "förtjäna" att de tar på sig hennes geisha-utbildning. På okiyan finns förutom tjänarna de stränga ägarinnorna Mor, Mormor och Moster, en geishastudent som kallas Pumpan och den vackra geishan Hatasumomo, som är svartsjuk och elak mot alla. Hatasumomo trycker ner Chiyo och lurar henne till att utföra handlingar som resulterar i att hennes geishautbildning avbryts eftersom hon är skyldig okyian för mycket pengar. Med hjälp av Hatasumomos rival, Mameha, lyckas Chiyo uppnå sitt mål, att bli en av de mest välkända geishorna i Gion under geishanamnet Sayuri.

Det kändes som om jag lämnat kalla dystra Norden och färdats till 1920-talets Japan, bland körsbärsträd, danser och himmelska kimonos. Chiyos kamp för att komma sig fram i livet, geishornas vardag och hemligheter, den hemliga ouppnåliga kärleken och kampen mot Hatasumomos svartsjuka fängslade mig. Jag älskar böcker om fjärran länder och kulturer. Geishor är ett ämne som jag länge varit fascinerad av. Allt i boken kanske inte stämmer, men jag trivs bra med min mystifierade bild. Det som fångade mig mest var beskrivningen av kimonorna/kimonosen (hur böjer man kimono i bestämd plural?) ! Kostymdrama-älskaren i mig väcktes och vid vissa beskrivningar så suckade jag högt av lycka.

Det är den här sortens böcker som jag lättast fastnar i. Exotisk, andra kulturer, lite mystik, fjärran land, vacker - men vemodigt - på samma gång.

En komikers uppväxt

Även fast min klass frivilligt har valt Natur på gymnasiet - trots att vi visste att det är den linje med störst "plugg-stämpel" - så slås vi konstant av hur många läxor vi egentligen har. En matteläxa är inte det jobbigaste (den hinner man ju göra på lektionerna), inte heller läxor i något annat naturorienterat ämne. Nej, det ämne som vi har flest - och jobbigaste - läxor i är svenska och engelska. Det är inte för intet vår lärare är känd som "läxmaskinen". Jag tror inte att det har gått en enda lektion under året utan att vi har fått läxa.

Just nu är läxstatusen på topp; skriva en novell till på onsdag, skriva en sammanfattning av en engelsk artikel, "glosor" och läsa ut En komikers uppväxt och vara redo att skriva en uppsats om den, á la salskrivning. Är det konstigt att jag har svårt att hitta en lucka att läsa?
För att ligga lite före i schemat så läste jag ut En komikers uppväxt under helgen. Min klass verkar vara väldigt anti-läsning och suckar varenda gång vi får en ny bok att läsa. Jag, å andra sidan, blir glad.

En komikers uppväxt sägs ha sin grund i författaren Jonas Gardells barndom och handlar om mobbningen i stockholmsförorten Sävbyholm. Tydligt synlig, men ignorerad av alla vuxna. Bokens huvudperson Juha vill så gärna passa in och vinna klassens populäraste killars gunst. För att uppnå den så försöker han vara rolig, göra sig till och alltid berätta nya skämt på klassens roliga timme. Juhas enda vänner är Jenny och Thomas, klassens mobboffer. De duger bara så länge Lennart eller Stefan inte finns i närheten, om de kommer då vänder Juha ryggen till sina vänner. Han blir äcklad av hur han behandlar dem, men kan inte hjälpa det.

Jag blev ärligt talat också äcklad av hur människor kan behandla varandra. Det kändes inte fiktivt, det kändes inte överdrivet. Jag har sett mobbning flera gånger, vem har inte sett det? Jag kan till och med påstå att jag har fått känna på lätt-mobbning själv. Att alltid vara den som får MVG sedan mellanstadiet är inte acceptabelt i dagens samhälle. Hur kommer det sig att människor förvandlas till vilddjur utan empati? Hur kommer det sig att vuxna klarar av att ignorera mobbning? Varför kan ett gäng ungdomar förstöra en skolkamrats liv?
Det är några saker jag funderade på under läsningen.
Varför reagerar ingen?
Är vi så nonchalanta idag?

Jag är ingen ängel, men har aldrig kunnat stå tyst. Jag kan inte blunda för det självklara, men kan erkänna att jag ibland kniper ihop med öron och ögon och inte vill låtsas om den otydliga mobbningen. När någon skrattar och fäller en kommentar om en förbipasserande klasskamrat.
Okej, det låter jag passera - tänker jag och lyssnar till skratten som kommentaren har lockat fram.

Mobbning är ett ämne jag skulle kunna skriva hela romaner á la tegelstenar.
Allt för många blundar idag.
Allt för många vill inte se.
Allt för många deltar.

Adlibris

Bokrean nalkas och på Adlibris har man nu kunnat börja förhandsbeställa. Redan på onsdagkväll så var jag inne och stoppade hela korgen full av böcker, men var osäker på om jag verkligen skulle ha en del av dem. Så jag tänkte avvakta till på torsdag och se vilka böcker som jag skulle ta bort. Men, på torsdagkväll så fick jag en otrevlig överraskning.
Hälften av alla mina reaböcker var redan slut.
Bram Stoker's Dracula, Orlando, Perfume mfl. Alla var spårlöst försvunna från min "kundvagn".
Så, det straffar sig att ta en betänkepaus. Jag ska hädanefter spontanshoppa resten av bokrean.

Efter att ha upptäckt att flera böcker glidit mig ur händerna så blev jag ganska deprimerad och var tvungen att shoppa (jag är shopaholic, eller bokaholic) upp lite pengar. Eftersom jag är otroligt snål (när det inte gäller böcker) och inte har rört mitt studiebidrag sedan i Oktober så har jag råd att unna mig lite lyx á la en uppdaterad bokhylla.

Böckerna som jag köpte går att dela upp i fyra kategorier;

(Engelska böcker, ej på rea)
0385732317 BRAY, LIBBA:GREAT & TERRIBLE BEAUTY
0486275574 SHAKESPEARE, WILLIAM:ROMEO & JULIET
061858532X WHITCOMB, LAURA:CERTAIN SLANT OF LIGHT

(Svenska reaböcker)
9100105651 OATES, JOYCE CAROL:FALLEN
9100106895 IGGULDEN, CONN:SVÄRDENS FÄLT
9129660181 BROOKS, KEVIN:OM JAG INTE HADE SETT HONOM
9137125303 HELLER, ZOË:ANTECKNINGAR OM EN SKANDAL
9173370010 ROBERTS, GREGORY DAVID:SHANTARAM

(Böcker som jag hade i min rea-korg på engelska, men som försvann, så jag köpte dem som svenska pocket istället)
9146217398 SÜSKIND, PATRICK:PARFYMEN : EN MÖRDARES
9170373493 MCEWAN, IAN:FÖRSONING

(Böcker (eg. bok) som jag inte vet hur de kom dit)
9100117870 ÖSTERGREN KLAS:FANTOMERNA - bonusbok

Angels

Tredje Walsh-systern avklarad och även min tredje Marian Keyes bok. Jag har faktiskt börjat få den där hemska känslan av avskedd som alltid kommer i slutet av en bokserie. Även fast böckerna är fristående så ser jag på dem som en bokserie, för det rör sig ju alltid inom samma familj. The Walshes har fått en speciell plats i mitt litteraturhjärta. De ligger härmed på listan över familjer som skulle vilja tillhöra (Familjen Weasley och the Cullens är några andra på listan).

Angels handlar om näst äldsta systern, Margaret, "the good one", som efter att hela sitt liv varit familjens enda vita får lämnar sin man, Paul "Garv" Garvan, och åker till Los Angeles. Där bor hon hos sin bästa vän, Emily, en misslyckad screenwriter som skriver fantastiska manus, men som aldrig faller något filmbolag i smaken. Emilys vänner är minst sagt speciella. Det är den glamorösa lesbiska Lara med silikonbrösten, Justin som alltid spelar "den feta killen som blir dödad" och lever tillsammans med sin hund Desiree - som lider av hund-anorexia och går på prozac - ... och så är det Troy. Troy, med en stor konstigt nog attraktiv näsa. Troy som sägs vara gift med sitt jobb. Troy som är så charmig.

Jag har börjat kunna upptäcka ett mönster i Marian Keyes böcker. Det är alltid med "den första killen som lämnar/lämnas", "den onda läckra killen" och "den goda läckra killen". Dessa stereotyper kan kombineras. Hittills så är Rachel's Luke Costello min favoritkille, men vi får se om Anna har någon ännu bättre i Anybody Out There.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som att jag upprepar mig. Men jag älskar systrarna Walsh. Jag önskar att de var 10 systrar, så att det skulle finnas fler böcker om dem. Watermelon var underbar, Rachel's Holiday lika bra - fast på ett annat sätt, och Angels följer trenden. Dock så nådde den inte riktigt upp till de andras klass, men den var bra. Mycket bra.

Perfekt för att muntra upp mig mitt bland all februaridepp och tjurande över att alla hjärtans dag har gått förbi utan ett enda kort, utan en enda ros eller en enda kille.

Årets deppigaste månad

Februari är årets värsta månad. Det är mörkt och skolan känns kallare än vanligt. Det är svårare att vakna på mornarna och svårare att somna på kvällarna, och ingenting duger. Jag får huvudvärk av musik, huvudvärk av att titta på tv, huvudvärk av att läsa och om jag umgås med folk så blir jag less efter tio minuter.

De enda böckerna som duger i februarimånad är de där allting går bra (finns det sådana böcker?). Jag klarar inte av att läsa slutet på En geishas memoarer just nu, därför att ett grått täcke har dragits över hela handlingen. Andra världskriget har börjat och jag känner att jag inte är riktigt beredd på att ta itu med det än. Så jag flydde från de japanska geishadistrikten och landade i en förort på Irland á la Marian Keyes tredje systrarna Walsh-bok, Angels. Den är verkligen en riktigt liten solstråle. Maggie lämnar sin man, woho. Hoppas hon får tag i en ny snart så att jag blir uppmuntrad.

Dock så finns det stunder i solskenet, och jag tänker utnyttja dem till max. Melodifestivalen har dragit igång igen, och det finns få saker som är roligare i februari än att sitta tillsammans med sina vänner och kritisera sönder låtarna. Våren nalkas, och snart blir allting mer glädjefyllt.

Kitty-nostalgi II

Idag efter middagen gick jag ner i källaren för att hämta dricka (Blue Keld Äpple - världens godaste mineralvatten), men hamnade istället på det kalla källargolvet, framför kartongerna med böckerna från mina läslusen-dagar. Lådor fyllda till brädden med Kitty-böcker. Jag satt och valde mellan olika titlar, strök längs framsidor och återupplevde spännande händelser, innan jag till slut valde att läsa Kitty och den försvunna arvtagerskan (Nancy Drew Mystery Stories 101 - The Mystery of the Missing Millionairess). Omslaget är väldigt dramatiskt. En mörkhårig flicka hänger i en brandstege och ser chockad ut och Kitty sitter i ett fönster - i en mycket oroväckande ställning som säkert bryter mot tyngdlagen, men det är ju klart... Kitty står ju över den också.

Handlingen är väldigt enkel. Kitty, Bess och George är och hälsar på Claudia, en av Carsons advokatpolares dotter, på en flott privatskola. Claudias rumskompis är ingen annan än Veronica Armand, dotter till den kända regissören/skådespelaren Nicholas Armand. När de anländer till privatskolan så möts de av en fruktansvärd nyhet. Veronica är försvunnen, och Claudia misstänker att något hemskt har hänt. Snart uppdagas det att Veronica är kidnappad och Kitty är återigen indragen i ett nytt fall. Men alla är inte glada över att Kitty hjälper till, allra minst mr Armands tjuriga säkerhetsvakt Phil Koger som bara tycker att hon är ivägen.

Efter tredje kapitlet så kom jag ihåg vem den skyldige var, så läsningen förstördes lite av det... men det är inte så svårt att gissa.

Jag drog direkt kopplingarna till Interview with the Vampire, även fast det säkert är en slump. I rum nummer 315 bor Claudia Nixon och Veronica Armand, Claudia och Armand är två vampyrer med koppling till Luis i Interview with the Vampire....

Jag måste bara få citera några stycken:

"-Oj! sa hon. Här står att deras bassäng håller olympiska mått. Och dessutom har de sex tennisbanor under tak!
- Typiskt George att bli imponerad av allt som har med motion att göra, sa Bess och log mot sin kusin."

Den vanliga Bess/George-konversationen.

"Kitty var välkänd som detektiv i River Heights, och hon lade alltid märke till saker som ingen annan tycktes tänka på."

Jag börjar faktiskt tvivla på mitt minne. Det där var det enda som stod i hela boken om hur perfekt Kitty är... Har jag bara hallucinerat alla andra hyllningar av Kitty eller existerar de verkligen?

"Plötsligt var den andra bilen jämsides med henne igen. Den stötte emot Kittys bil och knuffade den mot branten. Kitty var skräckslagen. Vid det här laget hade hon förstått att detta inte var någon tillfällighet. Någon försökte avsiktligen tvinga henne av vägen!"

Den vanliga "försöka-köra-ihjäl-Kitty/förstöra-Kittys-bil"-intrigen återfanns i även denna bok. Jag tror att jag ska läsa igenom alla mina Kitty-böcker och räkna hur många gånger Kitty håller på att råka ut för en bilolycka, eller bli kloroformerad.

Även om jag gnäller på Kitty hela tiden så rostar aldrig gammal kärlek. Jag och Kitty är bara som ett gammalt gift par som har levt tillsammans så länge att de vet allt om varandra. Min enda fråga är... Varför har jag två böcker där Kitty fyller år/nyss har fyllt år, men hon blir aldrig äldre? Det verkar orättvisst att ha ett förhållande med någon som aldrig blir äldre, medan man utvecklar rynkor för fullt...

The Pearl

Senaste timmen har jag ägnat mig åt att läsa John Steinbeck's The Pearl, endast 82 sidor och snabbslukat. Vi fick läsa en sammanfattning av den på engelskan, där slutet och hela handlingen avslöjades, och eftersom jag hatar att fuskläsa så var jag helt enkelt tvungen att läsa den "på riktigt".

The Pearl är om den fattiga pärlfiskaren Kino, vars son blir stucken av en skorpion och behöver läkarvård. Den fattiga familjen blir nekade hjälp eftersom de inte kan betala för den, så Kinos fru Juana vårdar själv pojken, i hopp om att han ska leva så pass länge att Kino hinner hitta pärlor som kan betala kostnaderna. Samma dag så hittar Kino pärlan som alla drömmer om, större och vackrare än alla andra pärlor som pärlhandlarna någonsin sett. Men pärlan för inget gott med sig. Alla trånar efter pärlan, alla vill ha den. Vem kan de lita på?

Jag skulle säkert ha tyckt bättre om The Pearl om det inte hade varit för det att jag visste exakt vad som skulle hända och när det skulle hända. Spänningen i hur handlingen ska utvecklas var helt borta. Det kändes som om jag bara torrläste den, läste utan att riktigt bry mig om vad jag läser. Utan att känna sympati för någon av karaktärerna och utan att rygga undan från människor girighet. Den gled bara undan.

Bokfemman v. 6

Veckans bokfemma handlar om serier, ett ämne som verkar skräddarsytt för mig. Jag, som tycker om att lära känna karaktärerna på djupet, att veta hur deras liv har varit och deras små egenheter, tackar inte nej till en bra serie i första hand. Vem gör egentligen det? Man får ett annat band till karaktärer i bokserier. De blir som gamla bekanta, och oftast sörjer jag i slutet av varje bokserie. För nu finns det inga fler böcker om personerna som jag har lärt mig att älska, en känsla som jag aldrig har fått till en "vanlig" bok.

Veckans tema för Bokfemman är serier. Nämn din topp 5 av serier.

Varning för långa, nostalgiska, känslofyllda förklaringar

Harry Potter av J.K Rowling. Hur många gånger har egentligen Harry Potter varit med på mina bokfemmor? Det är nog lättare att räkna veckorna som den inte varit med på... Efter att ha läst sista sidan i Deathly Hallows var jag deprimerad i dagar, veckor. Sviterna av PPD (Post Potter Depression) sitter fortfarande kvar. Halva mitt liv har jag suttit och längtat efter att nästa Potterbok ska släppas, suttit och spekulerat om vad som kommer att hända, nästan haft ångest av spänningen inför vad som ska komma. Nu så är den eran slut, men inte Harry-eran. Böckerna har fortfarande hedersplatsen i min bokhylla (närmsta bokhyllan, översta hyllan, längst ut till vänster).

Härskarringen av J.R.R Tolkien. Tro det eller ej, men den första fantasyboken jag läste (efter Harry Potter och de vises sten) var Sagan om ringen. 9 år, med den tionde födelsedagen snabbt nalkandes, uppkrupen i soffan med mammas bokreafynd, upptäckte jag Tolkiens värld. Första genomläsningen gick väldigt trögt. Jag upplevde språket som tungt, tråkigt och svårt, men historien kittlade min fantasi. Böckerna lades på hyllan, men bara året efter, när första filmen hade kommit ut på film, upptog jag min läsning med de två övriga böckerna. Sen läste jag dem om och om igen, och även fast jag inte har läst dem på flera år nu så finns mina kärleksfulla minnen från dem kvar i bakhuvudet. Än idag så kan jag mitt under ett vardagligt samtal, jobbig syssla eller lustfyllt bokläsande, få fram minnet av ett speciellt älskat avsnitt ur böckerna.

Twilight-serien av Stephenie Meyer. Vad ska man egentligen kalla den här serien? Har den ett namn? Twilight är ju bara första boken, men jag tänker kalla den för Twilight-serien tills jag får reda på om den har ett annat namn. Ibland har jag hört talas om den som "Stephenie Meyer's böcker om Bella och Edward", ett inte så vackert namn. Jag syftar alltså på Twilight, New Moon, Eclipse och kommande Breaking Dawn (som jag ser fram emot, nej som jag längtar oerhört efter). Som en del kanske har märkt... så älskar jag serien. Love at first sight. Eller, nej det vore att ljuga. Jag blev faktiskt tipsad om den upprepade gånger innan Sandra tvingade mig att läsa den (TACK SANDRA!). Min sista bortförklaring innan jag till slut öppnade Twilight och blev förälskad var "Jag tycker tyvärr inte om bleka killar, eller vampyrer". Det var bara att ta tillbaka det sen.

Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Jag brukar vanligtvis inte tycka om deckare, inte det minsta. Jag tycker att karaktärerna oftast är ointressanta och att händelserna känns konstlade, så jag var högst skeptisk när jag i somras beslöt mig för att läsa Män som hatar kvinnor. Döm inte en bok efter genren. Jag var fast direkt. Karaktärerna var en väldigt speciell blandning, fallet var inget vanligt mord och det var skönt att läsa en deckare som inte utspelar sig på en stressad tidningsredaktion eller inom polisvärlden. Alla böckerna är så olika. Män som hatar kvinnor faller under forskande journalistik, ett brott, två "detektiver" och en jakt efter någonting, ett fall att lösa. Flickan som lekte med elden är mer ur "brottslingens" synvinkel, om polisens jakt efter den skyldige och pressen smutskastar och vänder på saker, korrumperade poliser och rymlingar. Luftslottet som sprängdes däremot handlar mer om korrumperade statligta sektioner, svenska rättsväsenhet och kampen för rättvisa. Nu så blev jag långrandig igen, men det jag försöker säga är att böckerna hela tiden utvecklas. Allt hänger ihop, men förs hela tiden till högre höjder.

Lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder. Åh. så jag grät när jag hade läst ut alla böckerna. Jag var helt förkrossad. Det var i andra klass som jag började läsa böckerna, tror jag. Jag är inte helt säker. Jag minns i alla fall att jag hade sett tv-serien Lilla huset på prärien och därför nappat åt mig böckerna på biblioteket. Nyligen så hittade jag en gammal dagbok från "den tiden" där ett inlägg var helt ägnat åt avsked. "Det finns inga fler böcker om Laura Ingalls Wilder, Mary Ingalls, Grace Ingalls, Charles Ingalls, Carrie Inglass..." och så fortsatte jag tills varenda husdjur som familjen Ingalls någonsin haft var uppräknat. Sidan slutade med ett enkelt spretigt "snyft".

Det var en bråkdel av alla serier jag fastnat för, alla unika på sitt sätt. Lilla huset på prärien var min första, Twilight min senaste. Jag är säker på att His Dark Materia och The Vampire Chronicles kommer att kvala in på "serier jag tycker om"-listan i framtiden.

Förnuft och känsla

Igår var det ju Förnuft och känsla på Svt2. Första gången på åratal som jag har sett på gamla hederliga tvåan. Följde inte boken till punkt och pricka, men annars var jag mycket nöjd (som om jag kan vara annat efter en kostym/kärleksfilm?).

Mamma, min partner in crime när det gäller perioddraman, har aldrig läst Förnuft och känsla och blev lite förvirrad av alla mina "åh"-ande och "aw"-ande som ibland släpptes fram vid de mest udda tillfällena.

Rollistan vimlade ju av kända ansikten. Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman, Gemma "Bridgets mamma" Jones, Hugh "House" Laurie (när han dök upp på tv-skärmen så skrek jag "DET ÄR HOUSE") och Imelda "Umbridge" Staunton.

Vi kom överens om några saker:

Edward Ferrars a.k.a Hugh Grant såg ibland ut som en skrämd hare.

Det gör ingenting att Margaret fick en större, mer humoristisk roll. Det kan jag överse.

Willoughby var snygg.

Oj, vad trött jag blev. Det här inlägget håller verkligen bottenklass.

Interview with the Vampire

"Äntligen II"

Det har tagit mig närmre en månad att läsa ut en bok på 344 sidor. Undra när det hände senast? Vänta, det har nog aldrig hänt. Se där... Orsaken till att det tog sådan otroligt lång tid från första sidan till sista är inte att boken var dålig. Tvärtom, det var en bok som jag säkert skulle ha avgudat om jag hade läst den från pärm till pärm på en gång. Orsaken är att jag hela tiden trodde att den skulle bli hemsk och lämna mig livrädd. Så... jag åtog vissa åtgärder och beslöt mig för att inte läsa den a) på kvällen b) när jag var ensam hemma eller c) på torsdagskvällarna när jag måste gå till sporthallen. Alltså, mina vanliga lästider.

Anne Rice's bok har två namn på svenska, antingen En vampyrs bekännelse eller Intervju med en vampyr. Det senare namnet har jag aldrig hört förut, men om man söker på Anne Rice på biblioteket här så kommer det upp...

Vampyren Louis de Pointe du Lac ger en intervju till en ung man och under natten kommer han berätta hela sin livshistoria. Hur han som ung fransk plantageägare i New Orleans på 1700-talet råkade ut för vampyren Lestat som gör honom till vampyr, och hur de tillsammans bildar en egen nattlig tillvaro. De två vampyrerna har dock inte så mycket gemensamt. Louis har inte förlorat alla sina mänskliga känslor och vill ingenting hellre än att vara mänsklig. Han ser vampyrernas "kraft" som en förbannelse, medan Lestat ser det som en gåva och njuter av leken som dödsängel. Men när Louis stöter på ett barn som sörjer sin döda mamma så klarar han inte av att stå emot. Barnet väcker en längtan, ett behov hos honom och han dricker barnets blod. Lestat hånar honom för hans dubbelmoral och gör barnet, fem-åriga Claudia till en vampyr. Louis och Claudia formar ett speciellt band, och hans kärlek för henne växer. Åren går, men Claudias yttre förändras inte det minsta. Hon är dömd att leva för alltid som en vuxen kvinna i en femåringskropp. Sakta växer missnöjet i gruppen. Lestat undanhåller all information om andra vampyrer, och vampyrernas mystiska värld. Kan de verkligen lita på honom?

Jag vet inte hur jag ska beskriva boken. Det är en av de här böckerna som saknar adjektiv. Fantastisk eller underbar är ord som jag ofta använder i liknande tillfällen... men de passar inte in. Nej, det är inte så att boken inte var otrolig, utan underbar låter för gullilulligt, och Interview with the Vampire är absolut inte det. Den handlar om kärlek, hat, sökandet efter en väsignelse som är omöjlig att få, längtan efter det mänskliga, blodets makt, jakten på vetenskap, obrytbara band, självhat, förevigt pågående plåga. För att sammanfatta det hela: Det var en bok full av känslor och smärta, en sådan bok som passar mig som handen i handsken. Tänk 17oo-talets Rococo, Paris bakgator på 1800-talet, vampyrer, kärlek, passion. Ryys.

Jag lider med Claudia och förstår verkligen hennes frustation. Det måste minst sagt vara irriterande att vara tvungen att tillbringa hela sitt eviga liv i en femårings kropp, även fast man har en passionerad vuxen kvinnas psyke.

Jag ska ägna någon kväll åt att se filmen... om jag vågar. Lillasyster går direkt bort som tittar-buddie. Mamma likaså. Mina vänner är inte ens att tänka på - de skulle inte ens förstå (okej, lite hånfullt, men kostymfilm och vampyrer är inte direkt deras grej). Det får bli jag, kudden och Sandra som stöd.

Rachel's Holiday

"Äntligen!" (för att citera Gert Fylking). Äntligen utläst.

Det var inte det att den var tung eller dålig på något sätt, tvärtom så ville jag hela tiden veta vad som hände sen... Men det har inte varit någon lätt tid för mig att läsa. Med ett nationellt prov i matte, ett stort engelskaprov och ett annalkande spanskaprov så har inte min lästid varit särskilt stor. Att lästiden sedan har delats mellan Rachel's Holiday och Interview with the Vampire (som jag aldrig verkar bli klar med) har inte gjort saken bättre.

Rachel's Holiday (En oväntad semester på svenska) är min andra Marian Keyes bok någonsin och Rachel Walsh är den andra Walsh-systern jag får bekanta mig med.

Rachel tvingas hem till Irland - och in på behandlingshemmet Cloisters - efter att ha behövts magpumpas efter en oavsiktlig överdos som nästan tog livet av henne. Hon eskorteras hem till Dublin med endast ett brustet hjärta i bagaget. Enligt henne så är allting en enda stor överdrift. Bara för att hon tar droger ibland så gör ju inte det henne till beroende? Och är det inte meningen att missbrukare ska vara smala? Och Luke Costello, hennes "real man" pojkvän, överreagerade väl när han gjorde slut med henne för att hennes liv var ett sådant trassel? Visst? Enda anledningen till att Rachel låter sig läggas in på behandlingshem är för att få vila upp sig. För att få njuta i jacuzzin, gå ner några kilon till och bli kompis med några kändisar. Men Cloisters verkar inte vara som behandlingshemmen i skvallertidningarna. Nej, istället för snygga rockstjärnor så är det feta medelåldersmän i bruna jumprar som minglar på Cloisters... och istället för avkopplande spabehandlingar så fylls dagsschemat av gruppterapi-samtal och tedrickande. Men allt är inte dåligt på Cloisters. Där finns även snygga Chris, den enda som kan få henne att glömma Luke för ett tag...

Perfect läsning, just den sorts böcker som jag behöver läsa just nu. I min sönderstressade, sömnlösa, kärleksfattiga vardag så behöver jag böcker om tjejer som är nästan lika misslyckade som jag känner mig just nu.

Om man ska ta och jämföra Watermelon och Rachel's Holiday, vad skulle det då komma fram för resultat? Jag har fäst mig vid båda Walsh-systrarna, fast på olika sätt. Båda två befann sig på botten och kämpade sig upp på olika sätt för att få ett självständigt fungerande liv. Hos Rachel så var det den nekande sidan, sidan som gick hur långt som helst för att förneka att hon var drogmissbrukare, som fick mig att fastna. Claire blev jag mer genuint fäst vid, för hennes personlighet... tilltalade mig. Dock så gillade jag Watermelon lite mer, eftersom jag fick irritera mig på James igenom hela boken. I Rachel's Holiday var det ingen annan än Rachel som hade satt henne i den situationen, så jag fick inte min vanliga irritationskick (en kick jag helst skulle vilja slippa, men ändå njuter av).

(Såg precis att Rachel's Holiday är ännu en av alla "böcker-som-ska-filmatiseras" och det pratas om att Catharine Zeta-Jones ska spela Rachel. Hur ska CZJ kunna spela en kvinna som känner sig som den minst vackra av sina systrar? Isåfall vill jag se Helen...)