Hipp hurra, 100 inlägg!

Upptäckte precis att det här är mitt 100:de inlägg på den här bloggen, och om man räknar med den gamla bloggen så blir det väl mitt... 150:de blogginlägg någonsin.

Existensdepression

Jag har blivit så less på mina "recensioner". Det känns som att jag varken kan uttrycka mina åsikter eller ens återberätta handlingen kortfattat. Vad har hänt?

Varför kan jag inte sätta ord på mina känslor när det gäller böcker? Jag vet vad jag känner, men jag kan inte förklara känslorna. Det är som att orden glider undan. Vad ska man kalla den där varma känslan som griper tag i mig och får mina tårkanaler att fyllas av lycka när jag läser vissa böcker (... de som har läst min blogg tidigare vågar sig nog på en gissning vilka böcker jag menar...) och hur skiljer den sig från att "verkligen gilla en bok". En del av böckerna som jag får "gripa-tag-i-hjärtat-känslan" när jag läser skulle jag aldrig stämpla som "bra böcker". En del av dem har så konstlat språk att det är ett under att översättningen godkändes. Ändå så älskar jag dem av hela mitt litterära hjärta.

Jag har ingen aning om vad jag ville säga med detta inlägg. Det är väl en del av min bloggs återkommande existensdepression. Den får skärpa sig, och jag måste verkligen skärpa mig med min läsning och mitt recensionsskrivande.

The Horse Whisperer av Nicholas Evans

Jag sa att jag inte kunde slita mig ifrån Jonathan Strange & Mr Norrell, men jag ljög. Jag kunde inte hålla mig från skolbiblioteket på terminens längsta hål, och två timmar spenderades sittandes ute på en undanskymd parkbänk, läsandes The Horse Whisperer. Sedan så blev det bara naturligt att den fick förtur (dels eftersom JS&MrN har så liten text och breda sidor att jag blir smått galen på att jag aldrig kommer framåt i boken...).

The Horse Whisperer (Mannen som kunde tala med hästar) valde jag på måfå från den engelska sektionen på skolbiblioteket och det var ett väldigt bra slumpmässigt val.

13-åriga Grace McLean är det enda barnet till framgångsrika tidningsredaktören Annie Graves och lika framgångsrika advokaten Robert McLean. Hon är en livfull tonåring med en passion för hästar och ridning (som så många andra 13-åringar) och brukar ta långa ridturer tillsammans med väninnan Judith. På årets första vinterdag så rider vännerna ut på en långfärd, som börjar bra, men slutar i kaos. När vännerna ska korsa en motorväg så halkar Judiths häst och i tumultet som följer så blir de påkörda av en lastbil och Judith och hennes häst dör. Både Grace och hennes häst, Pilgrim, överlever genom ett mirakel, men skadorna ger efterföljande konsekvenser. Grace mister sitt ena ben och Pilgrim förvandlas till en varelse som knappt kan kallas häst. Han är så psykisk skadad att veterinärerna vädjar Annie om tillåtelse att få avliva honom, men Annie känner att Grace aldrig kommer att klara det om Pilgrim dör och söker hjälp på annat håll. Tom Booker är en ensam ranchägare, vars hand med hästar är närmast onaturlig. Så Annie packar hästen och flickan och beger sig ut på en resa tvärs över USA för att läka sår som går djupare en vad man kan tro. Det är inte bara hästar som Tom Booker kan hela...

Jag hade stoora fördomar mot boken när jag först började läsa den. Jag trodde att den mest skulle bestå av sentimentala skildringar och BOATS-aktiga "åh, allt är så nattsvart och jag känner mig så deprimerad"-händelser, men än en gång hade jag fel. Det verkar som att jag kan stifta en ny bokregel; Om jag fruktar att boken inte kommer att passa mig, då gör den det.

Jag trodde att Försoning var tråkig, men jag älskade den. Jag trodde att Twilight antingen var för hemsk eller för cheesy, nu avgudar jag Twilight på gränsen till besatthet. Jag hade en period i andra årskurs då jag avskydde Harry Potter och vägrade ens lyssna på folk som pratade om första boken. Någon som har en annan uppfattning nu? (Jag räcker skamset upp handen).

Boken var... medryckande. Jag (som aldrig ridit - men alltid älskat hästar) föreställde mig verkligen hur det måste ha känts där på ranchen i Montana, bland bergen och det kyliga klimatet, med alla hästarna. Det måste verkligen ha varit vackert.

Det jag tycker bäst om är att allt känns så realistiskt. Kärlekshistorierna känns inte krystade och jag mår bra inombords av att läsa hur glädjen börjar leta sig tillbaka till familjen Graves/McLean. Varför handlar alltid mina feel-good böcker om olyckor och hemska händelser? Är det för att det visar att man kan gå vidare och börja om på nytt?

Jag kommer på mig själv att tänka på karaktärerna på olika sätt i början och i slutet. I början av boken så tänker jag hela tiden på Grace som lytt. Den amputerade benstumpen finns alltid där i bakhuvudet, och i boken. Det märks att Grace lider över det och allt får mig att tänka på henne som en krympling. Väl i Montana så ändras allt och i slutet av boken så kommer jag inte ens ihåg att hon har amputerat bort ena benet. Inte ens när stumpen eller benprotesen nämns fäster jag någon större vikt vid det, och det är Grace som gör att man glömmer. Samma är det med Annie. Första kapitlena så tänker jag på henne som en mamma som inte älskar sitt barn, men tji fick jag.

(På tal om the Horse Whisperer, läs sammanfattningen av filmens handling på svenska wikipedia... Jag höll på att få en hjärtinfarkt av alla stavfel, konstiga meningar och hopp...Där sjönk klassen på Wikipedia i mina ögon.)

Clique av Lisi Hamilton

Jag tjuvlånade en bok av min lillasyster att läsa i badkaret igår kväll. Visst är det förståeligt att jag inte ville läsa Jonathan Strange & Mr Norrell i badet, då den väger x antal kilogram och det är tveksamt om mina armar skulle kunna hantera den tyngden särskilt länge.

Clique kan vara en av de sämsta ungdomsböckerna jag någonsin läst. Bokhora har ju haft en disskussion om varför så många ungdomsböcker utspelar sig i en glamorös miljö, och det gör även denna. Clique handlar om Massie Block, en bortskämd, rik, vacker och populär tjej som tillsammans med sina tre kompisar är de enda medlemmarna i skolans mest exlusiva tjejgäng, "klicken". Trots att de bara är 13 år så vet de allting om att leva det glamorösa livet. En dag så bjuder Massies pappa in en väns familj till deras hus. Familjen Lyons har precis flyttat till Westchester från Florida och har inte alltför mycket pengar så de ska bo i Block's poolhus tills de får råd att köpa ett eget hus. Massie stör sig direkt på familjen Lyon, men mest på deras 13-åriga dotter Claire som Massie förväntas ta hand om. Claire är så lite Clique-material som man kan bli, och för att inte sänka sin status så börjar Massie att frysa ut henne. Claire förstår inte vad hon har gjort fel, men har ett enda mål; Att få bli med i klicken.

Allt eftersom boken fortskrider så börjar jag undra om Claire inte är machosist? Varför vill hon vara med i ett tjejgäng där alla har varit elaka mot henne från första stunden när hon har andra kompisar? Varför vill hon vara som Massie när hon avskyr allt som Massie är? Det finns säkert någon psykologi i det hela, men jag förstår mig ändå inte på henne.

Sedan Massie. Jag har nog aldrig upplevt en mer egocentrerad bokkaraktär. Hon märker inte ens Claire "snubbeltrådar". Om någon av mina vänner var sur över någonting som jag skrivit på MSN när jag vet att jag inte varit inloggad så skulle jag inte bara tänka "Vad pratar om hon om?" och fortsätta som ingenting. Då ställer man frågor och försöker ta reda på vad den andra menar.

Ett exempel (skrivet av mig, som tur är, annars skulle boken varit ännu sämre):

D: Hmpf, du kallade mig fet igår på msn.

M: (Vad svamlar hon om?) Var ska du ha din födelsedagsfest?

Alla tjejerna har väldigt starka karaktärsdrag, som de aldrig viker ifrån. Så klart måste vi ha en som är "den vackraste", i detta fall Alicia - mörkhårig, storbystad, "kunde bli modell för de stora märkerna om hon bara ville". Kristen - flitigare, lite utav en pluggis och Dylan - lite knubbigare.

Finns det inga tjejböcker längre som faktiskt har lite innehåll och inte bara yta?

Lyckan är total!

Idag när jag kom hem så möttes jag av ett stoort paket vid postlådan. Det visade sig vara från CDON och innehöll min länge (sedan i torsdags, men det känns som en evighet) efterlängtade beställning och nu när jag har fått den så är jag så lycklig att jag svävar som på små moln.
Paketet innehåller tredje, fjärde och femte säsongen av Gilmore Girls (man måste ju passa på nu när det är rea, jag har haft Lorelai-abstinens sedan förra veckan då jag såg klart andra säsongen) och min favorit bland de smått överdramatiserade kostymhjältefilmerna, Tristan + Isolde. Det är en film som jag faktiskt överser alla bristerna på. Jag struntar fullkomligt i att de har ändrat nästan hela orginalhistorien. De är vackra på olika sätt och om de gör om filmerna totalt så kan jag faktiskt separera och njuta av både filmen och legenden. Plus, en kostymfilm som utspelar sig i England, har en extremt snygg och "power" hjälte och en handling som får mig att hulka är ALDRIG fel.

(Dagens, nej månadens, största misstag gjordes i dag av mig på engelskan. Jag tjuvläste i min klasskompis Twilight-bok. Bara en halv sida, när Bella ser Edward för första gången i matsalen. Men bara de få meningarna "less bulky" och "untidy reddish hair" fick mig att fånle och nu vill jag bara läsa boken. Jag funderar seriöst på att avbryta min läsning av Jonatahn Strange & Mr Norrelll, om det inte hade varit för att jag faktiskt tycker att den boken är jättebra och verkligen vill läsa ut den.
Så kritan; Läs inte era obssession-böcker på engelska lektionerna om ni inte har tillfälle att hänge er åt dem senare!)

Om Lestat skrivit en sång till Akasha...

Vi har haft kärlekstema på svenskan och en uppgift var att man skulle välja en kärlekslåt som man tycker om och redovisa den för klassen med text, musik och egna åsikter. Så våra svenska lektioner går mest ut på att sitta och lyssna på musik nu för tiden. En tjej i min klass hade valt "Curly Sue" av Takida och någonting fick mig att haja till. En liten defekt jag har är att jag måste koppla ihop alla låtar med en händelse, en känsla eller en historia. Oftast så är det någonting jag har drömt ihop själv, och varje gång jag hör låten så tänker jag på den ihopfantiserade situationen. Men de här "händelserna" kan även komma från böcker och filmer. Hälften av alla melankoliska låtar jag har på min iPod kopplar jag ihop med New Moon. Nog om det och tillbaka till det viktiga. I alla fall, när jag satt och hörde på Curly Sue och läste texten så började jag helt plötsligt tänka på Lestat. "Hur kommer det sig att hon tänker på honom?" undrar säkert ni, men innehåller inte den här låttexten väldigt många Lestat-Akasha-vibbar?

"Your strength is so hard to find
I feel so much stronger now
the feeling's alright
Your words make me whole again
Those eyes cannot ever lie
you're so divine

I'm not ever alone
You're not ever alone

I'm head over heels goddess of mine
Your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back
the glory you found
I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

I'm not ever alone

Your smile is heavenly
I don't deserve all the love that your giving to me
Your touch makes it hard to breathe
the shiver's around me now, you're so fine

I'm head over heels goddess of mine
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back
the glory you found
I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

The heart is pumping for my life
the mind is happy and I,
I will love you 'til the day I die

I'm head over heels goddess of mine
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back
the glory you found
I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

I'm head over heels goddess of mine
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back
the glory you found
I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

I'm not ever alone"

(Jag kan peka ut lite "ledord" till er.
"...goddess of mine...", Akasha försöker ju få folk att dyrka henne och för många var hon en gudinna.
"...now I can fly...", Lestat fick ju förmågan att flyga av Akashas blod.
och allt om hur han inte skulle överlevt utan henne, han skulle inte ha gjort det. Attacker, från diverse håll, irriterade vampyrer som stör sig på hans sånger, etc.)

TWILIGHT TRAILER!

AH! Twilight-teaser/trailern är ute och jag är helt till mig fastän jag hatar filmatiseringen i för väg av hela mitt hjärta.

Minus:

• Robert är inte Edward.
• Varför flyger de?
• Varför väser Emmett och är irriterad på att Edward håller på med Bella. Emmett tycker ju att det är "roligt" att ha en människa runt omkring och Emmett är inte direkt personen som skulle oroa sig för någonting. Jag är rädd för att de har gjort honom till en hård macho-kille.
• Jag stör mig faktiskt lite på den lilla dialog man får se i filmen. Någonting känns inte rätt. Antagligen så kanske det bara är att jag är så fast vid att de ska ha "hur länge har du varit 17 år"-diskussionen i en bil.

Plus;

• Jag är inte så irriterad på Robert som jag trodde att jag skulle bli.
• Jag älskar parkeringsscenen; när hon tittar bakåt och ser honom och sen när han stoppar bilen så smälter lite av mitt "Hata-Twilight-filmen"-försvar.
  
  

High Fidelity av Nick Horny

Den här gången så blev det lite avigt. Min "boken först, filmen sen"-regel sveptes undan av min engelska lärare som visade High Fidelity-filmen för oss redan i mars. Jag försökte förtvivlat hitta ett exemplar av High Fidelity redan då, men det var utlånat så jag fick vänta en låång stund eftersom lånetagaren aldrig verkade lämna tillbaka sina böcker.

High Fidelity handlar om Rob som är en vanlig inflyttad Londonbo över 30-sträcket. Han bor i en liten lägenhet i ett trevåningshus, äger en liten skivaffär utan kunder och har som fritidsnöje att sätta ihop topp 5-listor om allt ifrån de mest smärtsamma break-ups till tidernas bästa gitarrsolon. När Robs flickvän Laura gör slut så tar han det först ganska lugnt, tills han får veta att hon lämnade honom för en annan man, nämligen deras fd. granne Ian. Rob bestämmer sig för att söka upp sina ex-flickvänner för att ta reda på vad han gjorde fel och varför de gjorde slut med honom. Var han inte tillräcklig, gjorde han fel, är Ian bättre i sängen än honom? Vad ska han göra med sitt liv? Vilken Bruce Springsteen-låt är bäst?

Den här "recensionen" är otroligt dålig och jag har kämpat med den i flera dagar utan att komma någon vart. Läs boken så förstår ni. Jag gillar faktiskt den. Den är mysig och jag förstår verkligen Robs musikfanatism. Vad är det inte vi bokbloggare har gjort hela förra året om inte topp5-listor, a.k.a Bokfemman. Rob sorterar om sina skivor efter varje avslutat förhållande, jag sorterar om mina bokhyllor när jag har tråkigt eller mår dåligt. Jag är nog precis lika fanatisk när det gäller böcker, som han är när det gäller musik.

Jag ska skärpa mig med recenserandet.

Jag saknar dig, jag saknar dig!

Vi har fått en ganska intressant uppgift på svenskan. Vi skulle välja en skönlitterär bok på temat "Livskriser: Ung nu". Boken skulle vara på svenska, helst utspela sig i Sverige, handla om ungdomar och samhället under 1900-2000-talet. Vår lärare påpekade ganska tydligt att fantasy inte var det bästa att läsa till en sådan här uppgift.

Då är det ju ganska intressant att en tjej i min klass har valt att läsa Twilight. Den uppfyller inget av kraven. Orsaken till att jag är så gnällig är att vi ska presentera boken vi har läst muntligt för hela klassen och jag vet inte om jag klarar av att höra henne presentera Twilight. Jag tål inte att höra någon tala illa om Twilight, men om någon berömmer den så blir jag svartsjuk. Barnslig, I know. Ännu värre blir det om man talar om Edward. Svartsjuka, ditt namn är Sarah.

I alla fall, jag valde Peter Pohls bok "Jag saknar dig, jag saknar dig!" som är baserad händelser i medförfattaren Kinna Gieths liv. Cilla och Tina är enäggstvillingar med allt vad de innebär. De är identiskt lika och är de viktigaste personerna i varandras liv. Tina kan inte leva utan Cilla och Cilla kan inte leva utan Tina. När flickorna börjar på högstadiet så börja de sakta glida isär. Tina är mer intresserad av killar och är varje vecka kär i en ny kille. Hon är så uppe i det blå att hon inte märker att Cilla börjar bli allt mer utstött i klassen. En dag så slår olyckan till i familjen. Tvillingarna är sena till skolbussen och i stressen att komma fram så ser de sig inte för. Tina rusar rakt ut i trafiken och Cilla som snällt följer efter som alltid blir överkörd av en lastbil. Det är alltid svårt när en familjemedlem går bort, men för en ensam enäggstvilling blir det svårare. Tina känner sig halv och sorgen håller på att ta över. Om nätterna drömmer hon mardrömmar om att Cilla kommer tillbaka och det blir svårare och svårare att skilja mellan drömmar och verklighet.

Peter Pohl har ett sätt att skriva som inte passar mig så bra. När jag läser så använder jag en viss melodi, men herr Pohl spelar efter helt andra noter. Så när jag läser så hamnar meningarna fel och jag får läsa om dem flera gånger för att få dem rätt. Jag sätter "tyngdpunkten" på fel ord, eller hur ska jag förklara det. Jag använder skiljetecken som inte finns där när jag läser så att meningarna låter jättekonstigt.

Jag blev rekommenderad att läsa Jag saknar dig, jag saknar dig! av en kompis. Hon använde orden "... en riktig gråtbok... letar sig in i hjärtat..." så jag var redo med pappersnäsdukarna, men det visade sig att de inte behövdes. Jag tror att jag grät vid ett ställe i boken, och jag som är så blödig. Det kan ju dels bero på att jag inte kom in i boken lika bra som jag skulle ha gjort om vi befann oss på samma plan, men konstigt nog så tyckte jag om den ändå. Jag gillade den, men det är en bok som jag säkert kommer ha släppt taget om snart. Det var inte den bästa ungdomsboken jag har läst precis, men Peter Pohl har ett sätt att skriva som verkligen passar de här ämnena.

The Count of Monte Cristo

Mitt internet har lyst med sin frånvaro i närmre en veckas tid nu, och därför har min blogg blivit lidande. Jag har inte tålamod eller koncentrationen att sitta vid datorn i köket. Att skriva ett blogginlägg med hela familjen hängandes över axeln är inte det lättaste.
Eftersom jag har världens längsta sovmorgon - till 12.45 för att vara exakt - idag så tänkte jag ta tillfället i akt och uppdatera lite.

Jag läste ut The Count of Monte Cristo på Valborgs. När alla andra i min ålder var ute och söp så satt jag hemma i sängen och läste gamla franska böcker och såg på Gilmore Girls med stela fingrar. Bara för att försvara mig själv, jag är faktiskt inte helt asocial. Jag hade faktiskt spenderat kvällen med några kompisar, men sen när de begav sig ner på stan för att leta reda på en fest så orkade jag inte mer och "called it a night".

Jag är lite osäker på vilken Alexandre Dumas som har skrivit The Count of Monte Cristo, är det d.y eller d.ä? Jag tror att det är den äldre, men jag är inte säker. Det är svårt att veta då det inte står på omslaget.

The Count of Monte Cristo handlar om Edmond Dantés, en ung gladlynt man som alla älskar. Han seglar för "affärsrörelsen" Morrell and Sons, han har en ung vacker fästmö. Lyckan ler mot Edmond, men när Morrell erbjuder Edmond platsen som kapten på hans skepp Pharaon så börjar avundsjukan sjuda. Danglars, en annan i besättningen, har själv ambitioner att få bli kapten på skeppet och tänker inte se Edmond ta hans plats. Han allierar sig med Fernand, som är förälskad i Edmonds fästmö Mércedes, och tillsammans så sätter de käpparna i hjulet för Edmond. På dagen för det unga parets bröllop så anklagas Edmond att vara Bonapartist och slängs i fängelse utan en rättvis rättegång. Förhörsledaren, de Villeforte, har egna intressen att bevaka och upptäcker att Edmond vet saker som kan skada honom. Edmond sitter i fängelse i 14 år innan han med hjälp av en medfånge lyckas fly. I fängelset har han fått höra om en mystisk skatt som ska finnas på ön Monte Cristo utanför Italien och han beger sig dit. Det visar sig att det inte bara var en legend och som en rik man återvänder Edmond flera år senare till Paris, under aliaset Greven av Monte Cristo, för att hämnas. Fernand har gift sig med Mércedes och parets son Albert hjälper oanande Edmond att uppnå sina mål.

Är det bara jag, eller överanvände jag namnet Edmond?

Jag förväntade mig ingenting, jag visste inte så mycket om händelserna i boken, men ändå så lyckades jag bli både förvånad och en aning förvirrad. Jag har sett delar av Monte Cristo-filmen från 2002 och de måste verkligen ha överdrivit hejvilt i den. Som jag kommer ihåg det så var Albert egentligen Edmonds son i filmen och det hela slutade med en klimax-scen där Edmond och Fernand fäktades och sköt på varandra och någon blev skadad. Så jag satt och väntade på att den delen skulle komma... förgäves. Det här är ännu ett exempel där regissörer ändrar på hela storyn för att få ett mer romantiskt och laddat slut. Jag blir så irriterad ...

En till sak som jag upptäckte är att min The Count of Monte Cristo verkar vara en förkortad version. Den hänvisar hela tiden till fotnoter i slutet som förklarar "i den långa versionen så...." och det var ännu ett irritationsmoment. Jag är glad för att boken inte var längre, men vad är det för idé att läsa en bok om det är en avskalad version? Jag vill läsa om Danglars öde och inte bara få reda på det kortfattat genom en fotnot.

Boken var ganska mörk. Jag tycker det är synd hur Edmond som var så god och positiv förvandlas till den hämndlystna Monte Cristo. Hela boken genomsyras av hämnd och det är nästan lite otroligt hur han lyckas slå isär tre familjer utan att egentligen göra särskilt mycket. De sätter sig själva i klistret.