24 november, 2008

Ropen skalla, bokenkäter till alla!

Den här enkäten har jag sett flera gånger på sista tiden, men det var först nu som jag fick tid att göra den. Jag har tagit den från Bokhora.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Ja du. Jag måste ta och tänka efter. Jag tror ändå att den värsta läsupplevelse jag har haft - det här året - är "En komikers uppväxt" av Jonas Gardell eller "Mamma sa att jag var sjuk" av Julie Gregory. Varför? Jo, för att det var väldigt BOATSigt och mörkt och skrämmande. Jag förstår inte varför jag överhuvudtaget valde att läsa dem när jag vet att jag ryggar tillbaka från allting som bara är nattsvart och psykiskt jobbigt, så som böcker där någon berättar om sin svåra barndom med psykiskt sjuka föräldrar. "En komikers uppväxt" är ju inte BOATS, men den påminner väldigt mycket om sådana böcker med sin stadiga utgång. Varje liten ljusskymt kvävs snart av en mörkare efterföljd. Mentalanteckning: Läs inga mer BOATS!

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det här är bland de svåraste frågorna som går att få. Jag tror ändå att den bok som har påverkat mig mest är "Bröderna Lejonhjärta". Det var den första bok jag läste och, eftersom jag är helt insnöad på psykologi efter att ha läst Psykologi A och Psykologi B, jag tror att det kan haft en inverkan på min boksmak senare i livet. Vilka böcker tycker jag mest om? Jo, de där huvudpersonerna ställer upp för varandra och skyddar varandra. Böcker som utspelar sig i fjärran världar - gärna med en armé som slåss för det som är rätt, ledd av en godhjärtad människa som bara vill ha en bättre värld. Undra vad Freud skulle gjort utav det?

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag tror faktiskt inte det. Jag har varit ganska bra på att undvika rysare på senaste tiden och Läslusens ungdomsrysare blev jag aldrig riktigt rädd för. Jo, det fanns en. Jag minns inte vad den hette, men den handlade om en tjej som satt barnvakt till en liten kille i hans familjs jättestora hus i skogen och sedan så tror jag att någon ringde dit och hotade henne... (Undra om "When a stranger calls" är baserad på den boken?). Den boken innehöll allting som man kan bli rädd för; en pojkvän liggandes död i en jacuzzi fylld med blod, ett övernaturligt barn, en sekt som helst vill offra barnvakten och hennes protegé till en hedisk gud, en obrukbar telefonlinje. Brr.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag kör med två olika system. Antingen så kollar jag sidnummret och memorerar det eller så tar jag närmsta papperslapp och sticker in den. Mitt favoritbokmärke är den lilla lappen med "Converse All Star" som hängde på mina grå Converse när jag köpte dem.

5. När brukar du läsa?
Det beror på. Just nu så blir det inte så mycket läsa eftersom jag är så fysiskt utmattad när jag kommer hem från skolan att det är ett under om jag klarar av att läsa från dataskärmen. Annars så brukar det bli när jag får tid; på kvällen, efter skolan, ibland på rasterna, vid matbordet.

6. Vad var den första bok du läste?
Den första "riktiga" boken jag läste var "Bröderna Lejonhjärta". Sedan hade jag läst ett antal bilderböcker innan det. Jag har ju tidigare sagt att jag lärde mig läsa sent, inte förrän den sista sommarmånaden innan första klass, men jag har börjat tvivla på det. Jag VET att jag inte kunde läsa undertiden jag gick på sexårsverksamheten - däremot lärde jag mig skriva när jag var fem år och satt och ljudade fram orden. Det blev lite fel ibland. Hj var t.ex. hej och häst stavades hst. Så jag är ganska så säker på att jag inte kunde läsa, men farmor påpekade häromdagen för mig att jag ju läste Bamse-tidningar som liten och visste vad de sa. Hade jag bara bra minne och kom ihåg vad mamma hade läst åt mig eller kunde jag faktiskt läsa vad Bamse sa, utan att det riktigt kopplade när jag läste andra böcker?

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Pocket. Det är lättare - vilket är bra med tanke på mina handleder - billigare och tar mindre plats.

8. Vilken bok läser du nu?J
Jag läser "Candide" - obligatorisk skolbok - och "Lördag". Sedan så har jag "The Secret History" liggandes, men jag har lovat mig själv att jag ska komma ihåg varje detalj den här gången så att det inte blir som förra gången jag läste den och det slutade med att jag efter ett halvår hade glömt vad som ledde fram till slutet och vad som hände. Så 25 sidor in i boken bestämde jag mig denna gång för att avvakta och läsa den när min hjärna inte håller på att överkokas.

9. Och vilken sida är du på?
Jag är på sidan 20 i "Lördag" (påbörjade den för ca 5 minuter sedan) och jag tror att jag är på sidan 71 i "Candide".

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
NEEEJ! Jag blir helt till mig om ett hörn blir vikt, så jag skulle aldrig göra någonting som skulle kunna förstöra dem. Faktum är att min lillasyster och pappa är portade från min bokhylla för att de inte är nog försiktiga med böckerna. Hundöron är ett big no no i mitt rum.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Jag går mycket efter omslag när jag köper böcker som jag inte har hört talas om förut. Böcker med intressanta omslag har större chans att bli upplockade av mig, så jag kan missa riktiga guldkorn - om jag inte har läst om den tidigare - pga ett tråkigt omslag.

12. Sidantalet, då?
More is more. Förutom om det är en otroligt tråkig bok som du bara vill ska ta slut.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, dödsynd.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Ska vi se... Jag kan bara vända på mig och få fram ett tiotal böcker som jag har läst minst fyra gånger. Hela "Harry Potter"-serien är väl inne på sin trehundrafemtioandra omläsning eller så... "Sagan om Belgarion" och "Sagan om Mallorea" har jag läst ungefär lika många gånger. Jag minns faktiskt en period under fyran och femman då jag inte läste någonting annat än Eddings, igen och igen och igen. (Information till Helena.: Det var under denna period som jag träffade dig för första gången, och jag minns att du frågade om jag hade läst några bra böcker på sista tiden och jag skämdes så över att ha läst samma serie de senaste sju månaderna att jag svarade "Nej".)

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Nej, konstigt nog. Det verkar som att alla andra har haft minst en blånagel på tårna på grund av böcker, men jag går än så länge fri.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag klänger mig fast vid alla böcker. En del av böckerna jag äger vet jag att jag aldrig kommer att läsa, men ändå har jag kvar dem.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Ibland. Fast isåfall så har jag på mitt pocketomslag... och det finns vissa böcker som absolut inte får följa med in i badrummet. Jag kan bli smått paranoid ibland och tro att bokkaraktärerna ser mig när jag sitter på toaletten.

18. Just det, läser du i badrummet?
Jag brukar ibland läsa i badkaret, men då är jag väldigt väldigt försiktig. Jag fyller alltid badkaret först, kliver i - men är noga att inte blöta armarna - och sedan så läser jag ut över kanten, med boken insvept i en handduk och lutad mot vår badrumspall.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Bloggen är min läsdagbok och utöver den så har jag en lista där jag skriver upp alla böcker jag har läst (plus antal sidor, genomsnitt sidor/dag varje månad/kvartal/år). Jag har dessutom långa önskelistor på adlibris som bara blir längre och längre, fast på senaste tiden så har jag faktiskt inte varit inloggad där på ett tag.

23 november, 2008

Twilight-filmen

Jag är så glad. Jag skulle kunna studsa fram som en liten studsboll av glädje. De förstörde inte "Twilight", tjoho tjohej. Okej, en del saker var ändrat - men det visste vi ju redan från början - och ibland så hade de kastat om ordningen på vissa saker. Bella och Edwards första kyss äger till exempel rum på ett annat ställe än i boken, Eric verkar inte vara en schackspelande tönt utan något av skolans mittpunkt och en konstig klassresa äger rum. (Jag förstår mig inte på den klassresan, eftersom alla Cullens är med och de går inte ens i samma årskurs).



Först ska jag säga några ord om castingen.

I samma stund som Robert Pattinson kom upp på bioskärmen så var mina tidigare agg som bortblåsta. Det berodde dels på att de hade tajmat det så perfekt att han kom in i bild samtidigt som Jessica sa "Edward Cullen". I kombination med att läsa och höra hans namn så blev jag så fan girl-rusig så att mitt Robert-hat helt försvann. (Fast första kvarten satt jag ändå och hade en mentalstrid mellan hjärnhalvorna. Ena halvan sa "Usch, Robert" och den andra sa "Åh, Edward". Gissa vilken som vann?).

Jag älskar Kristen Stewart som skådespelerska, för jag tycker att hon har världens skönaste utseende/röst. Hon är den där coola tjejen som jag skulle vilja vara. Det syntes väldigt mycket på hennes Bella, som var lite mer "stand off"-ish än osocialt tyst. Fast trots att hon var för cool för att vara bok-Bella, så kunde jag inte göra annat än att älska henne.


Det fanns två karaktärer som jag tyckte var perfekta i sina roller. Kellan Lutz som spelar Emmett är Emmett, han är så perfekt för den rollen. Samma sak med filmens Jacob Black, Taylor Lautner . Varenda gång som han dök upp på bioduken så ville jag strypa honom, exakt som med hans bokjag. Det var en ovälkommen chock när de ändrade helt på scenen då Bella fick sin bil och Jacob helst plötsligt dök upp. Han ska ju inte dyka upp förran 10 kapitel in i boken, typ.

Vad gällde övriga Cullens så tyckte jag att de var ganska välcastade, med några få undantag. Carlisle var nästan som jag hade föreställt mig honom, förutom hundra gånger mer mänsklig, samma sak med Esme. En sak bara, var det inte mer Carlisle i boken? Alice var också bra, fast hon var nästan lite för nertonad. Alice är studsigare i boken. Om Cullens var välcastade så kan man inte säga detsamma om the Hales. Jag har ju tidigare sagt att jag tycker att Nikki Reed är för mörk för att spela ljusa Rosalie och jag ska inte ens börja prata om Jasper. Om man säger så här, jag är ganska säker på att det står "scary-looking" i boken och inte "looking scared". Tack vare Helenas kommentar om att Jasper ser bajsnödig ut så kunde jag inte tänka på något annat. Eftersom jag mentalt är tre år gammal så började min hjärna med ett ofrivilligt mantra ("bajsnödig bajsnödig bajsnödig") varenda gång som Jasper var med i bild. Det var väldigt störande... och väldigt roligt. Mitt under Edward och Bellas heta hångel så kom jag helt plötsligt att tänka på Jasper... och brast i skratt.


James. Wow. Okej, det kanske inte var det bästa som kunde hända, att casta Cam Gigandet - som jag drägglade hinkar efter när jag såg på O.C - som filmens sadistiske vampyr som filmar när han knäcker Bellas ben, men... Visst måste ni hålla med om att han är het? Han kommer direkt upp på min favoritlista över antagonister (efter the Joker och Sylar).

Det är här jag bör ta upp att min hjärna redan har börjat skilja på dem. Jag har bok-Bella och film-Bella, vilka jag älskar på olika sätt. Det här är nog första gången jag inte irriterar mig på minsta lilla felaktiga nyans av en karaktär. Det var för att jag blev så tagen av hur skickligt de hade filmat allting. Det var den perfekta stämningen. Allting var grått, trist och äkta! Jag älskar hur man ser hur smutsig vägen är, hur annorlunda ljuset är - kallare. Det känns som hemma.

Jag älskar hur de hade använt musiken, hur de hade klippt filmen och hur det ibland saktade ner (som när Bella ställer sig framför fläkten och Edward känner hennes doft för första gången).

Trots att vissa saker kändes lite löjliga, som t.ex. vampyrernas försvarsställningar (hallå?), så gillade jag filmen. Jag känner mig till och med mindre fientlig mot Robert Pattinson nu. Jag tror t.o.m jag under filmen faktiskt fick lite fan girl-känslor gentemot honom, men dem talar jag tyst om. Det var bara för att han spelade piano och jag är svag för piano... säger vi.

Jag måste bara hinna lovebomba några saker till innan det här inlägget tar slut. Jag älskar att det tog med min favoritdel av all dialog i böckerna.
(Edward: "And so the lion fell in love with the lamb"
Bella: "What a stupid lamb"
Edward: "What a sick, masochistic lion")

Filmens höjdpunkt: När Bella "tappar" sitt äpple i matsalen och Edward fångar upp det i en kopierad gest av bokomslaget. Där höll jag på att få andnöd för att jag inte kunde dra in luft nog snabbt för att kunna berätta för Sandra vad jag precis hade sett.

En annan scen som jag tyckte om var scenen då Edward följer Bella från bilen för första gången. Scenen då han har solglasögon och på något sätt inte känns som den äkta Edward. Det är så fel att det blev rätt. Det passade in i denna alternativa "Twilight"-värld som filmen är, där Bella faktiskt ser ut att vara rädd för Edward, där Cullens hus inte är vitt och där den oföränderliga Edwards skäggstubb ändras.

Trots att jag kanske inte var så hundraprocentigt nöjd som det här inlägget ger sken av så var jag nöjd. Jag kan tänka mig att se den igen, och igen, och igen och igen. Bara inte skådespelarna ersätter mina bilder av karaktärerna. För även om min och Roberts relation har förbättrats så kommer jag att bli väldigt frustrerad om han tar sig in i mitt huvud. Hur mycket han än försöker så kan han inte vara Edward.

21 november, 2008

Alice Cullen

På tal om vem som är min Rosalie; här har ni min Alice Cullen. Förut så hade jag en annan bild av Alice, men sedan jag såg den här bilden av Rachel Leigh Cook så har jag föreställt mig henne precis så här.

En boktoks tankar goes fang-banger

Jag är visst definitionen av en fang-banger. Varför? Jo, för om man googlar fang-banger så dyker min blogg upp som första träff. Samma sak med Charlaine Harris, då är min blogg fjärde träffen. Under de där hektiska pre-Breaking Dawn-veckorna i somras så var min blogg sjätte träffen när jag googlade efter "Breaking Dawn" (vilket jag bara gjorde en gång, sedan insåg jag faran i det hela).

Så summan av kardemumman: Jag verkar skriva otroligt mycket om vampyrer.

Rosalie Hale

Jag har inte sett "Twilight"-filmen än, så jag har kanske inte rätt att gnälla över castingen, men jag kan ändå inte låta bli att säga några väl varda ord om bilderna som jag har sett. Jag har ingenting emot Nikki Reed, men jag tycker inte hon direkt utstrålar Rosalie-känslor. Hon är ju så mörk och Rosalie beskrivs ju som en ljus isdrottning, ungefär. På de få bilderna jag har sett från filmen så tycker jag att Nikkis blonda hår ser lite... fejk ut.

Jag kan inte få bort min bild av Rosalie från näthinnorna. Om jag hade fått casta filmen (utan att ta hänsyn till skådespelarnas ålder eller vilja) så hade jag helt klart låtit Olivia Wilde spela Rosalie. Dels för att hon är bedövande vacker och dels för att jag alltid har sett henne som Rose, redan från början.

vs


Jag fullkomligt älskar Olivia Wilde. Både Nikki Reed och Olivia har varit med i "O.C". Olivia spelade Alex Kelly, den bisexuella bartendern som dejtade både Seth och Marissa i andra säsongen och utöver det var en av mina favoriter bland de kvinnliga karaktärerna (tillsammans med Summer och Julie Cooper). Nikki Reed hade en liten roll som Sadie, Johnnys kusin, i tredje säsongen. Då hade hon dock mörkt hår och var jättesöt.

Just nu så är Olivia Wilde med i "House M.D" och ja, jag älskar henne där också.


18 november, 2008

Dead as a Doornail av Charlaine Harris

"Dead as a Doornail" är liksom alla andra Sookie-böcker actionfylld från första sidan till sista raden. I Bon Temp så smyger en smygskytt omkring och skjuter shapeshifters, vilket orsakar oro i den övernaturliga världen. En av offren är Sookies chef Sam, som turligt nog bara blev träffad i benet. Merlotte's befinner sig dock i lite utav en nödsituation. Eftersom Sam inte kan jobba så står baren utan bartender, och utan bartender så kommer de inte ha många kunder. Sookie får rädda situationen genom att be Eric att låna ut en av sina bartenders från sin vampyrbar Fangstasia. Bartendern, en piratvampyr vid namn Charles, är en succé och alla är glada och nöjda, alla förutom Sookie. Än en gång så tvingas hon ha en vampyr i sitt hem, trots alla försök att bara vara vanlig.

Samtidigt så tätnar mysterierna i Bon Temp. Jason misstänks vara smygskytten och hans liv är i fara och han är inte den enda... Sookies bästa vän Tara har börjat gå ut med en mystisk, farlig vampyr. En vampyr som till och med de andra vampyrerna undviker. Och inte blir det bättre av att alla de övernaturliga männen som har fattat intresse för henne vill ha hennes uppmärksamhet, då hon helst vill stanna utanför deras värld.

Det fanns ett stort minus med den här boken. Var är alla ångande scener där Sookie hoppar i säng med - eller får hålla sig i nackskinnet för att inte hoppa i säng - med någon av alla hennes snygga uppvaktare? Lever Sookie möjligen i celibat? Är det inte dessa scener som är bokserien signum?

Ett annat signum är Sookies många nära-döden-upplevelser och de lyser i alla fall inte med sin frånvaro. Jag tror att jag fann 4-5 tillfällen där Sookies liv var i direkt fara i den här boken. Fast det är ju charmen med det hela. Glimten i bokseriens öga. Adrenalin och hormoner.

Nu får Sookie nästan ta och ge sig. Jag blir ju så otroligt avundsjuk! Varför måste hon dra till sig varenda snygg, manliga övernaturlig varelse i sydstaterna? Varför blir inte någon av dem intresserad av mig? Det är nästan som att jag får ta och göra ett register över dem. Bill Compton, Eric Northman, Sam Merlotte, Alcide (som heter samma sak som Simone i "Heroes", men jag kan ändå inte stava till hans efternamn), Calvin Norris och nu senast Quinn okänt efternamn. Jag försökte ställa mig själv frågan "vem skulle jag välja?" och det blev ett svårt val. Jag skulle nog ta hela bunten. (Eller Eric, Eric, Eric). Eric och Edward, det skulle väl vara en fin kombination? Två vampyrer att dö för, en bad-ass och en gentleman.

En sak som jag tycker är väldigt rolig är att en privatdetektiv vid namn Lily Bard Leeds dyker upp i ett kapitel för att prata med Sookie, en liten cameoroll. Charlaine Harris har nämligen en annan serie som heter "Lily Bard series" och jag gissar att det är Lily Bard herself som dyker upp i "Dead as a Doornail".

Zachary skrämmer barn

Jag sitter just nu och ser på kommentaren till Heroes-avsnittet "Five Years Gone" (som för övrigt är det bästa avsnittet hittills) och jag hörde en sak som jag bara måste dela med mig av.

Greg Grunberg som spelar Matt Parkman i serien skulle presentera Zachary Quinto (Sylar) för sina barn. Vilket låter som en söt idé, om inte hans barn hade blivit livrädda så fort de fick se honom. Stackars Zachary, det kan inte vara lätt att bli förknippad med någon helt skrupellös... och stackars barn, jag hade blivit exakt lika rädd.

Så, nu ska jag återgå till tv:n...

Twilight, 4 dagar kvar

Lördag 18.30.
Jag och Sandra har ett möte inbokat med Bella och familjen Cullen.

Förhoppningsvis så kommer det inte sluta i tårar, men det är svårt att veta. När jag såg "Harry Potter and the Order of the Phoenix" så grät jag i slutet av besvikelse. Jag håller tummarna för att detta inte är en sådan filmatisering. Jag har hört lovande saker om filmen, så trots allt vad jag har sagt så kanske jag ändå kommer att gilla den.

En sak som är säkert. Hur dåligt det än är att Bella ser rädd ut när hon pratar med Edward i trailern som visas på tv och hur irriterad jag än blir på att Edward tydligen kan flyga nu, så kommer allt det vägas upp av den där lilla pubertala fangirlen inom mig.
Jag såg en scen ur filmen, bara 30 sekunder eller så, som lagts upp på internet och ja - jag flippade ur. Det var scenen där Bella ska berätta för Edward att hon vet att han är en vampyr(vilket inte händer i boken då de aldrig pratar om det så där, utan hon vet det bara och han vet att hon vet) och när Bella säger "Vampire" så gjorde jag de exalterade fan-händerna. Ni vet, vibrerande uppe vid ansiktet. Så, det blir nog en massa studsande upp och ner i biostolen.

15 november, 2008

Nörderi på högsta nivå

Jag har varit riktigt förkyld de tre sista dagarna och alla vet väl vad jag gör då jag är sjuk?
När jag egentligen har hur mycket tid som helst att ligga ner och läsa, tar jag då tillfället i akt?
Nej. Jag gnäller om hur lite tid att läsa jag har och hur stressad jag är, och sedan så ligger jag och har tv-seriemarathon och riktigt nördar mig och ser på allt extramaterial.

Det var så jag upptäckte att det finns Audio Comments av skådespelarna till alla avsnitt fr.o.m det tolfte avsnittet i första säsongen av "Heroes". Det var en jäättefin upptäckt. Så fin att jag de senaste dagarna har snittat 10 avsnitt/dag - egentligen 5, men först så måste jag ju se dem utan kommentarer och sedan med. Perfekt träning i hörförståelse i engelska.

Dessa dagar har gett mig några ny upptäckter:

1. Sylar har extremt bra skosmak. Han har nämligen exakt likadana Converse som mig. Svarta. Det måste ge ett plus i kanten. Visst?

2. Den här är väldigt ovälkommen, riktigt creepy och jag försöker att få ut den ur huvudet, men det går inte. Jag skulle väldigt gärna ta hit the Haitian och be honom få mig att glömma att jag någonsin tänkte den här tanken i första hand. Jag tror att jag har blivit kär i Sylar. It's repulsive. Varför skulle jag annars le varenda gång han kommer upp i bild? Jag känner inte ens den där äckelkänslan då han gör sin psycho-blick längre? Att sedan Zachary Quinto verkar vara en riktigt trevlig kille på kommentarerna gör inte saken bättre.

3. För att fortsätta om Sylar så har jag först nu upptäckt det där tickande klockljudet som alltid spelas i bakgrunden så fort han är med i en scen. Så jag har ett tips till alla "hjältar":
Om ni hör ett tickande ljud. Spring!...

Jag höll på att lyda det rådet igår kväll. Jag hade varit riktigt inne i kommentarerna och eftersom jag ser avsnitten på en bärbar dvd - med hörlurar för att inte väcka resten av familjen - så kom tystnaden väldigt abrupt då jag slog av den. (De brummar otroligt mycket). Plötsligt när jag ligger där i sängen så hör jag ett tickande. Först så trodde jag att jag inbillade mig det, men det var på riktigt. Så jag låg där, skräckslagen, och trodde att Sylar hade kommit för att ta min kraft (det faktum att jag faktiskt inte har någon som helst kraft, bara ett riktigt dåligt immunförsvar, gick aldrig upp för mig) och visste inte vad jag skulle göra. Helt plötsligt så slår det mig. Det där tickande ljudet... det är ju min väckarklocka. Så mitt andra råd:
Ta ut batteriet ur väckarklockan om du precis har sett Sylar tickande mörda någon.

4. Grrr.. Det här inlägget kommer BARA att handla om Sylar. Grr. Jag är så arg för att ett av de säkraste tecknen på att jag tycker om någon är att jag babblar om dem oavbrutet. Så mamma har alltid vetat vem jag var "kär" i på låg- och mellanstadiet för jag babblade om dem hela tiden. Så, mitt kärleksobjekt just nu verkar vara en psykotisk seriemördare med övernaturliga krafter - great. I alla fall så måste jag säga att bland det roligaste jag hörde på de där avsnittskommentarerna var i slutet av ett avsnitt som Zachary Quinto hade kommenterat och han avslutade med att glatt säga: "Hey, this is Sylar, thanks for watching". Oddsen att han verkligen skulle säga det är inte bra. Oftast så säger han ju bara "Hi" väldigt läskigt - kombinerat med psychoblicken.



Den omtalade blicken





Dagens mest underhållande fakta är ändå detta:
Hunden som spelar Mr Muggles heter IRL ... Lestat och är en riktig diva som hotade att lämna tv-serien om inte kontraktet ändrades.

In the Deep End av Kate Cann

I våras så läste jag "Diving In", den första boken i Kate Canns trilogi om Coll och hennes förälskelse, simguden Art. Jag sågade den ganska rejält, så det var med viss förvåning som jag upptäckte att jag verkligen ville läsa andra delen också. Jag ville veta om Coll och Art faktiskt lyckas hålla ihop trots alla skillnader.

"In the Deep End" börjar direkt där "Diving In" slutar. Art och Coll är tillsammans igen och den här gången har Art lovat att anstränga sig mer och inte pusha Coll. Deras förhållande frungerar bättre än någonsin, och trots protester från Val (Colls vän), Colls mamma och Arts pappa, så är det unga paret tajtare än någonsin och inom kort så inser Coll att det är dags att ta nästa steg...

And that's it. Ungefär.

Jag blev förrådd av mina känslor. Jag började faktiskt stå ut med Art och Coll. Jag kände inte samma hat mot "In the Deep End" som jag gjorde mot dess föregångare. Det tror jag mycket kan bero på att Art och Coll har ändrats... Nu minns jag inte riktigt hur de var i förra boken, det var ju trots allt sex månader sedan jag läste den, men var inte Art arrogantare? Och Coll, var inte hon mer... fritänkande förut? En sak som jag vet säkert är att Colls mamma måste ha dubbla personligheter. För visst var Colls mamma mycket mer högljudd i "Diving In"? Hade hon inte fler åsikter?

Nu när jag tänker efter så inser jag att det inte är Coll som är bokens hjältinna. Nej, Coll har blivit kidnappad av rymdvarelser och en omprogrammerad klon har ersatt henne. I första boken så är Coll väldigt aktiv. Hon simmar på hälsocentret två gånger i veckan, tycker om att ta långa och hårda cykelturer och tränar självförsvar en gång i veckan, men i den här boken så tror jag inte hon motionerar en enda gång. Coll är nog och simmar en gång under hela boken - som utspelar sig under flera månader. Vad gör hon på dagarna, mer än att vara med Art?

En annan sak jag stör mig på är att när Coll väl har förlorat oskulden så gör hon och Art ingenting annat än har sex. Det är sant. Jag tror inte att de träffade varandra en enda gång efter det utan att ha sex minst en gång. Varenda gång Coll kommer hem till Art så hoppar de direkt i säng, när de är på Frans middagsbjudning så smyger de undan, när de är på picnic så gömmer de sig i skogsdungen, när de är på fest går de hem tidigare. Hälsosamt förhållande.

Innan jag läste "Diving In" så trodde jag att Art skulle vara Edward-ig, något jag genast övergav efter att ha läst några sidor i boken, men nu är jag inte så säker. Vissa stunder så känns Coll och Art väldigt mycket som Bella och Edward från "Twilight". Det är inte deras personligheter jag pratar om, utan mer deras... samtal. Bella och Edward kan ibland driva mig till vansinne med sina långa diskussion där de försöker övertyga den andra om att de faktiskt älskar honom/henne. Varje gång som Bella börjar fundera på hur Edward faktiskt kan älska henne då han är så underbar och hon är så vanlig så får jag klåda i fingrarna och varje gång som Edward undrar hur Bella kan älska honom då han tycker att han är ett monster så får jag lust att skrika åt dem att de är blinda. Varför måste de fråga så mycket? Kan de inte bara godta att de är förälskade och lämna resten? (Fast egentligen så är det ganska sött... ibland).

Exakt likadana är Coll och Art i "In the Deep End" eller det är egentligen mest Coll. Hon undrar vad Art ser i henne, om Art älskar henne, om Art gjorde samma saker med alla sina tidigare flickvänner, om Art tycker mer om henne än dem... och efter ett tag så blir det lite enerverande.

Trots alla klagomål jag har så måste jag säga att "In the Deep End" var mycket bättre och realistiskare än "Diving In". Den här gången så känns det som att Kate Cann faktiskt kan ha gjort lite research.

(PS. Om man bildgooglar "In the Deep End Kate Cann" så kommer min blogg upp bland de första alternativen.)