Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig

Det börjar bli lite av en rutin. The Vampire Lestat under dagtid och fram tills det är dags att krypa till sängs. Då knycker jag en Gossip Girl från min systers bokhylla och ägnar nattens timmar åt att försöka rensa hjärnan med hjälp av lite Upper East Side-drama.

Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig är andra boken i Cecily von Ziegesars bokserie och tar vid där den första slutar. Collegevalen nalkas och tar upp sista års elevernas tankar, men det finns ändå tid för intriger och drama. Serena börjar komma över att Blair övergett henne och spenderar dagarna med Daniel - som bara blir mer och mer förälskad i henne. Problemen hopar sig för Blair. Hennes mamma ska gifta sig med sin pojkvän - som Blair avskyr - och som om det inte vore nog så börjar Nate dra sig undan från henne. Han svarar inte på hennes samtal och verkar frånvarande. Nate känner sig inträngd och under sina försök att undvika Blair så möter han Jenny... Jenny som bara är 14 år, men som han trivs bättre med än med någon annan.

Som i den förra boken så varvas den berättande texten med blogginlägg från den ökända bloggerskan Gossip Girl, som skvallrar och håller koll på skandalerna på Upper East Side's privatskolor. Det slår mig hur elaka bloggläsarna är i kommentarerna. Hur de sprider falska rykten om att Serena har ett barn i Frankrike och andra saker. Är det avundsjuka jag ser?

Fastän jag har försökt stå emot så har jag börjat sugas in i "fällan". Jag måste veta vad som händer och hur det går i alla tillkrånglade relationer. Det börjar nog bli dags att göra en mind-map över vem som är hemligt förälskad med vem, vilka som är ovänner och så vidare.

Tyvärr så har inte min lillasyster några fler Gossip Girl-böcker, så de kommande dagarnas nattlitteratur blir Sandor Slash Ida.

Anastasia

I morse så såg jag min all time favorit teckande film, 20th Century Foxs Anastasia. Jag älskar tecknad film. De har allting som man kan begära. Bra musik, färgsprakande karaktärer, känslor, inte helt korrekta historier. Anastasia är en av de där filmerna där de inte riktigt har brytt sig om att få allt fakta rätt, men det struntar jag i. Jag tror inte direkt att ryska tsarfamiljen störtades till döden för att trollkarlen Rasputin förbannat dem, men det är en bra story i en tecknad film. Allt är mycket vackrare i Anastasia än vad det normalt brukar vara i t.ex. Disneys filmer. Karaktärerna ser mer mänskliga ut och bakgrunden är sagolikt vacker. Sedan har filmen en av de bästa svenska soundtracken jag vet.

Jag orkar inte förklara handlingen, men den som är intresserad kan läsa här.

Eftersom jag har återuppväckt min kärlek till Anastasia så måste jag posta några videoklipp så att alla andra kan se allt det fantastiska med tecknad film. Tyvärr är inte kvalitén på de två första klippen särskilt bra, och jag hittade ingen svensk version av In the dark of the night. Den svenska versionen är bättre... tycker jag. Men det är nog bara för att jag är uppväxt med den. Det fanns heller ingen "från filmen version", så det blev sing-a-long, och det börjar efter 57 sekunder.





Är inte In the Dark of the Night den mest mäktiga "bad guy"-sången ni någonsin hört?






(Den sista var en fanvideo med filmens soundtrack)

Sara Skywalker

Jag hittade ett roligt "Which Fantasy/ Sci Fi Character Are You?"-test på Calliopes blogg.
Hon fick Aragorn, som jag ville ha. Jag ser inte direkt mig själv som en ädel person - men han är trevlig att titta på och ja... Själv gjorde jag testet tre gånger och fick fram samma resultat varje gång - Luke Skywalker.
Eftersom jag aldrig har sett en hel Star Wars-film så vet jag inte om vi påminner så mycket om varandra. Jag får i alla fall ta och se upp för män i svarta mantlar med andningssvårigheter. De kan mycket väl vara min far.

Gossip Girl

Min avsmak mot chick lit höll inte i sig så länge, utan övervanns av mina sömnsvårigheter. Det är omöjligt att läsa en "seriös" bok när man sitter uppe klockan två på natten och bara väntar på att det ska bli morgon så att man äntligen kan somna. Jag har perioder då jag inte klarar av att somna på natten hur mycket jag än försöker, utan slappnar av först vid fyra tiden, och de nätterna är ungdomsböcker som bäst. Vid den här tiden på dygnet så kan jag knappt stava till författarinnans namn (Cecily von Ziegesar), men jag kan inte heller sova.

Gossip Girl gick tidigare som tv-serie på femman (eller det kanske fortfarande sänds?), och jag har sett ett avsnitt; Det första. Jag såg det enbart för att Penn Badgley var med och har en liten tonårscrush i honom, speciellt i hans rollfigur i tonårskomedin John Tucker Must Die - en karaktär som sänder mig Patrick Verona-vibbar. (Och alla som känner mig vet att Patrick Verona a.k.a Heath Ledger är mitt största fan girl object efter Edward Cullen)

Hur som helst, det där första avsnittet är egentligen det samma som hela den första Gossip Girl-boken.

Gossip Girl är namnet på en anonym bloggerska som skriver om skandalerna på rika Upper East Sides privatskolor, med inriktning på några speciella personer. Det är Serena van der Woodsen, den perfekta tjejen tillika tonåring med stundande alkoholist problem, som återvänder till Manhattan efter att mysteriskt ha kastats ut från en privatskola i Hanover. Hennes forna bästa vän, Blair Waldorf, är inte alltför glad att se henne då Blair under Serenas frånvaro har blivit skolans nya it-girl och är rädd för att än en gång överskuggas av Serena. Blairs pojkvän Nate Archibald är destu gladare över att se Serena, men hennes hemkomst väcker gamla minnen och känslor. Fastän Jenny Humprey bara är freshman så försöker hon bli med i innegänget medan hennes äldre bror Daniel är hemligt förälskad i Serena.

Jag förstår varför min lillasyster tycker om Gossip Girl. De är tjejiga, ger en inblick i en annan värld och... är ingenting för mig. Det var kanske lite väl hårdhänt, men de är inte precis böcker som jag skulle kasta mig över eller längta efter, utan istället så är det böcker som jag läser bara för att ha någonting att läsa om nätterna. Jag har ju alltid sagt att jag inte lägger märke till språket. Jag tar tillbaka det, för den här gången så kunde jag knappt tänka på något annat.

Ett exempel är på sidan 42 när författarinnan ska beskriva Jenny Humphreys kroppsform;

"Hon var en liten tjej med lockigt hår som gick första året på high school, så det var inte så särskilt svårt - fast det kanske hade varit enklare om hon inte hade haft så otroligt stora bröst. Vid fjorton års ålder hade hon D-kupa.

Otroligt!"

Auch. Den språkliga delen av min själ tar självmord av pinsamheten. Det är inte precis ett språkligt mästervärk, och jag hoppas verkligen att det bara beror på översättningen.

Annars tycker jag att det är ganska intressant det här blogg-perspektivet. Hela boken är inte skriven som en blogg, men vissa stycken. De innehåller frågor och svar, lite fakta och kodnamn, plus en snygg kant som förstärker bloggkänslan. I en tid där man praktiskt taget översvämmas av bloggare så känns det helt rätt att boken ska kretsa kring en blogg. Bloggen är 2000-talets it-sak. Alla har en blogg, eller läser bloggar. Du kan få makt och en mindre förmögenhet genom din blogg. Bloggare som "Blondinbella" och Kenza får mer publicitet än vad många författare får. Bloggen har blivit en viktig del av samhället, typ.

Jag vill inte direkt påstå att jag rekommenderar boken, men alla som gillar lättsam ungdoms chick lit med stundtals pinsamt språk borde läsa den, för efter ett tag så blir boken faktiskt ganska mysig. Jag bjuder på en bild på Penn för jag känner mig lite extra generös.

Straffet för ouppmärksamhet

Nu i efterhand så upptäcker jag att det finns svenska Försoning-pocket med det underbart fina gråvita omslaget med flickan på trappan. Varför upptäckte jag inte det tidigare? Då hade jag sluppit filmomslag och fått min favorit.

Everyone Worth Knowing

Jag har redan läst Everyone Worth Knowing, fast på svenska, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta. Enda orsaken till att jag köpte den var att jag bara hade hittat tre böcker och när det är "ta 4 betala för 3" så är det ju dumt att inte välja en fjärde bok.

Everyone Worth Knowing (Alla var där) är skriven av Lauren Weisberger, samma kvinna som skrev The Devil Wears Prada, och de påminner faktiskt lite om varandra. Boken handlar om Bettina "Bette" Robinson som är en vanlig inflyttad New York-bo. Hennes liv kretsar kring hennes tråkiga bankjobb, hennes torsdagsmiddagar med sin homosexuelle krönikaskrivande morbror och luncher tillsammans med väninnan Penelope. När Penelope berättar att hon är förlovad med Avery, hennes partygalna snobbiga pojkvän, så får Bette en smärre livskris och säger upp sig från sitt jobb. Nu är hon fri att göra vad hon vill, när hon vill... Tyvärr så tillbringar hon det mesta av sin nyvunna fritid i soffan med fjärrkontrollen och till slut så får hennes morbror nog och ordnar ett jobb till henne på Kelly&Company, stadens mest eftertraktade PR-firma. Jobbet vänder upp och ner på Bettes liv. Varje kväll är full av fester tillsammans med stadens heta namn. Efter en partykväll med lite för mycket alkohol så blir Bette personen som alla talar om. Hon har setts i armarna på playboyen Phil Weston och skvallerkolumnerna följer "paret"s minsta steg. Bettes chef går i taket av lycka över alla publicitet och plötsligt så är Bette fast i en relation som egentligen inte existerar annat än på skvallersidorna. Samtidigt så börjar den söta dörrvakten på Bungalow 8, Sammy, väcka känslor som hon inte upplevt på väldigt länge...

Jag brukar ju tycka om chick-lit, men det var någonting jag saknade i den här boken. Kanske så berodde det på att jag redan läst den och visste exakt vad som skulle hända, kanske så var det någonting annat. Den påminner i vilket fall som helst otroligt mycket om The Devil Wears Prada. Bette och Andrea är nästan samma person. Båda två har en familj utanför staden som de tappar kontakten med på grund av deras tidskrävande jobb. Båda två kommer till ett nytt "coolt" jobb där alla är så mycket mer "inne" än vad de är och de känner sig vilsna. Båda två tappar all kontakt med sina vänner på grund av sitt jobb och båda två har en evigt ringande mobiltelefon. Jag ska inte avslöja slutet, men de är i stort sett det samma.

Jag har faktiskt ingen åsikt om boken. Jag bara läste den, utan hjärta, bara för att läsa ut den. Det var som att jag torrtuggade och tuggorna bara växte i munnen tills de nästan kvävde mig. Om jag inte hade blivit klar med boken så hade jag blivit galen. Jag är så less på chick-lit nu så att jag vill inte ens se åt en rosafluffig bok igen. Jag vill ha mörka böcker fyllda av suspekta händelser och övernaturliga varelser. Nu. Det är tur att jag och sängen har en date med Lestat senare idag...

Eclipse på svenska

Jag brukar då och då googla på mina favoritförfattare, och idag så har det varit en väldigt Twilight-ig dag, så jag googlad på Stephenie Meyer och fick fram en intressant nyhet.
Eclipse kommer att heta Ljudet av ditt hjärta på svenska. Ha, det är väl ... svenskt?

Jag föredrar de engelska kortare namnen framför de svenska. De svenska är söta, men det känns inte som att de har så mycket att göra med böckerna. Twilight har en hel annan klang än Om jag kunde drömma, eller hur?

Jag har inte riktigt kunna släppa en bokbloggs recension jag läste, eller jag läste första fem raderna och sedan var min gräns nådd. Jag kan inte hantera negativ kritik, och absolut inte kritik mot Twilight. Jag har samma mentala ålder som en femåring när det gäller vissa saker. När ord som pinsam och överdriven nämns i samma mening som Edward så slår jag dövörat till och låtsas att jag inte hör - för att sedan älta det i all evighet.

Isprinsessan vs A Certain Slant of Light

Eftersom mina hyllor numera ser rätt så tomma ut, och bokstöden inte räcker till, så var jag ner till mina föräldrars sovrum och stal lite böcker som hjälp att fylla ut hyllorna så att bokstöden inte behövs. Camilla Läckbergs deckare som pocket var några av böckerna som fick följa med upp (deckarhyllan var en av dem som behövdes fyllas). Medan jag sitter i godan ro och stoppar in böckerna så lägger jag märke till Isprinsessans omslag. Ovanför Camilla Läckbergs namn så är det en bild av en tjej som ligger i ett smutsigt badkar och har en hinna över sig. Hm, tänkte jag, det ser bekant ut, väldigt bekant ut. Så bekant att jag faktiskt har en annan bok med exakt samma bild på omslaget. A Certain Slant of Light av Laura Whitcomb har precis samma tjej och badkar på framsidan!

Får man använda en annan boks omslag?

Bloggspot.se tillbaka

Upptäckte precis att bloggspot.se har gjort tillbakatåg. Undra om min blogg fortfarande finns kvar någonstans? Jag skulle aldrig tänka tanken att överge den här bloggen och återgå till min gamla då blogspot.com är så mycket bättre - dock så har den andra bloggen ett kortare och behändigare namn, men det är enda fördelen med det hela.

Jag vill se mina tidigaste inlägg; tafattare, mer utstuderade och försiktiga än inläggen är nu för tiden. Jag var livrädd för andra bokbloggare (det är jag fortfarande, fast nu vet jag att ingen bits) och ville inte verka oerfaren. Så jag minns att alla mina recensioner var otroligt vaga om min åsikt om böckerna. Jag ville inte lovorda en bok som alla andra tyckte var dålig och jag ville inte avfärda en bok som andra såg som ett mästerverk. Nu för tiden så bryr jag mig inte så mycket. Jag har läst 10-20 "dåliga" recensioner på Twilight, och jag har inte ändrat mig det minsta. Jag kommer fortsätta att dyrka Twilight tills folk får sår i öronen.

Jag väntar i alla fall med glädje, och skräck, på att få se om min gamla blogg dyker upp. Troligen så kommer alla inlägg ha försvunnit om den trots allt kommer tillbaka, men man kan alltid hålla tummarna.

(För övrigt så fick jag min bokhylla idag och snickrade ihop den själv. Jag trodde att det skulle bli bättre, men resultatet blev det motsatta. Nu har jag panik för att bokhyllorna ser så luftiga ut.)

Romeo and Juliet

92 sidor på 3 dagar hör inte till vanligheterna hemma hos mig, men det går inte att läsa Shakespeare i samma takt som man läser andra böcker. Jag klarar inte ens av att läsa Romeo and Juliet, jag måste högläsa. Jag måste säga alla orden högt och leva mig in i rollerna , och det drar ut på tiden då man måste gömma sin icke befintliga skådespelartalang. Om jag lade ut ett klipp där jag citerar Romeos dödscen så skulle det inom kort bli det mest sedda klippet på youtube, och det är inte en bra sak.


Jag drar handlingen, även fast jag tvivlar på att det finns någon som inte har hört om världens mest kända kärlekspar. Romeo and Juliet, Shakespeares mest kända tragedi, utspelar sig i den italienska staden Verona. Den kretsar kring två unga älskande; Romeo, enda sonen till gamle Montague, och Juliet, enda barnet till Montagues fiende Capulet. De båda unga träffas på en fest och det är kärlek vid första ögonkastet. Julia är bortlovad till Paris, en högättad vän till Capulet. Där har vi grunden i det hela och alla vet väl hur det slutar?




“Romeo; O, she doth teach the torches to burn bright!
It seems she hangs upon the cheek of night.
Like a rich jewel in an Ethiop’s ear;
Beauty too rich for use, for earth too dear!
So shows a snowy dove trooping with crows,
As yonder lady o’er her fellows shows.
The measure done, I’ll watch her place of stand,
And, touching hers, make blessed my rude hand.
Did my heart love till now? forswear it, sight!
For I ne’er saw true beauty till this night.”

Jag fullkomligt älskar alla thou och thy och doth och hath, fast i början hade jag lite svårt att komma ihåg vad de stod för, men när man väl kommer in i det hela så går det hur lätt som helst. Ibland så drog Shakespeare iväg med poesin lite väl mycket, men oftast så är det bara underbart. Det gör absolut ingenting att "boken" inte består av någonting annat än dialog - eller monolog. Jag skulle vilja se Romeo and Juliet med riktigt bra skådespelare. Det måste bli ännu bättre visuellt eftersom det trots allt är en pjäs och skådespelarnas känslor säkert lyfter poesin till divisioner som jag inte lyckades nå.

“Juliet; My only love sprung from my only hate!
Too early seen unknown, and known too late!
Prodigious birth of love it is to me,
That I must love a loathed enemy.”

Visst kan ni hålla med om att omslagets Romeo inte precis är hur man föreställer sig honom? Och att Juliets huvud ser ganska litet ut i jämförelse med Romeos mustaschprydda hjässa?