Gossip Girl

Min avsmak mot chick lit höll inte i sig så länge, utan övervanns av mina sömnsvårigheter. Det är omöjligt att läsa en "seriös" bok när man sitter uppe klockan två på natten och bara väntar på att det ska bli morgon så att man äntligen kan somna. Jag har perioder då jag inte klarar av att somna på natten hur mycket jag än försöker, utan slappnar av först vid fyra tiden, och de nätterna är ungdomsböcker som bäst. Vid den här tiden på dygnet så kan jag knappt stava till författarinnans namn (Cecily von Ziegesar), men jag kan inte heller sova.

Gossip Girl gick tidigare som tv-serie på femman (eller det kanske fortfarande sänds?), och jag har sett ett avsnitt; Det första. Jag såg det enbart för att Penn Badgley var med och har en liten tonårscrush i honom, speciellt i hans rollfigur i tonårskomedin John Tucker Must Die - en karaktär som sänder mig Patrick Verona-vibbar. (Och alla som känner mig vet att Patrick Verona a.k.a Heath Ledger är mitt största fan girl object efter Edward Cullen)

Hur som helst, det där första avsnittet är egentligen det samma som hela den första Gossip Girl-boken.

Gossip Girl är namnet på en anonym bloggerska som skriver om skandalerna på rika Upper East Sides privatskolor, med inriktning på några speciella personer. Det är Serena van der Woodsen, den perfekta tjejen tillika tonåring med stundande alkoholist problem, som återvänder till Manhattan efter att mysteriskt ha kastats ut från en privatskola i Hanover. Hennes forna bästa vän, Blair Waldorf, är inte alltför glad att se henne då Blair under Serenas frånvaro har blivit skolans nya it-girl och är rädd för att än en gång överskuggas av Serena. Blairs pojkvän Nate Archibald är destu gladare över att se Serena, men hennes hemkomst väcker gamla minnen och känslor. Fastän Jenny Humprey bara är freshman så försöker hon bli med i innegänget medan hennes äldre bror Daniel är hemligt förälskad i Serena.

Jag förstår varför min lillasyster tycker om Gossip Girl. De är tjejiga, ger en inblick i en annan värld och... är ingenting för mig. Det var kanske lite väl hårdhänt, men de är inte precis böcker som jag skulle kasta mig över eller längta efter, utan istället så är det böcker som jag läser bara för att ha någonting att läsa om nätterna. Jag har ju alltid sagt att jag inte lägger märke till språket. Jag tar tillbaka det, för den här gången så kunde jag knappt tänka på något annat.

Ett exempel är på sidan 42 när författarinnan ska beskriva Jenny Humphreys kroppsform;

"Hon var en liten tjej med lockigt hår som gick första året på high school, så det var inte så särskilt svårt - fast det kanske hade varit enklare om hon inte hade haft så otroligt stora bröst. Vid fjorton års ålder hade hon D-kupa.

Otroligt!"

Auch. Den språkliga delen av min själ tar självmord av pinsamheten. Det är inte precis ett språkligt mästervärk, och jag hoppas verkligen att det bara beror på översättningen.

Annars tycker jag att det är ganska intressant det här blogg-perspektivet. Hela boken är inte skriven som en blogg, men vissa stycken. De innehåller frågor och svar, lite fakta och kodnamn, plus en snygg kant som förstärker bloggkänslan. I en tid där man praktiskt taget översvämmas av bloggare så känns det helt rätt att boken ska kretsa kring en blogg. Bloggen är 2000-talets it-sak. Alla har en blogg, eller läser bloggar. Du kan få makt och en mindre förmögenhet genom din blogg. Bloggare som "Blondinbella" och Kenza får mer publicitet än vad många författare får. Bloggen har blivit en viktig del av samhället, typ.

Jag vill inte direkt påstå att jag rekommenderar boken, men alla som gillar lättsam ungdoms chick lit med stundtals pinsamt språk borde läsa den, för efter ett tag så blir boken faktiskt ganska mysig. Jag bjuder på en bild på Penn för jag känner mig lite extra generös.