Borta med vinden

Jag vet inte hur Margaret Mitchell orkade, eller hur lång tid det tog henne att skriva Borta med vinden, men jag vet att det tog mig X dagar att plöja igenom den.

Den hade allt jag kunde begära, men ändå svek den mig.

Den innehöll söderns baler, lite dramatik (lite?), klänningar, kärlek, Rhett... och en massa detaljer. Dock så var det inte nog.

Borta med vinden handlar om Scarlett O'Hara som lever ett bekymmerslöst liv på plantaget Tara. Scarlett är en riktig sydstatsflirt, greveskapets största skönhet, och alla unga mäns favorit. Scarlett leker med deras hjärtan, men drömmer om att gifta sig med grannen och barndomsvännen, den sofistikerade Ashley Wilkes. När det offentligörs att han ska gifta sig med Melanie Hamilton, en ung godhjärtad släkting, går Scarlett i limningen. Efter ett försök att förklara sina känslor för Ashley så hamnar hon i en genant situation. Rhett Butler, en ökänd spelare från Charleston med dåligt rykte, har hört alltsammans och för att få tyst på alla rykten så gifter hon sig med Melanies bror, Charles Hamilton. Ett äktenskap som inte gör Scarlett särskilt lycklig, men det nystartade amerikanska inbördeskriget skiljer paret åt. Charles dör och hans unga änka lämnas ensam och får bo tillsammans med Melanie och deras nervösa faster Pittypat i Atlanta. Ett Atlanta som sjuder av stolthet över det modiga söderns söner som är ute i kriget, ett Atlanta fullt av aktiviteter och baler, ett Atlanta där Rhett Butler njuter av allt livet ger.

”Mannen såg ut att vara långt ifrån ung, åtminstone trettiofem år. Han var lång och kraftigt byggd. Scarlett tyckte att hon aldrig förr sett en man med så breda och så muskulösa axlar, nästan alltför muskulösa för en bildad man. När hans blick mötte hennes, log han, och lät rovdjursvita tänder glimma fram under en kort, svart mustasch. Han var mörk i hyn, svartmuskig som en sjörövare, och hans ögon var lika djärva och fräcka som en sjörövares, när han granskar ett annalkande rov, ett fartyg att kapa, en flicka att förföra. Det låg ett drag av kall hänsynslöshet över hans ansikte, och hans mun kröktes i cynisk humor, när han log mot henne. ”

I början så tyckte jag faktiskt om Scarlett. Jag gillade att hon flirtade med allt som rörde sig, ville - och förväntade sig - att alla skulle beundra henne och var hemskt barnslig och självisk. Det var rätt charmigt att få följa den hettempererade Scarletts ego, till en början. Eftersom jag motsatte mig nästan alla Scarletts beslut så började jag till slut att avsky henne. Värst blev det i slutet. Jag klandrar inte bara henne, men om hon hade öppnat ögonen och tänkt på andra så skulle jag inte blivit missnöjd med boken. Jag har som sagt svårt för böcker där allting faller isär och ingenting går som jag vill. Jag förstår verkligen varför invånarna i Atlanta hade svårt för henne...

Hela tiden ville jag dunka in lite vett i Scarletts huvud, mestadels tre punkter. Den första var "TA RHETT, TA RHETT, TA RHETT", för det var precis vad jag ville göra. Varför hålla på och vara ynklig och sukta efter Ashley när Rhett finns där? Vem som helst kan se att de passar otroligt bra ihop. Det andra var "VAR SNÄLL MOT MELANIE!", för Melanie var den mest genomgoda människan i hela boken och den enda karaktär jag riktigt klickade med - förutom Rhett då. Mitt sista råd till Scarlett var "BERÄTTA INTE FÖR ASHLEY ATT DU ÄLSKAR HONOM!", men det gjorde hon... några gånger, och jag blev lika irriterad varenda gång.

En bekant påpekade att det är konstigt att jag gillar Rhett, men avskyr Heathcliff, då de delar flera personlighetsdrag och även vissa ytliga drag. Jag vill bara ta tillfället i akt och försvara Rhett. Det är skillnad på att vara cynisk med betydelsen fräck och skamlös än att vara cynisk med betydelsen hänsynslös och känslokall. Rhett har faktiskt empati och kan faktiskt tänka på andra, ett drag som jag aldrig har sett hos Heathcliff.

Jag funderar på om det finns några svarta (med risk att låta rasistisk...) bland Borta med vindens fankrets? Slavarna kallas för niggrer och beskrivs på olika sätt som dummare än den vita befolkningen. De har ett slarvigare språk - mer dialektalt - och vissa slavar är fega, korkade och lata. Det borde inte direkt tilltala stolta afroamerikaner.

Mitt slutbetyg på boken var att fastän den inte var bland det bästa jag har läst så kan man inte heller kalla den dålig. Det fanns tillfällen då jag älskade den, men det uppvägde inte det jag inte tyckte om. Sen kan jag ju inte kalla en bok dålig bara för att den inte följer det mönster jag vill att den ska följa. Det är i alla fall ingen bok som jag kan tänka mig att läsa om, i alla fall inte inom de kommande 10 åren, och om jag mot all förmodan gör det så kommer det endast vara alla Rhett-delarnas skull.