Jag kunde inte hålla mig borta från systrarna Walsh, så jag var tvungen att ta med mig Anybody Out There till Stockholm. Marian Keyes har än en gång gett oss en chick lit-ig berättelse om en kvinna som lär sig att stå på sina egna fötter och få balans i sitt liv. Återkommande tema. Men medan Claire blev lämnad med ett barn av sin man, Rachel var på behandlingshem och längtade hem till Luke och Maggie rymde till Los Angeles, bort från sitt äktenskap, så är Annas problem ännu allvarligare.
Anna Walsh hämtas hem till Irland av sin familj efter en allvarlig olycka, en bilkrock som lämnade Anna skadad och ärrad. Medan hennes familj trippar omkring henne och behandlar henne med silkesvantar så längtar Anna hem, hem till New York och hennes toppenjobb, hem till Aidan. Aidan, hennes inte-för-så-länge-sedan-lagligt-vigda make, som inte verkar vilja komma i kontakt med henne. Som inte svarar på hennes mail och telefonsamtal. När sanningen plötsligt slår till så är det mer än hon kan hantera.
Boken var både sorglig och rolig. Den blev aldrig för eländig, utan mitt i de sorgligaste delarna så var små skämt insmygna som lättade upp allting, utan att det för den delens skull blev för roligt. Jag lyckades ändå gråta lite in public på planet.
Det som kändes lite fel med boken var att man fick se hur de tidigare Walsh-flickorna har ändrats, och jag såg inte förändringarna som en positiv sådan. Att Claire blivit vild och emot äktenskap, att Rachel blivit över-psykologisk och analyserar allt, att Maggie klär sig som en tant. Det är sådana saker jag inte vill behöva se i vitögat. Mina älskade Walsh-flickor har blivit stora. (Dvs, de har blivit ännu större).
Ett stort plus var att Luke var med, tada. Luke är ännu min favoritWalshpojkvän (och även Mami Walshs favorit), men Aidan tog över andra platsen.
Nu är det bara att vänta tills Helen-boken kommer ut...
Anna Walsh hämtas hem till Irland av sin familj efter en allvarlig olycka, en bilkrock som lämnade Anna skadad och ärrad. Medan hennes familj trippar omkring henne och behandlar henne med silkesvantar så längtar Anna hem, hem till New York och hennes toppenjobb, hem till Aidan. Aidan, hennes inte-för-så-länge-sedan-lagligt-vigda make, som inte verkar vilja komma i kontakt med henne. Som inte svarar på hennes mail och telefonsamtal. När sanningen plötsligt slår till så är det mer än hon kan hantera.
Boken var både sorglig och rolig. Den blev aldrig för eländig, utan mitt i de sorgligaste delarna så var små skämt insmygna som lättade upp allting, utan att det för den delens skull blev för roligt. Jag lyckades ändå gråta lite in public på planet.
Det som kändes lite fel med boken var att man fick se hur de tidigare Walsh-flickorna har ändrats, och jag såg inte förändringarna som en positiv sådan. Att Claire blivit vild och emot äktenskap, att Rachel blivit över-psykologisk och analyserar allt, att Maggie klär sig som en tant. Det är sådana saker jag inte vill behöva se i vitögat. Mina älskade Walsh-flickor har blivit stora. (Dvs, de har blivit ännu större).
Ett stort plus var att Luke var med, tada. Luke är ännu min favoritWalshpojkvän (och även Mami Walshs favorit), men Aidan tog över andra platsen.
Nu är det bara att vänta tills Helen-boken kommer ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar