Försvinnanden

På tal om höga förväntningar som slutar i besvikelse, efter Allt för min syster så förväntar jag mig underverk av alla Jodi Picoult-böcker, men den här gången nådde Jodi inte hela vägen fram. Istället för ett tårdrypande litterärt kalas så fick jag ett torrt smörgåsbord som låtsades att det var förstnämnda.

Försvinnanden (Vanishing Acts) handlar om Delia Hopkins, som alltid har levt lyckligt i det lilla samhället Wexton, New Hampshire, tillsammans med sin änkling till far, Andrew. Delia har nu en egen dotter, Sophie, tillsammans med barndomsvännen och fästmannen Eric, och livet går framåt för familjen Hopkins. Delia har inga minnen av sin mamma som dog i en bilolycka tjugofem år tidigare, eller gjorde hon verkligen det? En dag så står stadens poliskår på familjens Hopkins tröskel, med order om att häkta Andrew, för att ha kidnappat sin egen dotter 1976.
Plötsligt har Delias liv rasat samman. Vem är hon egentligen? Varför glömde hon sin mor så lätt? Vad fick hennes far att kidnappa henne? Kommer han att klara sig från ett långt fängelsestraff?

Liksom Allt för min syster så berättas historien ur flera olika synvinklar. Ur Delias, som kämpar för att nå sina gamla minnen, förlåta sin far och återförenas med sin mor. Ur Erics, som kämpar mot alkoholismen och för att få ut Andrew ur fängelse. Ur Andrews i fängelset, där varje dag är en kamp för att överleva och ur Fitzs, Delia och Erics barndomsvän och granne som skulle gå igenom eld för dem båda... och som alltid har älskat Delia mer än vad han borde.

Jag hoppades verkligen att boken skulle gripa tag i mig på samma sätt som Allt för min syster, men den gjorde inte det. Jag vet inte om det bara var översättningen eller om den verkligen är så, men språket kändes...plattare och mer poröst. Jag borde kanske inte jämföra Försvinnanden med Allt för min syster då de faktiskt är två olika böcker om två olika händelser, men det går inte att låta bli. I Allt för min syster så känns varje mening så rätt. Som att den är full av känslor som lurar i en annan dimension, som man känner även fast de inte uttalas. I Försvinnanden däremot så finns inte den där extra dimensionen i språket, utan det är plattare, inte lika tilldragande och speciellt. (Jag är som sagt ingen språkexpert, därav den virriga förklaringen).

Innerst inne så handlar båda böckerna om olika kärleksband. Om kärleken mellan far och dotter, om kärleken till en mor man inte kommer ihåg, om kärleken till sin gamla barndomsvän och den förbjudna kärleken. Dock så grep inte kärleken i Försvinnanden tag i mig på samma sätt som dess föregångare.
Om jag bortser från Allt för min syster, och bara tänker tillbaka på Försvinnanden så måste jag säga att boken inte var så dålig som jag har försökt framställa den. Jag ville veta hur det gick och var genuint intresserad i de olika personernas öde. Även den här boken innehåller en "turning point" i slutet där handlingen drar iväg åt andra hållet.