Jonathan Livingston Seagull

"Nej, snälla nej!" var vad jag tänkte när min engelska/svenskalärare, som har helt annan boksmak än vad jag har, presenterade nästa engelska bok som vi skulle tvinga oss igenom och berättade att den handlade om en fiskmås, en mobbad filosofisk fiskmås.

Jag och min lärare står i motsatta ringhörnor när det gäller böcker. Han avskyr fantasy och böcker med övernaturliga väsen (ex. vampyrer - som jag älskar att läsa om så länge de inte skrämmer mig från vettet), medan jag å andra sidan alltid har haft fantasyn som min favoritgenre. Ett av hans första misstag var att avslöja att han aldrig har förstått tjusningen med Harry Potter. Error error. Jag tycker om honom, men lite av min respekt för hans boksmak försvann där. (Ja, jag är hemskt dömande). Han tycker däremot science fiction och böcker som utspelar sig i rymden, medan jag har otroligt svårt för rymdlitteratur. Han tycker om svenska klassiker som Strindberg, och jag... jag har svårt för svenska klassiker. Jag vet inte varför, men om jag får välja så läser jag hellre en engelsk klassiker, helst en viktoriansk romantisk roman innehållande klänningar och gentlemän. Ryys.

Sedan, filosofiska böcker? What?

Jag var vettskrämd. Hur skulle jag kunna ta mig igenom en bok som har en fiskmås som huvudkaraktär? Som tur var så blev jag sjuk (tur i oturen) så jag hade tid att lägga undan Neverwhere (av världens bästa Neil) och läsa igenom fiskmåsboken.

Jonathan Livingston Seagull skrevs av Richard Bach 1970, och handlar om fiskmåsen Jonathan Livingston som inte är som andra fiskmåsar. Medan de andra lever för att skräna och slåss om mat på fiskbåtarna i hamnen så lever Jonathan för att flyga snabbare, högre och vackrare än vad fiskmåsar vanligtvis gör. Men de andra fiskmåsarna tycker att Jonathan drar skam över flocken och han blir förvisad från flocken. Det rör inte Jonathan i ryggen, nu kan han träna hela dagarna ensam, och det är vad han gör. Tränar varenda dag från morgon till kväll och halva nätterna för att bli den bäst flygande fiskmåsen i världen. Så en dag så dör Jonathan och kommer till en "högre nivå" där fiskmåsarna är bättre flygare och har kommit längre i utvecklingen. Den äldsta fiskmåsen, Chiyeng, lär Jonathan allt han behöver veta och Jonathan lär sig flyga perfekt, men till vilken nytta? De andra fiskmåsarna kommer aldrig att lära sig det utan en lärare, så Jonathan bestämmer sig för att återvända och lära sin gamla flock konsten att flyga perfekt.

Jag måste säga, det var en konstig bok. Jag är som sagt inte upplagd för filosofiska böcker och kan inte dra några kopplingar till historien, men någonting säger mig att Jonathan ska spegla en människa som har levt eller en biblisk person. Det var något som pockade på mig under hela läsningen, men jag kom inte på det.

Vad kan man säga? Den var inte trög, tung eller tråkig - men det var heller ingen bok jag njöt av eller fastnade för. Den är helt enkelt fast i "mellan-landet", i gränszonen mellan att vara en tråkig bok, som man helst vill lägga ner och aldrig ta upp igen, och en bra bok, som man aldrig vill lägga ner.