Neverwhere

Åh, denna Neil Gaiman. Fastän jag endast har läst tre av hans böcker, och uttalat har svårt för Stardust's detaljbrist, så älskar jag honom. Det verkar vara en vanlig åkomma, kärleken till Neil, och jag smittades genom Neverwhere.

Det är någonting med hela "parallell värld där allt kan hända lurar mitt i den vanliga gråa vardagen"-saken som Neil verkar ha fastnat för. Alla (3) Neil böcker jag har läst har haft det upplägget. I Stardust så beger sig ju Tristran Thorn ut på en resa, från den "vanliga" byn Wall till älvlandet genom porten i muren. I Coraline upptäcker huvudkaraktären, med samma namn som boken, en mystisk dörr och befinner sig i en värld, nästan identisk till verkligheten - men ändå inte riktigt.

“’And you are… Doreen?’
She shook her head. ‘I’m Door, Richardrichardmayhewdick. Milk and sugar?’”

Parallell helgalen värld mitt i vardagen är ju grunden i Neverwhere. Snabb resumé.

Richard "Dick" Mayhew är en vanlig inflyttad londonbo. Han har en liten lägenhet, ett ganska välbetalt jobb och en vacker, men dominant, flickvän med höga framtidsplaner för honom. Han har inte precis det intelligentaste fåret i skocken, rätt tafatt och har samma mentala ålder som en tolvåring, men med hjärtat på rätt ställe. En kväll, på väg till en fin middag med Jessicas chef, så upptäcker Richard en skadad, smutsig flicka avsvimmad på gatan. Han tar med henne hem till sin lägenhet, trots Jessicas protester, och plötsligt så har hans liv gjort en u-sväng. Door är från en gammal högättad släkt, med gott anseende i "London Below" och hon är på flykt från två brutala typer som har mördat hela hennes familj. Det enda som har räddat henne hittills är hennes förmåga att öppna dörrar som inte existerar. Richard dras med på en farofylld färd i "London Below" - den helgalna världen under Londons gator, bland stadens kloaker och tunnelbanestationer - där råttor är vördade, där en earl faktiskt håller hov vid Earl's Court, där en ängel vid namn Islington vandrar omkring och där ett stort odjur smyger omkring i en labyrint och lurpassar på nästa offer.

“’So is it short for Doreen?’ he asked.
‘What?’
‘Your name.’
‘No. It’s just Door.’
‘How do you spell it?’
‘D-o-o-r. Like something you walk through to go places.’
‘Oh.’ He had to say something, so he said, ‘What kind of name is Door, then?’
And she looked at him with her odd-colored eyes, and she said, ‘My name’.”

Ett av bokens många plus är alla intressanta karaktärer som man stöter på längs vägen. Den baksluge Markis De Carabas, som inte gör någonting utan egen vinning. Hunter, London Below's bästa bodyguard, tillika odjursjagande snygging med attityd. Mr Croup och Mr Vandemar, varken människor eller djur, ledande inom tortyr och mord, med smak för lerfigurer från gamla kinesiska dynastier.

Vissa händelser skulle jag tycka vara fullkomligt vidriga om de var med i en film, eller annan bok, men på grund av den galna handlingen, de utmärkande karaktärerna och det alltid smått humoristiska språket så tas udden av alla vidrigheterna bort. Det drivs en hel del med Richard, stackars tafatta Dick som aldrig riktigt hänger med i alla nya upplevelser i det, för honom, nya London. Envis som en åsna vägrar han att acceptera att vad som helst är möjlig på undersidan.

När man läser en bok så kommer man oftast till en punkt där man kan göra en snabb gissning på vad som kommer att hända härnäst i boken, och faktiskt komma ganska nära det rätta svaret. I Neverwhere så är det omöjligt. Den är dels så annorlunda att allt sker helt oanat, och sedan så är ju allting möjligt i London Below så utgången är alltid oviss.

På senaste tiden har det varit en diskussion om författarfoton på Bokhora. Jag måste ta tillfället i akt och säga att jag tycker Neil Gaiman ser väldigt sympatisk och ... trevlig ut. Han ser ut som en av de människor som klarar av att ha ett samtal om vad som helst, allt mellan himmel och jord, med vem som helst.