Från andra sidan graven

Ehm, hej.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget efter ett oannonserat uppehåll på 10 månader. Det enda jag kan ge er är en förklaring och en ursäkt.

Allt började med att jag, som det kanske märks på mina sista inlägg, var rätt så stressad. Jag hade inga enorma arbetsbördor egentligen (jag har klarat mig igenom värre), utan det var mer pressen från alla håll som gjorde att jag började rämna ihop. Jag hade en hel del i skolan, saker som var svårare än de som vi hållit på med året före och jag kunde inte riktigt godta att jag inte var BRA. Jag var inte dålig i de nya ämnena, men jag fattade inte från början. Eller så var det som på matten, där jag kunde förstå precis hur Eulers formel gick till - bara för att nästa mattelektion helt ha glömt bort vad kapitlet gick ut på.
När jag då inte var BRA så blev jag förstås ännu stressad. Vid vårterminens slut så hade jag fått två VG:n och jag hade inte fått ett enda VG under gymnasietiden tidigare. Heck, jag har nästan aldrig haft ett definitivt VG i ett teoretiskt ämne förut - under hela min skoltid - och nu så hade jag plötsligt TVÅ och båda var i teoretiska ämnen. Det bidrog också till stressen och pressen. Jag pressade mig själv till det yttersta för att inte. låta. det. hända. igen.
(Dock så lyckades det inte fullt ut, jag fick VG i idrott, men det gills inte då det är ett praktiskt ämne)

Så anledning numero uno till min frånvaro var stress på grund av skolarbetet.

Ungefär samtidigt som det här utspelade sig så började ju projektarbetstiden, vilket bara bidrog till alla stress och press. Jag hade skjutit upp alla tankar på projektarbete under sommaren och plöstligt så hade alla börjat med sina arbeten och jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Så det gjorde att mitt redan ostabila sinnestillstånd blev ännu mer ostabilt.

Under samma tidsperiod så började jag även att kämpa för att få mitt körkort och upptäckte att jag verkligen är jättejättejättedålig på att köra, i alla fall enligt min körskollärare. Jag spenderade timmar med att försöka lära mig att backa runt gathörn och parkera och det gick inte särskilt bra. Och som ni kanske har märkt av det här inlägget: när jag är dålig på någonting => überstress.

Det här pågick under hela september (eller egentligen till maj i år, men då hade jag saker vi kommer till som lugnade mig ) och under den tiden så såg jag nästan inga TV-serier (förutom tredje och fjärde säsongen av Supernatural) och läste inga böcker. Jag har precis börjat återuppta mitt läsande, i slutet av maj. Så jag har haft en period på ca 9 månader där jag inte har läst någon litteratur alls. Inte ens till mina skolarbeten. Vi hade en uppsats i Engelska C där man skulle analysera en 1800-tals bok ur feministiskt perspektiv. Vad gjorde jag? Valde "Jane Eyre" som jag redan läst 3 gånger och analyserade den. Vi hade en uppsats i Etik och livsfrågor där man skulle skriva om ett etiskt problem ur en bok. Vad gjorde jag? Skrev om "Allt för min syster" som jag läst en gång om året sedan jag gick i sexan.

Ingen TV och inga böcker betyder ju att jag inte har något innehåll till bloggen. Jag hade helt enkelt ingenting att skriva om. Efter sista inlägget så tog jag en oplanerad paus. Jag tänkte "jag ska bara göra bort allt det här arbetet, sen ska jag blogga igen" och höll mig borta från bloggen i en vecka. Efter veckans slut så insåg jag att jag inte hade något nytt att skriva och att det faktiskt hade varit skönt att inte vara inne på bloggen. För den hade blivit ett av alla de där måstena som jag var stressad över. Jag var stressad och hade konstant dåligt samvete för att jag inte orkade/kunde läsa och när jag tog en paus så lättade det lite. Så jag bestämde mig för att ta en längre paus och det var här som jag borde ha skrivit ett inlägg och informerat er om mina planer. Fast i mitt huvud så skulle ju pausen bara vara tills det blev lite lugnare... och sen tills jag tog körkort (jag tog det i mars, men det var planerat till början av november) och plötsligt hade jag glömt bloggen.

Anledningen till att jag så lätt kunde glömma bloggen var för att jag, som jag nämnt tusen gånger i det här inlägget, hade otroligt mycket att göra och det blev ännu mer stressat då jag den 9 oktober 2009 gjorde någonting jag aldrig gjort förut, i alla fall inte medvetet: jag gick på dejt (jag har varit på dejt två gånger omedveten om att det var en dejt) och blev förälskad. Mitt under första Idol-fredagsfinalen så blev jag lite småkär och det accelererade tills jag var störtförälskad - och min förälskelse var besvarad. Det gick i kanonfart. Vi träffades fyra gånger innan höstlovet, pga att han jobbade tillfälligt alla vardagskvällar, och två gånger på höstlovet. På Halloween hade vi världens mest publika hångel då vi var ute och någon dag senare så hade vi gjort vårt förhållande officiellt.
Och det lugnade mig.
Det visade sig att när jag kände mig uppskattad och hade någon att krypa upp bredvid så var inte allting lika hemskt. Det var hemskt, men det var inte the end of the world att jag inte fick MVG på ett fysikprov. Det var ingen katastrof att jag inte kunde fickparkera och jag ville spendera så mycket tid som möjligt med honom.

Vilket jag gjorde och summan av kardemumman blev att när jag inte var med honom... så hade jag ännu mer att göra än vanligt på grund av allt jag borde ha gjort då jag spenderade tid med honom.

Den 11 juli i år så tog jag studenten. Plötsligt så finns det inga krav (inte förrän till hösten) och det var som en tyngd hade lättat från mina axlar och jag kunde andas normalt igen. Plötsligt så började jag sakna min blogg, men vågade inte återvända hit då jag läst kommentarerna på mailen lite tidigare och sett "är du död?"-kommentarerna och en "vi tänker på dig"-kommentar. Jag fick jättedåligt samvete, förlåt om ni trodde att jag var död!

Om ni kan förlåta mig så har jag startat en ny blogg då jag vill börja på ett nytt blad. Det kommer inte vara en renodlad bokblogg, för det är en sak jag har stört mig på när det gäller den här bloggen. Att det står att den handlar om böcker när hälften av inläggen handlar om annat. Dessutom så är inläggen från det sista halvårt fyllda med negativitet och jag ville inte ha det.
Jag kommer att ha kvar bloggen, för jag vill inte förlora alla gamla inlägg, men från och med nu så bloggar jag här. Om ni kan förlåta mig så kan ni ju titta in någon gång. :)

Aaaah! Mina ögon!

I natt så drömde jag att jag och Jensen Ackles (fast i själva verket så var det nog hans karaktär Dean Winchester) hade världens mest perfekta förhållande. Vi låg i soffan och spelade gameboy tillsammans - jätteromantiskt, jag vet - och när han log mot mig så såg jag hur mycket han verkligen älskade mig och smälte till en liten blöt pöl. Det var jättetrevligt, men otroligt tråkigt att vakna och inse att jag aldrig kommer att ha ett sådant förhållande med Jensen... eller Dean.

Nu så satt jag precis och googlade lite på Jensen Ackles och fick upp detta. Visste ni att han har spelat Eric Brady i "Våra bästa år"? Tv-serien som jag gång på gång på gång har gjort narr av och sett ner på. Jag har t.o.m sagt att "inga seriösa, duktiga skådespelare skulle någonsin sätta sin fot i den serien". Ha, där fick jag.

Eric Brady ser så 90-tals såpig ut att mina ögon svider. För man ser ju att den är Dean Winchester under Nick Carter-håret.

"Bedable characters"

När jag är klar med alla mina uppskjutna skoluppgifter och har sett veckans fem avsnitt av "Heroes" och veckans avsnitt av "True Blood" så ska jag börja blogga igen plus uppdatera min spelningslista. Jag lovar och svär. Då kommer även en recension på "The Importance of Being Earnest", "Anne of Green Gables" och mest troligt även "The Private Lives of Pippa Lee" - om jag nu hinner läsa ut den.

Detta inlägg ska hantera någonting helt annat. Någonting som inte ens har med böcker att göra. Jag fick ett mail av min snälla utmaningvän som då och då mailar listor och utmaningar som hon tror kan intressera mig. En hel del av dem tror jag att hon hittar på själv. Denna är en av dem. Mest på grund av att rubriken på mailet var "bedable characters", ett uttryck som jag aldrig har hört förut och inte hittar då jag googlar. Fast jag förstår vad som menas med det. Bedable måste ju bara ha någonting att göra med sängar och när man lägger ihop två och två så kommer man nog (iaf jag) genast fram till denna lite barnförbjudna slutsats.

Utmaning:
1. Lista 8 tv-serier som du brukar följa.
2. Ta ut de två karaktärer som är mest "bedable" och skriv en motivering.

Och här kommer mina, med bilder och utan innebördesordning!

Buffy the Vampire Slayer

1. Angel/Angelus
Jag vet att jag tjatar om att Angel och Angelus egentligen är två olika personer, men eftersom jag bara får välja två stycken så måste jag ju dra en gräns. Jag menar, båda två är ju ändå David Boreanaz! (och av samma anledning så kommer inte "Bones" finnas med bland tv-serierna då DB inte kan få tre platser på samma lista, det skulle ju ändå bli lite fusk). Varför är Angel "bedable"? Jo, för att han är en gullig, plågad, mörk-mysterisk-hjälte-typ och det gillar jag. Angelus är "bedable" för att han är den raka motsatsen. En hänsynslös, sadistisk mördare som gör alla illdåd med ett leende på läpparna.

2. Spike
Åh, Mr Masters. Min första vampyrkärlek. Är det inte lite oroande att jag som 10-årig liten Sara blev förälskad i en kedjerökande, våldsam vampyr med väldigt tydliga sexuella kommentarer? Ännu mer oroande blir det när en av de få scenerna som jag kom ihåg från mitt Buffy-tittande på mellanstadiet var den första sexscenen mellan Buffy och Spike, då de nästan river ett helt hus. Så då kommer vi till motiveringen: Varför? Ja, varför inte? Han får platinablont, backslick att verka snyggt. (Den enda som har lyckats med det utöver Spike är Draco Malfoy). Han har skinnrock. Han är cool. Och han är brittisk. (eller pratar med en fejk Londonaccent, men ändå).

Angel

1. Wesley Wyndham-Pryce

Det här är nästan lite fusk. För Wesley är ju en Buffy-karaktär på samma sätt som Spike och, i högsta grad, Angel även är "Angel"-karaktärer. Så man kan egentligen nästan säga att alla fyra killarna kommer från "Angel". Jag valde att placera Wesley i "Angel"-facket mest för att min favoritWesley är den som man får se i "Angel", inte den som dyker upp i tredje säsongen av BtVS. Varför är Wesley "bedable"? Än en gång, han är brittisk. Han har dessutom en av de mest drastiska karaktärsförändringarna som jag någonsin har sett. Från att vara en klantig comic-relief till att bli en nästan lika plågad själ som Angel. Femte säsongs-Wesley är bara såå bra.

2. Lindsey McDonald

Från Christian Kanes första stund i serien tills hans sista så fick han mig att... ja, dreggla är väl bästa ordet. När det sedan kom fram att han kunde spela gitarr i andra säsongen så ökade bara salivfaktorn. Visste ni att Christian Kane först sökte rollen som Riley i BtVS? Kanske så skulle jag faktiskt ha tyckt om Riley om det hade varit CK som spelat honom istället, men jag tvivlar på det. Varför Lindsey? Han är en framgångsrik advokat på en ond advokatfirma, men är innerst inne en bra kille. Trots att han inte visar det särskilt ofta så har han faktiskt ett hjärta.

Gilmore Girls

1. Luke Danes

Jepp, Uncle Luke är mitt första namn. Eller egentligen så är han mitt andra namn, men det verkar ha börjat bli en trend här. Den som jag tycker är mest "bedable" verkar hamna på andra plats. Anywho... Luke visar att orakat fortfarande är sexigt. Orakat kommer alltid att vara sexigt. Kolla bara på Aragorn! Varför Luke? Han är omtänksam, men döljer det bakom ett riktigt tjurigt humör. Har rutiga flanellskjortor och bakåtvända kepsar någonsin varit snyggare?

2. Jess Mariano

Vem såg inte detta närma sig? Alla som känner mig måste ha insett att Jess skulle finnas med på listan från och med att de såg titeln på inlägget. En av mina största fiktiva förälselser är fortfarande en viss fåordig, boknördig NY-kille som sedan gick vidare till att bli författare. Jag älskade Jess från och med att han steg av den där bussen och nej, det hade ingenting med Milo Ventimiglias utseende att göra. Kan vi låtsas. Alla som känner mig vet att jag egentligen är riktigt ytlig. Men tänk på det. Förutom att vara snygg så är Jess smart och under all den där attityden så är han riktigt omtänksam. Exakt som sin morbror Luke.

Veronica Mars

1. Logan Echolls

De som bara har sett de första fem-sex avsnitten av "Veronica Mars" kanske har svårt att tro mig och de borde sluta läsa nu för att inte bli spoilade. Och tro mig, om ni ska se serien så vill ni INTE att jag ska förstöra någonting för er. I vilket fall som helst så trodde jag aldrig att jag skulle tycka om Logan på det här sättet efter första avsnittet där han verkligen är en "pshycotic jackass" - för att citera Veronica, men allt har sina svar. Logans jackassighet beror på en våldsam far som misshandlar och sätter stor press på honom, en svag alkoholiserad mamma, en död flickvän som han ansåg vara hans livs kärlek (dvs. innan den episka LoVe-sagan) och att han delvis klandrar Veronica för Lillys död. När man har kommit igenom alla dessa små detaljer och Logan dessutom har börjat ställa upp för vår hjältinna, hey, till och med kysst henne, då kan man inte blunda för att han verkligen är en bra kille. En bra och kärleksfull kille med en stor benägenhet att hamna i trubbel vare sig han vill eller inte. Logan är otroligt korkad ibland.

2. Don Lamb

Hey, titta in på mig sådär! Jag kanske råkar vara en av dessa människorna som faller för dryga poliser, tackar som frågar. Och faktum är ju att Lamb faktiskt är en bra person under all den där attityden och ... tjockskalligheten. Jag menar, han var ju Keith Mars favorit när Keith var sheriff i Neptune och alla vet ju att Mr Mars är en riktigt god personkännare. Det är ju inte som så att Donnie BARA har gjort fel. Vissa saker har han ju lyckats med. Varför Lamb? Ja, det är väl bara att läsa inlägget under det här... och kolla på videon.

Heroes

1. Gabriel "Sylar" Grey

Jag har fortfarande inte sett ett enda avsnitt av tredje säsongen då jag har hamstrat veckans avsnitt av "Heroes" till ett enda långt marathon till helgen. Vi har väl redan kommit fram till att jag visst har en liten förkärlek till karaktärer som inte direkt är perfekta. Vi har ju bara haft en ond, två semi-onda och en hel del andra karaktärer med attitydsproblem hittills. Nu kommer nästa kallblodiga mördare. Första gången jag såg första säsongen av "Heroes" så var jag livrädd för Sylar. Andra gången så var det samma sak, men i och med att jag såg serien för tredje gången så hände någonting. Jag blev... fangirlig... när Sylar dök upp och var sådär härligt ond. Inte för att jag direkt har några önskningar om att få möta honom. Jag klarar mig bra på säkert avstånd.

2. Peter Petrelli

Förlåt, men detta blir den andra Milo Ventimiglia-karaktären på den här listan, men jag kan inte hjälpa det. För mig så är Peter på andra sidan av spektrat. Jess döljer sina känslor under en hård attityd, förstasäsongsPeter visar alla sina känslor. För såklart så är det långhåriga, osäkra Peter som tror att han ska förändra världen och göra någonting stort. Såklart så är det han som är med på den här listan och inte "jag är så badass"-Peter från andra säsongen.

True Blood

1. Jason Stackhouse

Säg vad du vill om Jason, men han är innerst inne en bra kille. Inte särskilt smart och inte särskilt trogen, men en oroad storebror och en känslig man. Det finns inte många kvinnor i Bon Temps som kvinnokarlen Jason inte har legat med. Varför Jason? Här kommer ytliga Sara fram igen… Har ni sett hans kropp? Plus att han är riktigt söt när han är förvirrad, vilket han nästan alltid är.

2. Eric Northman

Jag tycker egentligen inte om Alexander Skarsgårds Eric, eller jag accepterar den, men han är inte ERIC. Inte bok-Eric. Trots detta så kvalificierar han sig in på listan. Andra säsongen ser mer lovande. Ge mig lite Sookie/Eric-action! Om jag var Sookie så skulle jag dumpa Bill på en gång och ta Eric istället, även om han spelas av Alexander Skarsgård med konstig blond peruk.

Supernatural

1. Dean Winchester

Från och med att jag såg den här utmaningen i min mail så har jag väntat på detta ögonblick. Åh, Dean. Vad kan man säga? Mer än att Jensen Ackles nästan är too good to be true, att Dean har en av de bästa personligheterna någonsin och att jag nästan skulle kunna leva i en värld fylld av andar och demoner om jag fick Dean på köpet. Seriöst, finns det någonting sorgligare och bättre än syskonkärlek mellan två bröder? Varenda gång som Dean kollar på sin lillebror på det där ”jag-ska-skydda-dig-mot-allt-ont-Sammy”-sättet så börjar jag storgråta. Nästan ALLA mina favoritscener från första säsongen av ”Supernatural” innehåller någon form av orolig Dean som gör allt för att skydda sin älskade lillebror.

2. Sam Winchester

Okej, det kanske är lite konstigt att ha med båda bröderna, men så är det. Om jag inte fick Dean så skulle jag inte vänta länge innan jag kastade mig över Sam istället. En rolig sak: Varför har alla Rory Gilmores ex-pojkvänner superkrafter? Okej, kanske inte Logan (Huntzberger, inte Echolls), men han räknas inte. Jag tyckte aldrig om honom. Jess Mariano blev Peter, som har fler superkrafter än alla andra tillsammans, och Dean Forester blev Sam Winchester, som får visioner á la Doyle och har visat prov på telekinesis. Varför Sam? Jo, för att Sammy är så otroligt söt med sina valpögon och sina små leenden. Han ser så känslig ut och jag förstår Dean. Jag vill skydda honom från all ondska, trots att han är en bättre demonbekämpare än jag någonsin skulle kunna bli. Ytliga Sara vill tillägga att ”Hell house” är värt att se bara för att få se de där 10 sekunderna då Sam kommer ut ur duschen med en handduk. Tummen upp för Jared Padaleckis magrutor!

Skoldeprimerad - men Don Lamb gör dagen bättre

Jag håller på att bli orolig. Nej, stryk det. Jag är orolig.
Sedan jag läste ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" så har jag läst exakt 20 sidor.
20 sidor! På en halv månad!

Och har jag någon läslust? Nej.
Har jag någon tv-lust? Nej. (Fast det hindrar mig inte från att se på första säsongen av "Supernatural", som ibland är så läskigt att jag bara klarar av att se ett avsnitt per dag och är så paranoid efter att ha sett spegelavsnittet "Bloody Mary" att jag knappt klarar av att sminka mig).

Jag tror att jag börjar att bli apatisk. Eller så är jag bara deprimerad för att skolan har börjat och våra lärare än en gång verkar vilja ta livet av oss. Jag har fått läxor/arbeten i ALLA ämnen. Jo, ni läste rätt. I alla ämnen, till och med idrott. Så jag har en hel del att göra - plus att jag håller på att plugga in teorikursen, som tar sin tid det också. Så har vi förstås övningskörningar och körlektioner också.

Jag ska ta och läsa ut mina böcker... snart.
Jag ska ta och göra mitt skolarbete... snart.
Jag ska koncentrera mig på mitt körkort... snart.
Vad ska jag göra nu?

Jo, jag ska sitta på youtube och kolla på Don Lamb/Veronica Mars-videor. Jag är stenhård Logan/Veronica-shipper. Ingen annan duger åt Logan, men av någon konstig anledning så har jag alltid velat se Veronica tillsammans med Lamb.
Det var under min sökning efter lite DoVe-ship som jag hittade den här videon, som är mer uppmuntrande än vad jag någonsin kunde drömma om. Jag ger er - Don Lamb (plus scener från en hel del andra serier och filmer som Michael Muhney har varit med i) till Mr Vain.
Helt plötsligt så känns det som att det nog ändå var någonting mellan Veronica och Lamb. Jag menar, hur många gånger kan man egentligen sätta handfängsel på en söt, blond flicka utan att det skapas en viss sexuell atmosfär - och nej, det är inte jag som har snuskig fantasi. Det verkar bara som att Lamb gillar att se Veronica i handbojor.



När vi lika är inne på ämnet så måste jag få slänga in en Lamb/Veronica-video där det verkligen ser ut som att de hade ett förhållande. Hm, undra om det går att hitta bra Lamb/Veronica-fan fiction? (jag håller ju nu på att läsa en där Veronica är fast i Buffyverse).

Sist, men inte minst: Jensen Ackles är riktigt riktigt snygg. Så det så.

PPD, fan fiction och kommentarsproblem

Jag har varit riktigt frånvarande sedan jag kom hem från London och det beror på följande:

1. Jag har just nu ca 17 timmar på mig innan skolan börjar igen och jag har spenderat mina dagar med att göra saker som jag har skjutit upp hela sommaren.

2. Jag har läst ut de två sista HP-böckerna... och självklart dragit på mig en rejäl släng av PPD (mer där nere). Jag förstår inte varför jag ens försöker läsa Deathly Hallows då jag vet att det alltid slutar på samma sätt.

3. Jag försökte självklart komma ut ur min depression och gjorde någonting så urbota dumt att jag måste ha varit hjärndöd när jag kom på det. Jag började läsa fan fiction. Igen.
Varför är det så hemskt? Jo, för att varje gång som jag läser fan fiction så blir det som ett beroende. Jag måste ha mer. Och sedan så tar delarna antingen slut och jag måste sitta och vänta i flera veckor på att författaren ska skriva en till del eller så är den redan avslutad och jag drabbas av samma tomhetskänsla som PPD och måste hitta en ny fan fiction. Och så fortsätter det så, om och om och om igen tills jag sätter ner foten och helt slutar att läsa fanfics överhuvudtaget.

Vilken fandom läser jag då om? Det är väl självklart? Jag läser HP-fanfics, enbart... eller jag har faktiskt hittat en rolig Buffy-fanfic idag som jag håller på med.
Och jag läser bara slash. Slash som i M/M (eller på vanlig svenska: två manliga karaktärer som blir kära i varandra). Du kan hitta hur mycket Draco/Harry och Remus/Sirius som helst. Internet är översvämmat av det.

PPD (Post Potter Depression): En tomhets- och meningslöshetskänsla som inträder efter att hela HP-serien är utläst, dvs. efter epilogen i "Harry Potter and the Deathly Hallows". Får den drabbade att längta efter mer Hogwarts, mer horocruxes, mer trollkarlsdueller och bli allmänt apatisk för att det inte finns fler böcker. Jag drabbas alltid av en stark lust att läsa om hela serien från början igen och måste kväva den innan jag hamnar i en ond cirkel.

PS! Jag har lite problem med min blogg - eller min dator rättare sagt - och verkar inte kunna svara på kommentarer. Jag ska läsa kommentarerna så snart som jag fattar vad det är som är fel.

London

Hej, jag lever så ni kan andas ut. Jag har inte drabbats av svininfluensan (eller vad heter den nu? hn21 eller någonting liknande) och blivit isolerad i London. Inte för att det skulle vara en så dålig situation då jag högst motvilligt lämnade London.

Orsaken till min långa frånvaro är - hör och häpna - åska. Sedan jag kom hem i lördags så har det åskat varje dag. Det åskade i söndags, iförrgår, igår på kvällen, i natt, tidigt i morse och jag tror nyss att jag hörde ett nytt muller. Eftersom jag och min kära mor är otroligt rädd för att åskan ska slå ner och förstöra våra datorer så är vi alltid snabba med att dra ut alla kontakter direkt vi ser någonting som ens ser ut som ett åskmoln, därav min frånvaro från bloggen. Vi har inte haft internet de senaste dagarna då internetsladden har varit permanent utdragen för att förhindra ett åsknedslag.

Tillbaka till London, vad kan man säga? Jag hann aldrig se King's Cross då vi spenderade dagarna med att springa från den ena sevärdigheten till en annan. Dock så har jag spatserat upp och ner på Charing Cross Road och letat efter bokhandlar - en gata som jag senare upptäckte att Leaky Cauldron ligger på. (I "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så säger de att deras hyrda bilar körde upp länge Charing Cross Road och parkerade framför Leaky Cauldron).

London var underbart. Jag vill gifta mig med staden och ha dess bebisar. Jag älskar gamla hus så jag var i arkitekthimlen. Jag älskade alla byggnader överhuvudtaget (förutom de där glasmonstren som förstörde Towerns utsikt). Vi var och gick mot Notting Hill och jag pekade hela tiden ut hus där jag skulle vilja bo, trots att de enligt pappa bara var "trånga, tegelruckel". Duh, de såg ju brittiska ut. Det uppväger alla andra nackdelar.

Jag insåg att jag hade packat ner lite för mycket böcker när jag under sista dagen insåg att jag inte ens hade packat upp dem. Så min läsning bestod av några kapitel på planet dit. Till min mammas förtvivlan så var resväskan ännu mer fylld då vi åkte hem då jag hade hittat en bokhandel där de hade ta 3 betala för 2 och inhandlat "American Wife" av Curtis Sittenfeld (har läst de första 5-6 sidorna och den verkar vara lika bra som jag tror att den är), "Oliver Twist" av Charles Dickens och "The Fall of the House of Usher and Other Writings" av Edgar Allan Poe (min syster uppskattade verkligen min poesistund då jag dramatiskt reciterade hela "the Raven" åt henne). Sedan så köpte jag "Tenth Circle" av Jodi Picoult på flygplatsen och fick med "The Secret Lifes of Pippa Lee" av Rebecca Miller på köpet (eller - man fick den för halva priset).

Vi har åkt hur mycket tunnelbana som helst och jag vet inte hur många gånger vi passerade Bond Street. Det blev ett stående skämt mellan mig och mamma att vi inte kunde komma någonstans utan att passera Bond Street. (Fast, då "vår" station var Lancaster Gate och de ligger några få stationer ifrån varandra så är det nog inte så konstigt). En rolig sak är att när jag senare bläddrade i "Neverwhere" så var det som att bli namndroppad med stationer som jag hade åkt förbi eller klivit av på... fast tyvärr så har de stängt igen Blackfriars.

Vi var även på en Queen-musikal, "We Will Rock You". Tummen upp. Bästa musikalen jag har varit på hittills! (och den enda som inte har haft Pernilla Wahlgren i huvudrollen, inte konstigt att den var bättre). Hur kan man inte tycka om en musikal med Queen?

Just ja, sist men inte minst. Ni är alla inbjudna till mitt bröllop med Matthew Bellamy. Vem är det kanske ni frågar. Jo, det är mitt livs kärlek. Jag insåg det när jag satt och kollade på min nyinköpta "HAARP (Live at Wembley)"-dvd i morse och insåg att Matthew Bellamy är riktigt riktigt fin. Jag grät när han körde sitt gitarrsolo-som-egentligen-inte-är-ett-solo i Knights of Cydonia. Seriöst, om man har en röd kostym så är man en kille ( i detta fall man) i min smak. Dessutom så är han sångare och gitarrist OCH pianist.... och brittisk.

Äntligen: Min spotifyspellista

Jag tror att jag har gjort en spotifyspellista, men jag är inte säker då jag bara har hört genom en kompis hur man länkar till sina spotifyspellistor. Denna lista är väldigt bristfällig då jag gjorde den på 3 minuter bara genom att plocka ut låtar från min megaspellista som innehåller över 1000 låtar. Jag ville även ta från min "ska lyssna igenom"-spellista på 500 låtar över nya skivor, för mig okända artister (eller artister som jag inte har hört så mycket av, men vill höra mer) och låtar som jag aldrig hört tidigare. Dock så insåg jag att jag inte kan lyssna igenom ALLA låtar bara för att plocka ut några till spellistan.

Så här har ni den, min "The Best (kanske) of Sara: Mix 1".
Dock så har jag en fråga... Varför är det ett frågetecken bredvid spellistan?

(Jag har redan upptäckt tre fel i spellistan... Tre låtar som jag verkligen inte tål)

Buffy besegrar Bella och Bill

Angel och Buffy vinner stort när IMDb frågar vilket Människa/Vampyr-par som är det bästa.
På andra plats så hittar vi Bill Compton och Sookie Stackhouse från "True Blood" och bronsmedaljen går även den till Buffy, nu i kombination med Spike. Edward och Bella får se sig snuvade på en pallplats, då de hamnar på fjärde plats.

Själv så har jag svårt att välja, men Buffy och Angel är i vilket fall som helst mycket bättre än Bill och Sookie och Buffy och Spike (trots att jag är stenhård Spuffy-shipper).

London calling: Part II

Det var ett tag sedan jag skrev ett "riktigt" inlägg, men allt beror på idétorka. Jag läser fortfarande "Harry Potter..." och tro det eller ej så går det så segt fram att jag börjar att bli orolig. Det är inte att jag inte tycker om böckerna. Jag hade en 30 minuters gråtstund åt "Harry Potter and the Goblet of Fire" idag (direkt Lily och James nämns så fuktas mina ögon, och om de verkligen är där eller nämns i samband med/närheten av Lupin, Sirius eller Snape så är det signalen till min hjärna att börja massproducera tårar). Så ni förstår nog att "Priori Incantatem" och de efterföljande kapitlen är en gråtfest för mig. Sedan så får vi inte glömma att jag faktiskt gillar bok-Cedric, till skillnad från filmens Cedward.

Nu så är det goodbye lilla lättsamma HP och hello angsty hormon-HP. Av någon anledning så HATAR jag "Harry Potter and the Order of the Phoenix"-boken när jag tänker tillbaka på den, men ÄLSKAR den när jag läser den... Varför? Jo, det börjar på D och slutar på Olores Umbridge som är den vidrigaste bokkaraktären jag någonsin har stött på.

Oj, det här var inte vad inlägget skulle handla om. Imorgon så börjar jag att bila ner genom vårt avlånga land till Uppland där jag först ska på bröllop, för att sedan flyga till London. Jag kommer tillbaka 7 eller 8 augusti, beror på hur snabbt vi bilar upp igen. Eller om jag blir satt i karantän i svininfluenselondon där man visst inte ens får gå på ett flygplan om man är snorig.

Mina föräldrar är inte så glada åt mitt HP-läsande, då jag inte har de tre sista böckerna i pocketform och därför släpar med mig tre tegelstenar - plus Neil Gaimans "Neverwhere" och Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray". Tänkte ta med mig lite engelska pusseldeckare á la Agatha Christie, innan jag insåg att jag nog inte kommer att ha såå mycket tid att läsa då varje minut är fullbokad. Jag vägrar att lämna London utan att ha sett British Museum och Towern, sedan så ska vi på sightseeing, Madame Tussauds och "We Will Rock You!", Queen-musikalen, bland annat. Just ja, min nyligen HP-frälsta lillasyster vill ta en tur till King Cross Station, vilket jag inte heller tackar nej till. Japp, jag är exakt så HP-fanatisk. Jag ska försöka hitta biljettspärren-som-inte-existerar mellan perrong nio och tio. Synd att vi inte är där den första september - helt vid 11-tiden.

Filmer jag vill se på bio

Jag har tidigare gjort ett inlägg om filmer om bokfilmatiseringar som jag kommer att vilja se (räkna dock bort HBP som jag vägrar att se efter att ha hört att de bränner ner the Burrow) och nu är det dags för några övriga filmer som jag hittat trailers för på youtube/hört talas om och gärna vill se.

1. "Jennifer's Body".
Jag haaatar skräckfilm. Jag är nog mörkrädd och nervig för att klara av att se på skräckfilmer och let's face it, skräckfilmer är oftast kassa. Antingen så handlar de om övernaturliga fenomen (som jag inte hanterar alltför bra) eller tonåringar som blir mördade i vildmarken/på en resa/på en fest. Vad är då skillnaden med "Jennifer's Body" som handlar om en cheerleader som blir besatt av en demon och börjar mörda killar? Se trailern. Vi har Kyle Gattner (Beaver i "Veronica Mars"), vi har min favorit Amanda Seyfried och vi har Adam Brody (som inte är med i trailern). Manuset är av Diablo Cody och filmen känns väldigt... Buffyesque.
Detta är mer utav en skräckkomedi och den verkar var just nog cheesy.



2. "Sherlock Holmes"
Hm, av de Sherlock Holmes-noveller som jag har läst så har jag aldrig fått för mig att vår mästerdetektiv är så pass... actionfylld. Jag har tänkt på honom mer som en Hercule Poirot-karaktär. Dock så hämtar jag all min kunskap från två korta noveller och "Basil Mus, mästerdetektiven", så jag kan ju ha fel.
I vilket fall som helst så vill jag se "Sherlock Holmes", trots att den ser väldigt Hollywood ut.
Och nej, det har ingenting att göra med att jag älskar Rachel McAdams. Ingenting alls.
(Fast om jag hade läst mer av Arthur Conan Doyle så skulle jag säkert varit riktigt irriterad över hur bad-ass action hero Holmes har blivit).



3. "Alice in Wonderland".
Jag brukar att älska allting som Tim Burton gör och med Johnny Depp, Helena Bonham Carter (radarparet som är med i stort sett alla TB-filmer), Christopher Lee, Alan Rickman och Anne Hathaway så måste den väl i alla fall vara sevärd?

Fynd från Stephenie Meyers hemsida

Jag har klickat mig runt på Meyers hemsida och hittat några intressanta saker.

Först så måste jag säga att Meyers spellistor är otroligt bra! "Twilight"s spellista innehåller både ultimata Muse-favoriten Time is Running Out (seriöst, lyssna på den, jag brukar sjunga den i duschen - trots att jag aldrig kommer ihåg texten), Radioheads Creep (även den en favorit) och Why Does It Always Rain on Me? med Travis.

"New Moon"s spellista är lite mer ... gah, jag har tappat det svenska ordet. Predictable? Där finns en av mina äldsta favoritlåtar, My Immortal med Evanescence, med och det är en låt där jag verkligen kan se sambandet till Bellas situation. Textrader som "If you have to leave, I wish that you would just leave, cause your presence still lingers here and it won't leave me alone" och "Your face it haunts my once pleasant dreams, your voice has chased away all of the sanity in me" skulle nästan kunna vara skrivna för Bella.

"Eclipse"s spellista påminner nästan om min egen! Vi har Coldplays Clocks, Muses Hysteria (hysteriskt bra), The Killers favoriten Mr Brightside, bland annat. För att inte glömma Keanes vackra Hamburg Song.

På frågan om vad de olika karaktärerna har för någon "tragic flaw" så svarar Steph att "Jacob doesn't have a tragic flaw" ... Ehm? Kanske det faktum att han nästintill tvingar Bella att inse att hon är kär i honom istället för att respektera hennes åsikter?

På "Breaking Dawn"s spellista så finns en STOR överraskning. Right Said Freds I'm Too Sexy. Får jag brista ut i gapskratt? Jag gissar att det är till Bellas upptäckt att hon är döläcker, men jag skulle vilja se en Edward-video till denna sång, eller en Robert-video.

Min favoritupptäckt är ändå denna. I "Twilight"s FAQ-avdelning så har Meyer fått denna fråga "Is Twilight autobiographical?". Om personen som ställde frågan syftade på Bellas high school-upplevelse och första kärlek (minus vampyrerna) så är personen friad i mina ögon, men om frågan handlar om hela historian, med vampyrer och varulvar och tjofaderittan, så kan jag bara skratta.

På sidan så finns även en hel del utkast på kapitel som inte kom med i böckerna och kapitel som blev helt ändrade. Här finns även en stor del av "Midnight Sun" upplagd, fast jag har inte hunnit eller orkat läsa den ännu.

Har vi möjligtvis ett eget Hellmouth?

Jag vaknade okristligt tidigt idag och kunde inte somna om, så redan vid halvåtta tiden så var jag uppe på benen. Vanligtvis så tar jag mig inte ur sängen förrän vid 10-tiden, men idag så var det andra puckar. Jag åt en långfrukost, läste tidningen och bestämde mig sedan för att (surprise, surprise) se lite på Buffy, första säsongsfinalen för att vara exakt.

Just som avsnittet började och Buffy, Cordelia och Giles blir avbrutna i sina aktiviteter (vampyrfighting, kyssar, bokläsande) av en jordbävning så känner jag hur min soffa börjar skaka och hur mina fönster börjar skälva. Jag måste bara gratulera landplattorna för deras timing. Synkroniserade jordbävningar har jag aldrig hört talas om förut. Dock så blev jag en aning oroad. Buffy-jordbävningen är ett tecken på att Hellmouth snart kommer att öppnas. Borde jag undvika bibliotek i framtiden?
Inte blir det bättre av att den är helt oförklarlig än så länge. Jag har aldrig förut varit med om ett jordskalv och detta beräknas ligga runt tre på ritcherskalan, kraftigare än vad de flesta svenska skalv brukar vara.

Jag tror att det är dags att gå och tälja lite träpålar.

Goodnight Mister Tom av Michelle Magorian

Jag är lite speciell när det kommer till läsning, filmer och tv-serier. Om någonting är hypat så brukar jag också fastna för det (såvida det inte är ungdomsserier á la "One Tree Hill" och "Gossip Girl" som bara handlar om relationer, konkurrenter och falska vänner - släng in några brottsfall eller vampyrer så är det däremot helt okej). Om en bok däremot är lite utav en klassiker, en sådan här "det här är bland det bästa jag någonsin har läst i en o-Twilight-tonårig-tjej-hysterisk mening", då kan man nästan räkna med att jag inte kommer att tycka om den. Eller... Jag kommer att se varför folk känner på det sättet, men jag kommer inte att känna så själv. Så hysteri kan jag hantera. Mer stillsamt beröm går däremot oftast snett.

Denna gång så gick det åt andra hållet, hysterihållet.

"Goodnight Mister Tom" handlar om William, eller Willie som hans mamma kallar honom, Beech som blir skickad från London ut på den engelska landsbygden efter att England har gått med i andra världskriget. 9-åriga Willie, en liten, blek och inbunden pojke, blir placerad hos mr Tom Oakley, en äldre änkling som inte har så mycket kontakt med de andra i byn och som har varit lite utav en enstöring. Först så ser Tom bara en rädd pojke som inte gör någonting, inte ens rör sig, om man inte säger åt honom, men snart upptäcker han varför Willie är som han är. Pojken är täckt av blåmärken efter att ha blivit slagen av sin mamma för minsta lilla fel. Tom tar pojken under sina vingar och sakta så börjar Willie komma ut ur sitt skal.

Det här är som en bättre version av "Pojken som kallades Det". Vi har det kuvade barnet och den sadistiska mamman, men istället för att bara ältra i samma ondska och hemskhet om och om igen tills det nästan inte är möjligt att ta något mer, så har vi här fokusen på räddningen. Vi har Mr Tom som ger oss hopp om en förbättring. Vi har alla byborna som även de bidrar till att Willie blir bättre. Istället för att dröja vid det hemska, för det är riktigt hemskt, så fokuserar man mer på ljuset. Istället för att dra ner läsaren i becksvart förtvivlan så ger man en varm, hopfull känsla.

Jag förstår verkligen de som säger att "Goodnight Mister Tom" är bland det bästa de har läst, för jag är redo att hålla med dem. Kanske inte det bästa, men helt klart bland de främsta böckerna hittills.

Nästa bok som jag läste efter "Goodnight Mister Tom" var "Harry Potter and the Philosopher's Stone" och jag kunde inte låta bli att lägga märke till några likheter mellan Willies födelsedag i Mr Toms hus och Harrys födelsedag i huset på klippan. Både Willie och Harry är undernärda och hunsade. Dursleys har ju aldrig varit särskilt vänliga mot Harry och han har alltid fått veta vilken börda han är, på samma sätt som Willie alltid har fått veta vilken stygg pojke han är och hur mycket det tynger på hans mamma att hon har ett sådant barn. (Dock så har nog Willie fått den värsta dealen då Dursleys inte direkt har misshandlat Harry gul och blå). Willie var mobbad i skolan och kallad en mes för att han var konstig och inte vågade smutsa ner sig. Harry var mobbad i skolan för att han var konstig och för att ingen vågade sätta sig upp emot Dudley. Ingen av pojkarna hade några vänner eller någon som uppskattade dem. Ingen av dem hade firat sin födelsedag. Både Harry och Willie får sin första riktiga födelsedag, med tårta, vänliga ord och presenter, på grund av väldiga män med dialekter. Jag kan ju inte direkt säga att Harry och Willies liv är särskilt lika efter det, men fram tills den födelsedagen så finns det en likhet.

Kanske att jag får ta och kolla upp Michelle Magorians andra böcker, men det här kan hon väl omöjligt toppa?

Hurra, hurra, hurra på Kristen Bells födelseda'!

Idag så fyller en av mina personliga favoriter, alla kategorier, Kristen Bell (a.k.a Veronica Mars och Elle Bishop) 29 år!

Förutom att vara otroligt witty, bra och kick-ass i diverse tv-serier så verkar Kristen Bell även vara en av de coolaste människorna jag någonsin har sett. Se bara olika intervjuer, "behind the scenes" och liknande. Dagen till ära så ska jag bjuda på några filmer med Kristen som jag har haft sparat på mina favoriter i mappen "Youtube - Veronica Mars" (that's right, jag har 25 mappar som börjar med Youtube, allt ifrån "Youtube - roliga klipp" till "Youtube - Buffyverse").

Först: The Funniest Moments of Veronica Mars - en film full av några av seriens mest uppmärksammade one-liners. Eller, vi har Veronica Mars's motrepliker, men inte särskilt mycket av Logans eller någon annans. Inga spoilers. Eller en eller två pyttesmå. Man ser inte så mycket av sammanhanget, bara replikerna.

The Other Side of the Story av Marian Keyes

Att jag aldrig lär mig att det är bäst att skriva ner sina åsikter och tankar om en bok innan man hinner glömma bort dem. Nej, missförstå mig inte. Boken var inte så dålig/lättsmält/lågklassig att jag glömmer bort den samma sekund som jag plockar upp en annan bok, men just nu så är jag mitt inne i HP-Koma 2009 plus att jag har läst två av årets bästa böcker hittills efter "The Other Side of the Story", så det är som att min hjärna är lite molnig - att det är ett fint dis av kondens som hindrar mig från att se mina tankar om Marian Keyes tydligt.

(Sedan så ska vi inte nämna det faktum att jag har börjat se på Buffy säsong ett igen... Nej, det är en hemlighet som jag döljer för alla - familj, vänner och bloggläsare - för att undslippa en lång inspärrning på behandlingshem/rehabiliteringshem).

"The Other Side of the Story" är ännu en av dessa Keyes romaner där det inte är en hjältinna (mest troligt en Walsh-syster), utan där flera olika kvinnor med olika problem samsas om de 600 sidorna, på samma sätt som i "Last Chance Saloon" och "This Charming Man". Denna bok handlar om Gemma Hogan, en festarrangerare vars far plötsligt lämnar hennes mamma för sin sekreterare som är jämnårig med Gemma. Hennes mamma är djupt deprimerad och vägrar att bo själv i huset, så Gemma måste flytta in där och ta hand om henne, samtidigt som hon försöker att laga sitt eget hjärta som gick i bitar då hennes bästa vän Lily stal hennes livs kärlek Anton. I London så bor Lily och Anton i en liten, trång lägenhet i ett dålig område. När deras dotter Ema föds så inser de snart att deras liv inte är särskilt stabilt. Anton jobbar på ett nystartat tv-bolag utan klienter och Lily är misslyckad PR-agent och ekonomisidan ser mörkt ut - tills Lily skriver en bestseller. Jojo är Lilys editor och en av de mest framgångsrika inom området. När det börjar ryktas om att förlaget ska välja en ny partner så är det ju självklart att Jojo ska ha platsen. Inte bara för att hon har en affär med en av delägarna, som dessutom har fru och barn, utan för att hon är förlagets bästa... om man nu bortser från slemmige Richie Gant.

Boken handlar till stor del om att allting har två sidor. Gemma förbannar kvinnan som gjorde att hennes far övergav dem, medan Jojo pendlar mellan en önskan att alltid ha Matt hos sig och skuld då hon vet att han isåfall måste lämna sin familj. Enligt Gemmas sida så ligger hela skulden hos den andra kvinnan, medan det i Jojos fall visas som ett förhållande, fullt av kärlek, som började som någonting oskyldigt, men som djupnade.

På samma sätt så får Gemma Lily att framstå som en hemsk person som stal Anton från henne medan de var tillsammans. I verkligheten så är Lily så medveten om andras känslor att hon nästan utplånar sig själv för att inte såra någon - och hon har en annan historia om hur hon och Anton blev tillsammans.

"The Other Side of the Story" var väldigt Marian Keyes-ish. Lättläst, lättsmält, lättsamt. Jag tycker fortfarande att Keyes är bäst i första person (så som systrarna Walsh-böckerna) och att det ibland blir lite konstlat med tredje person, speciellt när personer ska beskrivas. Värsta exemplet måste ändå ha varit i "Last Chance Saloon" då en av hjältinnornas underklädesprövning diskuterades i tredje person. Jag tycker att det känns lite Mary Sue när någon beskrivs utifrån och ord som "slanka mage" och "silkeslena hud" kastas omkring. Om det är i första person så är nog bara huvudpersonen en aning narcisstisk.

29 oktober så kommer det en ny Marian Keyes-bok, "Brightest Star in the Sky", och jag trodde först att det äntligen var dags för Helens bok (passande titel eller vad?), men det visade sig att den handlar om några människor i ett hyreshus.

Är det inte dags för Helens bok snart? Det har gått ett tag sedan "Anybody Out There" och jag behöver min dos av familjen Walsh. Kanske är det Helens otroliga quirkiness som gör det svårt för MK att komma på vad för slags katastrof Helen ska drabbas av... Får jag föreslå fängelsevistelse? Kan ni tänka er Mamma Walsh på ena sidan av en sådan där glasvägg med en telefon?

Hem, ljuva hem

Äntligen hemma igen efter en lång stugvistelse. Jag ska ta och börja med inlägg om alla böcker som jag har läst under julimånad så fort som möjligt.

Direkt från soffan:

Jag och min lillasyster ser på "Harry Potter och De vises sten", den enda filmen som jag tål då den i alla fall fångar stämningen i böckerna. Det är scenen då förstaårseleverna väntar på att få gå in i Stora hallen och även Draco Malfoys första scen.

Syster: Så här är det ju inte i boken! Där presenterar Draco sig för Harry på tåget! (vet ni hur stolt jag blir? Amanda håller på att läsa HP-böckerna på engelska just nu. Jag har lite inflytande ändå)
Jag: Kolla vad söt han är! Liten och gullig. Fast blont backslick måste vara världens fulaste fr...

Där kom jag på att blont backslick även är känt som världens mest attraktiva frisyr - om den bärs av en kedjerökande punkvampyr.

Dumma IMDbs Daily Poll

Dumma IMDbs poll-fråga som har orsakat melt-down i min hjärna!

Dagens fråga är "Which pair of TV characters is your favorite "will-they-or-won't-they" couple, even if they eventually did?". Åh, vilken rolig fråga tänkte jag, tills jag såg alternativen.

Det första som jag kände igen var Luke Danes & Lorelai Gilmore. "Där har vi det!" tänkte jag, klickade och scrollade ner för att posta min röst ... och såg Dr. Temperance 'Bones' Brennan & Special Agent Seely Booth. Plötsligt så var inte mitt svar så självklart. För att göra det ännu värre så är Ross Geller & Rachel Green ett annat alternativ - och just precis innan jag insåg att detta är omöjligt så dök det upp: Buffy Summers & Spike.

Hm...

Uteslutningsmetoden. Buffy & Spike går bort - dels eftersom de inte direkt är "will-they-or-won't-they" utan mer "kommer de någonsin kunna ha ett normalt förhållande?". Ross och Rachel får även ge rum åt de regerande paren.
Trots att Luke och Lorelai har sina romanser under åren så tar det ändå otroligt lång tid innan de får varandra. Till exempel så tar det 4 säsonger för Lorelai att inse att Luke älskar henne och att de skulle vara ett bra par - något som jag insåg i pilotavsnittet.
Sedan så har vi Brennan och Booth, undanträngd sexual tension. Jag har sett halva första säsongen och några ströavsnitt, men ändå så vill jag ibland bara skrika hur dumma de är som inte inser att de är förälskade.

Förresten: Borde inte Logan och Veronica få vara med på den här listan? När har deras förhållande hållt i mer än några avsnitt?

Notis och vampyrer

Jag har inte uppdaterat bloggen på ett tag, men det beror på att jag har inte varit nära en fungerande dator den senaste veckan. Först så har jag varit i vår sommarstuga, bara för att komma hem, packa om och åka till släkten i Umeå. Nu när jag är tillbaka från björkarnas stad så är det bara en snabbdusch, ompackning och dags att åka ut till sommarstugan igen.

När jag kommer tillbaka så väntar recensioner av "The Other Side of the Story" av Marian Keyes, "Goodnight Mister Tom" av Michelle Magorian (otroligt bra, allt beröm den här fått är inte överdrivet) och "The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde (fantastiskt pjäs). Kan även meddela att jag nu har kommit in i Harry Potter Periode 2009 och alltså inte kommer att läsa någonting annat de kommande veckorna. Kan skriva ner några tankar (bland annat om liknelserna mellan födelsedagsscenen i "Goodnight Mister Tom" och PS ), men annars så hittar ni en kortfattad (ha! om det vore så väl) "recension" i Augusti 2008-arkivet.

Jag ser inte fram emot den sjätte HP-filmen, men däremot så håller jag på att gå under av längtan efter andra säsongen av "True Blood". Jag hittade den här vampyr-hyllningen på youtube och de där Eric-sekvenserna från andra säsongen är bara ...
Jag tror faktiskt att Alexander Skarsgård kan klara av att spela den Eric som jag tycker om - nu när den fula frisyren verkar vara borta. Denna film skulle vara perfekt om det bara hade varit mer/bättre Angel och Spike-scener. Den innehåller Henry Fitzroy från "Blood Ties" (som jag måste få tag på - både tv-serien och böckerna), Eric och Bill från "True Blood", tre olika varianter av Dracula, Nosferatu (som jag tycker är skitläskig), Lestat och Louis från "Interview with the Vampire" och fake-men-ack-så-snygga-Lestat från "Queen of the Damned".
Sedan så fanns det även med en vampyr från "Underworld" och "Blade Runner", som jag dock inte kan identifiera. Plus en tecknad vampyr.



Ett stort plus för att det endast är Old School-vampyrer. Inget ont om familjen Cullen, men på något sätt så passar de inte in i sammanhanget. Denna video är om vampyrer som brinner upp i solljus, kan bli dödade och som inte glittrar. Enligt beskrivningen.

End of an era

Tredje säsongen av "Veronica Mars" blev bättre och påminde mig till slut om de föregående säsongerna. Fast det är synd att vissa karaktärer fick så lite tid, till exempel Mac och Weevil som var frånvarande i flera avsnitt.

Jag tyckte att serien avslutades för tvärt. I de föregående säsongerna så har det alltid varit ett stort, dramatiskt cresendo där Veronica alltid har varit ytterst nära att bli dödad. Det har varit panik, gråt, räddningsögonblick, stora avslöjanden och tröstanden. I seriefinalen däremot så händer inte så mycket. Lilly och Duncan Kane nämns för första gången i hela säsongen. Veronica, som inte har varit exakt samma bitch (hon har varit en annan slags bitch) under denna säsong, förvandlas till mess-with-me-and-taste-my-anger-Veronica från high school.

Faktiskt så är tredje säsongsavslutningen bara ... blek jämfört med de andra. Det känns som att det inte var ett perfekt avslut. Som att det fortfarande är trådar som de inte har fått ihop ännu. Till exempel så hade jag gärna sett en stor sista showdown mellan familjen Mars och the Fitzpatricks.

Med andra ord... Jag ville ha ännu en Liam Fitzpatrick/Veronica-scen. Nej, det är ingen riktigt pairing, men kalla mig sjuk... på något sätt så har jag fått in i mitt huvud att Liam/Veronica, ehm. Jag vet inte vad jag ska kalla det. De skulle absolut inte vara ett bra par, med tanke på att alla Liams scener är väldigt våldsamma och att Veronica alltid är vettskrämd i de få scenerna de har tillsammans. Sedan så får vi ju inte glömma scenen i denna säsong där Liam Fitzpatrick säger att han kommer att döda Veronica om Keith sabbar hans planer. Potentiell romans, gömd sexuell attration? Njaaa...

Varför har jag en crush i Liam Fitzpatrick?!! (Okej, Danny Boyd har jag lite rätt till - mannen har ju ändå gaanska fina magrutor - men Liam förstår jag inte var det kommer ifrån). Jag vet inte om jag skulle vilja äta på den här restaurangen. För mig så lovar namnet... våld, droger och halv-psykotiska, irländska gängledare med fler rutiga skjortor än Luke Danes.
Har The River Styx bytt namn, måntro?

En annan pairing jag gärna skulle vilja se är Lamb/Veronica. De är det perfekta rom-com paret. Ni vet... Gamla fiender som hånar varandra varje gång som de får tillfälle och som tycker om att överglänsa den andra. Gamla fiender som älskar att se den andra i trubbel, men som ändå bryr sig. När Lamb faktiskt lyssnar på Veronica i ett avsnitt så trodde jag faktiskt att det skulle bli någonting, men jag antar att det är en annan omöjlig pairing.

4 anledningar till varför Muse är så bra

Snabbuppdatering innan jag sätter mig i en bil och åker ut till vår sommarstuga.
Här får ni fyra anledningar till varför jag just nu blir helt misty eyed varje gång jag lyssnar på Muse - och avundsjuk... och får lite fjärilar i magen. Hm.

Se, lyssna och njut. Fokusera extra mycket på "No one's going to take me alive!"-delen och gitarrsolot efter det i Knights of Cydonia. Varför är CD-skivor så dyra? Jag vill köpa HAARP CD/DVD-kombon.