Dagens chock II: Spansk litteratur

Mitt bland alla prov och inlämningsuppgifter så hade jag helt glömt bort att jag hade ännu en uppgift att tänka på. Idag så har jag plockat ihop lite i mitt rum, stoppat undan saker, slängt kläder i tvätten och äntligen rensat ut alla staplar av papper som har tagit över mitt skrivbord under de senaste veckorna. Och gissa vad jag hittade under dessa pappershögar?

Jo, "Como agua para chocolate" av Laura Esquivel. En cirka 200 sidor lång bok... på spanska. Som jag ska ha läst 40 sidor från till efter lovet. Varför känner jag en stor släng av självtvivel komma närmare?
Jo, kanske beror det på att jag aldrig har läst någonting på spanska förut. Texter i läroboken, ja, men aldrig en bok. Aldrig litteratur. Det är bara att se första meningen:
"La cebolla tiene que estar finamente picada."
Ehm.

Någonting måste vara någonting. Det gör ju verkligen att jag förstår sammanhanget. Nu kanske jag äntligen får användning för mitt stora spansk-svenska lexikon som hittills bara har fungerat som bokstöd.

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson

Huh, det var en lång titel.

"The Strange Cases of Dr Jekyll and Mr Hyde" är en kortroman av Robert Louis Stevenson, tror jag. I själva verket så vet jag inte riktigt när ett verk slutar att vara en novell och blir en kortroman, men enligt wikipedia så är det en novella, alltså en kortroman. Jag har alltid, felaktigt trott att boken berättas utifrån Dr Jekylls perspektiv, men där hade jag visst fel. Handlingen följer vi genom den sansade advokaten Mr Utterson som hör talas om en viss Mr Edward Hyde och beslutar sig att ta reda på mer om denna hemlige person. Han stöter först på namnet i sin väns, den ärade läkaren Dr Henry Jekylls, testamente där denne står som enda arvinge. Redan där börjar Mr Utterson ana oråd, men efter att ha hört om ett hemskt brott som denne Mr Hyde är begått så försöker han att finna mer information om honom - och att rädda sin vän från hans inflytande. Fast, det är mer komplikerat än han någonsin kunnat förstå.

Som ni ser så utelämnade jag slutklämmen, trots att den är väldigt välkänd - men man kan aldrig ta förgivet att alla har hört talas om en film/bok och jag vill inte förstöra för någon. Jag har varit med om att jag - utan att tänka - har spoilat slutet för en ovetande stackare, senast idag vid matbordet. Lillasysters klass får se "Psycho" på engelskan* och hon satt och pratade om den vid matbordet. Utan att riktigt tänka efter så övergår vår diskussion om den väldigt varnande musiken (två minuter innan någonting hemskt händer så sätter den igång) till Norman Bates schizofreni och innan loppet av två minuter så har vi förstört slutet för henne. Oops.

Jag kan bara föreställa mig vilken chock det måste ha varit för läsarna på 1800-talet då historiens twist avslöjades. Själv så blev jag inte särskilt överraskad, då jag har vetat om Dr Jekylls hemlighet sedan barndomen. Istället för att läsa vidare för att få ett svar på alla frågor så satt jag och mös och log åt alla tecken som jag såg, men som personerna i handlingen var helt blind för. De var inte ens tecken, utan bara saker som fanns där.

Varenda gång som någon diskuterade Mr Hyde med Dr Jekyll så kunde jag inte låta bli att skratta.

Vad är det som är så speciellt med 1800-talets London? Varför blir jag alldeles till mig så fort jag läser en bok, eller ser en film, där karaktärerna vandrar igenom Londons dimmiga gator eller nämner en eller annan stadsdel? Varför är just den där gråa dimmigheten, öde gränder, lampor och the Thames så lockande?

Jag blev helt till mig när jag läste "Jonathan Strange & Mr Norrell", samma sak med "Dracula". Det spelar ingen roll om handlingen står och stampar på samma ställe ett tag, för de är i London och lite tråkighet hör liksom till i dimman. (Som just nu befinner sig i London Below, om man får tro "Neverwhere").

* Det finns ett kapitel om Alfred Hitchcock i engelskaläroboken. Ganska roligt egentligen att min lillasyster får göra exakt samma saker på engelskan som jag fick göra då jag gick i åttan. Fast, de har inte haft Halloweenafton och fått se på "Buffy the Vampire Slayer". Det ni. Vi fick se de tre första Buffy-avsnitten, på skoltid, och fick skolk om vi inte var närvarande. Varför kan inte gymnasiet också börja med det?

Dagens chock I: Willow är gift med Wesley

Jag har precis fått världens chock.
Willow är gift med Wesley.
(Yes, vi pratar om Buffy)

Hur kan det vara möjligt!

Okej, i verkligheten så är det inte så stor åldersskillnad. Alyson Hannigan är 34 och Alexis Denisof är 43, men det känns ändå så fel. Han är ju ... en väktare och vuxen när hon var en high school-elev i tv-serien.
Jag måste försöka bearbeta det här nu.

Fast de ser verkligen jättesöta ut tillsammans och- ännu viktigare - lyckliga.

Snart så kommer det även en liten Buffy-bebis. Naw. Nu blev jag nästan tårögd.

Charles: Nej - Dickens: Ja

När vi för någon vecka sedan fick tillbaka vår uppsats om litteraturhistorien så var min full med små röda markeringar. Varför? Jo, för jag hade kallat alla författarna vid förnamn.
Eller: Jag hade börjat att skriva om dem med både förnamn och efternamn, men efter ett tag - då jag gav mina egna tankar och åsikter - så gick jag hela tiden över till endast förnamnet.

Det får man visst absolut inte göra när det är tal om författare. "Om du vill förkorta deras namn så ska du använda efternamnet, annars låter det som att du är bekant med dem" (troligtvis direkt citat från min lärare, jag minns inte exakt ordval).

Jag har aldrig tänkt på det, men jag har en benägenhet att prata om författare som om de skulle vara bekanta till mig. Ta bara den senaste recensionen. Marian Keyes förvandlas till Marian. Andra författare går det ännu längre med. Jag har alltid pratat om kära Joanne Kathleen Rowling som JK, aldrig som Rowling. Stephenie Meyer har på senaste tiden förvandlats till Steph. Neil Gaiman är Neil. Jane Austen är Jane. Och den regeln gäller de flesta författarna.
(Den enda av mina "favoriter" som står utanför det här är nog J.R.R Tolkien som alltid har varit och alltid kommer att vara Tolkien för mig).

Och jag har just insett att det här inlägget inte kommer att få någon slutkläm. Jag ställer oftast en fråga eller har ett syfte med inläggen, men det här var bara lite utav en bikt.
Ha en trevlig kväll!

This Charming Man av Marian Keyes

Marians nya är en lila, glittrig tegelsten eller, den kändes i alla fall som en sådan när jag bar hem den från skolan. Tunga böcker + för liten väska med hårda axelremmar = öm axel.
Jag tror att jag måste ta och skaffa en mer bokbekväm väska.

"This Charming Man" handlar om tre kvinnors liv eller om Paddy de Courcy, mannen, politikern, drömmen som har spelat sin roll i alla deras liv.
Det är Lola Daly, stylist med lila slingor, som blir förkrossad när hon en dag ser på nyheterna att Paddy, hennes pojkvän sedan ett år tillbaka, ska gifta sig... med en annan kvinna. En kvinna hon aldrig förut har sett eller hört talas om. Efter en tid av sammanbrott, katastrofala jobbmissar och förföljelse av ex-pojkvännen så tvingar hennes vänner henne att ge sig iväg från Dublin. Hon skickas till Uncle Toms stuga, en väninnas farbrors lilla hus vid havet, och får order att stanna där tills hon har lugnat ned sig, i en by med minst sagt härligt excentriska personer - så där som bara irländare kan vara.

Grace Gildee har känt Paddy länge, sedan ungdomen, men är inte precis en nära vän i nuläget. Hon är journalist och jagar alltid efter en bra story, samtidigt som hon försöker få förhållandet med pojkvännen Damien att funka, stödja sin faster Bid under hennes cancersjukdom, sluta röka och sköta om sin söndriga tvillingsyster Marnie på distans.

Marnie lever det till synes perfekta livet i London med en älskande, välbetald make, två döttrar och ett fint hus, men allting är inte så perfekt. Marnie kan inte glömma vissa saker ur det förflutna... eller sin första kärlek, en viss Paddy, och tar ibland till flaskan för att få lite själsro.

Paddy de Courcy ser ut som den perfekta mannen, men alla har sina skelett i garderoben.

(Egentligen så finns det en fjärde kvinna också, Alicia Thornton, men eftersom hon bara får ca 20 sidor av hela boken att berätta sin point of view så räknade jag inte med henne).

Det kändes som att "This Charming Man" försökte få med så många "stora problem" som möjligt. Det var misshandel, alkoholism, självhat, cancer, you name it - och ibland så kändes det nästan som att Marian tryckte ihop flera böcker till en. Som att hon hade material till mer än en bok, men sedan beslöt sig att knyta ihop alla kvinnorna med en gemensam nämnare.

Marian försöker ge de olika kvinnorna en egen röst (och även ett eget typsnitt). Lola Dalys del berättas i dagboksform med korta meningar - som jag störde mig otroligt mycket på till att börja med... Eller egentligen störde jag mig på dem hela tiden, enda skillnaden var att efter ett tag så lyckades jag fokusera mer på vad som hände än på att vissa ord saknades. Jag, som har den skriftliga motsvarigheten till mundiarré, förstod inte riktigt varför Lola envisades med att tänka/skriva så nedhackat! Fast det är klart, hennes språk gjorde hennes del till en oavsinande källa av komik och sträckta smilband.

Grace Gildee är däremot mer i min stil, fast väldigt vag. Lola var min favoritperson, men av tvillingsystrarna Grace och Marnie så föredrog jag helt klart Grace. Kanske för att hon var den person som verkade mest... sammanhållen och minst krossad. Eller så kanske det var för att hon uttryckte sig i hela meningar.

Hennes tvillingsyster Marnies delar berättades i tredjeperson, istället som i jagform som de flesta andra Marian-karaktärer gör. Jag har sagt det förut, men jag tycker om jagformsredogörelserna mer än de i tredjeperson, men jag är faktiskt glad att jag slapp ta en inblick i just Marnies huvud. Marnie är min BOATS-tristess personifierad. Jag har svårt för folk som är destruktiva, eller som innehåller allt för mycket smärta. Varför? Inte för att jag är ett känslokallt monster, utan för att det gör för ont i mig när en karaktär lider. (Nu börjar jag bli lite självmotsägande och för att reda ut det: Det finns två sorters smärta. Det finns smärtan som infinner sig när någon måste göra någonting hemskt, när någon dör eller då man har förlorat någon/något. Sedan så finns det den där smärtan som gör att man inte klarar av vardagen, vill fly eller hatar sig själv. Det är den jag inte klarar av. Den andra typen gottar jag mig i - fiktivt ... och inte lika känslokallt som jag får det att låta.)

För att avsluta en väldigt spridd recension: Jag tyckte att boken var bra, en mix av allvar och humor, men att tvärtemot de flesta av Marians andra böcker så vägde den här mer på skuggsidan än den ljusa sidan. Skämten och de komiska elementen gjorde inte så att den kom i jämvikt. Det var alltså en väldigt mörk Marian-bok. Det fanns vissa delar som jag bara önskade skulle ta slut och ibland så var jag faktiskt inte så inne i läsandet, men jag var ändå fast. För jag var ju tvungen att ta reda på vem som var ägaren till alla de där misshandelcitaten i början av varje ny del.

3-2-1 dag kvar till sportlovet!

(eller "Ett galet Buffyfans look-a-like-inlägg och förskottsfirande")

Imorgon så har jag en lektion, 13.00, mitt sista prov innan lovet. Efter det så ska jag ta på mig pyjamas, slänga mig i sängen och läsa tills ... ja, jag tänkte säga någonting väldigt dramatiskt som "till midnatt" eller "tills ögonen faller ihop", men det får bli... tills klockan åtta då jag har träning.

Under dessa timmar så tänkte jag även ta mig tid att uppdatera bloggen. Jag har en recension av "This Charming Man" som nästan är klar, jag behöver bara förbättra lite. Jag har även två böcker (eller en bok och en... kortroman... novell?) till att skriva om, "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" och "Pappas lilla flicka".
Ni kan även se fram emot min väldigt färgstarka åsikt om "Den andra systern Boleyn".

Okej, ni är säkert less på de återkommande Buffyinslagen, men ärligt talat. Jag är biten... så biten att jag faktiskt har gjort en liten "lika som bär" med Buffytema.

Nicholas Brendon & Kelly Donovan:

Okej, det är en dålig bild eftersom den i detta läge är så liten att ni inte kan se hur otroligt lika de är - de är identiska! Vilket inte är så konstigt då de är enäggstvillingar. Nicholas, som spelar Xander, är med i alla Buffyavsnitt förutom två. Ett i sjunde säsongen där han helt enkelt inte får plats och ett i femte säsongen ("Intervention" tror jag att det är) där Nicholas visst var jättesjuk och inte kunde delta i filminspelningarna. Jag läste detta efter att jag hade sett avsnittet och fick lite utav en chock. För Xander är ju med, Xander är bra och extremt Xandrig. Ja, för som tur är så har ju Nicholas en identisk tvillingbror som kunde rycka in. Kelly är även med i säsong fems "The Replacement", där det finns två olika Xander - varav den ena spelas av Nicholas och den andra av Kelly... och fråga mig inte vem som är vem på bilden, för jag har ingen aning.

The Master & Voldemort:

Förutom att ha liknande namn - The Master, Lord Voldemort (alternativt The Dark Lord) - så verkar de även dela plastikkirurg... och stylist... och odugliga hjälpredor som inte lyckas göra dem starkare förrän de tar allting i egna händer. Plus att båda två återuppstår på liknande sätt. Jag slår vad om att regissören till "Harry Potter and the Goblet of Fire" fick inspiration från The Masters återuppståndelse-scen då han filmade Voldemorts återuppståndelse-scen.

Spike & Billy Idol:

Jag var för lat för att sätta ihop bilder i Paint, så jag googlade upp en bild, men annars så hade jag klistrat in 70-tals Spike och likheten hade bara blivit ännu större. Faktum är att de faktiskt nämner det i serien. I sjunde säsongen så finns följande dialog med:

Buffy: I'm looking for this guy. Bleach-blond hair, leather jacket, British accent, kind of sallow, but in a hot way?
Bouncer: Yeah, yeah, I know the guy. Billy Idol wannabe?
Buffy: Actually, Billy Idol stole his look from...
[the bouncer looks at Buffy in a strange way]
Buffy: Never mind.

Grattis Giles!

Idag (eller tekniskt sett igår) så fyllde Anthony Stewart Head, som spelar den Buffys väldigt brittiska väktare, 55 år. Jag har alltid varit riktigt fäst vid honom, men blev ännu mer imponerad då jag fick reda på att Anthony Stewart Head även har spelat Mr Frank-n-Furter a.k.a transvestitfrankenstein i "The Rocky Horror Show"-uppsättningen i London.
Så, grattis Rupert Giles, du väckte mig ur min bloggtorka och jag tror faktiskt att jag ska kunna hålla kvar bloggen nu, trots alla uppgifter.

Tillfälligt avbrott

Jag har ingen ork att blogga längre. Inte just nu. Vad skulle jag egentligen blogga om? Jag läser ingenting, inte av fri vilja utan på grund av tidsbrist. De få stunderna som jag faktiskt är ledig så ägnar jag mig åt helt hjärnfria aktiviteter. Jag klarar inte av att se på Buffy, för chansen finns att jag somnar när jag väl slappnar av. Det är sant, jag skulle koppla av med Buffy här för en dag sedan och trots att avsnittet var super så somnade jag halvvägs in.

Vill ni veta hur mina dagar ser ut nu för tiden?
Jag kliver upp 06.30 på morgonen, varje dag är det lite svårare än den förra att vakna till. 08.00 så börjar skoldagen och slutar 15.30. Ja, alla dagar förutom tisdagar då som är min enda "tidiga" dag i veckan. Det tar en halvtimme för mig att komma hem så vid 16.00 så är jag hemma. Då har jag antingen a) en timme och 45 minuter eller b) fyra timmar på mig innan det är dags för träning. De timmarna spenderar jag, nästan oavbrutet tillsammans med en av mina skolböcker, eller skrivandes en uppsats.

Den enda egentid jag har kvar är den där halvtimmen innan jag stupar i säng på kvällen, och det är tid som jag egenligen behöver för annat. Tid som jag stjäl för att jag i alla fall ska kunna ha några minuter under dygnet som jag skulle kunna kalla mina.

För var dag som går så blir den där halvtimmen mindre och mindre på grund av att jag blir tröttare och tröttare och somnar tidigare. För var dag som går så blir mitt studerande mer och mer oeffektivt, vilket kräver ännu mer tid. Och jag orkar inte.

Därför klarar jag inte av att hantera bloggen längre. I alla fall inte fram till sportlovet. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag låter den förfalla. Just nu så blir den bortprioriterad.

Jag vill helst bara sätta mig ner och gråta i ett hörn. Vart har min fritid tagit vägen? Har jag inget liv längre? Varför kretsar varenda vaken minut kring skolan?
Hallå, ni norrbottniska pyromaner som har bränt ner de där skolorna (nog för att det var två skilda händelser, men ändå), ingen chans att ni kan tänka er att bränna ner min? Annars finns det en chans att jag gör det själv.
(I fall att ni tänker göra det: akta biblioteket!)

Once more, and once more, and once more

Jag är extremt trött, glad och känner konstigt nog för att brista ut i sång. Orsaken? Jo, jag har varit vaken till fyra i morse och sett på "Once More With Feeling"... tre gånger. Man blir seriöst beroende av det avsnittet!
Jag vet inte om det är mig det är fel på, men sjätte säsongen har förvandlats till en enda stor gråtfest. Jag har hittills gråtit minst i sex minuter till varje avsnitt. (Värst var ändå de två första avsnitten, jag tror inte ens att mina tårkanaler tog en paus).

Jag måste bara få bjuda på två av mina favoritlåtar. Walk Through the Fire, sjungen av ... ja, i stort sett alla. Min favoritdel är nog ändå den då Scooby-gänget beslutar sig att hjälpa Buffy trots allt och går fram genom Sunnydale, sjungandes, eller när Spike först irriterat sjunger "I hope she fries. I'm free if that bitch dies" för att i nästa sekund ändra sig, "I'd better help her out!".



Sedan nummer två: I've Got a Theory/Bunnies/If Were Together sjungen av Scooby-gänget, Buffy och Giles. Jag älskar textraden "It's do or die" och Buffys svar "Hey, I've died twice".

"Psst...

... We're going to destroy the world, want to come?"
Nej, ingenting så drastiskt. Kunde bara inte motstå Buffy-sektorn i min hjärna som sa åt mig att citera Drusilla. Det här inlägget handlar om ett helt annat psst.

Bokrean har tjuvstartat på Bokus, så skynda er att förhandsboka de böcker ni vill ha så att ni inte hamnar i samma situation som jag var i förra året då alla böcker jag ville ha försvann över en natt.

Själv så har jag förhandsbokat:
"Stardust" av Neil Gaiman á la 29 kr
"Merrick" av Anne Rice á la 29 kr
"Snö och aska" av Diana Gabaldon á la 79 kr
"Nattvakten" av Sarah Waters á la 59 kr
"Våld - en historia om kärlek" av Joyce Carol Oates á la 59 kr
"Arthur and George" av Julian Barnes á la 29 kr

Hittills så har jag bara haft ett impulsköp ("Snö och aska" som jag lika gärna kunde ha köpt som pocket för halva priset). Det vägs dock upp av de två kap jag har gjort - "Stardust" av den alltid lika högklassiga Neil Gaiman och "Merrick", sjunde (?) boken i "The Vampire Chronicles" för bara 29 kr var.

Det är ganska intressant att jag fortsätter att köpa in JCO-böcker, trots att jag ännu inte har tagit mig tid att läsa en enda av de fyra böcker jag redan äger. Det kommer säkert sluta med att jag inte alls tycker om hennes böcker - och sitter där med varenda bok som hon någonsin skrivit. (Fast, eftersom hon är väldigt produktiv så är det nog nästintill omöjligt).

Enda felet med bokreor är att ungefär 90 % av alla böcker är inbundna och trots att de är betydligt billigare (kostar ex. 65 kr istället för > 100 kr) så är de inte billigare än sina pocketmotsvarigheter. Eftersom jag helst köper pocket så slutar det alltid med att bokreor är dyrare för mig än ett vanligt svenskt pocketinköp.

Jag kommer nog att återkomma till Bokus rea, så köp inte upp alla bra böcker!