Jane Eyre + BBC = sant

Ännu ett blogginlägg i klassikernas tecken.

Jag har precis sett klart första delen av BBCs Jane Eyre miniserie och jag är helt "åh"-ig. Varför klarar BBC av att göra så underbara miniserier av böcker? Jane Eyre är en av mina absoluta favoritböcker, och när jag satte mig framför TV:n 22.00 tidigare ikväll så var inte mina förväntningar på serieen särskilt höga. Inte blev det bättre av att de snabbspolade förbi Jane's barndom på bara några minuter. Men sen, när hon kom till Thornfield så blev allt mycket bättre. Toby Stephens gör Mr Rochester lagom otrevlig, och väldigt tilldragande, och Ruth Wilson (som jag vet att jag har sett någonstans - men imdb hjälper mig inte på traven) är Jane. Dock så tycker jag att Jane's många dialoger - och tankar - försvinner, men stämningen är otrolig. En del saker blev inte direkt jag hade tänkt mig dem, men det var i överlag väldigt bra. BBC borde få monopol på att filmatisera böcker.

(Uppdatering)

Jag har suttit och tänkt och tänkt på var jag kan ha sett unga Jane, och nu kom jag på det (med hjälp av IMDb). Georgie Henley spelar ju Lucy Pevensie i Narnia, så klart.

Svindlande höjder

Jag är äntligen klar med Svindlande höjder, hipp hurra. Den var otroligt tung att läsa, jag förstår knappt hur jag klarade av att läsa ut den! Jag måste säga att Emily Brontë inte når upp till sin syster Charlottes nivå.

Kort resumé för de oinsatta: Mr Lockwood hyr ett stort hus, Thrushcross Grange, ute på Yorkshire heden av den lite annorlunda Heathcliff, som bor i det närliggande huset Wuthering Heights. Under en visit hos Heathcliff råkar mr Lockwood ut för några udda händelser (bla. så verkar ingen på Wuthering Heights ha den relation som han först antog, och vem är de/den mystiska Catherine Linton, Catherine Earnshaw och Catherine Heathcliff vars namn står inristat i sängkanten.) Mr Lockwood blir i alla fall väldigt nyfiken och när han anländer hem till Trushcross Grange ber han den gamla hushållerskan, Nelly Dean, berätta om invånarna på Wuthering Heights, och de forna invånarna på Trushcross Grange. Allt hänger samma och börjar 30 år tidigare då familjen Linton "härskade" över Trushcross Grange, och familjen Earnshaw befann sig i liknande position på Wuthering Heights... och den riktiga historien börjar när Mr Earnshaw tar med sig ett hittebarn hem, som endast bär namnet Heathcliff.

Jag har hört så många lovord över Heathcliff - hans intensitet, hans kärlek, hans utstrålning. Vad?
Det finns säkert en väldigt komplex anledning till varför Heathcliff har blivit så förvriden och närmast psykotisk - en svår barndom, blev slagen, översedd - men det gör väl inte honom till en människa som man suktar efter? Okej, han älskade henne verkligen, men vad gjorde han? Det går ju inte att säga att han behandlade någon med respekt? Att han tog hänsyn till någons känslor och välmående? Det går inte heller att säga att han var vänlig.
(Varför måste Heath Ledger vara döpt efter Heathcliff?)

Jag förstår inte hur en del kan säga att Svindlande höjder är det bästa av systrarna Brontës verk. Jämfört med Jane Eyre, som inte heller är en alltigenom lycklig kärlekshistoria, så är Svindlande höjder bara... dyster och tung.

Jag vet att det är en klassiker, jag vet att den utspelar sig på 1800-talet, jag vet att människor levde annorlunda då. Jag brukar tycka om klassiker, men usch. Alla har nästan bara dåliga personlighetsdrag. Linton är klen och bortskämd och bryr sig mest om att han ska ha det bra, Catherine (d.ä) är nästan lika grym som Heathcliff. Den enda som jag faktiskt tyckte om var Catherine (d.y), hon har i alla fall bra personlighetsdrag också. Hon älskar sin far, hon tar hand om honom, hon tar hand om sin kusin, hon bryr sig om andra.

Kostymfilmernas afton

Jag har tillbringat dagen/kvällen med att... se på kostymfilm och läsa gamla ungdomsböcker om vampyrer från Läslusen. Dock så stred boken mot min och Sandras fina diskussion i natt om att vampyrer är goda varelser (så länge de har guldiga ögon, of course) och att alla varulvar är dumma. Väldigt moget, men sant.

En kvot som i alla fall är uppfylld är min kostymfilmskvot. Jippie. Jag började dagen med att se slutet på Stolthet och fördom (filmen) och såg sedan Ever after på trean, otroligt vacker film som gav mig hopp om bättre tider eftersom prinsens kärlek inte var en perfekt opererad tjej med timglasfigur. Sedan fortsatte dagen i kostymernas tecken med Kate och Leopold som gick nyss på trean. Kanske inte kostymfilm, men det snuddar på gränsen. Leopold a.k.a Hugh Jackman är i alla fall jättesnygg, jättegullig och har en jättehet accent.

Eftersom jag är fast på 1700-, 1800-talet så tänkte jag gå och läsa Förnuft och känsla nu. Godnatt ^^

The Phantom of the Opera

Varför har jag nästan bara sett kostymfilmer på senaste tiden? Inte för att det rör mig i ryggen då jag älskar kostymfilm, och så var även fallet med den här.

The Phantom of the Opera är, som alla vet, en berömd musikal efter en berömd bok (Fantomen på Operan av Gaston Leroux) och som 2004 även blev en berömd film.

Själva handlingen utspelar sig i Paris, 1919 och 1870, mestadels 1870. Filmen utspelas på Opera Populaire och kretsar kring den unga vackra balettdansösen Christine Daaé, som visar sig vara en otroligt duktig sångerska och får hoppa in när operans primadonna vägrar uppträda en kväll. Christine har länge tränats av den mystiske "musikens ängel", en mystisk gestalt som visar sig vara operans ökända "spöke", Fantomen på Operan. Han har blivit närmast besatt av Christine, och tänker göra vad som helst för att få henne att bli framgångsrik.. och hans. Men allt ändras när Christines barndomskärlek, Viscount Raoul de Chagny börjar uppvakta henne.

Filmen är regisserad av Joel Schumacher, ett namn jag tycker att jag känner igen... men jag vet inte varifrån. I den kvinnliga huvudrollen som Christine Daaé ser vi Emmy Rossum, och Fantomens mantel axlar Gerard Butler. I de andra rollerna finns bland annat Miranda Richardson, Minnie Driver och Patrick Wilson.


The Phantom of the Opera är en färgglad fest och både ögonen och öronen njuter. Jag har alltid påstått att jag inte tycker om opera, men jag fick se mig besegrad av alla höga toner och känslofyllda arior. De har inte så många repliker i den här filmen, ånej, istället så sjunger de igenom nästan hela handlingen. Men inte blir det sämre för det. Jag har en kompis som tycker att Emmy Rossum ser ut som en ekorre - men jag ser inte ett enda drag av en ekorre i henne. Hon är otroligt vacker och ooh, vilka klänningar. (Ni som känner mig vet vad jag tycker om klänningar). Den klänningälskande delen av mig fick hela sitt behov av vackra dramatiska klänningar uppfyllt. (Måste bara infoga att min favorit är den svartvita hon bär när hon pratar med Raoul innan slutkonserten). Gerard Butler var så... intensiv att jag mitt i filmen upptäckte att jag faktiskt höll på Fantomen, även om han har lite Heathcliff-syndrom.


Betyg: 4/5


Jag har läst boken - eller Maj Bylocks barnversion av boken - för många år sedan och jag kanske inte minns rätt...men jag hade för mig att boken slutade annorlunda?

Dilemma

Vad skulle ni göra om ni har påbörjat 3 böcker och inte har lust att läsa någon av dem? Svindlande höjder gör mig deppig för att alla bara har dåliga personlighetsdrag, Jag älskade honom gör mig irriterad för att Chloé anklagar Pierre för en massa saker hela tiden utan att lyssna på honom och Go ask Alice känns för mörk och naken.

Har ni någonsin drabbats av den där känslan att det bara finns EN bok ni vill läsa, men ni kan inte läsa den? I mitt fall beror detta på att jag inte tillåter mig att läsa om Twilight när jag har så många andra böcker, ett sug som inte direkt blir lättare av att Sandra sitter och skickar sms om händelser i Eclipse.

Det blir nog ändå franskt gräl framför engelska elaka planer och amerikanska droganvändande ungdomar.
God natt!

Ralph Fiennes

Idag fyller Ralph Fiennes a.k.a Lord Voldemort 45 år.

Jag måste säga att jag bara har sett honom i 2 filmer, och han har spelat the evil himself i båda två. Först i Schindler's list där han spelar Amon Goeth, som roar sig genom att skjuta judar från balkongen, och sedan i Harry Potter and the Goblet of Fire där han som sagt spelar Lord Voldemort. Upptäckte just (genom IMDb) att han har spelat Heathcliff också. Usch. Ännu en osympatisk person.

Hans yngre bror, Joseph Fiennes, är jag lite småkär i sedan jag såg Shakespeare in love.

Bokfemman v.51

Min bokfemma kommer väldigt sent den här veckan, dels på grund av att min blogg försvann och dels för att jag har haft svårt att välja ut årets 5 bästa böcker. Det är inte det att jag har läst många högklassiga böcker i år, snarare tvärtom, och de jag har fått den där "wow, det här var en bra bok"-känslan av har inte alltid varit böcker som andra skulle utnämna till litterära mästerverk. Sen så visste jag inte hur jag skulle bestämma vilka som var de bästa böckerna. Är det böckerna med bästa språket som är de bästa i år? Eller är det böckerna som jag fastnade mest för? Eller böckerna som hade bäst handling? Jag vet inte. Därför är min lista väldigt blandad, och även fast en del av böckerna inte är mästerverk så är de det för mig.


Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling. Det har nog aldrig inträffat att jag har sett fram så mycket inför ett releasedatum. Aldrig att jag har spekulerat så mycket om vad som kommer att hända. Veckan innan den släpptes var jag och mina fellow HP-fanatiker i lyckorus - blandat med depressioner över att det snart var slut.

Twilight av Stephenie Meyer. Hoo, vem kunde ha gissat det. Edward Cullen, Stephenie Meyer eller Bella nämndes ju bara i två tredjedelar av alla mina inlägg i min gamla blogg. Boken är beroendeframkallande, den är det. Jag har kommit på att jag tänker "Vad skulle Edward och Bella ha gjort i den här situationen?" när jag ser på TV. Jag känner mig hjärntvättad, och det gör mig smått rädd.

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld/Den hemliga historien av Donna Tartt. Nu fuskar jag och tar två böcker på en gång. Varför? Jo, jag läste dem under samma vecka och blev helt fast i den där collegestämningen (eller "internat high school-stämningen"). I en klass för sig är mysig och Den hemliga historien är mysig, på sitt sätt. Ingen av böckerna är särskilt fulla av lyckliga händelser, men de känns ändå som feel good-böcker.

Neverwhere av Neil Gaiman. Jag skrattade mig igenom halva boken, satt på spänn och hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Direkt jag trodde att "Aha, nu kommer det att hända" så gjorde handlingen en u-sväng och for åt ett helt annat håll. Det mest underhållande jag har läst i år.

Nu har jag egentligen tagit 5 böcker, men jag tänkte ta en till... Enda problemet är att jag inte kan bestämma mig om sista boken på listan är Jane Eyre av Charlotte Brontë eller Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Så jag väljer båda två och inser att jag har fuskat två gånger på samma bokfemma.

Julklappsrim

Jag har börjat klura på rim till mina inköpta julklappar. Det är inte det lättaste och de rim jag kommer på är så patetiska att de inte går att använda.

Till mig själv har jag köpt Odyssen och Iliaden (37 kr/del) och jag har fått hjälp med ett bra rim till dem. Dock så har jag glömt exakt hur det var, så jag får leta reda på det bland alla mina meddelanden.

Till mamma har jag köpt Stolthet och fördom-serien från 1995 med Colin Firth som Mr Darcy. Jag älskar Stolthet och fördom - både boken och filmen - och det känns som att det är dags att jag får se den ökända serien också. Plus att mamma inte kan se Colin Firth i någon annan roll utan att utbrista "Åh, vad han var bra som Mr Darcy".

Till pappa har jag köpt en deckare, som alla andra år. Jag har ett ganska bra rim på gång där.

Min lillasyster ska få två "Gossip Girl"-böcker, även fast jag lovade henne att jag inte skulle köpa en bok till henne. Det känns som att ingen kommer att bli förvånad över att hon får en bok av mig.

Rimhjälp är välkommen ^^

Washington D.C

Under morgonen har jag läst Washington D.C av Meg Cabot, en bok som min lillasyster fick i födelsedagspresent av mig förra året. Det brukar oftast bli så. Jag köper henne en bok som hon inte läser, och sedan så läser jag den. Den här har hon faktiskt läst, och det kan vi tacka Meg Cabot för. Jag tror att enda orsaken att hon ens tittade på boken var för att hon tycker om "En prinsessas dagbok" - som är efter Meg Cabots böcker.

Washington D.C är faktiskt ganska lik En prinsessas dagbok. Missförstådd flicka som tillhör skolans utstötta blir över en dag världskänd och jagad av journalister. I Samanthas fall så beror inte det på att hennes pappa är prins i ett litet europeiskt land, utan hon räddar USAs presidents liv, och plötsligt står hon i centrum och är skolans populäraste tjej. Förutom de maktgalna, kändiskåta cheerleades på skolan så försöker Samanthas äldre syster Lucy - som är en maktgalen, kändiskåt cheerleader - göra om henne till en kopia av sig själv... Till råga på allt så verkar presidentens son vara förälskad i Samantha, som är hopplöst förälskad i sin systers pojkvän Jack.

Den var som de flesta andra böcker som riktar sig till, ja..., min systers åldersgrupp. Den innehåller en opopulär tjej, några bitchiga typer, en söt kille, det alltid lika närvarande "never been kissed"-temat. Varför är ungdomsböckernas hjältinnor alltid okyssta? Det har jag länge undrat över. Nog för att det finns undantag, men jag har läst många böcker med det temat - jakten på de tre Kna. Kärleken, Killen, Kyssen.

Ny blogg

Ny blogg, nytt namn, nya tekniska saker att lära sig.

Det här är före detta, numera bortgångna, amaranthine.bloggspot.se som har gjort en ny start eftersom bloggspot.se har problem, och inte kommer att återhämta sig.

"bloggspot.se är nere på grund av trasiga hårddiskar.Tyvärr vet jag inte om datan kan räddas. Jag hoppas att bloggspot.se kan tas online igen men framtiden är osäker.:-(/Marcus, marcus [at] bloggspot "

Jag är otroligt irriterad över att min blogg är borta, gone, finito, särskilt eftersom jag hade sparat ett skolarbete i utkastet - men det är sånt som händer. Förhoppningsvis så hittar mina gamla läsare hit. (Den mest trogna hittar i alla fall hit eftersom hon hjälpte mig med namnet).

Som ni kanske ser så har ett "bookofdays" lagts till, och det beror på att det redan fanns en blogg med amaranthine som adress, så jag valde att lägga till något efter istället för att ändra namnet helt. Eftersom Amarantine är en låt av Enya så var det passande att lägga till ännu en enyalåt, som också reflekterar bloggens innehåll.

Nu gäller det bara att hålla tummarna att den här bloggen inte försvinner.