Queen of the Damned av Hollywood

Nu har jag sett filmen... igen. För första gången på fyra år.

Och jag tycker fortfarande att den är bra på vissa plan, men samtidigt så förstår jag inte hur de kan säga att den är baserad på Anne Rices bok?

Var stämmer handlingen? Var tar de hänsyn till vad som händer i boken? Var är Louis!?

(Nog för att det skulle blivit rätt förvirrande om Lestat i filmens handling hade sagt till Jesse; "Jag vill att du ska träffa Louis, han är min livskamrat och älskare - och jag hoppas att du kan ha överseende med det, eller hade du föreställt dig att jag skulle vänta på dig i 200 år?)

Jag kan faktiskt helt bortse om att de har förstört hela bokfilmatiseringen. Jag ser inte ens Queen of the Damned-filmen som en filmatisering av boken, utan bara en annorlunda efterapning där regissörerna och manusförfattarna har hittat på allting själv. Jag förstår varför Anne Rice inte tycker om filmen.

Det enda filmen och boken har gemensamt är några gemensamma karaktärer - som egentligen bara har namnet in common med sina bok-jag - och hela "Akasha vaknar och vill ha Lestat som sin kung i en sjuk värld". De missar helt tvillingdrömmen - faktum är att Mekare inte ens är med i filmen.

Varför har de inte lagt ner mer tid på att hitta en Lestat som stämmer överens med bokens bild? Jag vet inte hur många gånger Anne Rice beskriver Lestats blå ögon och långa ljusa hår, och vad gör de? Jo, de castar en mörkhårig brunögd skådespelare - som dock ser passionerat vampyrig ut, men inte Lestatig. Varför kunde de inte bara ge honom en peruk och ett par linser?

När jag lika pratar om saker jag stör mig på; Varför pratar Akasha med en sådan konstig dialekt? Hon har ju bara suttit i tusentals år och lyssnat på omvärlden, så hon borde ha lärt sig att prata ordentlig engelska - särskilt eftersom hon är världens mest perfekta vampyr.

Fastän jag nu har gnällt jättemycket så betyder inte det att jag avskyr filmen, faktum är att jag älskar Lestat/Jesse... om man nu kan kalla honom Lestat. Filmen skulle ha varit så mycket bättre om det faktiskt hade varit en filmatisering av boken och inte en omgjord Hollywood-rulle. Fast om så vore fallet så skulle ju aldrig Lestat och Jesse haft en kärlekshistoria, så det är ett Moment22.

(Min absoluta favoritscen i filmen är i alla fall när Lestat och Jesse har varit och pratat med David och de går därifrån, ut i natten, tillsammans genom London och de håller varandra i handen och allting runt omkring dem går i ultrarapid. )

Dead Until Dark av Charlaine Harris

Manisk "Twihard" (regissörernas ordlek (sammanslagning av Twilight och Edward) på fanatiska Twilight-fans) och fang-banger som jag är så hade jag otroligt höga förväntingar på denna bok, och för en gångs skull så rådde inte "Murphys" boklag (höga förväntingar = dålig bok, låga förväntingar = bra bok).

"Dead Until Dark" handlar om Sookie Stackhouse, en attraktiv servitris på en bar i ett litet samhälle i Louisana. Trots sitt fördelaktiga utseende så är inte Sookie någon manslukerska, faktum är att hon inte varit på en dejt på flera år. Hon har nämligen telepatiska förmågor, och fastän många kvinnor vill veta vad som pågår i mäns huvud så är det inte en trevlig upplevelse. Sookie har helt gett upp hoppet om att någonsin kunna ha ett normalt förhållande då Bill vandrar in på baren. I Bills huvud råder tystnaden. Han är nämligen en livs (icke-)levande vampyr och immun mot hennes "förmåga". Nämnde jag att han även är drop dead gorgeous (förlåt, jag har använt den ordleken lite väl många gånger nu.. jag måste komma på en ny)?Passionen svallar och efter att ha räddat varandra ifrån några livshotande situationer så verkar allting ljust för det udda paret. Enda tills två unga kvinnor mördas i staden, varav en av dem är Sookies kollega, och plötsligt så är inte den lugna småstads idyllen så lockande...

Jag är så kär att jag känner hur mina huggtänder fälls ut. Jag vill suga ut vartenda litet ord ur boken. Det når inte upp till Twilight-mani, men det är nära. Jag klandrar mig själv för att jag inte har läst den tidigare.. Varför köpte jag bara en bok!? Jag ska ge några oskyldiga hintar till mamma att "Living Dead in Dallas" och "Club Dead" är högst välkomnade skolavslutningspresenter.

Dead Until Dark är roligare än mina andra vampyr-serier. The Vampire Chronicles är bra på sitt mörka dystra "allt är så svart, alla är så passionerade"-sätt. Twilight series har allting en tonåring kan be om, plus Edward, men kan inte heller kallas en roliga. Sookie Stackhouse series har (än så länge) en smått ironisk, lite skämtsam, ton. Sookie gör narr av stackars Bill i sitt huvud flera gånger, och Elvis-spin offen är det mest kreativa jag har läst på länge.

Eftersom jag är Twilight-manisk så letade jag förstås efter kopplingar - mer än vampyr/människa-ploten, och jag fick ihop många. Vid ett tillfälle så gör Sookie misstaget att nämna namnet Hale och ordet vampyr i samma mening och min Twilight-sjuka hjärna kopplar direkt ihop det med Jasper och Rosalie Hale.

Harris vampyrer är lite klenare än andra. De kan t.ex. inte vistas ute på dagen, de tål inte vitlök och de blir svaga av silver - något jag trodde var en varulvsak.

Den mest välkomnade skillnaden är det att i Charlaine Harris böcker så är vampyrerna sexuella varelser, de har en fungerande "könsdrift". Något som saknas fullständigt i Anne Rice böcker, där det närmsta de kan komma sexuella aktiviteter är att byta blod med varandra, och även till en del i Twilight-böckerna. Inte för att Edward och gänget inte skulle kunna ehm, utnyttja sin mandom om de ville, och inte för att jag vill att Edward ska vara alltför intim med Bella (vem försöker jag lura, det kommer att bli en av höjdpunkterna i Breaking Dawn), men det är trevligt att veta att vampyrer visst kan ha sex utan att partnern dör. Säger den väldigt hormonstinna tonåringen.

Det finns till och med en Jacob Black i boken! Ni inser inte hur sur jag blev när jag upptäckte att det även i denna bok fanns en "Åh, jag har varit här i evigheter - men nu när hon har en snygg vampyr som kille så ska jag försöka motverka det och ta henne själv"-karaktär. De har till och med vissa ehm, yttre likheter. Grr.

Nu hoppas jag bara att mamma plockar upp mina telepatiska "köp de här böckerna till mig, nu!"-vibbar och besöker adlibris.se.

Jag är stolt fang-banger

Jag har precis fått ett namn på vad jag är , eller ska jag kalla det en diagnos?
Enligt Charlaine Harris "Dead until Dark" så är jag en "fang-banger". Definition? En vampyrgroupie. I boken så har vampyrerna kommit ut ur garderoben och vistas fritt bland människorna, och ja, jag känner att jag delar vissas upphetsning. Sookies största önskan är att få se en vampyr, och om vampyrer var civiliserade varelser som de oftast är i de vampyrböcker jag läser, så skulle jag inte heller tacka nej. Dock så skulle jag inte nöja mig med vilken vampyr som helst, utan jag skulle hålla utkik efter sådana som går under efternamnet Cullen eller har långa tjorviga franska efternamn och franska förnamn på L.
(Lestat de Lioncourt och Louis de Pointe du Lac, någon?)

På tal om vampyrer som missade jag treans nya vamp-serie "Moonlight", fastän jag ställt tre larm på min mobil. Min familj vägrade att masa sig hem i tid och jag satt fast ute i naturen när jag egentligen borde suttit framför tv:n. Undra om det går repris?

("Moonlight" och "Twilight" har många likheter, förutom namnet. Båda två handlar om en vampyr som skyddar människor - fast Edward har väl inte direkt det som kall, men han dricker inte människoblod - och blir förälskad i en människa. Det sista påminner i sig väldigt mycket om Queen of the Damned-filmen och min nuvarande bok, Dead until Dark.)

Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

Den tog sin tid att läsa, dels eftersom jag lät andra böcker gå före i läskön och dels för att det är en tjock bok som innehåller många långa fotnoter. Men den överraskade mig. Jag trodde att den skulle vara långtråkig med långa långa beskrivningar om hur magin gick till och långa långa långa diskussioner mellan de båda trollkarlarna om olika formler, men än en gång så hade jag fel.

Jonathan Strange & Mr Norrell är en ganska unik fantasybok som utspelar sig i ett slags parallelt-England under 1800-talets början. Det är ett England som länge lidit av saknad efter utövande magiker. En stor del av magin lämnade landet 400 år tidigare då landets största magiker, John Uskglass a.k.a Korpfursten, tillika kung över Norra England, lämnade de Brittiska öarna i sticket och begav sig ut till sitt andra rike, Alvriket. Nu, 400 år efter, så har magin förfallit och det finns endast en utövande magiker, den egna och något naiva Mr Norrell. Tillsammans med sin tjänare Childermass så har Mr Norrell lagt beslag på alla magiböcker värt namnet, och hans största rädsla är att det ska framträda fler magiker. Som Englands enda magiker så åtnjuter han stora privilegier som han inte vill dela med sig av. Men snart så kommer det fram att det finns ännu en engelsk magiker, den unge Jonathan Strange, som tillsammans med sin vackra och intelligenta hustru Arabella precis har anlänt till London. Den förut så motvilliga Mr Norrell tar honom som adept och snart så lever de båda magikerna i ett slags symbios. Allt är dock inte en dans på rosor. Under ett lyckat försök att återuppväcka den vackra Lady Pope från de döda så lägger Mr Norrell av misstag vissa människors liv i händerna på en människo-samlande alv, som snart kommer att påverka allas liv mer än vad de någonsin kunnat drömma om.

Jag vet inte när senast upplevde en sådan tillbakalutad läsglädje. Boken väckte läsglädjen, men det var inte alltid den räckte till när det gällde att stilla den - vilket ledde till att jag läste de andra böckerna istället. Ibland så stod den lite still i handlingen, och jag kände att jag behövde lite... action. Nej, men jag kände att mitt huvud krävde lite lättare ytlig litteratur, vilket jag fick. Jag älskade bokens stundtals tröga tempo, för fastän inte så mycket hände så var jag ändå fast bland de mysiga, småroliga beskrivningarna och de olika anekdoterna som fanns i fotnotarna - överallt.


Plötsligt slog det mig. Det jag försöker säga är att jag tyckte att det var bra att den var lite långtråkig. Dubbelmoral? Kanske det, men det är precis så jag känner. Det rörde inte mig i ryggen att vissa avstickare i handlingen var helt onödiga, likaså många av dialogerna mellan Stephen Black och gentlemannen med tistelhåret a.k.a alvprinsen. Lite tristess är någonting jag förknippar med 1800-talets dimmiga London.

Och om man dömer hunden efter håret så kan vi tala om en höjdare! Jag tycker att de svarta sidorna är en rolig idé (notera: sidorna är inte helsvarta - tänk vad jobbigt det skulle bli att läsa? - utan de är svarta på kanterna!) och när jag upptäckte det lilla bokmärkesnöret som fanns, då blev jag kär. Hur många böcker tar hänsyn till ens behov att ibland lägga ifrån sig tidigare nämnda bok och har i förväg löst problemet "Var är första närmsta papper som kan användas som bokmärke?".

En annan sak som jag älskade med den här boken är att jag aldrig riktigt kunde avgöra vad som skulle hända, eller vad. Som vanligt så stakade jag ut min "det här tror jag kommer att hända" efter halva boken, och oj så fel jag hade. Vissa saker höll jag fast vid hela vägen till slutet, men mina teorier föll lika väl. (Ett exempel: Jag trodde att John Childermass skulle visa sig vara John Uskglass, eftersom de har liknande namn, stora likheter i utseendet (långt svart hår t.ex.) och eftersom jag helt enkelt tyckte om Childermass mest i hela boken)

Jag ägnade mig åt lite mental casting under tiden jag läste. Mr Norrell har fått företrädas av Ian Holm och i rollen som Childermass så poppade hela tiden Septimus i Stardust-filmen upp. Fast jag minns inte om han verkligen såg ut så, eller om det bara är jag och mitt minne som har förbättrat och redigerat hans utseende.

Welcome to the jungle

Idag utökades familjen med en ny medlem. Det är vår söta, men än så länge väldigt gnälliga, namnlösa tik. Hon har gnällt oavbrutet i 2,5 timmar, men jag tror att det går ganska bra. Jag har ju aldrig haft hund tidigare, men hon är snäll - utöver gnällandet.

Namnet kommer mest troligt bli Thea, från kennelnamnet, eller B/Stella (som ska läsas som Bella eller Stella). Ni kan ju gissa vilket namn jag promotar för? Fast jag vet inte... Bella? Passar det verkligen. Bella är ju tjejen som smälte Edwards (is)hjärta och inte en hund. Om man tänker Bella som i Bellatrix Black så blir det istället bättre, om man bortser från att Bellatrix är min least-liked-person i Harry Potter (efter Umbridge)... Jag ville ju att hunden skulle heta Sirius om det var en hanne så....

Diving In av Kate Cann

En kompis rekommenderade Diving In till mig när vi stod i skolbiblioteket i måndags, och eftersom jag blev överlycklig över vetskapen att någon annan faktiskt läser så lånade jag den. Hon sa att den var full av "sexuell stämning mellan två ungdomar" och att bokens kille var "extremt het". Åhå, tänkte jag och drog genast paralleller till Twilight.

Diving In är första boken i en ungdomstrilogi av Kate Cann. Serien handlar om Colette som är 16 år och bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster i en liten stad. Colette, eller Coll som hon kallas, spenderar största delen av sin fritid på hälsocentret, speciellt vid poolen. Hemma sitter hon mest i fantasiernas värld, för vem orkar stå ut med hennes stora högljudda feminist mamma? Fantasierna handlar mest om den otroligt snygga killen som brukar vara vid poolen och simma samtidigt som henne. Om hon bara var lite modigare så skulle hon prata med honom, men nu är situationen som den är. Han är otroligt läcker, och helt utanför hennes liga. Men en dag så sker det oväntade, Art - som killen heter - börjar prata med henne och innan Colette vet vad som har hänt så har de varit på en dejt och är officiellt tillsammans. Kommer det omaka paret att klara det när två olika världar slås samman?

Det var ingen bra sammanfattning av handlingen, men det får duga. För ärligt talat så hade boken inte särskilt mycket handling. Den kretsade mest runt Coll och Arts dejter och hur de hånglade med varandra på olika puber och på vägen hem.

I början av boken, under de 30 första sidorna ungefär, så tyckte jag att Art var lite Edwardig. Han var lång, slank - men muskulös - och snygg, samtidigt som han hade en aura av mystik kring sig. Jag myste. Tänk om jag hade hittat nästa Edward!

Jag hade fel. Art var verkligen inte lik Edward, bortsett från vissa kroppsliga likheter. Jag förstår inte hur min kompis, som förresten är ena halvan av världens mest perfekta par - ett par som gör mig illamående av avund -, kan tycka så mycket om Art. Han är så fruktansvärt arrogant. Coll beundrar honom för att han är så "säker" och "aldrig är vilsen i en situation". Jag avskyr honom för att han tror att han är jordens mittpunkt och alltid tror att han styr. Art har en sorts "var lugn, jag är för cool och snygg för att behöva oroa mig för någonting, du kan ta av dig trosorna på en gång, jag behöver inte anstränga mig för att få dig i säng"- attityd som stör mig. Jag förstår faktiskt inte vad Coll ser i honom, mer än hans yttre och det faktum att hon inte trodde att hon kunde få en sådan kille.

Jag sympatiserade med Coll. Jag tyckte att hon hade bra moral och åsikter och jag älskade en episod då hon bokstavligen talat sopade banan med två fulla män som försökte våldta hennes kompis. Hon är en duktig simmerska , har hjärna OCH kan självförsvar, hur coolt är inte det? Jag förstår inte hur en sådan som Coll kan falla för en sådan som Art, när Coll helt klart är feminist - fastän hon inte vill medge det - och Art helt klart har en förnedrande syn på kvinnor... eller... så långt går han väl inte, men någonting med Arts "air" får mig att accossiera (stavning!) "män är det starka könet"-åsikten med honom. Jag kände igen mig själv i Coll tills dubbelsäng incidenten dök upp. Utan att avslöja allt för mycket - det här händer i slutet - så kan jag säga att Coll är på en "resa" med Art och inser att det bara finns en dubbelsäng och att paret - ve och fasa - ska sova tillsammans! Oh, vad hemskt. Hon är ju verkligen all rätt att flippa. Okej, det var mer till saken. Han trodde att de skulle ha sex, men big deal. Det är väl bara att säga "Jag vill inte ha sex med dig just nu, det var fel av dig att tro att jag ville det, nu lägger vi oss ner i dubbelsängen och sover tillsammans" istället för att få ett utbrott för att Art vill sova i samma säng som henne. Jag (jag upprepar; jag) har sovit i samma säng som killar utan att det betyder att det förnedrar mig som tjej. Man kan sova tillsammans utan några som helst baktankar.

Boken utspelar sig i England, men det nämns aldrig. Jag tog förgivet att det utspelade sig i USA tills Arts pappa fick ett samtal från "the States" och Coll och hennes kompis hade ett samtal om Queen Elizabeth.

Jag tycker att Colettes mamma har lite dubbelmoral. Hon gnäller på Art och kallar honom en snobb för att han "heter Arthur, men tvingar alla att kalla honom den töntiga förkortningen Art" när hennes egen dotter heter Colette och tvingar alla att kalla henne Coll, vilket är en förkortning av hennes namn. Snobb?

Ni som tror att jag har gnällt klart har fel. Jag har mer att klaga på, men det betyder inte att boken var värdelös. Det var en okej ungdomsbok om man är intresserad av yta utan djup (vilket är ganska intressant då bok två heter In the Deep). I vilket fall som helst så blir jag förvånad av hur mycket de dricker! Coll är sexton år och Art är sjutton år, men ändå så får de beställa alkohol på alla puber och ändå så låter deras föräldrar dem dricka. Colls mamma nästan tvingar henne att ta några, notra några, vinglas tillsammans med hennes medelålders vänner, och när Coll är på middag hos Art så dricker de sig fulla mitt framför hans föräldrar och deras vänner. Smaklöst. Det som jag mest reagerar på är dock att de dricker på en vanlig skoldag! De har en dejt på en torsdag (!) och skola nästa dag, men ändå så dricker de sig fulla. Ehm?

Sist, men inte minst, så måste jag få klaga på hur snabbt allting går för dem. Första gången de pratar med varandra så är de ensamma i poolen och simtränar tillsammans vilket leder till en kaffe och en halvtimmes samtal efteråt. Andra gången de umgås så simtränar de och går sedan ut på middag, vilket leder till hångel och ett konstaterande att de är tillsammans. Hallå? Ehm. Ehm. Harkel harkel. Jag blir nervös. De känner inte varandra! Coll vet att Art gillar att simma, har sett en film som hon tycker om, går på en fin privatskola och har en styvmamma som heter Fran. That's it. Det blir inte bättre av att Art antyder att han vill ha sex (och försöker ha det) med Coll efter tredje gången de är med varandra... NÅGONSIN! Jag får åksjuka av farten på deras förhållande. Skulle du säga att du var tillsammans med en kille andra gången du träffar honom? Om man hånglar med någon man har känt i två dagar så är man inte tillsammans, då strular man. Snälla Kate Cann, lär dig etikregler för ungdomar.

So by the morning's light, we'll be half way to anywhere...

Under mellanstadiet hade jag en period då jag tyckte att jag var otroligt tuff, så jag började lyssna på "tuff" musik; Good Charlotte, Avril Lavigne, Linkin Park... och Evanescence. Tack gode gud så har jag slutat lyssna på de tre förstnämnda, men Evanescence har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Evanescence och Within Temptation får folk att haja till när jag räknar upp dem bland diverse icke-matchande genrer. Varför måste man vara låst till en genre? Det måste väl gå att hoppa lite och inte få en etikett. (Isåfall skulle min vara indie-akustisk-alternative rock-metal/goth-lugnafinahjärtskärandeballaderálaMySkinmedNatalieMerchant)

Jag har precis återupptäckt min absoluta favoritlåt. Anywhere med Evanescence. Förut så tyckte jag mest att låten var fin, men iförrgår när jag hörde den igen (eller rättare sagt, såg på en Queen of the Damned fan-video där låten var med (nu blir det dubbelparentes, men jag längtar efter världens mest omgjorda bokfilmatisering, Queen of the Damned. Enligt mig så är filmen fristående och har ingenting med böckerna att göra)) så var den underbar. Den slog an på samma sträng som Twilight och jag blev helt obsessed. Den väcker känslor hos mig som jag inte riktigt kan tolka. Jag kopplar ihop den med en helt fantastisk kärlekshistoria, som jag ännu inte har kommit på. Om jag kunde skriva ner de tankeintryck jag får av sådana här låtar då skulle jag vara rikare än J.K Rowling.



"Dear my love, haven't you wanted to be with me
And dear my love, haven't you longed to be free
I can't keep pretending that I don't even know you
And at sweet night, you are my own
Take my hand

We're leaving here tonight
There's no need to tell anyone
They'd only hold us down
So by the morning's light
We'll be half way to anywhere
Where love is more than just your name

I have dreamt of a place for you and I
No one knows who we are there
All I want is to give my life only to you
I've dreamt so long I cannot dream anymore
Let's run away, I'll take you there

We're leaving here tonight
There's no need to tell anyone
They'd only hold us down
So by the morning's light
We'll be half way to anywhere
Where no one needs a reason

Forget this life
Come with me
Don't look back you're safe now
Unlock your heart
Drop your guard
No one's left to stop you
Forget this life
Come with me
Don't look back you're safe now
Unlock your heart
Drop your guard
No one's left to stop you now

We're leaving here tonight
There's no need to tell anyone
They'd only hold us down
So by the morning's light
We'll be half way to anywhere
Where love is more than just your name"

Jag måste bara tillägga att jag formligen (ord?) älskar Amy Lee's röst. Jag älskar Amy Lee. Amy Lee är min idol. Jag tycker att Amy Lee är vacker, trots fjädrarna i håret. Nu ska ajg verkligen sova...

Hipp hurra, 100 inlägg!

Upptäckte precis att det här är mitt 100:de inlägg på den här bloggen, och om man räknar med den gamla bloggen så blir det väl mitt... 150:de blogginlägg någonsin.

Existensdepression

Jag har blivit så less på mina "recensioner". Det känns som att jag varken kan uttrycka mina åsikter eller ens återberätta handlingen kortfattat. Vad har hänt?

Varför kan jag inte sätta ord på mina känslor när det gäller böcker? Jag vet vad jag känner, men jag kan inte förklara känslorna. Det är som att orden glider undan. Vad ska man kalla den där varma känslan som griper tag i mig och får mina tårkanaler att fyllas av lycka när jag läser vissa böcker (... de som har läst min blogg tidigare vågar sig nog på en gissning vilka böcker jag menar...) och hur skiljer den sig från att "verkligen gilla en bok". En del av böckerna som jag får "gripa-tag-i-hjärtat-känslan" när jag läser skulle jag aldrig stämpla som "bra böcker". En del av dem har så konstlat språk att det är ett under att översättningen godkändes. Ändå så älskar jag dem av hela mitt litterära hjärta.

Jag har ingen aning om vad jag ville säga med detta inlägg. Det är väl en del av min bloggs återkommande existensdepression. Den får skärpa sig, och jag måste verkligen skärpa mig med min läsning och mitt recensionsskrivande.

The Horse Whisperer av Nicholas Evans

Jag sa att jag inte kunde slita mig ifrån Jonathan Strange & Mr Norrell, men jag ljög. Jag kunde inte hålla mig från skolbiblioteket på terminens längsta hål, och två timmar spenderades sittandes ute på en undanskymd parkbänk, läsandes The Horse Whisperer. Sedan så blev det bara naturligt att den fick förtur (dels eftersom JS&MrN har så liten text och breda sidor att jag blir smått galen på att jag aldrig kommer framåt i boken...).

The Horse Whisperer (Mannen som kunde tala med hästar) valde jag på måfå från den engelska sektionen på skolbiblioteket och det var ett väldigt bra slumpmässigt val.

13-åriga Grace McLean är det enda barnet till framgångsrika tidningsredaktören Annie Graves och lika framgångsrika advokaten Robert McLean. Hon är en livfull tonåring med en passion för hästar och ridning (som så många andra 13-åringar) och brukar ta långa ridturer tillsammans med väninnan Judith. På årets första vinterdag så rider vännerna ut på en långfärd, som börjar bra, men slutar i kaos. När vännerna ska korsa en motorväg så halkar Judiths häst och i tumultet som följer så blir de påkörda av en lastbil och Judith och hennes häst dör. Både Grace och hennes häst, Pilgrim, överlever genom ett mirakel, men skadorna ger efterföljande konsekvenser. Grace mister sitt ena ben och Pilgrim förvandlas till en varelse som knappt kan kallas häst. Han är så psykisk skadad att veterinärerna vädjar Annie om tillåtelse att få avliva honom, men Annie känner att Grace aldrig kommer att klara det om Pilgrim dör och söker hjälp på annat håll. Tom Booker är en ensam ranchägare, vars hand med hästar är närmast onaturlig. Så Annie packar hästen och flickan och beger sig ut på en resa tvärs över USA för att läka sår som går djupare en vad man kan tro. Det är inte bara hästar som Tom Booker kan hela...

Jag hade stoora fördomar mot boken när jag först började läsa den. Jag trodde att den mest skulle bestå av sentimentala skildringar och BOATS-aktiga "åh, allt är så nattsvart och jag känner mig så deprimerad"-händelser, men än en gång hade jag fel. Det verkar som att jag kan stifta en ny bokregel; Om jag fruktar att boken inte kommer att passa mig, då gör den det.

Jag trodde att Försoning var tråkig, men jag älskade den. Jag trodde att Twilight antingen var för hemsk eller för cheesy, nu avgudar jag Twilight på gränsen till besatthet. Jag hade en period i andra årskurs då jag avskydde Harry Potter och vägrade ens lyssna på folk som pratade om första boken. Någon som har en annan uppfattning nu? (Jag räcker skamset upp handen).

Boken var... medryckande. Jag (som aldrig ridit - men alltid älskat hästar) föreställde mig verkligen hur det måste ha känts där på ranchen i Montana, bland bergen och det kyliga klimatet, med alla hästarna. Det måste verkligen ha varit vackert.

Det jag tycker bäst om är att allt känns så realistiskt. Kärlekshistorierna känns inte krystade och jag mår bra inombords av att läsa hur glädjen börjar leta sig tillbaka till familjen Graves/McLean. Varför handlar alltid mina feel-good böcker om olyckor och hemska händelser? Är det för att det visar att man kan gå vidare och börja om på nytt?

Jag kommer på mig själv att tänka på karaktärerna på olika sätt i början och i slutet. I början av boken så tänker jag hela tiden på Grace som lytt. Den amputerade benstumpen finns alltid där i bakhuvudet, och i boken. Det märks att Grace lider över det och allt får mig att tänka på henne som en krympling. Väl i Montana så ändras allt och i slutet av boken så kommer jag inte ens ihåg att hon har amputerat bort ena benet. Inte ens när stumpen eller benprotesen nämns fäster jag någon större vikt vid det, och det är Grace som gör att man glömmer. Samma är det med Annie. Första kapitlena så tänker jag på henne som en mamma som inte älskar sitt barn, men tji fick jag.

(På tal om the Horse Whisperer, läs sammanfattningen av filmens handling på svenska wikipedia... Jag höll på att få en hjärtinfarkt av alla stavfel, konstiga meningar och hopp...Där sjönk klassen på Wikipedia i mina ögon.)