Det var en ren slump att jag började läsa Doris Lessing tre dar innan vi började arbeta med Nobelpristagere på svenskan, en lycklig slump. Det var även en ren slump att jag lovade mig själv att försöka läsa minst en bok av alla nobelpristagare innan jag fyller 30 år.
Än så länge så har jag bara kunnat bocka av två - tre namn, men efter Ernest Hemingway och Albert Camus (vi ska läsa "Främlingen" på svenskan) så blir det några fler.
Jag har haft fruktansvärda fördomar mot nobelpristagare, jag erkänner det. Jag har trott att de är trista, svårlästa och väldigt pretentiösa. Att de skrev djupa böcker som man var tvungen att läsa in en massa i för att få ut någonting av dem. Doris Lessing sveper in och krossar dessa fördomar. För, tänk, jag älskade Doris.
"The Fifth Child" handlar om Harriet och David Lovatt, ett ungt nygift par som köper ett stort hus på landet och - mot sina familjers råd - planerar på att skaffa en stor barnkull. De hade tänkt vänta ett år eller två och tjäna in lite pengar, men familjelyckan slår till direkt och de hinner knappt flytta in i huset innan Harriet är gravid. Det verkar som att Harriet och Davids drömmar om att skapa en plats där hela familjen kan samlas - farföräldrar, morföräldrar, syskon, kusin - och de lever lyckliga de kommande åren, medan Harriet fortsätter att vara väldigt fertil och leverar (usch, vad kallblodigt det låter) fler barn. När Harriet blir gravid för femte gången så blir släkt och läkare oroliga - och för första gången så känner Harriet sig orolig. De hade inte planerat att skaffa några fler barn på ett tag, de har nog med arbete och de håller sig flytande ekonomiskt tack vare Davids rike far. Graviditeten går inte heller som de tidigare gjort. Harriet blir retligare och klarar inte av det vardagliga livet... och bebisen verkar göra sitt bästa för att skada henne. Redan tidigt så känner Harriet hur den sparkar, hårt.
Så kommer förlossningen och Ben kommer ut. Redan från början så förstår Harriet att någonting är fel med barnet. Det är abnormt. Inte mänskligt. Fullt av hat. Deras femte barn är inte som de andra - och söndrar sakta familjeidyllen.
Hela tiden medan jag läste så pendlade jag mellan att tycka otroligt synd om Ben och att vara livrädd för honom. Är det bara jag som tycker att barn kan vara otroligt läskiga? De är det sötaste som finns - men även skrämmande. Det kanske bara är alla skräckfilmer som spökar. Jag kan nämna ett tiotal filmer som handlar om barn. En av de första man kommer att tänka på är "The Omen" - som jag som tur inte har sett, tack gode Gud. Fast den har ändå skrämt upp mig. När the Anointed One dök upp i Buffy så blev jag rädd. Jag var mer rädd för honom än för de verkliga "monstren".
Fast, är det egentligen Bens fel? Jag kanske missade det, men jag förstod aldrig vad det var som var fel med honom... Dvärgväxt? Blir man ovanligt stark av det? Eller börjar man gå ovanligt snabbt? I vilket fall som helst så tyckte jag så otroligt synd om honom. Jag kunde sympatisera med både honom och hans mor. Tänk, alla har varit rädda för Ben hela hans liv och försökt hålla sig undan, men samtidigt så kan jag förstå dem.
Jag ser ingen syndabock i det hela.
Doris Lessing har ett bra språk. Det är kort, koncist och inga onödiga utsvävningar. Det är lätt att följa med, gripande och ibland lite oroande. Jag tror att hennes språk bidrog en hel del till min skräck. Jag tror att jag får ta och läsa någonting mer av Doris Lessing, någonting som inte handlar om barn med problem.
Enda minuset med boken är att allting blir så ... deprimerande efter ett tag. Jag blir så otroligt nedstämd när saker faller samman i böcker, men allt depp uppvägdes av en bra historia.
En vän till mig fick här om dagen lyssna på en lång klagan där jag öste ur alla mina frusterade känslor över att jag inte vågade läsa vidare i boken, fastän jag tyckte om den. Vet ni vad jag fick till svar? "Hur kunde du missa att det var en läskig bok? Kollade du på framsidan?". Nej, det gjorde jag inte. För isåfall så hade jag nog inte valt den boken. Tyvärr så hittade jag ingen bild på det omslaget, men jag lovar. Det var h-e-m-s-k-t.
