It's alive!

Ni kan andas ut. Jag har inte dött, inte försvunnit mysteriskt eller övergett bloggen.
Jag har bara haft internetproblem under veckan, och jag trodde aldrig att jag skulle yttra de här orden, men det var ganska skönt.

Jag kunde bara koppla av. Jag visste att det inte fanns någon chans att jag skulle klara av att gå in på internet (eller det gick, om man var väldigt väldigt tålmodig och hade en eller två timmar fria) och därför så kunde jag stressa mig igenom två nationella prov och ett onationellt prov utan att ens behöva tänka på att internet existerade. Inga lockelser därifrån.

Jag fick faktiskt tillbaka internet i torsdags, men jag har inte "vågat" gå in på bloggen. Dels så beror det på att det är så otroligt mycket tjorv nu när jag har bytt adress, problem som inte går att lösa innan mitt internet blivit bättre. För just nu så är det bara tillbaka, men i riktigt risigt skick.

Andra anledningen till att jag inte vågat gå in på bloggen är för att jag skäms för min otroligt dåliga läsning. Utlästa böcker lyser med sin frånvaro i januari, något som jag absolut tänker förbättra under februari. Jag visste inte vad jag skulle skriva om, för en bokblogg känns lite ... fel.. utan inlägg om böcker.

Fast i skrivande stund så har jag en recension av "Light on Snow" på gång, samtidigt som jag bara har ca 100 sidor kvar i veckans skolbok "The Beach". Så det finns saker att se fram emot... och jag ska bättra mig!

The Show Must Go On

Igår så såg jag en av mina favoritfilmer all time: "Moulin Rouge!". Det är någonting speciellt med musikaler, ännu en av mina golden filmgenrer. Musikaler och kostymfilm - och om man sedan slår ihop dem? Då får man en glad och sorglig färgklick.

Sagan om Mallorea av David Eddings

Det här inlägget borde egentligen handla om hela serien, men eftersom jag fick nog efter två och en halv bok så får det räcka med en "halvtids"-recension. Jag har inga direkta planer på att ta mig an "I Zandramas spår" och "Sierskan från Kell" om jag inte känner för det. Jag har nog lite tid för att läsa just nu, så då ska den tiden gå åt till någonting jag känner mig lockad av.

Jag vet inte om jag egentligen kan säga någonting om seriens handling, eftersom det avslöjar ganska mycket av hur dess föregångare, "Sagan om Belgarion", slutade. I den här serien så blir i alla fall Rivas kronprins kidnappad och hans far och dennes vänner förföljer kidnapparna, en grym besvärjerska vid namn Zandramas och hennes betjänt, genom alla världens hörn och hamnar till slut på andra sidan Östhavet, på kontinenten Mallorea - där större delen av serien utspelar sig.

Det stora felet med Mallorea är att fastän det är skönt att komma ifrån de djuprotade särdragen som alla på den västra kontinenten har, så känner jag mig inte hemma i Mallorea och har aldrig gjort det. När jag var liten så kunde jag rabbla alla städer i det kejserliga kungadömet Tolnedra, jag kunde rita Sendariens karta bara från minnet - men trots att jag hade läst "Sagan om Mallorea" minst lika många gånger som "Sagan om Belgarion" så skulle jag aldrig hitta där. Jag menar, jag hade (och har) absolut ingen aning om åt vilket håll mina hjältar rör sig på kartan - och det är viktigt för mig när jag läser fantasy. Att veta VAR de befinner sig. Så tips nummer ett om du tänker skriva en fantasybok: Ha en lättläslig, men detaljerad karta, tack.

Anledningen till att jag inte orkar ta mig igenom hela serien tror jag beror på att jag stör mig ganska mycket på dynamiken i räddningssällskapet. Det är för lite Silke! Han har även fått en kvinnlig motsvarighet, markgrevinnan Liselle a.k.a Sammet, också hon mästerspion, och det finns inte en karaktär i hela bokserien som jag stör mig mer på. Dels för att hon tar över en stor del av de uppgifter som förut varit Silkes. (Som att hitta vägar, skickligt nästla sig ur alla situationer och få reda på de mest undangömda hemligheter).
Dels så beror det också på att allting verkar lite för mycket ibland. Jag hann aldrig komma så långt, men det finns en situation i någon av de sista böckerna som alltid får mitt blodtryck att stiga. Jag vill ruska om dem och fråga "Hur svårt kan det vara? Ni är ju SJU besvärjare/besvärjerskor för sjutton!".

Men böckerna har sina guldkorn - dock så är det mycket tätare mellan dem i "Sagan om Belgarion". En favoritdel är i andra boken, "Murgoernas konung" när man får träffa den nya kungen, Urgit. Jag älskar hans samtal med gänget, särskilt delarna då han diskutera vad gruppen vet om personer i de västra kungadömet - personer som faktiskt befinner sig i samma rum som honom, fast inkognito. Jag älskar när han diskuterar om Belgarath verkligen existerar... med Belgarath.
Någongång så ska jag avsluta serien, men inte nu.
Just nu så känner jag för någonting... läskigt och konstigt nog så längtar jag efter en deckare.
Det får bli en liten dos skräck från romantiken á la "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" i väntan på att mitt bokuspaktet anländer. Jag har nämligen beställt tre Kathy Reichs-deckare som borde komma när som helst.

I heart Piano

Jag har uppdaterat min låtlista väldigt i efterhand och som ni kanske ser så har januari-månad ett tema. Finstämd pianomusik, gärna med vemodigare tongångar. Det beror dels på att jag inte har fått någon ny musik sedan i November och dels på att mitt humör just nu bäst passar ihop med lugna pianolåtar.

Jag är otroligt svag för piano och det går knappt en dag utan att jag ångrar att jag slutade spela, men det berodde mest på att mina lektioner alltid var så tråkiga och att jag aldrig fick göra någonting nytt. Jag spelade låtar i valstakt under två år och det fanns ingenting som jag hatade mer än just valstakt. Brr.

Och orsaken till att det finns med så många Evanescence-låtar är för att jag är otroligt svag för Amy Lees röst, som enligt mig är som bäst tillsammans med ett ensamt piano. När jag lyssnar på Good Enough eller The Last Song I'm Wasting on You så ångrar jag verkligen att jag inte tränade mer på mina pianoläxor.

(Det finns mer än en anledning till varför Edward Cullen är en av mina största fiktiva förälskelser, men en av de avgörande är hans pianotalanger. Var hittar man en sådan kille utanför böckernas värld?)

Svenskalärare som hatar kvinnor?

(... eller Flickan som lekte med betygen)

Vi har ett stort prov i litteraturhistoria i veckan och trots att det är ganska trevligt att läsa om litteratur så är det ändå lika jobbigt som alla andra prov som hopar sig just nu - mest för att det är frustrerande att läsa om böcker när man inte har tid att läsa dem själv.
Provet är ganska omfattande och består nästan av hela läroboken. Vi har fått en lista över vilka sidor vi ska läsa och den ser ungefär ut så här: sid 200-215, sid 218-230, sid 235-350 osv osv. Alltså i stort sett varenda liten sida.

Först reagerade jag inte något vidare på hoppen, men när jag hade läst alla sidorna som stod uppräknade så började jag ana oråd. Var var alla kvinnliga författare?
Efter en snabb koll så stod det klart: Vi har inte arbetat med några kvinnliga författare under hela svenskakursen. Vi har inte läst en enda text som är skriven av en kvinna och alla de där luckorna innehöll fakta om de kvinnliga författarinnornas liv. Jane Austen, systrarna Brontë, Mary Shelley, Emily Dickinson, Fredrika Bremer, Elizabeth Gaskell, Harriet Beecher Stowe, Victoria Benedictsson. Alla finns de med i boken, men de har aldrig nämnts en enda gång på våra lektioner.

Tror nästan att jag får ta och ställa vår lärare mot väggen. Det är bara att hoppas att han inte tar illa upp och fifflar med mina betyg.

(Tips: Om du för tillfället har ett starkt Buffy-beroende - försök inte att bota det genom att se på andra säsongen av "Veronica Mars". Jag försökte dämpa mitt begär och slog på avsnitt 9 ("My Mother, the Fiend") och höll på att sätta mjölkglaset i halsen när Willow plötsligt dyker upp som slamsig Trina Echolls och slänger några spydiga kommentarer till Kendall Casablancas - en mer skanky version av Cordelia. Varför har inte jag tänkt på att Alyson Hannigan och Charisma Carpenter har scener mot varandra i "Veronica Mars" också?)

Efterlysning: Cruel Intentions

Jag skulle vilja lägga ut en efterlysning. Om någon vet var man kan få tag i "En djävulsk romans"/"Cruel Intentions" så skulle jag bli jätteglad. Det är dumt att den bara finns att köpa på blue-ray/är slutsåld överallt. Hoppas att det kommer ännu en ny-release snart.

Jag har ett stort behov av den filmen just nu och det börjar gå ut över min vardag. Jag kan inte lyssna på Every You, Every Me med Placebo eftersom den påminner mig om filmen - och det är en stor förlust då det är en av mina favoritlåtar.

Astrologi och boksmak

"Här är Skorpionen nästan manisk i sin iver att sätta känslor i svall och gungning. Oroshärden och omstörtaren. Hans vägar är subtila men effektiva, så det är sällan helt lugnt omkring den kardinala Skorpionen. Att leva är att känna, och därför känna så starkt och stort som möjligt. Sina egna känslor låter han dock sällan komma till tydligt uttryck, men det brukar inte behövas mikroskop för att ana vilket vilt väder som döljer sig innanför hans bröst. Intresset för mystik, magi och det övernaturliga är stort – han önskar behärska dessa ting. "

Jag kan inte annat än att hålla med. Mina favoritscener i filmer och favoritavsnitt i böcker är oftast de som har störst känslocresendo, därav min morbida förkärlek för dödsscener (dock inte på skräckfilmsvis, tänk Boromir i "Lord of the Rings" eller Romeo och Juliet). Det får gärna vara lite over-the-top. Fast trots att jag på ett väldigt masochistiskt vis tycker om att gråta tills ögonen svider så är jag ingen dramatisk person annars. Eller ja, jag gråter för allt, men jag är annars ganska lugn. De flesta av mina vänner tror att jag har världens lugnaste temperament. Error. De borde fråga mina föräldrar. Det är bara mina närmaste familjemedlemmar som har sett Mr Hyde-sidan av mig, och den är intre trevlig.
För att fortsätta, intresset för mystik och allt som är dunkelt. Ja, det stämmer delvis in. Kanske den lilla vampyrlovern i mig har väckts tack vare mitt stjärntecken?

"Lyckofärg: röd"
Rätt.

(Informationen kommer härifrån)

Liza Marklund-dramat

Jag brukar ju oftast inte blogga om aktuella nyheter, men den här gången så kunde jag inte bara låta bli. Jag har inte riktigt hängt med i alla svängar i Liza Marklund-dramat, men jag vet i alla fall huvuddragen. Att allt i "Gömda" inte var sant. Att ägaren till verklighetens "Paradiset" har fått sitt liv i spillror (av någon anledning så kan jag inte komma ihåg vare sig vad hon heter i verkligheten eller i boken, istället kommer bara Lisa Nilsson upp i mitt huvud).

Jag tänker inte kasta sten, för det sköter media bra själv. Det är ris hit och dit och beskyllningar och det verkar som att alla som har det minsta med saken att göra har sagt sin åsikt. Det är i alla fall vad jag har uppfattat de fåtal gånger då jag faktiskt läser förbi nöjessidorna i Aftonbladet. (Jag har levt i en liten bubbla sedan jag for till Thailand, jag har ingen aning om vad som har hänt i världen), men det måste vara riktigt stort för att NSD ska uppmärksamma det med en notis på kultursidorna. Det händer ju inte varje dag att det är med en bokrelaterad artikel.

Det är bara en sak som jag har stört mig, men jag som jag inte kunde få grepp om (i sant Patrik Hedström-manéer) förrän idag. Enligt vad jag har hört så är visst inte Anders svensk och har visst suttit i fängelse och inte levt det liv som står beskrivet i boken. I "Asyl" så får ju familjen asyl i USA, medan Anders får någonting annat - minns inte vad det var. Rätta mig om jag har fel, men är inte de jättepetiga när det gäller visum till tidigare straffade i USA? Hur kunde han då fått visum? Dock så kan jag ha missat någon viktig del här, eftersom politik inte heller är en av mina starka sidor.

Och: Om nu Liza Marklund är den ensamma vargen i fårskocken, varför är då ingenting ändrat i "Mias hemlighet"? Fast, det skulle väl inte vara speciellt smart att ändra sig efter två böcker.

En sak som jag tycker är ganska intressant med hela den här affären är att allting började genom en blogg. Där ser vi hur långt bloggarna kan nå i dagens samhälle.

Mål: Januari 2009

1. Läsa ut böckerna som jag har påbörjat. (Inga "men..." gäller längre).
2. Planera in lästid varje dag och ta vara på de andra tillfällena som ges.
3. Verkligen skära ner på mitt tv-tittande.
4. Läsa Inkheart så snabbt som möjligt.
5. Skaffa ett jobb eller försöka få en liten inkomst på annat sätt så att jag faktiskt har råd att köpa böcker/filmer/tv-serieboxar.
6. Informera folk om att jag har bytt bloggadress.

Välkommen du nya adress

Jag tror att jag håller på att bli senil. Vid ett-tiden denna dag så bytte jag adress till min blogg.
Den gamla eran är förbi och från och med nu så är det enboktokstankar.blogspot.com som gäller.
Fast det tog ett tag för mig att komma ihåg det när jag upptäckte att länken i min favoritlista som vanligtivs går till min blogg nu gick till en sida där det stod att bloggen inte existerar.

En sekund. Chock.
Två sekunder. Misstro.
Tre sekunder. Förnekande.
Fyra sekunder. Panik.
Fem sekunder. Förståelse.

Nu så ska jag uppdatera min länklista. Kanske att ni också ska ta och göra det? :)