Sagan om Mallorea av David Eddings

Det här inlägget borde egentligen handla om hela serien, men eftersom jag fick nog efter två och en halv bok så får det räcka med en "halvtids"-recension. Jag har inga direkta planer på att ta mig an "I Zandramas spår" och "Sierskan från Kell" om jag inte känner för det. Jag har nog lite tid för att läsa just nu, så då ska den tiden gå åt till någonting jag känner mig lockad av.

Jag vet inte om jag egentligen kan säga någonting om seriens handling, eftersom det avslöjar ganska mycket av hur dess föregångare, "Sagan om Belgarion", slutade. I den här serien så blir i alla fall Rivas kronprins kidnappad och hans far och dennes vänner förföljer kidnapparna, en grym besvärjerska vid namn Zandramas och hennes betjänt, genom alla världens hörn och hamnar till slut på andra sidan Östhavet, på kontinenten Mallorea - där större delen av serien utspelar sig.

Det stora felet med Mallorea är att fastän det är skönt att komma ifrån de djuprotade särdragen som alla på den västra kontinenten har, så känner jag mig inte hemma i Mallorea och har aldrig gjort det. När jag var liten så kunde jag rabbla alla städer i det kejserliga kungadömet Tolnedra, jag kunde rita Sendariens karta bara från minnet - men trots att jag hade läst "Sagan om Mallorea" minst lika många gånger som "Sagan om Belgarion" så skulle jag aldrig hitta där. Jag menar, jag hade (och har) absolut ingen aning om åt vilket håll mina hjältar rör sig på kartan - och det är viktigt för mig när jag läser fantasy. Att veta VAR de befinner sig. Så tips nummer ett om du tänker skriva en fantasybok: Ha en lättläslig, men detaljerad karta, tack.

Anledningen till att jag inte orkar ta mig igenom hela serien tror jag beror på att jag stör mig ganska mycket på dynamiken i räddningssällskapet. Det är för lite Silke! Han har även fått en kvinnlig motsvarighet, markgrevinnan Liselle a.k.a Sammet, också hon mästerspion, och det finns inte en karaktär i hela bokserien som jag stör mig mer på. Dels för att hon tar över en stor del av de uppgifter som förut varit Silkes. (Som att hitta vägar, skickligt nästla sig ur alla situationer och få reda på de mest undangömda hemligheter).
Dels så beror det också på att allting verkar lite för mycket ibland. Jag hann aldrig komma så långt, men det finns en situation i någon av de sista böckerna som alltid får mitt blodtryck att stiga. Jag vill ruska om dem och fråga "Hur svårt kan det vara? Ni är ju SJU besvärjare/besvärjerskor för sjutton!".

Men böckerna har sina guldkorn - dock så är det mycket tätare mellan dem i "Sagan om Belgarion". En favoritdel är i andra boken, "Murgoernas konung" när man får träffa den nya kungen, Urgit. Jag älskar hans samtal med gänget, särskilt delarna då han diskutera vad gruppen vet om personer i de västra kungadömet - personer som faktiskt befinner sig i samma rum som honom, fast inkognito. Jag älskar när han diskuterar om Belgarath verkligen existerar... med Belgarath.
Någongång så ska jag avsluta serien, men inte nu.
Just nu så känner jag för någonting... läskigt och konstigt nog så längtar jag efter en deckare.
Det får bli en liten dos skräck från romantiken á la "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" i väntan på att mitt bokuspaktet anländer. Jag har nämligen beställt tre Kathy Reichs-deckare som borde komma när som helst.