Buffy: Säsong 2

Jag har sedan en tid även en annan blogg, En boktoks citat, som egentligen skulle innehålla alla dessa citat som jag ibland känner mig tvungen att publicera på ett eller annat sätt, men som jag inte vill ska översvämma min blogg. Det var tanken när jag gjorde bloggen, men hädanefter så kommer den även att innehålla alla dessa riktigt nördiga tv-serieinlägg. Jag har märkt att jag lätt hakar upp mig på tv-serier och därför vill jag skona er som aldrig har sett serierna genom att publicera allt sådant där. Eller inte allt, utan det som är lite övernördigt och onödigt. Det är även en blogg som kommer att innehålla spoilers, fast med spoilervarningar, så det är nog bäst att inte läsa de inlägg som handlar om tv-serier ni inte har sett om ni vill se dem utan att veta vad som händer i säsongsfinalerna. Alltså: tv-serieinläggen på den här bloggen kommer att vara mer detaljlösa, medan tv-serieinläggen på den bloggen (som inte kommer att uppdateras särskilt ofta - eller för ofta) kommer att gå in på detaljer.

Jag har spenderat hela helgen - och veckan innan det - tillsammans med Buffy och gänget i Sunnydale och jag har fått allt jag kunnat be om. Förutom några avsnitt som säsongen gott kunnat vara utan så var andra säsongen bättre än första. Jag fick gråta, jag fick skratta (Valentine's Day-avsnittet - "Bewitched, Bothered & Bewildered" - där Xander använder en misslyckad kärleksformel och får hela Sunnydales kvinnliga befolkning efter sig framkallade hysteriska fnitteranfall).

Buffy är det perfekta botemedlet mot den frustation jag känt under veckan (a.k.a DMS). Ingenting får en irriterad tonåring att må bättre än att se på medan Buffy ger utlopp åt sin ilska genom att puckla på en vampyr med ett soptunnelock ("Ted".

För att toppa allt detta så har vi ju min första vampyrcrush någonsin och nuvarande favoritskurk: Spike.