Olycksfågeln av Camilla Läckberg

Eftersom det är skolstart för mig imorgon så tänkte jag ta itu med mina recensioner, så att jag inte behöver bekymra mig för dem samtidigt som jag pluggar till NP (nationella provet) i Matte C och i Fysik A. De flesta andra skolor i Sverige har säkert gjort dem innan jul, men eftersom vi var i Kina och missade en massa lektionstid så har vi fått skjuta upp det till veckan efter jullovet och jag är inte redo. För att ta mina tankar från stressen så ska jag ägna den kommande kvarten åt att såga "Olycksfågeln" och hoppfullsvis pigga upp mig.

I "Olycksfågeln" så intar en dokusåpa Tanumshede. Fucking Tanumshede är programmet där gamla dokusåpdeltagare samlas ihop i ett hus för att sedan få ta vanliga jobb i samhället, supa skallen av sig, göra bort sig på tv och ha sex framför kamerorna. Projektet har varit lyckat i de tidigare säsongerna, men denna säsong börjar inte så bra. Efter en vild fest så hittas en av deltagarna död i en soptunna och Patrik har mordutredning på halsen. Det är kanske tur att stationen har fått förstärkning och sin första kvinnliga polis, Hanna, då de har ännu en misstänkt mordutredning på sina bord. En nykterist som dött då hon rattfull har kört in i ett träd, ingenting misstänksamt - om man inte räknar in tejpresterna hon hade runt mun och handleder.

Det här var den Läckberg-deckare som jag uppskattat minst, vilket inte säger så mycket (deckare överhuvudtaget, ni vet). Det berodde helt på att jag visste vem som var mördaren från den första stunden h*n kom in i bilden. Så jag satt bara och väntade på att det skulle avslöjas och nickade erkännande åt alla pyttesmå ledtrådar - som inte ens är ledtrådar utan vanligt fakta. Det är det jag stör mig mest på med Camilla Läckberg. Jag vill ha ledtrådar!

Tacka vet jag för Agatha Christie.

För att fortsätta på spåret "lite information" så kan jag säga att jag seriöst funderade på att utnämna Patrik "den mest irriterande bokkaraktären någonsin". Varför? Jo, för i denna bok så är han värre än någonsin. Han kommer på en fantastisk upptäckt, men innan läsaren får reda på vad det är så har han redan hunnit "berätta" om det för tre andra fellow bokkaraktärer. Och det är inte "jag har upptäckt att hummmm... och hummmm... och därför så har jag insett att det här hummm..." utan det är "Patrik berättade för Erica om vad han hade kommit fram till, men låter inte läsarna få veta en enda liten detalj, utan man får bara veta att det är någonting chockerande genom Ericas skarpa inandning". (Som ni säkert förstår så är inte det där något direkt citat).

Fjällbacka måste vara det olyckligaste samhället i Sverige. Det känns som att det inte finns en enda familj i hela det lilla samhället som inte är trasig, splittrad eller har ett smärtsamt förflutet. Alla familjer innehåller alltid minst en religös fanatiker, dominant mamma, sadistisk far, oberörda föräldrar, alkoholister eller misshandlande fäder. På samma sätt så verkar alla män inkompetenta på sitt eget vis. De mest oinkomptetenta är ändå Martin och Patrik, men även de har sina fel. Patrik glömmer bort Ericas behov och tänker inte alltid på hur han kan avlätta för henne. Mellberg tar på sig äran för allting, Gösta gillar inte att arbeta, Ernst ska vi inte ens tala om och producenten i denna bok är så onyanserad att jag får klåda direkt han dyker upp. Han är som bara vinstgirig och tänker bara på tittarsiffror. Det är som att han inte är en människa, utan en schablon. Fast han fyller ju sin roll.

Bokens bottenpunkt var ändå när Anna, som varit apatisk efter en traumatisk händelse i förra boken, blev gladare än hon varit på flera år och började ta ansvar för hemmet och sina barn igen bara efter en promenad.

Ingenting kan höja humöret som en sågning. Nu är jag lugn och (skade)glad igen.