04 januari, 2009

Predikanten av Camilla Läckberg

Jag har fastnat på recensionsfronten och allt beror på "Predikanten". Hur kommer det sig att jag omöjligt kan förklara handlingen utan att det blir för många bisatser i varenda mening? Jag måste vara drottningen av tjorviga bisatser och skum ordföljd. Efter mycket ansträngning, svett och (nästan) tårar, så tog jag till den enklaste utvägen; jag skrev helt enkelt av baksidan.

En sommarmorgon smiter en liten pojke ut för att leka riddare i Kungsklyftan i Fjällbacka. Leken får ett brådstörtat slut när han får syn på en död kvinna. Polis kallas till platsen och mystiken tätnar när man under den mördade kvinnan finner två kvinnoskelett.
Patrik Hedström och hans kollegor i Tanumshedes poliskår ställs inför ett svårlöst mysterium. Det visar sig att skeletten härrör från två kvinnor som försvann 1979. Vilken koppling har morden till varandra? Söker man en mördare som återkommit efter mer än tjugo år, eller någon som bara inspirerats av de tidigare morden?
Sanningen visar sig vara grymmare än man någonsin kunnat ana.

Vad baksidetexten däremot inte nämner är att Erica är höggravid och går och är irriterad i sommarvärmen över hur otymplig hon är. Jag tror inte att jag ser fram emot att bli gravid (inte för att jag direkt har planerat att skaffa barn under de fem-sex kommande åren) om det ska vara sådär obekvämt. Erica verkat ha gått igenom en riktig pärs, men sedan så är ju inte hon världens mest positiva varelse. De har även lämnat ute att boken kretsar till en stor del kring familjen Hult och deras släktfejd. Det hade jag gärna tagit med, men efter att ha ägnat en kvart åt att formulera en begriplig mening för att beskriva släktfejden så lämnar jag nu det ämnet.

Av någon anledning så påminde handlingen mig om den ljusår bättre "Déjà Dead". Det var väldigt subtilt, mest en önskan att "Predikanten" på något mirakulöst sätt skulle förvandlas till en bättre mordhistoria. Om man säger så här: Jag är inget fan av Camilla Läckberg, men det förvånar säkert ingen. De deckarförfattare som fångar mitt intresse är väldigt få.

Det fanns en hel del stycken som jag reagerade på, men det jag störde mig mest på var ändå detta: "Att de var kusiner var inget hon bekymrade sig över. Nuförtiden fick kusiner till och med gifta sig med varandra...".
Nuförtiden? Kanske lite fel ordval eftersom kusinbröllop inte är särskilt vanligt idag, medan det var i högsta grad acceptabelt förr i tiden och ingenting som var tabu. Ta bara "Pride and Prejudice" där det vimlar av planerade kusinbröllop t.ex. Jane och Mr Collins, Lizzie och Mr Collins, Mr Darcy och Anne.
Fast nu är jag otroligt petig, men sådan blir jag. Saker som jag skulle kunnat ha överseende med i andra böcker stör jag mig otroligt mycket på i andra.

Jag måste bara säga att poliskåren i Tanumshede till och med är mer inkompetent än den i "Kopps". Allting fortsätter som vanligt i Läckberg-land.

2 kommentarer:

Paula sa...

Och Inga-Maja i Fröken Sprakfåle gifter sig också med sin kusin.

Sarah sa...

Ja, där ser man.

Jag har fått för mig att kusinbröllop var ganska vanliga förr i tiden, speciellt inom högättade familjer.