ALERT, ALERT

Twilightguy är den första Twilightbloggen jag någonsin varit in på och jag klarade endast av att läsa inlägget för att han skrev en massa snälla saker om Edward - och eftersom Twilightguy är kille så väcktes inte det svartsjuka monstret i mig.

Sedan kom chocken. Här.
Läs igenom inlägget om ni vill, notera de fina förklaringarna varför Edward inte är en psykotisk överbeskyddande pojkvän som så många har anklagat honom att vara, och var särskilt uppmärksamma på sista citatet. Citatet där Edward förklarar för Bellas mamma hur hon kan vara så skadad.

På Twilightguys blogg står det;

(Bella:) “Why did you tell her I’m here?”
“You fell down two flights of stairs and through a window.” He paused. “Then, you collided into the back of an ice cream truck which upon impact sent canisters of cold cream spiraling into the street, one of which tripped you into falling out of the truck again and down another flight of stairs into a subway tunnel, where you collided with no fewer than three dozen people and a small poodle on your way down, finally coming to rest by knocking over three trash cans.”
He shrugged. “Hey, it had to be believable. Two flights of stairs and a window just sounded contrived.”

Och i min bok står det;

"Why did you tell her I'm here?"
"You fell down two flights of stairs and through a window. He paused. "You have to admit, it could have happened."

VARFÖR finns det en extended version som jag inte ens visste fanns? och VARFÖR äger inte jag den? Dock så gillar jag inte Edwards svar i den andra versionen, men hallå, det är ändå Twilight, och Twilightcitat som inte jag har läst. Jag kan min Twilight.

Böcker A-Ö: P

Jag känner mig lite som agent 007 när jag sitter här, nedhukad, bakom mitt "podium" och tjuvsurfar på kommunens datorer. Jag vet inte om det är tillåtet att skriva blogginlägg från "statens" datorer, eller om det bryter mot FRA-lagen eller någonting. En sak jag vet är att blogga på arbetstid inte tillhör en av mina arbetsuppgifter, men jag har ingenting att göra nu så...

Det har precis slagit mig att min adress nu kommer att finnas på den här datorn, och det kommer inte gå att få bort den. Oops. Jag kanske inte borde skriva det här inlägget. Speciellt inte efter att jag har blivit förbjuden att gå in på sidor, om jag nu skulle använda internet, som är "opassande" på en arbetsplats. Med det tror jag att de menar spelsidor, chatter och porr, fast jag vet inte. Kanske räknas bokbloggar dit, kanske inte. Jag vill i alla fall inte ha hit någon som inte har det minsta intresse av böcker, eller någon av mina arbetskamrater. Eller rättare sagt, min arbetskamrat som har varit sjuk de senaste 7 dagarna.

Så, nu vet ni vad det beror på om det plötsligt kommer in någon okänd kommunfullmäktiga och läser era bloggar. Jag tror att jag ska rensa ut datorns cookies innan jag slutar.

Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om. Jag skulle delta i Malins (som jag inte kan länka till nu) lilla "tävling", som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag får kolla upp det. Tills vidare får den heta "Böcker A-Ö".

Jag har missat den förra bokstaven, som var W, och tar den senare. Nu hoppar jag direkt till P istället.

Bok: "Pride and Prejudice" av Jane Austen. Jag har sett att en hel del har nämnt den här boken, och jag tänker följa strömmen. Enligt mig så är P&P den bästa av Jane Austens böcker, hypotetiskt eftersom jag bara har läst tre, och med den i särklass mest intressanta och eftertraktansvärda gentlemannen, Mr Darcy. Den innehåller den "hjältinna" som jag tycker bäst om, den fördomsfulla självständiga miss Elizabeth Bennet, och hela hennes härliga familj, inklusive en excentrisk moder och "three of the silliest girls in the country".

Bok II: "Prep" av Curtis Sittenfeld. Jag kunde inte lämna "Prep" utanför den här listan. Det är en träffsäker skildring av ungdomssvårigheter och kampen för att bli accepterad, sedd och omtyckt. Det är en riktig feel-good bok för mig, fastän Lee Fiora ibland är så destruktiv (i situationer, inte genom kroppsliga skador) att det gör ont.

Författare: Den första författaren jag kom på var Jodi Picoult, som har skrivit bla. "Den tionde cirkeln", "Försvinnanden" och en av mina favoriter "Allt för min syster". Jag har bara läst de två sistnämnda, och även om jag inte fastnade för "Försvinnanden" så väger min kärlek för "Allt för min syster" upp det hela. "Allt för min syster" är en bitterljuv skildring av olika sorters kärlekar och en familj sönderslagen av cancer.

Karaktär manlig: Den första karaktären jag kom på som hade ett namn på P, nu kör vi förnamn här, inga efternamn när det gäller karaktärer, är Peregrin "Pippin" Took. Jag har ju som sagt en stor förkärlek till hårfotade små hober och Pippin är en av dem som står högst i kurs. Avsnitten när han försöker rädda Faramir, när han letar efter Merry, när han lyckas döda trollet i slutet och när han har hämtat Tookarna i slutet av "The Return of the King" är några av mina favoritavsnitt.

Karaktär kvinnlig: Den första, och enda, kvinnliga karaktär jag kom på var Polgara, från David Eddings "Sagan om Belgarion", "Sagan om Mallorea", "Belgarath besvärjaren" och "Polgara besvärjerskan". En sak jag gillade jättemycket i de böckerna var Polgaras förhållande till hennes far och hennes girl power-attityd.

Pemberley, here I come

Take the Quiz here!

Det konstiga är att fastän Elizabeth är min favorit bland Austenshjältinnor (än så länge) så tycker jag inte att vi är särskilt lika. Okej, jag gillar att ta promenader och läsa, och skulle inte tacka nej till Mr Darcy, men annars har vi inte så mycket gemensamt. Jag är nog mer en blandning av Marianne Dashwood och någon annan "hjältinna" som jag ännu inte har läst om.

Vad heter hon som har livlig fantasi och tycker om att läsa gotiska romaner? Det är hon från Northanger Abbey, eller hur? Den får bli mitt nästa Austen-projekt, när mitt köpstopp upphör.

Mental melt-down

Ok, spoiler varning på GG.
Just nu har jag en fulltständig mental melt-down...

Jag har sett det tjugonde avsnittet på sista säsongen av Gilmore Girls och... jag brukar inte bli så här. Okej, jag brukar lätt börja att gråta och till vissa saker så får jag riktiga hulkanfall, men det här är långt över det. Ni vet den där sortens gråt då man mumlar fram obegripliga saker som ingen hör vad man säger för att man är så plågad? Den sortens gråt då folk börjar bli oroad för en och inte vet vad de ska göra och bara håller en riktigt nära och viskar osammanhängande, vad de tror är lugnande, ord. Sådan gråt har jag nu... och jag fattar inte hur jag har fått ihop det här inlägget så här långt, för jag ser ingening. Allt är dimmigt.

Jag gissar att det är en del hormoner inblandat (PMS, t.ex.), eller så är jag bara psykiskt instabil... men jag är helt knäckt. När Lorelai sjunger till Luke på karaoken och jag lyssnade på texten så slog de mig, tänk om de aldrig blir tillsammans! Tänk om serien slutar med att båda två är ensamma och går vidare i sina liv. Så får de inte göra! Jag kan inte tillåta det. Det skulle förstöra ALLTING om inte Luke och Lorelai blev tillsammans i slutet. Jag skulle aldrig mer kunna reprisse serien för det skulle hela tiden vara i bakhuvudet.

Och sedan när Logan frågar Lorelai om han får fria till Rory och ta med henne till Kalifornien, och Lorelai får den där döda frånvarande minen, där knäcktes jag. För jag förstår verkligen vad hon tänker. Rory är hennes liv och jag vill inte att de ska skiljas åt. Damn you, Logan. Nu tycker jag inte om dig längre! Jag såg ingenting sött i det där frieriet. Bara Logan som försöker ta Rory från Lorelai. De får inte hända. Jag kunde riktigt höra Lorelais tankar. "Han tar min lilla flicka ifrån mig...".

Jag måste seriöst ansöka om plats på en anstalt för mentalt instabila...

Var lugn...

De som börjar oroa sig för min hälsa efter att ha sett min nya banner kan andas ut. Den är bara tillfällig. Jag ska skaffa mig en egen, ny en, hoppfullsvis inte "Lord of the Rings"-inspirerad banner.

Den jag har nu kommer från http://www.arwen-undomiel.com/ och den kommer nog vara där till jag som sagt har skaffat fram en ny banner. Det lär ta ett tag, eftersom jag just nu har noll koll på hur man gör banners, så... Jag kanske förnyar lite då och då och väljer en ny "Lord of the Rings"-inspirerad banner. Jag har många.

Det kanske kan bli min nya grej. Att jag har banners som refererar till böcker och filmer jag tycker om... hm... det kanske inte är en sån dum idé.

Favoriter i Hollywood

Jag har blivit utmanad av en kompis att göra en lista över mina 5 manliga favoritskådespelare och mina fem kvinnliga favoritskådespelare och lägga ut det i min blogg. Eftersom mina vänner inte vet att jag har den här bloggen så kommer de nog inte att hitta min lista, men jag tänkte ändå lägga ut den här, inklusive kommentarer och bilder.

Jag börjar med de manliga, utan innebördesordning... och som ni kanske märker så innehåller inte min lista fem favoriter, utan snarare 5 +. Jag kom bara på fler och fler allt eftersom jag skrev och till slut kunde jag inte välja.




1. Heath Ledger, of course. Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen; Heath är min absoluta favorit och det finns ingenting som kan ändra det. Jag lärde känna Heath genom "1o orsaker att hata dig" när jag gick i fjärde klass och jag har varit madly in love enda sedan dess. Han är både utseende och skådespelare. Hur kan man motstå de där ögonen, de där smilgroparna? Hur kan man motstå alla rolltolkningar, från lättsam tonårsfilmshjälte till homosexuell tystlåten cowboy? Varför var den bäste tvungen att ryckas ifrån oss? Varför...






2. Christian Bale. Vill ni veta en hemlighet? När jag var liten så var jag lite halvkär i Jum-jum i Mio-filmen. Nu när jag är lite större så är jag fortfarande lite halvkär i Jum-jum. Christians, som faktiskt var med i två av Heaths sista filmer, utseende har helt klart förbättras med åren. Jag gillar Christian. Hans Batman är min favorit bland alla andra halvdåliga Batman. Jag älskar "The Prestige", där han spelar en av de konkurrerande trollkarlarna. Jag har faktiskt t.o.m sett en del av "American Pshyco" och jag planerar att se hela någon gång i framtiden...




3. Nästa man på listan har även han en koppling till de både ovanstående. Hugh Jackman spelade mot Christian Bale i "The Prestige" och är från Australien precis som Heath. Man måste bara älska Hugh. Jag har inte sett alla X-men-filmerna. Jag har faktiskt aldrig sett en hel (jag är mästaren av att se halva filmer). Jag älskar honom som gentlemannen Leopold i "Kate & Leopold", jag älskar honom i "The Prestige". Skulle inte han vara perfekt som Sirius Black?



4. Killen med alla de knäppa rollerna, Johnny Depp. Man kan inte precis säga att någon av hans roller har varit normala människor. Ta till exempel Jack Sparrow, den halvgalna piraten, Willy Wonka, den excentriske godisfabriksägaren, Ichabod Crane, Sweeney Todd mfl, mfl. Jag kan inte välja vilken figur jag tycker är knäppast. Johnny Depp var vid en tidpunkt tänkt som Lestat i "Interview with the Vampire", men jag tror inte han hade passat som det. I vilket fall som helst så älskar jag Johnny Depp för hans... knasighet.

5. Nu kommer jag in på "vilken ska jag ta!"-problemet. Som femte skådespelare så valde jag en mix mellan två stycken. Milo Ventigmila, för jag älskar verkligen honom i både Gilmore Girls och Heroes, och Viggo Mortensen, för jag älskar verkligen honom i "Lord of the Rings"... men jag har inte sett dem i någonting annat än tidigare nämnda filmer/tv-serier.

6. Nu ska jag göra ett undantag från min tidigare lista. Jag ska välja en gammal skådespelare, och inte någon som man kan anklaga mig för att ha valt på grund av utseendet. Min sjätte, eller egentligen sjunde, skådespelare blir Michael Caine. Jag älskar honom i "Ciderhusreglerna", som Dr Wilbur Larch, jag älskar honom i "The Prestige" som Cutter. Jag tycker till och med honom i "Austin Powers in Goldmember" som Austins far Nigel Powers...

Det blev lite fusk på manlistan, hela 7 stycken på en 5-plats placering. Det var tur att jag inte hann tänka efter så länge, för annars hade de nog blivit fler. Här är några bubblare, som var påtänkta, men inte kom med eftersom jag mest gillar dem pågrund av deras utseende... och det kändes lite fel att ta med dem bara därför. Gaspard Ulliel, Penn Bagdley, James Franco.

Så, ska vi gå vidare till kvinnorna då? Den här gången kommer det mest troligt att bli en 5-plats placering. Utan innebördesordning.

1. Alexis Bledel. Den tjejen, jag vet inte hur jag ska förklara, men jag älskar henne vad hon än gör. Även om hon bara gör ett femminuters inhopp i Bolly och Hollywoods version av "Pride and Prejudice" som Georgina Darcy så äger hon filmen. Det enda jag kan tänka på när jag ser filmen är att "åh, Alexis är med som Georgina". Samma i "Systrar i jeans". Jag vill bara se Alexis-delarna. Jag har älskat henne sedan jag såg "Tuck Everlasting" - detta var preGilmore - och sedan så upptäckte jag Gilmore Girls och... Jag är förälskad i Rory. Eller... jag önskar ibland att jag var Rory... och jag önskar att jag hade Alexis blå ögon.

2. Lauren Graham. Jag har hört att Lauren påminner väldigt mycket om Lorelai i verkligheten också och jag har sett klipp då hon besöker Ellen DeGeneres och det kan faktiskt stämma. Om Lauren är det minsta lik Lorelai i verkligheten då avgudar jag henne. Jag har faktiskt bara sett henne i "Gilmore Girls", men det räcker. Om kvinnan kan spela Lorelai så spelar det ingen roll.

3. Liv Tyler. Enligt mig så är Liv Tyler en av världens vackraste kvinnor. Jag måste erkänna. Jag har bara sett "Lord of the Rings" med Liv, och delar av "Lonesome Jim". Men jag älskar henne. Hon verkar så... naturlig. Min förkärlek för Liv kommer inte bara från att hon spelar Arwen, utan faktiskt från extra materialet på "The Fellowship of the Ring" när hon berättar om hur det var att spela in kärleksscenerna mot Viggo, rida med ringvålnaderna i hasorna och om sin förkärlek till alviska, då hon faktiskt läser upp flera av sina alviska repliker. Där hade hon mig. För hon var så... så... bra. Hon såg ut som en riktig människa (oh) och jag kände direkt att jag ville vara med henne och prata med henne. Hon har en slags aura.

4. Reese Witherspoon. Det finns ingen skådespelerska som jag tycker verkar så mänsklig som Reese. Hon skulle kunna vara grannfrun i huset intill, eller... om jag bodde i Sydstaterna så skulle hon kunna vara grannfrun i huset intill. Jag vet inte vad jag ska säga. Se "Walk the Line".

5. Nu måste jag köra en korsning igen för att försöka fuska. Person 5 är egentligen två skådespelerskor, nämligen Sophia Myles och Claire Danes. Båda två har det där ärliga, söta utseendet. Man kan inte kalla dem rätt och slätt vackra, men de påminner mig om änglar. Speciellt Claire Danes. Hela "Romeo + Julia" så tänkte jag på henne som en ängel, kanske för att hon är utklädd som ängel på maskeraden, men ändå. Egentligen så borde jag kanske ta tillfället i akt och nämna Rosamund Pike här också, fastän jag inte skulle kalla henne en av mina favoritskådespelerskor precis. Men hon är ännu en som jag associerar med det där änglalika utseendet.

6. Det här blev visst manliga och kvinnliga top 7 istället för top 5, men jag måste ta med Rachel McAdams. Hon påminner så mycket om min bästa och äldsta vän att jag inte kan se några fel på henne. Jag tänker hela tiden; åh, där går Elin, när jag ser henne och jag tror att jag har sett nästan alla filmer hon har gjort de senaste fem åren.

Så, hu, det där tog lång tid. På tävlingsreglerna jag fick av min kompis stod det att jag måste skicka vidare utmaningen till fem andra vänner tillsammans med min lista, men jag orkar inte göra det. Så härmed utmanar jag alla som har orkat läsa det här inlägget och känner sig lockade att delta.

Jag borde verkligen lära mig fler synonymer för älskar.

Oscar åt Heath Ledger

I DN läste jag under veckan en artikel om Heath Ledger och jag måste bara säga att jag håller med Peter Travis. Heath Ledger borde få en Oscar postumt likväl som Astrid Lindgren borde få Nobelpriset i litteratur postumt.

Jag förstår inte hur Heath inte kunde få en Oscar för Brokeback Mountain, och det säger jag inte bara för att han var min favorit bland skådespelarna, utan också för att den rollen. Det finns inte en sekund då den inte ... vibrerar. Jag förstår inte hur han kan spela så tyst och sammanbiten, men ändå visa så mycket. Det finns inte en sekund då mitt hjärta inte brinner för Ennis Del Mar, och det beror inte bra på att Heath är Heath. För i den filmen så är han Ennis.
Vem fick en Oscar för "Bästa manliga huvudroll" 2005? Jag kanske borde kolla upp det... Jag vet i alla fall att det var året då Reese Witherspoon fick sin Oscar för hennes roll som June Cash i "Walk the Line"...

Snälla, ge Heath en Oscar för Jokern. Jag har inte sett filmen än, men jag har hört att han slår alla andra jokrar stort. Jag har hört att den är otroligt och i reklamen så såg han otrolig ut. Ge honom en Oscar för hans sista roll, rollen som de säger indirekt kan ha orsakat hans död.

Emma av Jane Austen

Jag tycker så synd om "Emma", hon har fått vara med om så mycket. Först förlade jag henne och det tog en vecka för mig att hitta henne. (Hon låg i badrumsskåpet under handdukarna, fråga mig inte hur hon kom dit). Sedan så blev hon åsidosatt av min nyväckta Tolkien-mani. ¨

Igår tog jag mig i alla fall tid att sitta ner och läsa ut den charmiga 1800-tals romanen. Jag är arg på mig själv för att jag har läst den så hackigt för jag älskade den i slutet, men kan inte komma ihåg vad jag tyckte om övriga delar. Vilket är synd eftersom jag vanligtvis älskar småmysiga kärlekshistorier som utspelar sig på engelska landsbyggden under 1700/1800-talet.

"Emma" handlar om Emma Woodhouse, en rik "överklass" flicka som alla tycker är sinnesbilden för den perfekta flickan - allra minst hennes änkling till far. Trots sitt vackra utseende och position så är Emma fast besluten att aldrig gifta sig, å nej, hon har aldrig varit kär och tänker aldrig bli det. Hon tänker spendera sitt liv med att ta hand om sin ömtålige far och hjälpa sina vänner med diverse problem. Emma älskar att agera Cupid och har redan ordnat ihop ett lyckligt par, grannen Mr Weston gifte sig bara månaden tidigare med Emmas tidigare guvernant Miss Taylor, och hennes nuvarande projekt är att få ihop den unga vackra oäktingen Harriet Smith med den närboende gentlemannen Mr Elton. Trots åtskilliga varningar från hennes syters svåger, Mr Knightley, så går hon vidare i sina planer, till katastrofala följder. Men livet i byn Highbury livas snart upp igen av ankomsten av två unga människor. Först anländer miss Jane Fairfax, ännu en vacker, men inte helt privileigerad, ung dam för att bo hos sin moster, och bara veckan senare så kommer Frank Churchill, Mr Westons son. Emma, trots sina egenskaper inom match-making, visar sig vara blind i fråga om kärlek och snart är alla intrasslade i en härva av missuppfattade relationer.

I Jane Austen så figurerar det ofta smått sinnesförvirrade och väldigt excentriska föräldrar. I "Pride and Prejudice" så har vi ju Mrs Bennet, som är så otaktfull att det till och med går ut över hennes döttrar. Ingen vill gifta sig med dem av rädsla att få Mrs Bennet som svärmor. Hon är högljud, går saker i förväg, otaktfull och ofta otrevlig.

Samma sak i "Sense and Sensibility". Där har vi Mrs Dashwood som är så känslosam att det nästan går till överdrift. Allt som går emot dem tynger ner Mrs Dashwood som om det vore slutet på allt de känner till. Trots Elinors försök att lugna ner modern och systern så är ingen av dem kapabla att se utöver sin egen sorg.

Så kommer vi nu till "Emma" där vi minst sagt har en excentrisk förälder. Enligt Mr Woodhouse så är Emma den perfekta unga kvinnan och det finns ingen som kan göra någonting bättre än henne. Emma är felfri i hans ögon och om hon skulle gifta sig och lämna honom så skulle det vara slutet på hans liv. Mr Woodhouses nerver är ständigt i dallring och allt kan vara en fara för honom och hans Emma. Mr Perry, läkaren, gör regelbundna besök. Mr Woodhouse kan inte äta middag ute hos någon annan för alla faror och obehag det medför. En minst sagt excentrisk förälder.

Emma tänker inte särskilt mycket på sina egna fel, eller vad hon gör eller säger. Oftast så behöver hon Mr Knightley att påpeka hennes fel för henne för att hon ens ska upptäcka dem. Jag tror att Emma har väldigt höga krav på sig själv, men hon verkar ha väldigt svårt att minnas sina misstag. Ett exempel är när hon redan en gång har försökt para ihop Harriet med någon, och lämnat den unga flickan med krossat hjärta, för att sedan försöka para ihop henne igen med någon annan. Ett drag som Emma har tycker jag är väldigt mänskligt. Hennes dubbelmoraliska avundsjuka. Emma tål inte Miss Bates för att hon hela tiden skryter om hur vacker och duktig hennes niece Jane är, medan Emma glatt tolererar att hennes far och Mrs Weston skryter om hennes goda kvalitéer. Kan det vara ett bortskämt barns avundsjuka för att uppmärksamheten är på en annan?

Jag tycker att boken var charmig. Det märks att den är väldigt genomsyrad av Emma, för trots att hon gör fel flera gånger så pekas de aldrig ut förrän de uppmärksammas av andra. Det står aldrig ett ont ord om henne förrän någon annan uttrycker det inför henne, vilket inte händer väldigt ofta. Än en gång så måste jag ta upp Emmas dubbelmoral. Hon tycker att hon är så tolerant och ofördömande, ändå så hindrar hon Harriet från att gifta sig med Mr Martin för att han äger ett lantbruk, ändå så känner hon sig förolämpad av att Mr och Mrs Cole anser sig likvärdiga i klass med henne och ändå så känner hon att Harriet är underlägsen henne. Emma är blind för sina brister.

En annan sak jag upptäckte är att tvärtemot de andra Austen böckerna jag har läst så har den här bokens manliga "huvudkaraktär", eller vad jag ska kalla det, inga fel. Säkert har han fel, men inga utpekade. Mr Darcy är stolt och reserverad, Edward Ferrars är blyg och tystlåten, men Emmas kärlek beskrivs aldrig med ett ont ord. Kanske ser Emma inga fel i honom, och därför lämnas de utanför bokens pärmar.

Spelet av Neil Strauss

Väl i Piteå (där den stora fotbollsturneringen i förra inlägget ägde rum) så hittade jag en högst välkommen upptäckt hos den lokala Ica-handlaren. Pocketböcker för 29 kr/st. Jag letade och letade i högen, men hittade bara tre godtagbara titlar. "Vi måste prata om Kevin" av Lionel Shriver, "Spelet" av Neil Strauss och "Den siste tempelriddaren" av författare vars namn jag inte kommer ihåg och jag är för lat för att vända mig om och kolla upp det.

"Spelet" är en självbiografisk raggningshandbok, om man nu kan kalla den för det, av Neil Strauss. Jag skulle vilja kalla den "en sann historia över raggningsamhällets uppkomst och fall". I boken beskriver Neil hur han gick på sin första raggningsworkshop, ledd av raggningsgurun Mystery, som en blyg osäker nörd och hur han längs vägen förvandlades till den manipulerande säkra "Style". Boken handlar inte bara om raggning, utan en stor del handlar även om hur dessa osäkra människors värld sakta faller isär och hur raggningsexperterna till slut börjar försöka konkurrera ut varandra.

Jag köpte "Spelet" av en anledning. Inte för att lära mig hur man lättast får med sig en sängpartner hem från en fest, utan för att jag ville se vilka knep de hade att komma med, och jag blev ganska besviken och närmast kränkt. Går vi verkligen på det här? Blir en tjej helt till sig och vill verkligen ha en kille - oavsett anskrämlighet - bara för att han ger henne en "neg" (= en sarkastisk kommentar som pikar någonting och/eller förminskar henne)... och blir en tjej automatiskt mer intresserad av en kille som nonchalerar henne? Jag förstår att fotomodellerna som de hänger med får sig en tankeställare av det här. De är ju vana att alla stöter på dem och de vet att de är snygga, men hur hade RGE (raggningsexperterna) tänkt sig att det skulle kunna användas på vanliga tjejer, som inte har silikonbröst och vet att de är en 10-poängare? Om någon neggade mig så skulle jag ta illa vid mig och tycka att den personen var en idiot, samma sak om någon stod och pratade med mina kompisar och gång på gång nonchalerade och förminskade mig. Typisk idiotsituation, och om samma kille senare skulle säga att "Oj, jag har visst försummat er kompis. Är det OK om jag tar henne en stund och ger henne litet uppmärksamhet?" så skulle jag inte så snabbt sänka garden.

Nog för att alla tjejer i boken säger så. Nästan alla som vet att de är raggningsexperter säger att "åh, det skulle inte vi falla för..." och sen så är det likväl insnärjda innan kvällen är slut.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. Det var intressant och jag sympatiserade med Neil redan från början, men utöver det så vet jag inte om jag gillade boken. Den svävar i det där grådiset som inte väcker några känslor alls. Den var helt enkelt grå.

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris

Sista boken ut i juni var "Living Dead in Dallas", andra delen i serien om Sookie Stackhouse och hennes vampyrpojkvän Bill. Jag läste den, "sovandes" på en knarrig madrass på ett dammigt golv i ett okänt hus, under Sveriges näst största fotbollsturnering - och jag som inte ens spelar fotboll. Trogen supporter som jag är så följde jag min lillasysters lag genom turneringen hoppandes och skrikandes vid sidolinjerna, enda till en bronsplacering. Underbart jobb av lillasyster med kamrater.

"Living Dead in Dallas" börjar på nästan exakt samma sätt som föregångaren "Dead Until Dark". Sookie, servitris på baren Merlotte, hittar en av sina kollegor mördad och därifrån sprider sig senare den ena efter den andra "svårigheten". Denna gång verkar inte Sookies liv vara i fara. Lafayette, den svarta homosexuelle och väldigt öppet nymfomaniska kocken, hittas död i en bil utanför Merlotte och plötsligt så inser invånarna i den lilla sydamerikanska staden Bon Temp att de har en mordisk sexkult bland sig. Fastän Sookie sörjer så är hennes bekymmer på annat håll. Hon har officiellt blivit utlånad till ett vampyrgäng i Dallas, för att använda sin tankeläsarförmåga till att hitta en försvunnen, möjligtvis kidnappad, cowboyvampyr. Det som skulle kunnat vara en lugn resa med Bill förvandlas snart till något allvarligare då Sookie utsätts för ett kidnappningsförsök redan innan hon hunnit utanför flygplatsdörrarna... Det finns visst mystiska kulter även i Dallas, och denna verkar ytterst fientlig emot de levandedöda, men ack så heta, vampyrerna.

Jag tycker fortfarande att Charlaine Harris vampyrserie är medryckande och underhållande. Enda minuset jag kan komma på nu i efterhand är att allting händer i ett sådant otroligt tempo. Hon kommer från den ena situationen till den andra, och det saktar aldrig ner. Fast jag kan inte direkt kalla det ett minus eftersom det är en del av böckernas charm. Det är full fart från första sidan till den sista och man vet aldrig vad som kommer att hända.

Jag har satt mig själv i en klurig sits. Ni som har läst min recension av "Dead Until Dark" minns säkert att jag har sagt att det finns en Jacob Black i denna serie också. Jag står fortfarande fast vid det, men det visar sig att det finns mer än en Jacob kring Bon Temp, och jag råkas faktiskt tycka om den ena "Jacob"-iga personen. Det gör att hela situationen börjar lukta lite dubbelmoral då jag avskyr Jacob Black och hans manipulation av Bella och försök att få henne att lämna Edward. (Hmpf.)

Det som gör Sookies ena "Jacob" så oskyldig - fel ord, inte lika frånstötande - är några av hans finare kvalitéer. Ett; Han är vampyr. Två; Jag gillar honom.

Att välja mellan Bill och Eric är som att välja mellan ... två sorters chokladglass. Eric lockar med sin lite farligare sida, men trots det så vill jag inte att Sookie ska lämna Bill för honom, fastän jag inte har några problem med att han försöker vara närgången med henne. När Jacob kysste Bella så ville jag slita honom i stycken. När Eric kysste Sookie så ville jag att han skulle fortsätta.

Det här kommer att ge mig huvudbry länge.

För mig så är det helt naturligt att förstå varför så många är attraherade till Sookie. Hon är ju trots allt det närmsta man visuellt kan komma till en herrtidningsomslagsmodell utan att det blir fejk. Söt, storbystad och blond - med personlighet och en rapp, lätt sarkastisk, tunga. Det är inte svårt att förstå varför manliga varelser av alla de olika slag tycker om henne.

Det jag har lite problem med att förstå i "Twilight" är varför alla blir förälskade i Bella. Edward, Jacob och Mike kan jag förstå. De känner ju den riktiga Bella, medan en del andra - som Eric och Tyler - bara känner henne ytligt, hur väl man nu kan känna henne. Bella beskrivs som alldaglig, blek - med närmast en motvilja för att fixa till sig och ha på sig någonting annat än jeans och t-shirts. Hon är tystlåten, osäker, klumpig och ganska osocial. På många sätt påminner hon om mig (var är min Edward?), men ändå så flockas alla killar runt henne istället för att uppvakta de andra tjejerna. Hon är ny of course, nytt blod (haha), och det ger sin charm, men ändå...