Interview with the Vampire

"Äntligen II"

Det har tagit mig närmre en månad att läsa ut en bok på 344 sidor. Undra när det hände senast? Vänta, det har nog aldrig hänt. Se där... Orsaken till att det tog sådan otroligt lång tid från första sidan till sista är inte att boken var dålig. Tvärtom, det var en bok som jag säkert skulle ha avgudat om jag hade läst den från pärm till pärm på en gång. Orsaken är att jag hela tiden trodde att den skulle bli hemsk och lämna mig livrädd. Så... jag åtog vissa åtgärder och beslöt mig för att inte läsa den a) på kvällen b) när jag var ensam hemma eller c) på torsdagskvällarna när jag måste gå till sporthallen. Alltså, mina vanliga lästider.

Anne Rice's bok har två namn på svenska, antingen En vampyrs bekännelse eller Intervju med en vampyr. Det senare namnet har jag aldrig hört förut, men om man söker på Anne Rice på biblioteket här så kommer det upp...

Vampyren Louis de Pointe du Lac ger en intervju till en ung man och under natten kommer han berätta hela sin livshistoria. Hur han som ung fransk plantageägare i New Orleans på 1700-talet råkade ut för vampyren Lestat som gör honom till vampyr, och hur de tillsammans bildar en egen nattlig tillvaro. De två vampyrerna har dock inte så mycket gemensamt. Louis har inte förlorat alla sina mänskliga känslor och vill ingenting hellre än att vara mänsklig. Han ser vampyrernas "kraft" som en förbannelse, medan Lestat ser det som en gåva och njuter av leken som dödsängel. Men när Louis stöter på ett barn som sörjer sin döda mamma så klarar han inte av att stå emot. Barnet väcker en längtan, ett behov hos honom och han dricker barnets blod. Lestat hånar honom för hans dubbelmoral och gör barnet, fem-åriga Claudia till en vampyr. Louis och Claudia formar ett speciellt band, och hans kärlek för henne växer. Åren går, men Claudias yttre förändras inte det minsta. Hon är dömd att leva för alltid som en vuxen kvinna i en femåringskropp. Sakta växer missnöjet i gruppen. Lestat undanhåller all information om andra vampyrer, och vampyrernas mystiska värld. Kan de verkligen lita på honom?

Jag vet inte hur jag ska beskriva boken. Det är en av de här böckerna som saknar adjektiv. Fantastisk eller underbar är ord som jag ofta använder i liknande tillfällen... men de passar inte in. Nej, det är inte så att boken inte var otrolig, utan underbar låter för gullilulligt, och Interview with the Vampire är absolut inte det. Den handlar om kärlek, hat, sökandet efter en väsignelse som är omöjlig att få, längtan efter det mänskliga, blodets makt, jakten på vetenskap, obrytbara band, självhat, förevigt pågående plåga. För att sammanfatta det hela: Det var en bok full av känslor och smärta, en sådan bok som passar mig som handen i handsken. Tänk 17oo-talets Rococo, Paris bakgator på 1800-talet, vampyrer, kärlek, passion. Ryys.

Jag lider med Claudia och förstår verkligen hennes frustation. Det måste minst sagt vara irriterande att vara tvungen att tillbringa hela sitt eviga liv i en femårings kropp, även fast man har en passionerad vuxen kvinnas psyke.

Jag ska ägna någon kväll åt att se filmen... om jag vågar. Lillasyster går direkt bort som tittar-buddie. Mamma likaså. Mina vänner är inte ens att tänka på - de skulle inte ens förstå (okej, lite hånfullt, men kostymfilm och vampyrer är inte direkt deras grej). Det får bli jag, kudden och Sandra som stöd.