Okej, eftersom jag riktigt avskyr folk som spoilar tv-serier för mig så tyckte jag att det verkligen skulle vara hyckleri om jag förstör säsongsavslutningen av första säsongen för någon annan.
Jag vill inte att någon ska bli bortrövad detta nagelbitande - men ändå ganska självklara (alla förstod väl att Buffy inte kunde dö dö. Vem skulle då de sex följande säsongerna handla om?) - säsongsslut.
Jag kände att jag bara måååste skriva det här inlägget, annars så kommer jag att utsätta Sandra för mass-smsning och berätta alla detaljer som jag tyckte var bra, fast hon inte har en aning om vad jag pratar om. Stackarn, jag har nog spoilat en hel del för henne utan att det har varit meningen.
Säsongsfinalen "Prophecy Girl" var 100 % Sarah - om de hade lämnat ute det slemmiga monstret som bara störde mina fina stunder med kick-ass Buffy. Jag fick gråta och snora när Buffy bryter ihop inför Giles och Angel, och när hon tar "farväl" av Willow. Och när de hittade henne "död"! Då grät jag floder, fast jag insåg att hon på något sätt skulle börja leva igen. Av någon anledning så har jag blivit riktigtriktigtriktigt fäst vid Angel, fastän jag aldrig har tyckt särskilt mycket om honom förut. Det var väl för att på den tiden så var jag en Spike-girly girl, men nu så har ju inte Spike dykt upp ännu, så jag får hålla mig till Angel.
Fast det var inte alla gråtscener som var det bästa, åh nej. Utan den lite over the top-scenen när Buffy går i sin fina vita balklänning, nyuppstånden och stark, till seriens theme, med Angel och Xander som två side kicks vid sidorna, och riktigt utstrålar girl power. Jag älskar hennes "Oh, look, a bad guy" när en vampyr kommer och ställer sig i vägen och sättet som hon slår honom till marken utan att ens sakta ner. Det är en bestämd, stark kvinnogestalt det, och jag gillar som sagt dessa starka och sarkastiska kvinnliga "hjältarna".
Xander: You were looking at my neck.
Angel: What?
Xander: You were checking out my neck. I saw that.
Angel: No, I wasn't.
Xander: Just keep your distance, pal.
Angel: I wasn't looking at your neck.
Xander: I told you to eat before we left.
(Sött med lite svartsjukedrama, men det är väl inte svårt att veta vem jag föredrar att se Buffy med? Xander passar så bra med Willow)
Jag skulle uppskatta om ingen avslöjar några stora händelser i de kommande säsongerna, då jag har väldigt dåligt minne ... och väldigt lite kunskap om de tre sista säsongerna. Det var ungefär vid den fjärde säsongen som jag tappade kontakt med serien. Men det ska det snart bli ändring på. Så snart som jag har kommit på hur jag ska sätta ihop vårens budget så att jag har råd med sex säsonger med Buffy, en säsong med Veronica plus några bokpaket, så ska jag ta och beställa hem andra och tredje säsongen. För just nu så är jag Buffy-biten igen...
(Och här så hör jag genom cyperrymden hur mina läsare skriker "Neeeeej!" i unisont. Jag säger grattis, ni har några väldigt Buffy-fyllda månader att se fram emot, men jag ska försöka tona ner... Jag lovar)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, Angel vinner sympatier fastän han egentligen inte borde det... han är väl förkroppsligandet av den långa, mörka främlingen... skulle jag tro.
Ja, det är väl det som lockar... och hans inre kamp mellan det monster han är och hans samvete och själ. Fast, jag tror ändå att jag gillar honom mest för att han är seriens mystiske hjälte. Han dyker alltid upp vid rätt tillfälle - och fastän Buffy klarar sig ur de flesta situationerna utan hans hjälp - så väcker det ändå mina sympatier.
Jag har en förkärlek för just killar som räddar sina vänner/hjärtas dam.
Skicka en kommentar