Vampyrnytt!

Det har kommit Twilight-bilder på IMDb och jag vet inte om jag är nöjd eller inte nöjd, men damn vad Robert Pattinson har stigit i status i mina ögon. Han var inte en lika stor besvikelse som jag trodde, utan jag tror faktiskt att jag kommer att klara av att se filmen! Det ni!

Jag är bara lite misstänksam hur bra de kommer att följa boken eftersom det tydligt visar att Edward och James kommer ha en stor dramatisk fight-scene i filmen ... och i boken så slåss de inte... eller det kanske de gjorde, Bella var ju inte närvarande. Hur som helst, jag tror jag kan acceptera en stor dramatisk fight mellan Edward och James (jag är superdramatisk och jag vill gärna se Edward spöa James), men om de dramatiserar upp allting så kommer inte filmen bli samma sak som boken och då kommer jag irritera upp mig över det...

Hm, jag får se. Sandra kommer i alla fall ångra att hon lovade att se filmen med mig. Jag kommer att få ett anfall på bion.

The Queen of the Damned av Anne Rice

Jag är verkligen sen när det gäller att publicera den här recensionen/review av boken, eftersom jag blev klar med Vampyrkrönikans tredje del redan förra helgen, men bloggtorka a.k.a läxor lade hinder på vägen. Nu så har jag äntligen tid att skriva ett försök till recension.

The Queen of the Damned tar vid där The Vampire Lestat slutade. Efter ett förord av ingen mindre än den författande vampyren Lestat himself så får vi följa olika personer under dygnen före den katastrofala konsertkvällen. Vampyrvärlden är ett kaos. Coven houses (förlåt, jag orkar inte översätta) världen över har förstörts och någonting tar död på vampyrerna en efter en. Ingen kan undkomma när vampyrernas moder, drottning Akasha, the Queen of the Damned, har vaknat och är fast besluten att rädda mänskligheten från hennes egna avkomlingar. Samtidigt så drabbas odödliga och medium världen över av konstiga drömmar. Drömmar om två rödhåriga tvillingar som tillfångatas under vidriga förhållanden. Vad betyder de och vilka är tvillingarna? Vi får följa Khayman - den första som fick smaka på drottningens blod, och den enda utomstående som vet hela historien om tvillingarna, Daniel, pojken från Interview with the Vampire och numera Armands mänskliga älskare, Jesse - den föräldralösa flickan som under hela sitt liv har stått under sin märkliga släkting Maharets beskydd ... en släkting som kanske inte är helt mänsklig. Bokens "huvudperson" Lestat hamnar lite i skymund, men som drottningens utvalda så har han väl andra förpliktelser.

“I’m the vampire Lestat. Remember me?”

I de tidigare böckerna har jag ibland fått en mätthetskänsla. Att det har blivit lite för mycket och jag inte klarar av att läsa en enda sida till, eftersom det kan handla om samma sak under väldigt lång tid. Det är inte alltid ett minus, när jag blir mätt så lägger jag undan boken och väntar på att jag ska bli "hungrig" igen. Det går fort och jag får dessutom tid att göra något annat... Men med The Queen of the Damned var det inte så. Eftersom synvinklarna skiftar så blir jag inte mätt. Jag kan läsa 40 sidor om Pandora för att sedan kasta mig in i Khaymans redogörelse, och ändå inte känns något annat än läsglädje.

Det som är så bra med Vampyrkrönikan är att för varje bok som går så lär man känna en ny dimension av karaktärerna. Efter Interview with the Vampire var jag inte särskilt förtjust i varken Armand eller Lestat. De var så kalla och jag var helt och hållet på Louis sida, men när jag läste The Vampire Lestat så kastades hela min syn på Lestat omkull. Han gick från att vara en känslokall person som mest tänker på sin egen njutning till att vara en känslig, intelligent "kille" med moraliska tankar och en rädsla för ensamhet. Jag tyckte om honom. Samtidigt så fastnade jag inte riktigt för Armand, även fast man fick veta mer om honom genom Lestat. I The Queen of the Damned däremot, då man fick se Armand från Daniel, Khaymans och Marius ögon så började jag faktiskt känna för honom.

Allt beror på genom vems ögon man ser det och vem som berättar. Varje rösts personlighet och känslor avspeglas på de andra.

Det har äntligen slagit mig att vampyrer inte verkar bry sig om kön, de bryr sig mer om individen. Eller så känner vampyrer bara väldigt passionerat för andra odödliga, eller människor som vill hålla dem sällskap. Jag kan inte tro att Lestat känner samma kärlek för Louis som han känner för Akasha, men jag tror inte att hans och Louis känslor stannar på vänskapsplanet heller. Det är en sak jag verkligen älskar med vampyrer. Den helt öppna homosexualiteten, eller vad man nu ska kalla det. Har vampyrer verkligen ett kön? eller är alla egentligen samma sak, inte man eller kvinna, utan vampyr och därigenom könlös?

Jag tycker nästan att The Queen of the Damned var den bästa boken av The Vampire Chronicles, för det är den första boken som faktiskt strävar mot ett mål. I de två föregående så handlar det mest om att berätta om Louis och Lestats liv så långt, men i The Queen of the Damned så finns den där "jag måste läsa vidare så att jag får veta hur det går!"-känslan. Jag vill veta vad tvillingdrömmarna betyder, jag vill veta mer om Maharet (fast jag förstod det direkt från början, kan ju dels bero på att jag har sett The Queen of the Damned-filmen) och jag vill veta om de kvarvarande vampyrerna lyckas stoppa Akasha.

Till sist, är det bara jag som tänker på Akasha när jag ser Michael Jacksons video till Remeber the Times? http://www.youtube.com/watch?v=nDxsM5jLNxM

Iman är i alla fall vacker nog för att vara Akasha, och tronerna, egypten-temat, det känslokalla kungaparet får mig att tänka på the Mother and the Father.

Lejoninnans sång

Fastän jag redan höll på att slalom-läsa tre böcker så kunde jag inte hålla mig borta från biblioteket. En solig dag så drabbades jag av en akut längtan efter min favorit fantasyserie som barn - Lejoninnans sång av Tamora Pierce. Serien består av fyra böcker; Alanna - det första äventyret, I gudinnans hand, Kvinnan som rider som en man och Gudinnans förkämpe, och jag tror att det även finns en sequel serie som heter någonting med Vildmark... men jag har inte läst den för jag tycker att Alanna borde få leva ett problemfritt liv efter allt hon fått utstå.

I första boken får vi möta Alanna av Trebond, en adelsdotter från en förlänning uppe i norra Tortall, som drömmer om att bli riddare. Hennes tvillingbror Thom vill ingenting hellre än att bli en framgångsrik magiker. Så när Thom ska skickas till det kungliga slottet i huvudstaden Corus för att bli riddare så tar Alanna hans plats. Tack vare deras fars virrighet och Alannas lyckade förklädnad som pojke så går kuppen i lås. Alan av Trebond har antagits vid hovet och börjat sin träning till riddare. Det är svårt att dölja sin identitet och allt eftersom Alanna får vänner så sätter skuldkänslorna in... Kommer de att godta henne när hon avslöjar sin riktiga identitet? Bland hennes vänner finns den godhjärtade kloka Sir Myles, George - tjuvarnas konung - och självaste prins Jonathan. Allt verkar vara bra tills en viss Hertig Roger av Conté, prinsen kusin och enda tronarvingen efter Jonathan gör entré vid hovet. Är det bara Alanna som ser igenom Rogers leende fasad och ser han begär efter kronan? Och inte gör det saken bättre att Roger råkar vara en av kontinentens mäktigaste magiker...

Med hjälp av list och sina egna magiska kunskaper så försöker Alanna klara sig igenom sina år som riddarlärling, och hålla Jonathans rygg fri från hans kusin.

Jag älskade den här serien när jag var liten! Jag läste de två första böckerna för första gången i tvåan och sedan dess har jag läst om dem många gånger. De är inte riktigt lika bra nu som de var för åtta år sedan, men jag älskar dem fortfarande. De är en viktig del av min barndoms läsning.

Jag var förälskad i George när jag var liten, och jag ville vara Alanna för även om hon har det tufft så har hon världens bästa vänner. Det roliga med böckerna är att fastän jag har läst dem minst 15 gånger och kan vissa stycken utantill så gråter jag alltid vid exakt samma ställen! Hela slutet av Gudinnans förkämpe är en enda stor gråtfest för mig. Högst rekommenderade barnböcker.

Jag skulle dock inte rekommendera dem till en vuxen som aldrig förr har läst dem. Jag vet inte om det är översättningen, men det är en hel del språkliga missar. Jag har tänkt införskaffa dem på engelska... tror jag. Dels för att de inte finns på svenska och dels för att jag tror att många av de språkliga misstagen försvinner på orginalspråket. Fast, på något sätt så känns det lite slöseri med pengar att lägga 236 kr på böcker som jag redan har läst flera gånger...

En orsak till att jag skyller på översättaren är att det på flera ställen står fel namn. När Jonathan drabbas av svettfeber och Alanna försöker bota honom så står det att "Det var kokhett i rummet. Kläderna klibbade mot kroppen. Både Coram och Jonathan tog av sig sina skjortor...". Det kanske inte ska stå Jonathan där? Det verkar lite konstigt... Min gissning är att det ska stå Timon, den tredje personen av manlig kön i rummet.

Raoul får på flera ställen heta Ralon - som är en annan page, men jag tror ändå inte att det är honom de menar - och så står det ibland Duke Baird istället för Hertig Baird. Så de är lite slarvöversatta.

Jag försökte mig på att skriva lite episk fantasy när jag gick i fyran-femman. Det gick inte så bra. Språket var kasst - förvånande? - och allt var stulet från Lejoninnans sång; En ung flicka med ett namn som börjar på A och slutar på A vill bli riddare. Hon tränar för att bli det (dock utan att dölja sin verkliga identitet). Hon har en svart magisk katt med likanda gröna ögon som hon själv - Alanna råkar ha en "speciell" katt med violetta ögon... och gissa vilken färg på ögonen Alanna har? Min riddartjej hade magiska gåvor, gröna för att matcha sina ögon.. Någon som vågar sig på en gissning vilken färg Alannas gåva är? Violett.

Jag insåg efter ett tag att jag helt av hade kopierat Lejoninnans sång och lade ner hela projektet.

(Det fanns faktiskt en prinsessa som hette Amarantha i mitt utkast, ett tidigt exempel på min förkärlek till amaranter.)

"Bokfemma" i Lorelai Gilmores ära

Lorelai Gilmore skulle förmodligen vara världens bästa talkshow-värd. Jag kan riktigt se henne sittande i en stor fåtölj och snabbprata med kändisar i program med namn som "Lorelai's Tonight Show" eller "Gilmore's". Hon skulle passa i vilket programledarjobb som helst. Ta till exempel Idol. Hur mycket roligare skulle inte det vara om Lorelai ledde programmet och inte hela dialogen mellan juryn/programledaren och programledaren/artisten bestod av en massa otroligt krystade "spontana" frågor.

Mitt sena Gilmore Girls-tittande fick mig att göra en egen väldigt spontan bokfemma.

Fiktiva familjer jag gärna skulle vilja tillhöra;

Familjen Weasley ur Hary Potter av J.K Rowling. När jag var liten och längtade efter en storebror så var Weasley-bröderna mina förebilder. Jag ville ha fler syskon, och jag dras fortfarande till de stora familjerna - även fast jag inte riktigt vet om jag skulle kunna hantera mer än ett syskon. Jag älskar Weasleysarna. Hur härligt är det inte med en familj på 9 personer där alla har sprakande rött hår och fräknar? En familj där alla älskar varandra, men samtidigt har den där skämtsamma tonen? Jag vill ha en cool storebror som Bill, en trygg storebror som Charlie, en smart - men stel - storebror som Percy, två roliga retsamma identiska storebröder, en storebror som bara är och en otroligt cool syster som Ginny. Om jag fick hoppa in i Harry Potter så skulle jag helt klart vara en Weasley.

Familjen Cullen ur Twilight series av Stephenie Meyer. Huh, vem anade inte att the Cullens skulle vara med på min lista? Ännu en stor familj, och fastän de inte har biologiska släktband så är de ändå en sammansvetsad familj. Jag gissar att det blir så när bokstavligt talat lever tillsammans 24 timmar om dygnet. Jag skulle aldrig klara av att vara en vampyr eftersom jag inte tål att se blod, men jag skulle gärna joina familjen Cullen i alla fall. Fast, jag skulle nog få mindervärdeskomplex eftersom jag skulle vara den enda icke-perfekta supersnabba überstarka odödliga personen i familjen... Och en annan trevlig sak är att "incest" är välkommet i familjen, alltså så skulle det faktum att Edward tekniskt sett skulle vara min bror inte spela någon roll...

Familjen Walsh ur Marian Keyes böcker om systrarna Walsh. Ännu en stor irländsk familj... fast Weasleys kanske inte är irländska... Jag har alltid tänkt på dem som irländska av någon anledning. Tillbaka till the Walshes. Kan ni tänka er hur det skulle vara att växa upp tillsammans med de fem systrarna Walsh, i huset där husmanskost inte existerar och där Marie Claire-tidningarna inte tillhör dig, utan din far. Jag skulle till och med kunna stå ut med Helens nycker, bara jag blev en Walsh-flicka. Isåfall vill jag ha en Real men-kille. Helst Luke... Men det är kanske inte så snällt att dejta ens systers pojkvän?

Familjen Kennedy ur PS. Jag älskar dig! av Cecelia Ahern. Varför toppas min lista av stora familjer? Familjen Kennedy är en irländsk (!) familj bestående av en mamma, en pappa och fem underbara (?) barn. Det är Richard, som är stel och korrekt (lite utav en Percy Weasley), Jack, Holly, Ciara inklusive rosa hår och Declan. Samma sak här, alla har sin egen personlighet och fastän det är en hel del små kiv i familjen så håller alltid familjebanden och alla älskar innerst inne varandra. Sött.

Familjen Bennet ur Stolthet och Fördom av Jane Austen. Här blir nog många chockade. Varför vill jag vara med i den familjen frågar sig säkert du. Ja, först och främst så har man nära kontakt med Mr Darcy - och det uppväger det faktum att jag måste dras med "three of the silliest girls in the country" och en hemsk moder. Det är rätt charmigt egentligen, men jag vet inte hur länge jag skulle stå ut med Mrs Bennet. Jag skulle nog hålla mig till Elizabeth och Jane och hoppas att även jag finner en rik stilig ung gentleman med ett gods någonstans långt borta, så att jag slipper min mor.

Bubblare: Familjen Gilmore ur Gilmore Girls. Här har vi i alla fall en familj på under sju personer, så ovanligt. Jag skulle vilja ha en mamma som Lorelai eller ett mor-dotter förhållande som Lorelai och Rorys. Jag skulle älska att promenera genom Stars Hollow och slänga ur mer kulturella referenser och prata riktigt fort. Jag skulle vilja ha en mormor som Emily (men min mormor är perfekt som hon är) som pratar nästan lika fort som min mamma och som är lite... speciell.

Pocketutbytet

Jag har nu fått ett mail om pocketutbytet och känner att jag inte kan stå på kanten och vela längre. Jag måste vara med. Jag tänker vara med, eller... Jag vill vara med, men de 6 personerna man ska skicka vidare mailet till existerar inte. Jag har max 2 personer, om jag har tur, och om jag ser till min egen vinning så går jag isåfall miste om 24 möjliga pocket. Den som skickade mailet till mig (okänd person till min blogg e-post) förlorar också på det hela...
Samvetet och vinsten kräver frivilliga.

Finns det någon där ute som vill vara med i pocketutbytet som inte redan har varit med? (Det går ju att vara med flera gånger.. Tänk, 2 skickade pocket ger 72 nya..) Skriv en kommentar då så skickar jag vidare till er.

(Jag har bara ett mini-krav; Mentalt stabila vänner krävs. Jag har blivit lite paranoid efter allt som har hänt.)

Jag är med hund...

... eller rättare sagt, vi ska skaffa hund. Den 17 maj får vi mest troligt hämta en söt liten svart tjej från en närliggande kennel och striderna är i full gång här hemma. Vi har exakt en månad på oss att enas om ett namn och det är inte det enklaste. Min lillasyster vill att den ska heta Nellie, men jag tål inte det namnet. Tror att överdosering av Nelly Furtado kan ligga bakom allergin, eller att min nyfödda kusin egentligen skulle heta Nellie.

I vilket fall som helst så slåss jag för att hunden ska få heta något med litteraturkoppling. Innan vi bestämde oss för en tik så hade jag "Sirius" som alternativ (vad skulle passa bättre som namn på en stor svart hund?), men nu har jag slut på idéer. Någon som har ett fint namn som är lätt att uttala och passar på en svart sällskaplig hund?

Skuggan över stenbänken-efterlysning

Jag har inhandlat de tre sista av Maria Gripes "Skuggböcker" på bokrean, men jag saknar den första, Skuggan över stenbänken, och har letat igenom varenda internetbokhandel som finns efter ett exemplar. Överallt har jag fått samma besked; Finns ej i sortimentet.

Är de totalt slutsålda överallt? Det måste väl finnas ett enda exemplar någonstans i Sverige som är till salu. Jag är inte ens petig och måste ha nya böcker. Mitt enda krav är att den är hel, inte alltför hundörad och att den inte luktar rök... och att den inte har biblioteksrygg. Det finns få saker som jag avskyr så mycket som bruna "tyg"-ryggar.

P.S. Jag älskar dig!

Nu är det fritt fram för mig att se PS. I Love You eftersom jag äntligen har tagit mig i kragen och läst boken. Fast nu vet jag inte riktigt om jag vill se den... Jag skulle inte vilja ändra på någonting i boken och jag har hört att filmen dels är flyttad från Irland till New York och att Hollys familj inte är med det minsta. Det är ju Hollys familj som gör boken. Varför måste de flytta alla filmatiseringar av brittiska/irländska böcker till USA. Ser inte amerikanerna på dem annars?

Innan jag började läsa boken så var jag rädd för att den skulle vara för chick lit, men den klarade sig. Fast i början så var jag väldigt skeptisk och störde mig på det inte direkt fantastiska språket. (Ni läst rätt, jag störde mig på språket!). Men efter bara något kapitel så hade jag fastnat som en fluga på... flugpapper.

P.S Jag älskar dig! är Cecelia Aherns debutbok. Jag är lite avundsjuk på Cecelia Ahern, hon verkar vara väldigt "aktiv". Hon har varit med i Eurovision Song Contest, hennes syster är gift med Nick från Westlife (... det har ju egentligen ingenting med Cecelia att göra, men...) och hon har skrivit sex böcker... och hon är bara 26 år gammal! Det är ju som mig, plus nio år, och jag har inte hunnit uträtta en enda av de där sakerna.

Tillbaka till boken. P.S Jag älskar dig! handlar om Holly Kennedy, snart 30 år, som blir änka efter att hennes make Gerry fått en hjärntumör och snabbt insjuknat. Hennes vänner och familj försöker förgäves få henne att starta om på nytt, men hon klamrar sig fast vid gamla minnen och spenderar dagarna sovandes i soffan. En dag så får hon tio kuvert av sin mamma, ett för varje kvarvarande månad av året. Kuverten är från Gerry och varje månad ska hon öppna ett nytt kuvert och läsa hans önskningar, allt för att hon lättare ska kunna släppa taget och gå vidare. Med stöd från hennes bästa vänner Sharon och Denise börjar Holly ta itu med uppdragen; hon söker ett nytt jobb, ordnar upp gamla saker och börjar sakta, men säkert, leva igen.

Boken var lättsam för att vara en bok som först och främst handlar om sorg. Dialogen kändes äkta och fastän många situationer blev lite väl dråpliga så kändes de ändå realistiska. Jag gillade även att karaktärerna inte var platta. De hade inte bara ett personlighetsdrag utan de visade hela tiden upp nya sidor.

Vissa delar föll mig perfekt i smaken, ex. Girls and the City-dokumentären. Jag låg och småfnissade åt tjejernas tokigheter och höll på att driva min familj till vansinne av nyfikenhet, vad kunde vara så roligt? (De förstår inte hur roande läsning kan vara).

Som i många böcker i denna kategorin så var det ganska lätt att lista ut vad som skulle hända, det går inte att hjälpa. Jag anade flera saker som faktiskt hände, men jag gillade att slutet inte blev så kliché-artat som jag trodde att det skulle bli.

Vad är egentligen grejen med irländska familjer? Varför är det just de irländska storfamiljerna som är de skönaste? Familjen Kennedy var ett perfekt exempel på en snabbkäftad, retig familj där alla älskar varandra innerst inne och ställer upp, men där alla har sina egna små egenheter och lite skruvade personligheter. Låter som en vanlig familj, men jag vet inte. Det är någonting med irländska familjer som är speciellt mysigt. Ciara Kennedy, yngsta systern, med sitt knallrosa hår, som alltid har några nya idéer, påminner faktiskt lite om Helen Walsh. Richard Kennedy, äldsta brodern som alltid är så korrekt och vet allting, påminner i början av boken väldigt mycket om den första bilden man får av Margaret Walsh, om man nu ska dra ännu fler paralleller. Dock så är Familjen Walsh (Marian Keyes) fortfarande min favorit bland de excentriska chick lit-familjerna.

Dags att införa "dagens födelsedag"..?

Det här börjar mer och mer likna en kändisblogg, men det struntar jag i. De som inte är intresserade av skådespelare, sångare och så vidare kan bläddra förbi det här inlägget ... och erkänn, alla är väl i alla fall lite kändisintresserade?

Samma dag som Miranda får barn (i alla fall för mig, jag har helt missat att Miranda har haft en unge) i Sex and the City så fyller Cynthia Nixon 42 år. Det är även Hugh Hefners 82 års dag. Det känns lite creepy att en 80-åring äger ett porrimperium.

Det här inlägget skulle dock inte handla om dem. Idag så blir Kristen Stewart a.k.a Bella Swan 18 år. Jag håller tummarna för att Kristen är en bra skådespelerska. Om någon ska rädda Twilight-filmen så är det hon, den enda castingen som jag är nöjd med.

The Vampire Lestat av Anne Rice

Åh. Jag har just tittat upp för första gången på 2 timmar och jag är faktiskt lite kär. Helt plötsligt så förstår jag alla Lestat-fans där ute. Han har gått från att vara en lite obehaglig karaktär som man inte vet så mycket om till att bli en flerdimensionell varelser, med känslor.

Min puls skenar. Jag gissar att vampyrerna skulle kunna höra mitt hjärta från Frankrike om de hade lust. Slutet av The Vampire Lestat var bara så... bra. På bara några minuter så har The Queen of the Damned gått om en hel hög med böcker på min "ska läsa"-lista. Jag måste läsa den. Nu!

Jag har faktiskt sett The Queen of the Damned-filmen, för många många år sedan (onödig information: det var den första "skräckfilmen" jag såg... och jag skrattade hela filmen för att jag tyckte att Lestat hade så fula skinnbyxor), och eftersom den innehåller en del händelser från The Vampire Lestat så blev det en del igenkännanden. Jag vet inte om jag minns rätt eftersom jag bara var 12 år då jag såg filmen, men det känns som om de har ändrat en hel del.

The Vampire Lestat inleds på 1980-talets början. Lestat har precis vaknat upp efter en lång sömn och upptäcker att samhället har ändrats radikalt sedan han sist var vaken. Plötsligt har Lestat en otrolig lust att bli en känd rockstjärna. Han söker upp ett band och presenterar sig, och möts av skratt. Det är mer än samhället som har ändrats under hans sömn. Under sina upptäcksfärder så snubblar han över ett exemplar av Interview with the Vampire, Louis memoarer, som avslöjar allting om deras och vampyrernas liv. För att få kontakt med Louis igen så bestämmer sig Lestat för att släppa en egen memoar, då alla människor tror att böckerna är fiction, och att visa sig själv för världen.

”I am the vampire Lestat. I’m immortal. More or less. The light of the sun, the sustained heat of an intense fire – these things might destroy me. But then again, they might not.”

Vi får följa Lestat de Lioncourt i hans sista år som dödlig man, hur han som yngste markisson rymde till Paris tillsammans med sin vän Nicholas Lenfrent, en grubblande violinist. Hur Lestat får utlopp för sin stora dröm, att bli en välkänd skådespelare. En natt efter en föreställning så blir den sovande Lestat "bortrövad" av en mystisk varelse, vampyren Magnus. Magnus gör Lestat till vampyr och väntar bara tillräckligt länge för att förklara det viktigaste innan han tar självmord på vampyrers sätt genom att elda upp sig själv. Den ensamma, mörkrädda, nyblivna vampyren Lestat använder sin skapares pengar för att göra livet drägligare för Nicholas och skådespelarna på teatern. Osäker på om han klarar av att motstå sina vänner håller han sig på avstånd, och speciellt från Nicholas som är säker på att han hörde och såg "någonting" natten då Lestat försvann. När Lestats döende mor Gabrielle kommer till Paris så ställs han inför ett svårt val...

The Vampire Lestat är full med välbekanta figurer och man får veta mer om dess bakgrund. Vi får veta mer om Armand och om hans och Lestats förhållande till varandra, hur Theater de Vampires bildades, och berättaren i Interview with the Vampire, Louis, återvänder. Vi får även träffa Marius, en av "the ancient ones", som vet mer om vampyrernas bakgrund än någon annan, som faktiskt vakar över källan till alla vampyrer... "The Mother and the Father".

Det dök upp många frågor längs vägen. Jag har ju redan sett en nyans av Lestat och blev väldigt förvirrad. Den bild som Louis ger av sin skapare i Interview with the Vampire stämmer inte med den bild jag får av Lestat under tiden jag följer honom igenom hans yngre år. Hur kunde den mörkrädde ynglingen, som fick ångestattacker av att tänka på döden och senare blev illa till mods av att döda, förvandlas till den Lestat som lekte med de prostituerades liv i New Orleans? Varför säger Louis att Lestat inte visste någonting om vampyrernas ursprung när Lestat var en av de få som verkligen visste, en av de få som sett källan till vampyrernas födelse?

Som tur var så fick alla frågor svar i slutet, eller... nästan alla.

Jag tycker om Anne Rice's berättarstil. Först och främst att hon "låtsas" att böckerna faktiskt är skrivna av sina huvudpersoner. I boken nämner Lestat hur underhållande han tycker att det är att han kan avslöja alla vampyrernas hemligheter och ändå tar alla dödliga det bara som fiction. Tänk om det faktiskt skulle vara så? Jag kan inte låta bli att hålla tummarna lite. För om det skulle stämma på alla vampyrböcker så skulle det innebära att Edward faktiskt existerar... Men bort från Edward nu...

En annan sak som jag tycker om med Anne Rices stil är de korta meningarna. Det finns två sorters meningar jag tycker om; korta beskrivande meningar och långa beskrivande meningar. När jag skriver noveller så använder jag också oftast de korta.

Det slår mig är hur stor del av The Vampire Chronicles som är teologiska och filosofiska funderingar. Nästan alla bråk vampyrer emellan handlar om religion. Om de egentligen barn till Satan, om Gud kan förlåta dem, om de verkligen existerar, om de har någon verklig plats i världen osv. osv. Anne Rice måste verkligen fundera mycket på det...

Min anti-spoilingspolicy kräver att jag utfärdar en liten varning...

[De som har läst Vampyrkrönikan och de som inte bryr sig om de blir spoilade kan fortsätta läsa]

Några saker gör mig dock förvirrad. På vissa ställen är det inte bara nyanser som skiljer de båda böckerna åt, utan de skildrar också händelser annorlunda. I Interview with the Vampire så berättar Louis hur han träffar Lestat i Paris natten efter Claudias död och senare i New Orleans, var den nedbrutne Lestat vårdas av en yngre vampyr och försöker få Louis att stanna hos honom. Lestats version är helt annorlunda. Enligt honom så träffade han aldrig Louis i Paris och lämnade Paris i tron att även Louis var död. Första gången de träffas efter att Louis flydde är enligt honom 1984, just innan Lestats första konsert.

Huh? Vem ljuger? Eller är det bara Anne Rice som gjort två stora missar?

Sist, men inte minst, måste jag bara säga att jag blev jätteglad när Louis återvände. Jag har alltid tyckt att han och Lestat passar så bra tillsammans. Min största rädsla nu är att Akasha ska döda Louis. Jag grät när Louis återvände.

I'm a happy happy girl, in a happy happy world

Saker jag är glad över denna lördagskväll;

1. Jag har äntligen läst ut en bok, och är på god väg att avsluta The Vampire Lestat. Min lästorka skrämde mig, men nu känns det som att jag är på rätt spår igen.

2. Taylor Lautner ska spela Jacob Black i Twilight och jag andas ut. Jag har gått och varit livrädd enda sedan Robert Pattinson (som jag avskydde redan som Cedric i Harry Potter) blev castad som Edward att de skulle välja en otroligt snygg mörk kille till att spela Jacob. Jag var rädd att min *host* hormonstinna tonårshjärna skulle överge allt sunt förnuft och faktiskt börja gilla film-Jacob, ett stort problem då jag är benhård "Team Edward"-are. Nu ser jag på bilderna och drar en lättnads suck. Jag kommer inte bli kär i Jacob, hipp hurra.

3. Cam Gigandet, min favoritkille i O.C (efter Adam Brody), ska spela James. Jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är en bra sak eller en dålig, men det känns skönt att det är någon jag faktiskt vet vem det är. Under mina mörka dagar, även kända som min O.C-period, var jag smått förälskad i bad boy-Volchock (dvs. Cam) ... tills han körde ihjäl Marissa. Det var då jag slutade se på O.C, och det är jag glad för nu.

Sandor slash Ida

Aprils första bok blev Sandor slash Ida av Sara Kadefors, min nattläsning som har blivit lidande på grund av att jag faktiskt - tro det eller ej - har sovit på sista tiden. För mig så är Sandor slash Ida lika med tidigt högstadie. Vi läste den som diskussionsbok i sjuan, och jag tror att hela klassen älskade den. Det var enda gången killarna inte gnällde över att de var tvungna att läsa. Det här är första gången jag läser den sedan dess, men jag kan fortfarande känna lukten av nytt gräs, nyutslagna häggar och pre-sommarlovsvårdagar.

Sandor slash Ida handlar om en tjej och en kille med helt olika liv som får kontakt genom en chattsida och blir goda vänner. Ida bor i Stockholm, festar varje helg, är en het brud, smörar för vakterna på nattklubbarna så att de släpper in henne fastän hon är underårig, förlorade oskulden som tolvåring och har två falska vänner som mest vill sola sig i hennes glans. Hennes pappa bor i USA med sin nya familj och hennes mamma är för deprimerad för att orka kliva upp ur sängen. Ida är ensam.
Sandor bor i en liten håla utanför Göteborg, lägger ner all sin tid på baletten, har känslor för en tjej i dansgruppen, kallas bögjävel av killarna i klassen, har ingen att prata med. Sandors föräldrar är från Ungern och hans mamma lyssnar inte. Allt hon bryr sig om är hur det går för Sandor på dansen. Sandor är ensam.
De öppnar sina hjärtan för varandra och snart har deras internetvänskap blivit allt mer komplicerad, med toppar och dalar.

Jag ä-l-s-k-a-d-e den här boken när jag gick i sjuan och jag tycker fortfarande om den, men den är inte riktigt lika otrolig som den var första gången jag läste den. Det kan dels bero på att jag nu är äldre än Sandor och Ida. Mina 17 år står mot deras 15 år och jag stör mig faktiskt på att de är så pass unga. Skulle verkligen en 15 åring vara less på sex? Skulle en 15-åring komma in på en nattklubb bara för att hon är snygg? Skulle inte Lukas föräldrar reagera om en 15-årig tjej flyttade in i deras myndige sons rum? ...


I mina ögon var de alltid så mycket äldre än mig och jag kan inte riktigt hantera att Ida är två år yngre än mig och har en sådan attityd till livet och att hennes kompisar kan vara så nonchalanta när de är så pass unga.

(Det som gör mig mest irriterad är att de inte ens försöker ta sig in på gymnasiet. Skyll er själva.)

Grattis på (what could have been) 29-års dagen

Idag skulle Heath Ledger ha firat sin tjugonionde födelsedag. Tjugonionde. Jag har inte riktigt släppt det ännu. Det borde vara olagligt att dö så ung, och av en olyckshändelse. Inte av en bilkrock, inte av slarv med medicin. Jag kanske är naiv, men jag förstår verkligen inte vad tidningarna håller på med. Läste i Aftonbladet för någon månad sedan att Naomi Campbells ex-assistent hade talat ut om hur Heath brukade ta droger med Naomi. Vad de glömde att nämna i artikeln var att assistent var avskedad, sedan fem år tillbaka. Så hennes information var inte särskilt "ny". Varför måste man försöka svartmåla en död människas namn? Borde inte kändisarna få lite privacy åtminstone då? Eller...

Heath har fortfarande de sötaste smilgroparna jag har sett, och han är fortfarande min icke-fiktiva tonårscrush nummer ett. Så grattis på 29 års dagen, fastän du aldrig blev äldre än tjugoåtta.

Minnen

Sandor slash Ida väcker gamla minnen hos mig. Minnen av hur hela klassen i sjuan låg ute på skolans gräsmatta, varma av solen och vårrusiga, och läste Sandor slash Ida och diskuterade allt mellan himmel och jord. Vilka lektioner man hade då, varför kan vi inte tillbringa svenska/engelska timmarna så nu för tiden?

Den väcker även lite nyare minnen. Jag läste precis stycket där Ida ska vara och hälsa på Sandor och vips så befann jag mig på ett skakigt tåg, rödögd efter en hel sömnlös natt, blek efter 10 timmars konstant åksjuka. På väg att träffa en helt främmande person, som jag kände genom internet och telefon och hade en massa gemensamt med, men var livrädd för.

"Hon var rädd på tåget för vad som skulle hända på perrongen. Tänk om det skulle kännas fel direkt? Om han skulle vara så mycket töntigare än hon mindes och hon instinktivt skulle känna nej."

I mitt fall så var jag inte rädd att Sandra skulle vara töntig. Jag var rädd att jag skulle vara en besvikelse, eller att vi skulle inse att vi faktiskt inte hade så mycket gemensamt. Jag var faktiskt orolig för att hon skulle tycka att jag var ful, hur ologiskt det nu verkar då jag inte bryr mig det minsta om vad Sandra tycker om mitt utseende. Det är inte det viktigaste.

Jag stod hur som helst där i tåggången och funderade på att springa in i min kupé och gömma mig. Att smygåka vidare och låtsas som att jag somnat och glömt att kliva av. Så nervös var jag. Jag fick tvinga mig själv att kliva av tåget, och när Sandra var på väg mot mig på perrongen så höll jag på att vända och springa åt andra hållet. Du har nog ingen aning om hur rädd jag var för dig?

Som tur var så gick det ganska bra. Eller hur, Sandra? ... Fast det var kanske bara jag som tyckte det. Jag gick omkring som en zombie och var inte särskilt social. Jag somnade båda gångerna vi åkte buss, och nästan i deras bil. Jag var jättetaffat och kunde knappt köpa en egen bussbiljett. Det är mina defekter och de följer med på köpet. Jag är osocial då jag är trött, jag är tafatt och jag somnar direkt jag sätter mig i en bil.

Det var bara synd att jag inte fick se Bocken... Jag befann mig visst i fel stad.

Sara Skywalker II

Ehm, ehm...
Jag börjar bli lite orolig nu...

Your Daddy Is Darth Vader

What You Call Him: Daddy Dearest Why You Love Him: Because he's your baby daddy

Who's Your Daddy?

(Tips: Läs inlägget Sara Skywalker för mer information)

Bokfrossa

Det är tur att jag köpt en ny bokhylla för idag så har det investerats. Var inne i "storstaden" idag och upptäckte att Åhléns hade halva reapriset på alla böcker och vissa tv-serier. Först slank de två första säsongerna av Gilmore Girls ned i - den icke existerande, men bildligt talade - korgen, om jag hade haft råd (och om mamma inte hade stoppat mig) så hade jag köpt alla sex säsongerna. Det var bara startskottet.
När kassörskan meddelade att alla mina böcker endast kostade 180 kr så höll jag på att svimma. Åtta böcker för 180 kr! Det är 22,5 kr per bok!

Väl ute ur affären så började jag vakna till liv igen... och inse att en del böcker inte kommer att bli lästa på ett bra tag. Oliva Joules fria fantasier av Helen Fielding kanske blir sommarläsning, Valerio Massimo Manfredi's Alexander-trilogi kanske läses ... om jag får slut på andra böcker, vilket aldrig kommer att hända. Jag har absolut ingen aning varför jag köpte En långvarig förlovning av Sébastien Japrisot. Jag har länge velat se filmen, men boken? De enda böckerna som jag kan garantera att jag kommer att läsa är Maria Gripes "Skuggböcker", men först måste jag få tag på första boken.

En bokinvestering som jag däremot inte ångrar är mitt adlibrispaket, som äntligen kom idag efter en låång väntan.

Kvartalrapport 1

En fjärdedel av 2008 har passerat och det är dags att göra en översikt över vad som har hänt på bokfronten. Det känns som om jag har haft mindre lästid än förra året; fler läxor, mer krävande skolarbete, ett tröttare och mer okoncentrerat jag. Det har även lett till att jag har läst otroligt mycket chick lit under årets första kvartal, mer än jag vanligtvis läser, och väldigt lite fantasy - för att vara jag.

Mina bokrelaterade nyårslöften var följande:
1. Alla lästa böcker måste "recenseras" på bloggen.
2. Minst 100 böcker ska läsas under 2008.
3. Minst 40 % av de lästa böckerna ska vara på engelska.
4. En klassiker ska läsas varje månad.

Lästa Januari-Mars 2008;

Förnuft och känsla av Jane Austen
Go Ask Alice av Anonymous
Coraline av Neil Gaiman
Callgirl på Manhattan av Tracy Quan
En olustig början av Lemony Snicket
Allt för min syster av Jodi Picoult
Kitty och bröllopsmysteriet av Carolyn Keene
Watermelon av Marian Keyes
Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory
Rachel's Holiday av Marian Keyes
Interview with the Vampire av Anne Rice
The Pearl av John Steinbeck
Kitty och den försvunna arvtagerskan av Carolyn Keene
Angels av Marian Keyes
En komikers uppväxt av Jonas Gardell
En geishas memoarer av Arthur Golden
Pride and Prejudice av Jane Austen
Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger
Anybody Out There av Marian Keyes
Försvinnanden av Jodi Picoult
Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach
Neverwhere av Neil Gaiman
Försoning av Ian McEwan
Borta med vinden av Margaret Mitchell
Romeo and Juliet av William Shakespeare
Everyone Worth Knowing av Lauren Weisberger
Gossip Girl av Cecily von Zeigesar
Gossip Girl: Ni vet att ni älskar mig av Cecily von Zeigesar

Det blir totalt 28 böcker, helt klart godkänt då det är mer än 25 % av det slutliga målet. 13 av dessa böcker var engelska - vilket är ca 46 % av den totala summan, så löfte nummer 3 är även det uppfyllt.