The Vampire Lestat av Anne Rice

Åh. Jag har just tittat upp för första gången på 2 timmar och jag är faktiskt lite kär. Helt plötsligt så förstår jag alla Lestat-fans där ute. Han har gått från att vara en lite obehaglig karaktär som man inte vet så mycket om till att bli en flerdimensionell varelser, med känslor.

Min puls skenar. Jag gissar att vampyrerna skulle kunna höra mitt hjärta från Frankrike om de hade lust. Slutet av The Vampire Lestat var bara så... bra. På bara några minuter så har The Queen of the Damned gått om en hel hög med böcker på min "ska läsa"-lista. Jag måste läsa den. Nu!

Jag har faktiskt sett The Queen of the Damned-filmen, för många många år sedan (onödig information: det var den första "skräckfilmen" jag såg... och jag skrattade hela filmen för att jag tyckte att Lestat hade så fula skinnbyxor), och eftersom den innehåller en del händelser från The Vampire Lestat så blev det en del igenkännanden. Jag vet inte om jag minns rätt eftersom jag bara var 12 år då jag såg filmen, men det känns som om de har ändrat en hel del.

The Vampire Lestat inleds på 1980-talets början. Lestat har precis vaknat upp efter en lång sömn och upptäcker att samhället har ändrats radikalt sedan han sist var vaken. Plötsligt har Lestat en otrolig lust att bli en känd rockstjärna. Han söker upp ett band och presenterar sig, och möts av skratt. Det är mer än samhället som har ändrats under hans sömn. Under sina upptäcksfärder så snubblar han över ett exemplar av Interview with the Vampire, Louis memoarer, som avslöjar allting om deras och vampyrernas liv. För att få kontakt med Louis igen så bestämmer sig Lestat för att släppa en egen memoar, då alla människor tror att böckerna är fiction, och att visa sig själv för världen.

”I am the vampire Lestat. I’m immortal. More or less. The light of the sun, the sustained heat of an intense fire – these things might destroy me. But then again, they might not.”

Vi får följa Lestat de Lioncourt i hans sista år som dödlig man, hur han som yngste markisson rymde till Paris tillsammans med sin vän Nicholas Lenfrent, en grubblande violinist. Hur Lestat får utlopp för sin stora dröm, att bli en välkänd skådespelare. En natt efter en föreställning så blir den sovande Lestat "bortrövad" av en mystisk varelse, vampyren Magnus. Magnus gör Lestat till vampyr och väntar bara tillräckligt länge för att förklara det viktigaste innan han tar självmord på vampyrers sätt genom att elda upp sig själv. Den ensamma, mörkrädda, nyblivna vampyren Lestat använder sin skapares pengar för att göra livet drägligare för Nicholas och skådespelarna på teatern. Osäker på om han klarar av att motstå sina vänner håller han sig på avstånd, och speciellt från Nicholas som är säker på att han hörde och såg "någonting" natten då Lestat försvann. När Lestats döende mor Gabrielle kommer till Paris så ställs han inför ett svårt val...

The Vampire Lestat är full med välbekanta figurer och man får veta mer om dess bakgrund. Vi får veta mer om Armand och om hans och Lestats förhållande till varandra, hur Theater de Vampires bildades, och berättaren i Interview with the Vampire, Louis, återvänder. Vi får även träffa Marius, en av "the ancient ones", som vet mer om vampyrernas bakgrund än någon annan, som faktiskt vakar över källan till alla vampyrer... "The Mother and the Father".

Det dök upp många frågor längs vägen. Jag har ju redan sett en nyans av Lestat och blev väldigt förvirrad. Den bild som Louis ger av sin skapare i Interview with the Vampire stämmer inte med den bild jag får av Lestat under tiden jag följer honom igenom hans yngre år. Hur kunde den mörkrädde ynglingen, som fick ångestattacker av att tänka på döden och senare blev illa till mods av att döda, förvandlas till den Lestat som lekte med de prostituerades liv i New Orleans? Varför säger Louis att Lestat inte visste någonting om vampyrernas ursprung när Lestat var en av de få som verkligen visste, en av de få som sett källan till vampyrernas födelse?

Som tur var så fick alla frågor svar i slutet, eller... nästan alla.

Jag tycker om Anne Rice's berättarstil. Först och främst att hon "låtsas" att böckerna faktiskt är skrivna av sina huvudpersoner. I boken nämner Lestat hur underhållande han tycker att det är att han kan avslöja alla vampyrernas hemligheter och ändå tar alla dödliga det bara som fiction. Tänk om det faktiskt skulle vara så? Jag kan inte låta bli att hålla tummarna lite. För om det skulle stämma på alla vampyrböcker så skulle det innebära att Edward faktiskt existerar... Men bort från Edward nu...

En annan sak som jag tycker om med Anne Rices stil är de korta meningarna. Det finns två sorters meningar jag tycker om; korta beskrivande meningar och långa beskrivande meningar. När jag skriver noveller så använder jag också oftast de korta.

Det slår mig är hur stor del av The Vampire Chronicles som är teologiska och filosofiska funderingar. Nästan alla bråk vampyrer emellan handlar om religion. Om de egentligen barn till Satan, om Gud kan förlåta dem, om de verkligen existerar, om de har någon verklig plats i världen osv. osv. Anne Rice måste verkligen fundera mycket på det...

Min anti-spoilingspolicy kräver att jag utfärdar en liten varning...

[De som har läst Vampyrkrönikan och de som inte bryr sig om de blir spoilade kan fortsätta läsa]

Några saker gör mig dock förvirrad. På vissa ställen är det inte bara nyanser som skiljer de båda böckerna åt, utan de skildrar också händelser annorlunda. I Interview with the Vampire så berättar Louis hur han träffar Lestat i Paris natten efter Claudias död och senare i New Orleans, var den nedbrutne Lestat vårdas av en yngre vampyr och försöker få Louis att stanna hos honom. Lestats version är helt annorlunda. Enligt honom så träffade han aldrig Louis i Paris och lämnade Paris i tron att även Louis var död. Första gången de träffas efter att Louis flydde är enligt honom 1984, just innan Lestats första konsert.

Huh? Vem ljuger? Eller är det bara Anne Rice som gjort två stora missar?

Sist, men inte minst, måste jag bara säga att jag blev jätteglad när Louis återvände. Jag har alltid tyckt att han och Lestat passar så bra tillsammans. Min största rädsla nu är att Akasha ska döda Louis. Jag grät när Louis återvände.