The Queen of the Damned av Anne Rice

Jag är verkligen sen när det gäller att publicera den här recensionen/review av boken, eftersom jag blev klar med Vampyrkrönikans tredje del redan förra helgen, men bloggtorka a.k.a läxor lade hinder på vägen. Nu så har jag äntligen tid att skriva ett försök till recension.

The Queen of the Damned tar vid där The Vampire Lestat slutade. Efter ett förord av ingen mindre än den författande vampyren Lestat himself så får vi följa olika personer under dygnen före den katastrofala konsertkvällen. Vampyrvärlden är ett kaos. Coven houses (förlåt, jag orkar inte översätta) världen över har förstörts och någonting tar död på vampyrerna en efter en. Ingen kan undkomma när vampyrernas moder, drottning Akasha, the Queen of the Damned, har vaknat och är fast besluten att rädda mänskligheten från hennes egna avkomlingar. Samtidigt så drabbas odödliga och medium världen över av konstiga drömmar. Drömmar om två rödhåriga tvillingar som tillfångatas under vidriga förhållanden. Vad betyder de och vilka är tvillingarna? Vi får följa Khayman - den första som fick smaka på drottningens blod, och den enda utomstående som vet hela historien om tvillingarna, Daniel, pojken från Interview with the Vampire och numera Armands mänskliga älskare, Jesse - den föräldralösa flickan som under hela sitt liv har stått under sin märkliga släkting Maharets beskydd ... en släkting som kanske inte är helt mänsklig. Bokens "huvudperson" Lestat hamnar lite i skymund, men som drottningens utvalda så har han väl andra förpliktelser.

“I’m the vampire Lestat. Remember me?”

I de tidigare böckerna har jag ibland fått en mätthetskänsla. Att det har blivit lite för mycket och jag inte klarar av att läsa en enda sida till, eftersom det kan handla om samma sak under väldigt lång tid. Det är inte alltid ett minus, när jag blir mätt så lägger jag undan boken och väntar på att jag ska bli "hungrig" igen. Det går fort och jag får dessutom tid att göra något annat... Men med The Queen of the Damned var det inte så. Eftersom synvinklarna skiftar så blir jag inte mätt. Jag kan läsa 40 sidor om Pandora för att sedan kasta mig in i Khaymans redogörelse, och ändå inte känns något annat än läsglädje.

Det som är så bra med Vampyrkrönikan är att för varje bok som går så lär man känna en ny dimension av karaktärerna. Efter Interview with the Vampire var jag inte särskilt förtjust i varken Armand eller Lestat. De var så kalla och jag var helt och hållet på Louis sida, men när jag läste The Vampire Lestat så kastades hela min syn på Lestat omkull. Han gick från att vara en känslokall person som mest tänker på sin egen njutning till att vara en känslig, intelligent "kille" med moraliska tankar och en rädsla för ensamhet. Jag tyckte om honom. Samtidigt så fastnade jag inte riktigt för Armand, även fast man fick veta mer om honom genom Lestat. I The Queen of the Damned däremot, då man fick se Armand från Daniel, Khaymans och Marius ögon så började jag faktiskt känna för honom.

Allt beror på genom vems ögon man ser det och vem som berättar. Varje rösts personlighet och känslor avspeglas på de andra.

Det har äntligen slagit mig att vampyrer inte verkar bry sig om kön, de bryr sig mer om individen. Eller så känner vampyrer bara väldigt passionerat för andra odödliga, eller människor som vill hålla dem sällskap. Jag kan inte tro att Lestat känner samma kärlek för Louis som han känner för Akasha, men jag tror inte att hans och Louis känslor stannar på vänskapsplanet heller. Det är en sak jag verkligen älskar med vampyrer. Den helt öppna homosexualiteten, eller vad man nu ska kalla det. Har vampyrer verkligen ett kön? eller är alla egentligen samma sak, inte man eller kvinna, utan vampyr och därigenom könlös?

Jag tycker nästan att The Queen of the Damned var den bästa boken av The Vampire Chronicles, för det är den första boken som faktiskt strävar mot ett mål. I de två föregående så handlar det mest om att berätta om Louis och Lestats liv så långt, men i The Queen of the Damned så finns den där "jag måste läsa vidare så att jag får veta hur det går!"-känslan. Jag vill veta vad tvillingdrömmarna betyder, jag vill veta mer om Maharet (fast jag förstod det direkt från början, kan ju dels bero på att jag har sett The Queen of the Damned-filmen) och jag vill veta om de kvarvarande vampyrerna lyckas stoppa Akasha.

Till sist, är det bara jag som tänker på Akasha när jag ser Michael Jacksons video till Remeber the Times? http://www.youtube.com/watch?v=nDxsM5jLNxM

Iman är i alla fall vacker nog för att vara Akasha, och tronerna, egypten-temat, det känslokalla kungaparet får mig att tänka på the Mother and the Father.