P.S. Jag älskar dig!

Nu är det fritt fram för mig att se PS. I Love You eftersom jag äntligen har tagit mig i kragen och läst boken. Fast nu vet jag inte riktigt om jag vill se den... Jag skulle inte vilja ändra på någonting i boken och jag har hört att filmen dels är flyttad från Irland till New York och att Hollys familj inte är med det minsta. Det är ju Hollys familj som gör boken. Varför måste de flytta alla filmatiseringar av brittiska/irländska böcker till USA. Ser inte amerikanerna på dem annars?

Innan jag började läsa boken så var jag rädd för att den skulle vara för chick lit, men den klarade sig. Fast i början så var jag väldigt skeptisk och störde mig på det inte direkt fantastiska språket. (Ni läst rätt, jag störde mig på språket!). Men efter bara något kapitel så hade jag fastnat som en fluga på... flugpapper.

P.S Jag älskar dig! är Cecelia Aherns debutbok. Jag är lite avundsjuk på Cecelia Ahern, hon verkar vara väldigt "aktiv". Hon har varit med i Eurovision Song Contest, hennes syster är gift med Nick från Westlife (... det har ju egentligen ingenting med Cecelia att göra, men...) och hon har skrivit sex böcker... och hon är bara 26 år gammal! Det är ju som mig, plus nio år, och jag har inte hunnit uträtta en enda av de där sakerna.

Tillbaka till boken. P.S Jag älskar dig! handlar om Holly Kennedy, snart 30 år, som blir änka efter att hennes make Gerry fått en hjärntumör och snabbt insjuknat. Hennes vänner och familj försöker förgäves få henne att starta om på nytt, men hon klamrar sig fast vid gamla minnen och spenderar dagarna sovandes i soffan. En dag så får hon tio kuvert av sin mamma, ett för varje kvarvarande månad av året. Kuverten är från Gerry och varje månad ska hon öppna ett nytt kuvert och läsa hans önskningar, allt för att hon lättare ska kunna släppa taget och gå vidare. Med stöd från hennes bästa vänner Sharon och Denise börjar Holly ta itu med uppdragen; hon söker ett nytt jobb, ordnar upp gamla saker och börjar sakta, men säkert, leva igen.

Boken var lättsam för att vara en bok som först och främst handlar om sorg. Dialogen kändes äkta och fastän många situationer blev lite väl dråpliga så kändes de ändå realistiska. Jag gillade även att karaktärerna inte var platta. De hade inte bara ett personlighetsdrag utan de visade hela tiden upp nya sidor.

Vissa delar föll mig perfekt i smaken, ex. Girls and the City-dokumentären. Jag låg och småfnissade åt tjejernas tokigheter och höll på att driva min familj till vansinne av nyfikenhet, vad kunde vara så roligt? (De förstår inte hur roande läsning kan vara).

Som i många böcker i denna kategorin så var det ganska lätt att lista ut vad som skulle hända, det går inte att hjälpa. Jag anade flera saker som faktiskt hände, men jag gillade att slutet inte blev så kliché-artat som jag trodde att det skulle bli.

Vad är egentligen grejen med irländska familjer? Varför är det just de irländska storfamiljerna som är de skönaste? Familjen Kennedy var ett perfekt exempel på en snabbkäftad, retig familj där alla älskar varandra innerst inne och ställer upp, men där alla har sina egna små egenheter och lite skruvade personligheter. Låter som en vanlig familj, men jag vet inte. Det är någonting med irländska familjer som är speciellt mysigt. Ciara Kennedy, yngsta systern, med sitt knallrosa hår, som alltid har några nya idéer, påminner faktiskt lite om Helen Walsh. Richard Kennedy, äldsta brodern som alltid är så korrekt och vet allting, påminner i början av boken väldigt mycket om den första bilden man får av Margaret Walsh, om man nu ska dra ännu fler paralleller. Dock så är Familjen Walsh (Marian Keyes) fortfarande min favorit bland de excentriska chick lit-familjerna.