27 mars, 2009

Pappas lilla flicka av Elizabeth George

Eftersom jag har väntat så otroligt länge med att skriva den här recensionen så har flera av de iakttagelserna jag gjort glömts bort. Jag minns inte riktigt vad det var jag skulle skriva, men jag vet att det var någonting smart och reflektivt. Så, när ni har läst den här ganska innehållslösa recensionen så kan ni ju ha det i bakhuvudet. Jag var så otroligt stolt över mig själv, men mitt hat mot Anne Boleyn-boken sopade bort alla tankar.

"Mammas lilla flicka" hade nog varit ett mer passande namn på den här boken. Min mamma älskar deckare (medan jag fram tills nyligen har avskytt dem av hela mitt hjärta - Kitty och Deckargänget borträknat) och hennes favoritförfattare är nog Elizabeth George. Det känns som att jag har fått höra "läs Elizabeth George, hon är så bra!" sedan, ja sedan jag lärde mig att läsa. Jag har även fått sitta och se på "Kommisarie Lynley" med henne, flera gånger. Vilket var dumt, för nu så kommer de böcker jag redan sett som tv-serie vara förstörda för mig.
Så, man kan säga att jag läste "Pappas lilla flicka" för att göra mamma glad.

I "Pappas lilla flicka" så får vi möta Elizabeths två huvudkaraktärer; den stilige, adlige Thomas Lynley och den oattraktiva Barbara Havers, vars temperament har satt henne i problem flera gånger. Havers problem är att hon alltid blir nerflyttad till gatan igen. Hon har problem med att sammarbeta med de andra poliserna inom Scotland Yard och när hon efter en lång period på gatan får en ny chans så är hon riktigt nervös. Den här gången ska hon inte sabba det. Men nervositeten går snart över till irritation när hon får reda på vem hon ska jobba tillsammans med, vem hennes överordnad är. Thomas Lynley, allt hon avskyr, alla hennes fördomar personifierad. De blir skickade upp till York för att utreda ett fall där en 19-årig flicka funnits sittande bredvid sin halshuggna far, i chock, upprepandes orden "Jag gjorde det, jag gjorde det". Alla bybor i byn tror inte på den lokala polisens teori att hon gjorde det. Gjorde hon verkligen det? När Havers och Lynley anländer så upptäcker de inte bara hemligheter och fruktansvärda saker i det förflutna, utan även nya sidor av varandra. Men ska det verkligen räcka för att de ska kunna lägga sina olikheter åt sidan och sammarbeta?

Jag var faktiskt positivt överraskad, men inte lika upp över mina öron förälskad som mamma. Det tror jag till stor del berodde på något så simpelt som stora bokstäver. I äkta engelskt manér så var alla jättetrevliga och tilltalade varandra med Er och Ni. Vilket gjorde att det var med väldigt många stora bokstäver mitt i meningar, där det egentligen inte borde vara stora bokstäver. Jag har fobi för stora bokstäver mitt i en mening - såvida det inte rör sig om ett namn eller om ett ord som är riktigt viktigt och är skrivet helt i capital letters. (På samma sätt så har jag fobi för bara små bokstäver. Jag vill ha mina meningar i balans).

Jag gillar både kommisarie Lynley, med sin charm, och Barbara Havers, med sin... ja o-charm. Jag har faktiskt aldrig stött på en huvudperson som beskrivs som så ärligt oattraktiv som Barbara. Ibland så känns det som att Elizabeth George verkligen försöker få Havers att framstå så oattraktiv som möjligt, med att beskriva hennes små ögon, osmickrande frisyr och hårfärg och hennes knubbighet, men utan att krossa den där linjen. Linjen mellan en äkta människa och en plattityd. Det känns faktiskt som att Havers skulle kunna vara verklig, som att hon är en sliten medelålderskvinna som inte bryr sig om sitt utseende - på grund av dåligt självförtroende (eller bra självkännedom) - och inte bara har alla dessa osmickrande drag för att vara den "fula" karaktären som väger upp Lynleys good looks. Eller, det balanserar Lynleys riktigt fördelaktiga drag, men Havers roll i det hela är inte att vara oattraktiv.
Nu ger jag upp. Jag erkänner, jag har snott in mig själv och sagt emot mig själv så många gånger utan att kunna komma fram till punkten. Jag hoppas någon förstår vad jag försöker få fram, för jag vet inte hur jag ska formulera det.

En sak som jag hade otroligt svårt med var Lynleys hårfärg. I tv-serien så är ju Lynley svarthårig, men i böckerna så är han blond. Så, när jag läste böckerna så fick jag hela tiden upp en bild av Nathaniel Parker (som spelar Lynley) i en blond peruk i huvudet. Det fick mig lite okoncentrerad

Nej, det här blev en ytterst kort recension. Jag lovar att skriva mer efter nästa Elizabeth George-bok, för ja, det här är en deckarförfattarinna som hamnar bland den tunna skara över författare inom samma genre som jag klarar av att läsa. (Än så länge så är det nästan bara Kathy Reichs och Agatha Christie som har blivit accepterade).
Ni som tyckte att recensionen var kort; vänta bara tills min "Den andra systern Boleyn"-recension kommer! Jag var tvungen att ta bort hela stycken och omformulera vissa saker - för den är flera sidor i Word.

2 kommentarer:

Shishi sa...

Jag håller med dig i det där med stora bokstäver. Varje gång jag läser "Du" med stor bokstav innuti en mening ryser jag (och inte den bra sortens heller). Det värsta är dock när man får brev med den typen av skrivsätt i (ofta är det sån där "personlig" reklam, sån man bara kräks på).

Sarah sa...

Ja, eller riktigt formella brev där man kallas för "Ni" hela tiden.