This stepmixpass has got the youth of me

Det här inlägget har egentligen ingenting med bloggen att göra, men jag måste bara få ut det på något sätt. Det känns som att jag vill teckna ner det för att minnas det.
Jag var nyss på ett stepmixpass (en träningsform som är en utmaning för mig då jag har världens sämsta koordination) och svettades. Musiken är glad och medryckande, typiska "musik just nu"-låtar som Hot n' Cold med Katy Perry och Stay the Night med Alcazar i olika tempon. Låtar man hittar på vilka pass som helst.
Men sedan kommer slutskedet: avslappning och stretching.
Och musiken där, den är underbar.

Jag har gått på det här passet fem veckor i rad och varenda vecka så har de lyckats pricka in låtar som jag älskar. My Immortal och Run har spelats under dessa veckor och idag så var det sing-along-varning. För idag så var dagens avslappningslåt Shoreline - och som jag älskar den låten. Båda versionerna. Både Broder Daniels och Anna Ternheims. (Den här gången rörde det sig så klart om Anna Ternheims).

Ibland så kan jag inte annat än att hålla med textraderna "This town kills you when you're young". Jag brukar ibland önska att jag bodde någon annanstans. För det är som de säger, små orter har de hårdaste klimaten. Jag har varit med om folk som har blivit mobbade för att de är "emon", folk som har blivit mobbade för att de sticker ut, folk som har blivit mobbade för att de har intressen som ingen annan har, folk som inte kan acceptera att vissa (en som jag vet om i alla fall) är homosexuella... och en av de dummaste anledningarna att mobba någon: folk som blir mobbade för att de har bra betyg. (Mobbning är ALLTID dumt, men jag hyser speciella agg mot sista gruppens plågoris då jag själv tillhör den gruppen. Eller tillhörde. Nu så har hälften av min högstadietids archnemises hoppat av gymnasiet. Jag har bara en sak att säga: ha-ha-ha)

Jantelagen härskar här.
Gör du en sak som ställer dig utanför mängden så kommer du få dras med det hela livet.

Egentligen. Jag har "skum" musiksmak, jag är vampyrgalning, jag bryr mig inte det minsta om serier som "One Tree Hill" och "Desperate Housewives" (fast den sistnämnda kan jag se på någongång och har ganska bra koll på vad som har hänt). Jag är inte mainstream här uppe. Och det skiter jag fullständigt i. Fast en av anledningarna till att den här bloggen är hemlig för alla i min omgivning är för att jag är rädd att jag skulle bli feg om någon jag kände läste den. Jag skulle nog inte skriva så fritt om ... någonting. För även om jag struntar i att följa strömmen så vill jag ändå vara inne i flockens trygghet. Jag vill inte veta hur det känns att bli diskuterad. Jag vill vara grå och obetydlig tills jag flyttar härifrån, till ett ställe där ens minsta åsikt, tanke eller handling inte kan diskuteras i veckor.

Nu blev det här mycket seriösare än det egentligen skulle bli. Jag skulle ju bara meddela er om vilken bra avslappningsmusik de hade.