Omröstning: Latinskt motto

Jag hade tänkt vara lite extra pretto genom att välja ett latinskt motto till min blogg, ett motto som kan stå där uppe under bloggens namn och se väldigt kulturellt ut.
Enda felet är att jag inte kan bestämma mig, så jag har öppnat en poll.
Alternativen ni har att välja på är:

1. Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit (= Ingen dansar nykter om han inte råkar vara galen)
2. Sub rosa (= Under rosen, sagt i förtroende)
3. In lacrimis voluptas (= I tårar ligger vällust)
4. Verba volant, scripta manent (= Ord flyger bort, det skrivna består)
5. Divide et impera! (= Söndra och härska!)
6. Cave canem! (= Se upp för hunden!)
7. Stultorum infinitus est numerus (= Dumbommarnas antal är oräkneligt)
8. In flagranti delicto (= På bar gärning)
9. Deprimere ille bubula linter (= "Debase the beef canoe", Förnedra biffkanoten)
10. Da mihi! (= Ge mig!)

(Lite förklaringar. Första alternativet är på grund av min oförmåga att röra på mig det minsta, jag är danshandikappad... och har alltså ingenting med bloggen att göra. Tredje alternativet har att göra med min morbida förkärlek för misär. Eller, för scener/kapitel där någonting sorgligt inträffar. Jag älskar att gråta till filmer. Nionde alternativet är - surprise, surprise - från Buffy och har ingen som helst logisk mening.)

Nobelpristagare

Jag tänkte först vara med i Lyrans Tematrio, men eftersom temat var nobelpristagare och jag bara har läst fyra "nobelböcker", så får jag avstå den här gången och vara med i nästa tema. Fast om jag väntar några månader så kanske jag kan välja ut mina favoriter.

Lästa Nobelpristagare:
Rudyard Kipling - "Djungelboken" (dock förkortade ungdomsversion, men det gills väl?)
Pär Lagerkvist - "Dvärgen" (och aldrig igen)
John Steinbeck - "The Pearl" (irritation för att slutet var förstört)
Doris Lessing - "The Fifth Child"

På väg att läsa:
Ernest Hemingway - "The Old Man and the Sea"
Albert Camus - "Främlingen"
William Golding - "Lord of the Flies"
Gabriel García Márquez - "Hundra år av ensamhet"

The Fifth Child av Doris Lessing

Det var en ren slump att jag började läsa Doris Lessing tre dar innan vi började arbeta med Nobelpristagere på svenskan, en lycklig slump. Det var även en ren slump att jag lovade mig själv att försöka läsa minst en bok av alla nobelpristagare innan jag fyller 30 år.

Än så länge så har jag bara kunnat bocka av två - tre namn, men efter Ernest Hemingway och Albert Camus (vi ska läsa "Främlingen" på svenskan) så blir det några fler.

Jag har haft fruktansvärda fördomar mot nobelpristagare, jag erkänner det. Jag har trott att de är trista, svårlästa och väldigt pretentiösa. Att de skrev djupa böcker som man var tvungen att läsa in en massa i för att få ut någonting av dem. Doris Lessing sveper in och krossar dessa fördomar. För, tänk, jag älskade Doris.

"The Fifth Child" handlar om Harriet och David Lovatt, ett ungt nygift par som köper ett stort hus på landet och - mot sina familjers råd - planerar på att skaffa en stor barnkull. De hade tänkt vänta ett år eller två och tjäna in lite pengar, men familjelyckan slår till direkt och de hinner knappt flytta in i huset innan Harriet är gravid. Det verkar som att Harriet och Davids drömmar om att skapa en plats där hela familjen kan samlas - farföräldrar, morföräldrar, syskon, kusin - och de lever lyckliga de kommande åren, medan Harriet fortsätter att vara väldigt fertil och leverar (usch, vad kallblodigt det låter) fler barn. När Harriet blir gravid för femte gången så blir släkt och läkare oroliga - och för första gången så känner Harriet sig orolig. De hade inte planerat att skaffa några fler barn på ett tag, de har nog med arbete och de håller sig flytande ekonomiskt tack vare Davids rike far. Graviditeten går inte heller som de tidigare gjort. Harriet blir retligare och klarar inte av det vardagliga livet... och bebisen verkar göra sitt bästa för att skada henne. Redan tidigt så känner Harriet hur den sparkar, hårt.

Så kommer förlossningen och Ben kommer ut. Redan från början så förstår Harriet att någonting är fel med barnet. Det är abnormt. Inte mänskligt. Fullt av hat. Deras femte barn är inte som de andra - och söndrar sakta familjeidyllen.

Hela tiden medan jag läste så pendlade jag mellan att tycka otroligt synd om Ben och att vara livrädd för honom. Är det bara jag som tycker att barn kan vara otroligt läskiga? De är det sötaste som finns - men även skrämmande. Det kanske bara är alla skräckfilmer som spökar. Jag kan nämna ett tiotal filmer som handlar om barn. En av de första man kommer att tänka på är "The Omen" - som jag som tur inte har sett, tack gode Gud. Fast den har ändå skrämt upp mig. När the Anointed One dök upp i Buffy så blev jag rädd. Jag var mer rädd för honom än för de verkliga "monstren".

Fast, är det egentligen Bens fel? Jag kanske missade det, men jag förstod aldrig vad det var som var fel med honom... Dvärgväxt? Blir man ovanligt stark av det? Eller börjar man gå ovanligt snabbt? I vilket fall som helst så tyckte jag så otroligt synd om honom. Jag kunde sympatisera med både honom och hans mor. Tänk, alla har varit rädda för Ben hela hans liv och försökt hålla sig undan, men samtidigt så kan jag förstå dem.

Jag ser ingen syndabock i det hela.

Doris Lessing har ett bra språk. Det är kort, koncist och inga onödiga utsvävningar. Det är lätt att följa med, gripande och ibland lite oroande. Jag tror att hennes språk bidrog en hel del till min skräck. Jag tror att jag får ta och läsa någonting mer av Doris Lessing, någonting som inte handlar om barn med problem.

Enda minuset med boken är att allting blir så ... deprimerande efter ett tag. Jag blir så otroligt nedstämd när saker faller samman i böcker, men allt depp uppvägdes av en bra historia.

En vän till mig fick här om dagen lyssna på en lång klagan där jag öste ur alla mina frusterade känslor över att jag inte vågade läsa vidare i boken, fastän jag tyckte om den. Vet ni vad jag fick till svar? "Hur kunde du missa att det var en läskig bok? Kollade du på framsidan?". Nej, det gjorde jag inte. För isåfall så hade jag nog inte valt den boken. Tyvärr så hittade jag ingen bild på det omslaget, men jag lovar. Det var h-e-m-s-k-t.

Låtlista april

Jag vet att jag är lite för tidigt ute, men jag var tvungen att uppdatera den nu - annars hade jag aldrig kommit mig för att göra det.
Den här gången så var det svårare än vanligt, tack vare Spotify. Helt plötsligt så hade jag en lista med ca 700 nya låtar som jag älskar, så det har skett mycket gallring - och jag är fortfarande inte säker på att jag fått fram rätt låtar. Det finns även en hel del låtar som jag önskar att Spotify hade, t.ex. underbara Sarah McLachlans Prayer of Saint Francis (Buffy-låt), Angie Harts Blue (Buffy-låt, Joss Whedon har faktiskt co-skrivit den) och vilken låt som helst av Aimee Mann.

Som vanligt så måste jag bara göra lite små kommentarer om vissa av låtarna.

• Sao Paulo Rain av Tom McRae är ännu en Buffy-låt. Om ni undrar så är en Buffy-låt ett stycke musik som spelas någongång under seriens gång och eftersom Buffys soundtrack nästan är identisk med min musiksmak så finns det många bra Buffy-låtar. Sedan så görs vissa låtar ännu bättre eftersom jag förknippar dem med en viss scen. Så är fallet med denna. En annan låt som jag älskar på grund av minnen är Transylvanian Concubine med Rasputina - för den påminner mig om Drusillas dans.


• Hur får man ut The Cranberries plåga (fast på det positiva sättet) Zombie ur huvudet när man väl har hört den? Seriöst, den sången fastnar. Är det därför de sjunger "in your head, in your head"?


• Jag har aldrig hört orginalet av Running Up That Hill, men jag älskar Placebos version, och jag tror att den kan vara svaret på hur man får bort Zombie ur huvudet - fast då blir förstås frågan: Hur får man bort Running Up That Hill? Fast, för mig får den gärna vara kvar.


• Förra månaden så var det Alphaville, denna månad så är det Firefox AK. Jag upptäckte nämligen att hon har gjort en egen version av min nya favorit Big in Japan. Woho. Nu har jag den i två versioner, yay! Ibland så kan man inte göra annat än att älska covers.

• ... och en tredje cover ska det bli. "Varför Behind Blue Eyes?" kanske ni frågar. Jo, för den är på ett sätt en Buffy-låt även den. Giles trubadurerar i ett avsnitt och sjunger Behind Blue Eyes, and I was in luuv. Så jag gick in på youtube för att jag ville höra den igen och fick upp ... en Spike-video till just den här versionen. Sedan dess så har den här låten förknippats med Spike, medan the Whos version förknippas med Giles .

Prepositionssjukan

Jag har precis läst igenom de 10 senaste inläggen som jag har skrivit och jag är chockad. Chockad över hur otroligt dålig jag har blivit på att hantera det svenska språket. I var och varannan mening så har jag missat en preposition, lagt till fel preposition - och i vissa fall till och med lagt dit prepositioner när det inte ska vara några. En del meningar har jag börjat på ett sätt, för att sedan avsluta dem någon helt annanstans ... utan någonting som knyter ihop dem i mitten.

Att jag missar "har" och "att" ibland är ingen nyhet. Jag har alltid haft problem med att komma ihåg att sätta dit dem. Jag kommer inte på några exempel nu, vilket är konstigt då jag alltid brukar störa mig på de saknade "atten" i efterhand.
Jag tror att jag måste ta och köpa ett rättstavningsprogram. Eller ett grammatikprogram.
Eller - det här är kanske det bästa - börja att (se, jag kom ihåg) kolla inläggen i Word innan jag publicerar dem.

Facebook - i bookform

Jag hittade den här roliga länken hos Cia som i sin tur hittade den hos någon, som hittade den hos någon. Det är "Pride and Prejudice", i facebook-form. Vad tänker kanske ni?
Vad är det här? Ja, det är karaktärernas "updates" och vissa av dem fastnade lite extra. Jag hittade även en annan som bygger på samma koncept, Hamlet i facebook-variant.

Fitzwilliam Darcy is proposing to Elizabeth Bennet. It is not going well. :-/
Elizabeth Bennet is ??!!

Mrs. Bennet joined the group Widows of Men Killed in Duels.
Mary Bennet is consoling herself with moral extractions from the evil before her.
Mr. Bennet is back home and feeling guilty... but it will pass away soon enough.
Mrs. Bennet left the group Widows of Men Killed in Duels.

Mrs. Gardiner tagged Elizabeth Bennet in her note Yes, Mr. Darcy Arranged Everything (and I think he likes you).

Hamlet posted an event: A Play That's Totally Fictional and In No Way About My Family .

Polonius thinks this curtain looks like a good thing to hide behind.
Polonius is no longer online.

Ophelia joined the group Maidens Who Don't Float.

This stepmixpass has got the youth of me

Det här inlägget har egentligen ingenting med bloggen att göra, men jag måste bara få ut det på något sätt. Det känns som att jag vill teckna ner det för att minnas det.
Jag var nyss på ett stepmixpass (en träningsform som är en utmaning för mig då jag har världens sämsta koordination) och svettades. Musiken är glad och medryckande, typiska "musik just nu"-låtar som Hot n' Cold med Katy Perry och Stay the Night med Alcazar i olika tempon. Låtar man hittar på vilka pass som helst.
Men sedan kommer slutskedet: avslappning och stretching.
Och musiken där, den är underbar.

Jag har gått på det här passet fem veckor i rad och varenda vecka så har de lyckats pricka in låtar som jag älskar. My Immortal och Run har spelats under dessa veckor och idag så var det sing-along-varning. För idag så var dagens avslappningslåt Shoreline - och som jag älskar den låten. Båda versionerna. Både Broder Daniels och Anna Ternheims. (Den här gången rörde det sig så klart om Anna Ternheims).

Ibland så kan jag inte annat än att hålla med textraderna "This town kills you when you're young". Jag brukar ibland önska att jag bodde någon annanstans. För det är som de säger, små orter har de hårdaste klimaten. Jag har varit med om folk som har blivit mobbade för att de är "emon", folk som har blivit mobbade för att de sticker ut, folk som har blivit mobbade för att de har intressen som ingen annan har, folk som inte kan acceptera att vissa (en som jag vet om i alla fall) är homosexuella... och en av de dummaste anledningarna att mobba någon: folk som blir mobbade för att de har bra betyg. (Mobbning är ALLTID dumt, men jag hyser speciella agg mot sista gruppens plågoris då jag själv tillhör den gruppen. Eller tillhörde. Nu så har hälften av min högstadietids archnemises hoppat av gymnasiet. Jag har bara en sak att säga: ha-ha-ha)

Jantelagen härskar här.
Gör du en sak som ställer dig utanför mängden så kommer du få dras med det hela livet.

Egentligen. Jag har "skum" musiksmak, jag är vampyrgalning, jag bryr mig inte det minsta om serier som "One Tree Hill" och "Desperate Housewives" (fast den sistnämnda kan jag se på någongång och har ganska bra koll på vad som har hänt). Jag är inte mainstream här uppe. Och det skiter jag fullständigt i. Fast en av anledningarna till att den här bloggen är hemlig för alla i min omgivning är för att jag är rädd att jag skulle bli feg om någon jag kände läste den. Jag skulle nog inte skriva så fritt om ... någonting. För även om jag struntar i att följa strömmen så vill jag ändå vara inne i flockens trygghet. Jag vill inte veta hur det känns att bli diskuterad. Jag vill vara grå och obetydlig tills jag flyttar härifrån, till ett ställe där ens minsta åsikt, tanke eller handling inte kan diskuteras i veckor.

Nu blev det här mycket seriösare än det egentligen skulle bli. Jag skulle ju bara meddela er om vilken bra avslappningsmusik de hade.

Dead Until Dark: Part II

I'm back on track.
Jag har precis läst ut "Dead Until Dark", 292 sidor på bara lite mer än ett dygn. Är ni inte stolt över mig? Det är ungefär lika många sidor som jag läste totalt under hela februari (eller, jag läste ca 900 sidor under februari, men vi kan ju låtsas).

Eftersom jag har skrivit en "Dead Until Dark"-recension för mindre än ett år sedan så orkar jag inte skriva en ny. Jag ska bara prata lite om mina tankar under läsningen.
Här hittar ni den förra.

Först och främst så kopplades min lite besatta hjärna in på Buffy-spåret. Kan man inte egentligen jämföra Bill och Eric med Angel och Spike? Bill är mörk, en gentleman och riktigt omtänksam (men livsfarlig och inte bara gulligull). Eric är blond, bad och vill ha Sookie, fastän hon inte är alltför villig till att börja med. Bill är mer romans och Eric är mer sex.
Ser någon vart jag vill komma? I Buffyverse så är ju Angel mer romans och ja... Spike är mer sex.

När jag började läsa så fick jag en liten chock då jag upptäckte att Sookie och Bills konversation ute i skogen är näst intill ordagrann i tv-serien. De har inte ändrat mycket av den. Dock så har de ändrat på en massa andra saker - som till exempel Tara Thornton som inte dyker upp förrän i slutet på nästa bok - och knappt ens då.

Sist så vill jag bara förbanna "True Blood" lite. Varför har de tagit över mina bilder av karaktärerna? Jag älskar tv-serien, jag medger det, men åh. Nu har jag Alexander Skarsgård som Eric istället för min variant. Jag får upp Jason som han ser ut i tv-serien, Sookie som hon ser ut i tv-serien, Bill, Rene, Sam, Arlene, you name it, som de ser ut i tv-serien.
Och det gör mig ganska ledsen.

En sista synpunkt för de som har läst boken - major spoilervarning annars -: Det slog mig precis hur likt slutet av "Dead Until Dark" är "Twilight". I båda böckerna så sitter de förälskade vampyrerna på sjukhuset och vakar över sina illa tilltyglade, mänskliga "hjärtans damer " som är i stort behov av smärtstillande. Som blivit skadade på grund av sin kärlek till dem, utan att de varit där för att skydda dem... Visst finns det en likhet?

Back Stage Love

Det slog mig just, som en blixt från klar himmel: Finns det egentligen någon tv-serie där inte någon har haft en romans bakom kulisserna? Jag har tänkt efter och kommit på par efter par av tv-serieromanser.

"Buffy the Vampire Slayer": Har såvitt jag vet två par, Alyson Hannigan (Willow Rosenberg) & Alexis Denisof (Wesley Wyndham-Pryce) som är lyckligt gifta sedan flera år tillbaka och väntar sitt första barn - och Amber Benson (Tara Maclay) & Adam Busch (Warren Meers). En tillfällighet att allas förnamn börjar på A?

"Gossip Girl": Här har vi tv-serien där alla kärlek verkligen är i luften. Först ut var Blake Lively (Serena van der Woodsen) & Penn Bagdley (Daniel Humphrey), on och off-screen lovers. Leighton Meester (Blair Waldorf) träffade sin pojkvän Sebastian Stan när han gästspelade i serien. Nu så är även Jessica Szohr (Vanessa Abrams) & Ed Westwick (Chuck Bass) ett par.

"Gilmore Girls": Ett av mina favoritkärlekspar on-screen var även ett par off-screen. Alexis Bledel (Rory Gilmore) & Milo Ventimiglia (Jess Mariano) var tillsammans i fyra år, tror jag, innan de gjorde slut och han...

"Heroes": ... bildade ett annat par. Hayden Panettiere (Claire Bennett) & Milo Ventimiglia (Peter Petrelli) blev tillsammans trots en åldersskillnad på 12 år, fast skiljdes åt nyligen. De var inte de enda. Ashley Crow (Sandra Bennett) & Matthew Armstrong (Ted Sprague) var gifta i verkligheten - tänk på det när ni ser scenerna där Ted håller familjen Bennett gisslan och hotar att döda Sandra.

"Veronica Mars": Jag fick tänka en del, men kom på att det faktiskt finns ett par. Lisa Rinna (Lynn Echolls) & Harry Hamlin (Aaron Echolls) är ju gifta i verkligheten. Bara att hoppas att deras äktenskap håller bättre än de äkta makarna Echolls.

"The O.C": Måste jag ens nämna dem? Rachel Bilson (Summer Roberts) & Adam Brody (Seth Cohen) var ett av Hollywoods favoritpar i årtal.

"One Tree Hill": De var inte bara tillsammans, Sophia Bush (Brooke Davies) & Chad Michael Murray (Lucas Scott) gifte sig även unga.

"True Blood": Anna Paquin (Sookie Stackhouse) & Stephen Moyer (Bill Compton) gick nyss ut officiellt och medgav att de varit ett par sedan de spelade in pilotavsnittet av tv-serien.

Sedan så har jag inte kommit på några fler, men om jag får tid så kommer det säkert upp ännu mer on set-romanser.

Typiskt: Part II

Jag har abstinens, Buffy-abstinens, trots att jag just nu håller på att se om hela serien... eller, jag har hållt på med det halva vårvintern nu, så jag är på sjätte säsongsavslutningen.
I vilket fall som helst så är jag hela tiden två sekunder från att länsa mitt konto och beställa hem alla fem säsonger av "Angel". Jag MÅSTE ha Angel. Jag måste ha mer Spike. Jag måste ha mer Buffyverse! Mer Joss Whedonism.

Gissa vad jag kom ihåg ikväll? Jo, att min kompis lillebror var galen i "Angel" för två år sedan. Så jag ringer min kompis och frågar om jag får låna hans "Angel"-boxar. Vet ni vad jag får till svar? Jo, de sålde boxarna igår. Billigt. Riktigt kanonpris.

Än en gång, två sekunder från att bli pank. Dygnet runt.

Bokenkät

Senaste...
Utlästa boken: "Den andra systern Boleyn", femte mars. Det tar emot att säga det, men eftersom jag har haft noll läslust sedan nyår och därutöver håller på med fem böcker så är det nog lite berättigat.
Påbörjade boken: Håll i er nu - “Den gamle och havet" av Ernest Hemingway till svenskan, "The Fifth Child" av Doris Lessing till engelskan (jättebra, men jag vågar inte läsa vidare pga min nya rädsla för Ben), "Death du Jour" av Kathy Reichs, "Como Agua Para Chocolate" av Laura Esquivel till spanskan och i natt så påbörjade jag även "Dead Until Dark" av Charlaine Harris då jag inte kunde somna.
Höjdaren: "The Fifth Child", fastän jag inte har läst ut den ännu.
Besvikelsen: "Den andra systern Boleyn"
Lånade bibloboken: “Den gamle och havet"
Inköpta boken: Bokpaket från CDON då de hade rea på engelska pocket. Bla. "The Almost Moon" av Alice Sebold och "Bones to Ashes" av Kathy Reichs.
Bokcravingen: Jag känner ett starkt behov av vampyrer i bokform, därav min sena Sookie Stackhouse-läsning. Känner även ett stort behov av åttonde säsongen av Buffy i serieformat.
Lästa meningen: “A vampire, yearning for home" (ur "Dead Until Dark")

Enkäten är från bokhora-Helena.

Den andra systern Boleyn av Philppa Gregory

Om man inte vet historien om kung Henry VIII av England och hans fruar så kommer man i alla fall vara upplyst om en av dem efter att ha läst detta inlägg. Jag kan inte säga att jag spoilar boken då den bygger på en historisk händelse, men om man absolut inte vill veta vad som hände med Anne Boleyn i förväg (om man planerar att läsa "Den andra systern Boleyn", se filmen "The Other Boleyn Girl" eller se tv-serien "The Tudors") så kan ni hoppa över den här recensionen helt. För här talar vi om detaljgnällning.

Henry VIIIs fruars öden är lätta att hålla reda på med hjälp av den fiffiga ramsan: "Divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived". Anne Boleyn, den andra i ramsan, råkar vara en av mina favoritkunligheter genom historien. (Ganska intressant egentligen, då både Maria Stuart och Marie Antoinette tillhör denna skara av kungligheter - och de mötte samma öde som Anne).
Orsaken till att jag inte tyckt om "Den andra systern Boleyn" är dels på grund av hur författaren framställer Anne och dels på grund av att hon tagit vissa friheter med historien.

"Den andra systern Boleyn" handlar egentligen inte om Anne, utan om hennes syster Mary. I boken så är Mary den yngre systern, medan vissa historiker påstår att Mary var den äldsta av alla syskonen Boleyn. I vilket fall som helst, Mary gifter sig vid tolvårsålder med en adelsman och tillbringar de följande åren vid hovet. I början så är allt lugnt och frid, men sedan så inträffar två saker som sätter igång saker. Marys äldre syster Anne återvänder från den franska hovet och gör livet vid hovet intressantare... och kung Henry får upp ögonen för Mary. Hennes ärogiriga familj försöker utnyttja Marys gunst hos kungen för att få högre ställning och med deras hjälp så är Mary snart kungens älskarinna och föder hans barn, men medan Mary återhämtar sig efter förlossningen så får Henry upp ögonen för en annan - nämligen Anne - och börjar uppvakta henne. Anne har däremot inga planer på att bli kungens älskarinna, hon har högre mål. Hon vill ta drottning Katarinas plats på tronen och ingenting får stå i hennes väg. Inte ens Mary.

Det är historia, det är huset Tudors England, kostymlit och drama, precis som jag vill ha det, men ändå så förvandlas boken till ett stort irritationsmoment.
Var den dåligt skriven? Nej. Jag skulle faktiskt ha tyckt ganska bra om den om den inte hade varit baserad på en verklig historia. För som Anne-fan så är denna bok... ja, näst intill syndig.

Mary beskrivs som en ängel. Hon är snäll, hon är omtänksam, hon får dåligt samvete för att hon har en affär med Henry och tycker synd om sin man och drottning Katarina. Hon älskar sina barn, trots att en av dem är en dotter - alltså i stort sett värdelös. Hon vill inte vara med i hovets intriger och är i stort sett oskuldsfull - trots allt hon gör. Hon är ju bara en god dotter och lyder sin depraverade familj. Hon är ljushårig och blåögd och tänker aldrig på sig själv.

Anne däremot är djävulen själv. Hon är vulgär, tänker bara på sig själv och sin strävan efter att bli så mäktig som möjligt. Hon njuter av att krossa andra människors liv, men visar upp en annan bild för alla andra. Hon är genomfalsk och manipulativ och vänder sig mot alla som inte gör som hon säger eller tänker som henne. Hon är våldsam och svartsjuk - och varje gång det går bra för någon annan än henne så försöker hon förpesta livet för den andra.
Förstår ni varför jag har någonting emot den här boken?

Det här säger jag inte bara för att jag får min glorifierade bild av Anne krossad. Jag vet att Anne Boleyn inte var ett helgon, men jag har verkligen svårt att tro att hon var så där hemsk. All historia som jag har läst tidigare, dokumentärer som jag har sett på Discovery eller History Channel - eller på skolan - har aldrig nämnt att Anne bara hade dåliga sidor. Det jag har hört om henne är en mix av bra och dåligt. Anne fick beröm för att vara älskvärd, vänlig och generös mot vänner och familj och för sin charm. Däremot så har jag alltid stött på informationen att Anne hade ett hett temperament, inte tålde stress bra och att hon var arrogant mot dem som stod i hennes väg. I boken så är alla "goda" sidor bara en falsk mask.

Det finns några andra historiska fel som jag stör mig på i boken:

• I "Den andra systern Boleyn" så är släkten Boleyn "nyrika" och skryter med sitt släktskap med familjen Howard för att framhäva sig själv. Flickornas pappa Thomas är inte särskilt framstående i början av boken. I verkligheten så var släkten Boleyn en framgångsrik ätt med kungliga rötter och Thomas Boleyn var en av de mest hyllade ambassadörerna i Europa.


• I boken så säger Mary att hon och Anne växte upp vid det franska hovet. Fel fel fel! Ja, systrarna Boleyn var båda två en tid vid det franska hovet, men de fick sin utbildning i Nederländerna och Anne tjänstgjorde en tid som hovdam vid det österrikiska hovet. Det nämns inte i boken...


• I "Den andra systern Boleyn" så står George Boleyn nära båda sina systrar - och fastän Anne och Mary avskyr varandra innerst inne så står de ändå varann nära. I verkligheten (och det finns bevis på detta) så stod George och Anne jättenära varann, medan Mary inte hade mycket kontakt med någon av dem.


• I boken så är George Boleyn homosexuell i hemlighet, vilket det inte finns ett enda bevis för i verkligheten. Inte ens ett påstående.

Sedan så avskyr jag hur Philippa Gregory tar helt vanliga händelser och vrider om dem så att Anne framstår i sämsta ljus. Ta till exempel den helt vanliga händelsen med Marys son Henrys utbildning. Henry är nio år, och Anne som har tagit över Henrys myndighetsskap från Mary av ren själviskhet, bestämmer att han ska komma till hovet och börja sin utbildning, helt emot Marys önskan att sonen ska få vara ett barn ett tag till. Ehm. Förlåt mig, Mary, men gifte du dig inte vid tolv års ålder? Hade du inte då spenderat flera år utomlands vid diverse hov och studerat? Ja. Varför ska din son då behandlas som ett barn i en tid där en nioåring får börja ta del i de vuxnas liv? Och det är naturligt att Anne skulle sörja och bestämma över Henrys utbildning. På 1500-talet så sände man sina barn till mäktiga släktingar som såg till att de utbildades - och vem är mäktigast i släkten Boleyn: Anne.

Jag verkligen avskyr att Mary har alla sunda värderingar som ingen annan på den tiden hade. Mary älskar sin dotter lika mycket som sin son, nästan mer, i en tid där döttrar inte var goda till någonting annat än att bli bortgifta. Anne ägnar ingen tid åt lilla Elizabeth utan är bara besviken för att hon inte var en son. Hm. Jag trodde att Anne faktiskt älskade Elizabeth. Det är vad jag har fått för mig, men jag hade antagligen fel. Anne är ju inte kapabel att älska någon annan än sig själv. Hon är ju inte som Mary.

Det som fick droppen att rinna över mitt tålamods bägare var slutet på boken. Anne Boleyn dömdes till döden för att ha varit otrogen, nyttjat häxkonst - och haft ett incestiöst förhållande med sin bror. Det finns bevis på att många av Annes fiender, de som bestämde domen, tyckte att anklagelserna var löjliga, men de tog till vara på dem för att få bort henne. I boken så är inte anklagelserna löjliga alls. I boken så har Anne och George Boleyn ett incestiöst förhållande. En anklagelse som i verkligheten var så osannolik att igen trodde på den, men som ändå gick ut över henne.

Varför tycker jag om Anne Boleyn?

Jo, för att hon var en stark kvinna i en tid där kvinnor bara skulle vara vackra och lydiga. Hon klättrade på egen hand upp till en maktposition som hon inte borde ha kunnat nå, då kungar på den tiden oftast gifte sig med utländska prinsessor för att stärka allianser. Hon var intelligent, bestämd och lät ingen trampa ner henne. Och hon dog av de löjligaste anledningarna någonsin. För att hon födde en dotter och sedan fick missfall efter missfall (inte konstigt, tänk vilken stress hon måste varit under) och för att hon inte blundade då Henry VIII var otrogen mot henne, såsom Katarina av Aragonien hade gjort. Hon dog helt enkelt för att Henry ville gifta om sig.

Får man se den Anne i boken? Nej.

Förut så ville jag se "The Other Boleyn Girl", filmatiseringen av boken, men efter att ha läst den så tror jag nog att jag avstår. Inte minst efter att ha sett det här klippet på youtube, från Annes avrättning. Den var nog förstörd i boken, men här har de ändrat på en massa. Scenens fokus verkar vara på Mary, som får ett brev av Kung Henry. Felet? Mary befann sig i andra sidan landet när Anne avrättades. Fel två? Varför gråter Anne? Varför är hon närmast hysterisk?
Okej, jag skulle vara hysterisk om jag skulle bli avrättad, men ändå! En av anledningarna till att jag är så fascinerad av Anne Boleyn är att hon var så otroligt lugn. Allt jag har läst om henne och hennes död så beskrivs det hur hon var rakryggad, samlad och lugn. Såsom hon är i det andra klippet från "The Tudors". Jag tror att jag får ta och se "The Tudors" istället. Av det lilla jag har sett av Natalie Dormers Anne Boleyn så verkar det som att hon är mycket bättre än Natalie Portmans Anne.






Ser ni skillnaden mellan de två olika Anne?
(Fast en sak är fel i båda klippen: Vad jag har förstått så hade Anne en privat avrättning, inte framför allmogen.)

Pappas lilla flicka av Elizabeth George

Eftersom jag har väntat så otroligt länge med att skriva den här recensionen så har flera av de iakttagelserna jag gjort glömts bort. Jag minns inte riktigt vad det var jag skulle skriva, men jag vet att det var någonting smart och reflektivt. Så, när ni har läst den här ganska innehållslösa recensionen så kan ni ju ha det i bakhuvudet. Jag var så otroligt stolt över mig själv, men mitt hat mot Anne Boleyn-boken sopade bort alla tankar.

"Mammas lilla flicka" hade nog varit ett mer passande namn på den här boken. Min mamma älskar deckare (medan jag fram tills nyligen har avskytt dem av hela mitt hjärta - Kitty och Deckargänget borträknat) och hennes favoritförfattare är nog Elizabeth George. Det känns som att jag har fått höra "läs Elizabeth George, hon är så bra!" sedan, ja sedan jag lärde mig att läsa. Jag har även fått sitta och se på "Kommisarie Lynley" med henne, flera gånger. Vilket var dumt, för nu så kommer de böcker jag redan sett som tv-serie vara förstörda för mig.

Så, man kan säga att jag läste "Pappas lilla flicka" för att göra mamma glad.

I "Pappas lilla flicka" så får vi möta Elizabeths två huvudkaraktärer; den stilige, adlige Thomas Lynley och den oattraktiva Barbara Havers, vars temperament har satt henne i problem flera gånger. Havers problem är att hon alltid blir nerflyttad till gatan igen. Hon har problem med att sammarbeta med de andra poliserna inom Scotland Yard och när hon efter en lång period på gatan får en ny chans så är hon riktigt nervös. Den här gången ska hon inte sabba det. Men nervositeten går snart över till irritation när hon får reda på vem hon ska jobba tillsammans med, vem hennes överordnad är. Thomas Lynley, allt hon avskyr, alla hennes fördomar personifierad. De blir skickade upp till York för att utreda ett fall där en 19-årig flicka funnits sittande bredvid sin halshuggna far, i chock, upprepandes orden "Jag gjorde det, jag gjorde det". Alla bybor i byn tror inte på den lokala polisens teori att hon gjorde det. Gjorde hon verkligen det? När Havers och Lynley anländer så upptäcker de inte bara hemligheter och fruktansvärda saker i det förflutna, utan även nya sidor av varandra. Men ska det verkligen räcka för att de ska kunna lägga sina olikheter åt sidan och sammarbeta?

Jag var faktiskt positivt överraskad, men inte lika upp över mina öron förälskad som mamma. Det tror jag till stor del berodde på något så simpelt som stora bokstäver. I äkta engelskt manér så var alla jättetrevliga och tilltalade varandra med Er och Ni. Vilket gjorde att det var med väldigt många stora bokstäver mitt i meningar, där det egentligen inte borde vara stora bokstäver. Jag har fobi för stora bokstäver mitt i en mening - såvida det inte rör sig om ett namn eller om ett ord som är riktigt viktigt och är skrivet helt i capital letters. (På samma sätt så har jag fobi för bara små bokstäver. Jag vill ha mina meningar i balans).

Jag gillar både kommisarie Lynley, med sin charm, och Barbara Havers, med sin... ja o-charm. Jag har faktiskt aldrig stött på en huvudperson som beskrivs som så ärligt oattraktiv som Barbara. Ibland så känns det som att Elizabeth George verkligen försöker få Havers att framstå så oattraktiv som möjligt, med att beskriva hennes små ögon, osmickrande frisyr och hårfärg och hennes knubbighet, men utan att krossa den där linjen. Linjen mellan en äkta människa och en plattityd. Det känns faktiskt som att Havers skulle kunna vara verklig, som att hon är en sliten medelålderskvinna som inte bryr sig om sitt utseende - på grund av dåligt självförtroende (eller bra självkännedom) - och inte bara har alla dessa osmickrande drag för att vara den "fula" karaktären som väger upp Lynleys good looks. Eller, det balanserar Lynleys riktigt fördelaktiga drag, men Havers roll i det hela är inte att vara oattraktiv.

Nu ger jag upp. Jag erkänner, jag har snott in mig själv och sagt emot mig själv så många gånger utan att kunna komma fram till punkten. Jag hoppas någon förstår vad jag försöker få fram, för jag vet inte hur jag ska formulera det.

En sak som jag hade otroligt svårt med var Lynleys hårfärg. I tv-serien så är ju Lynley svarthårig, men i böckerna så är han blond. Så, när jag läste böckerna så fick jag hela tiden upp en bild av Nathaniel Parker (som spelar Lynley) i en blond peruk i huvudet. Det fick mig lite okoncentrerad

Nej, det här blev en ytterst kort recension. Jag lovar att skriva mer efter nästa Elizabeth George-bok, för ja, det här är en deckarförfattarinna som hamnar bland den tunna skara över författare inom samma genre som jag klarar av att läsa. (Än så länge så är det nästan bara Kathy Reichs och Agatha Christie som har blivit accepterade).

Ni som tyckte att recensionen var kort; vänta bara tills min "Den andra systern Boleyn"-recension kommer! Jag var tvungen att ta bort hela stycken och omformulera vissa saker - för den är flera sidor i Word.

Det stavas T-Y-P-I-S-K-T

Typiskt är det första ordet som poppade upp i mitt huvud när jag kom hem för tjugo minuter sedan och min kropp riktigt krävde att få läsa. Ironiskt var det andra ordet. Yay. Min lästristess är borta som i ett trollslag ... och helt plötsligt så fungerar min hjärna som vanligt igen.
Alla dessa dar som jag suttit och knåpat på recensioner, inlägg, uppsatser och andra skolarbeten utan att någonsin producera någonting känns som att de äntligen är överstökade. Jag kan skriva. Jag är inte analfabet.

Däremot så är jag 80 % blind.
Jag har varit på ögonbottensfotografering och fått någonting droppat i ögonen så att pupillerna sväller. (Seriöst, jag ser ut som Dark Willow just nu - minus venerna) Förutom att man ser läskig ut så leder det även till svårt att fokusera på detaljer (så som bokstäver), problem med dimensioner och ett enda stort blurr i synfältet. Jag tror att det här inlägget är rättstavat, men jag har ingen som helst aning då bokstäverna helt flyter samman.

När det här går över om några timmar så ska jag ta itu med min läsning - och uppdatering av bloggen. Den här gången menar jag det! Jag har Boleyn-inlägget nästan helt klart och "Papppas lilla flicka" är på g.

Enda problemet är att jag inte vet vilken bok jag ska läsa. Jag läser "The Fifth Child" till engelskan, "Den gamle och havet" till svenskan, "Como Agua Para Chocolate" till spanskan och "Death du Jour" för egen underhållning.

Sist, men inte minst, Ben i "The Fifth Child" är läskig!

En shopaholics bekännelse: Boken vs. filmen

De där bokrecensionerna, de kommer. Det har bara dröjt på grund av oplanerade sociala händelser, som flyttad match, stöttning av vänner och ett biobesök i grannstaden.
Ikväll så var jag nämligen och såg på komedin "En shopaholics bekännelse" som bygger på boken med samma namn av Sophie Kinsella. Shopaholic-serien är en av mina klara favoriter i chicklitgenren så jag hade ganska höga förväntningar och... nja, de infriades inte.

Filmen i sig var ganska gullig och stundtals riktigt rolig. Jag tror dock inte att jag hade älskat den även om jag inte hade läst böckerna. Nu så störde jag mig på att de hade Hollywoodifierat hela handlingen.

"Location" (förlåt, jag har helt plötsligt glömt bort hur man talar svenska)
Boken: I boken så utspelar sig handlingen i London, Storbritannien.
Filmen: I filmen så utspelar sig handlingen i New York, U.S.A
Kommentar: So far so good, om de nu inte hade förflyttat den från London till New York. Varför gör de alltid så!? (Samma sak med "P.S, I love you!" som förflyttades från Dublin till New York).

Rebecca Bloomwood
Boken: I boken så är Rebecca en sött virrig finansjournalist som låtsas som att hon har koll, när hon egentligen inte vet ett skvatt om ekonomi. Hon älskar att handla och har enorma skulder, som hon försöker smita undan ifrån med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och avskyr sitt jobb.
Filmen: I filmen så är Rebecca en sött virrig trädgårdsjournalist som knappt ens låtsas som att hon har koll. Hon älskar att handla, dock inte i samma "vad som helst som är köpbart duger"-manéer som bokens Rebecca, utan här är det mer märkeskläder i sann Carrie-stil som gäller. Hon har enorma skulder och försöker undvika inkasseraren med diverse dåliga bortförklaringar. Hon delar lägenhet med sin kompis Suze och vill jobba på en mode-tidning.
Kommentar: Jag har ingenting emot Isla Fischer, jag tyckte faktiskt hon gjorde ett ganska bra jobb. Det är mer sättet som Rebecca framställs på som jag stör mig på. Det är lite mer... ironisk humor i boken, eller jag vet inte vad jag ska kalla den. Rebecca är naiv och bubblig, men försöker alltid se ut som att hon passar in och vad jag kommer ihåg så är hon inte särskilt klumpig, utan brukar bara hamna i smått generande situationer. I filmen så är den mer rakt på. Rebecca går in i glasrutor och sticker ut i sina rosa kläder överallt, likt Elle Woods på Harvard. Den bilden fick jag aldrig av Becky i böckerna, eller är det bara jag som har dåligt minne?

Luke Brandon
Boken: I boken så har Luke och Rebecca träffats flera gånger på diverse finansevent och Rebecca ogillar honom verkligen, tycker att han är stel och arrogant. Bokens Luke är ledare för ett stort, framgångsrikt företag och är en av Storbritanniens rikaste män - med eller utan mammas miljoner - och är full av självsäkerhet.
Filmen: I filmen så träffas Luke och Rebecca första gången i en korvkioskkö då Rebecca tränger sig före honom. Han blir hennes chef och "upptäcker" henne. I filmen så framställs han som lite osäker i sin situation ibland, en man som vill stå på egna ben och inte alltid förknippas med sin rika mamma. Han jobbar även han inom tidningsbranschen i filmen.
Kommentar: Jag ser inga nackdelar med Hugh Dancy. Jag älskar brittiska killar och ... ja. Det jag däremot saknar är bokens Luke. Killen som är lite stel, killen som Rebecca bara stöter ihop med överallt och inte jobbar tillsammans med. Den Luke som Rebecca avskyr tills hon inser att han kanske inte är en sådan dålig människa, efter att ungefär hela boken har gått. Bokspoiler följer - mest irriterad blev jag på tv-framträdandet i slutet där Luke är med och stöttar Rebecca, en kontrast till tv-framträdandet i boken där Luke och Rebecca debatterar mot varandra... Dock så var flera av de bra Luke-Rebecca-momenten med, dock lite omgjorda. Min favorit, då Luke lånar ut pengar åt Rebecca så att hon kan köpa en sjal åt sin "sjuka gammelfaster" (a.k.a sig själv).

Suze (och Tarkie)
Boken: I boken så är Suze Beckys rika kompis som gör succé med sina handgjorda ramar. Tarkie, eller Tarquin, är Suzes überrika, konstiga kusin, även min favoritkille i böckerna.
Filmen: I filmen så är Suze Beckys kompis som... ja, inte är annat än hennes bästa kompis. Ett stort plus är att Suze är spelad av Krysten Ritter. Vem? Jo, Rorys roliga collegekompis Lucy (eller är det Olivia?) i "Gilmore Girls" och lika studsiga Gia Goodman i "Veronica Mars". Tarkie är Suzes fästman.
Kommentar: WTF. Varför har de gjort Tarkie till Suzes fästman/man? Varför har de reducerat hela Tarkie-karaktären? Han ska ju vara Beckys irritationsmoment, med bebisspråk, konstig stil och fula kläder. Han ska spela en ganska viktig roll, inte bara få tre minuter screen-time totalt. De kan ju inte bara ta bort Tarkie! Spoiler "Shopaholic & Sister" - fast, Suze och Tarkie gifter sig ju faktiskt, trots nära släktskap, så helst fel var det ju inte....

Derek Smeath
Boken: I boken så skickar han en massa brev och försöker senare få personlig kontakt med Rebecca, men är alltid trevlig, men bestämd, och formulerar vänliga brev till henne.
Filmen: I filmen så skickar han en mass brev och försöker att få personlig kontakt med Rebecca, men det slutar med att han trycker ned henne framför hela ... ja, och stort sett förstör hennes liv.
Kommentar: I filmen så undviker Rebecca all kontakt med honom, medan hon i böckerna skickar en massa brev till honom och erbjuder honom den ena saken efter den andra, bla. en ny brevkniv.

Rebeccas karriär
Boken: I boken så tar Rebeccas karriär fart när hon skriver en artikel om ett företag som lurat hennes föräldrars grannar på pengar, vilket leder till att hon får vara med på tv och ge ekonomitips.
Filmen: I filmen så vill Rebecca jobba med mode egentligen, men hamnar på Lukes ekonomitidning som ett steg in på Artelle, en modetidning ägd av samma "firma". Hennes karriär tar fart när hon skriver lättbegripliga ekonomikrönikor.
Kommentar: Varför modejournalistdrömmar? Varför krönikor? Varför ändra på Rebecca så att hon blir någon slags Carrie eller liknande?

Betyg på filmen? Om det bara hade gällt filmen så hade den väl fått en trea av sex, den var inte tråkig, men väldigt förutsägbar. Nu så kommer ju även boksammanhanget in, så betyget dras ner till en tvåa innan någon hinner säga Rebecca Bloomwood.
Segrare: Boken

Vad tyckte ni? Är jag överdrivet kritisk?

Musik of Mars

Jag har börjat min uppdatering av bloggen med att fixa till låtlistan. Det är en ganska slow start, men hey. Imorgon så kommer min otroligt långa - nästan essäliknande - recension om "Den andra systern Boleyn", nageln i mitt öga. Har jag nämnt att jag är väldigt fascinerad av Anne Boleyn?

Min läsning har börjat ta sig. Idag så läste jag 55 sidor ur Doris Lessings "The Fifth Child" under engelskan. Det ni. Redan nu så är jag ganska säker på att den kommer att hamna bland årets guldkorn.

Vad kan jag säga om tidigare nämnda, nyligen uppdaterade låtlista?
Jo, det började med att jag inkluderade några fotnoter (fotnötter?) - bara för att sedan inse att jag hade någonting att säga om varenda sång. Så här kommer en kort kommentar om marsmusiken.

Live Forever - Oasis: Det här gäller versionen som är på min iPod och inte den som jag hittade på Spotify. För iPod-versionen är mycket bättre än den andra. Av någon anledning så börjar jag tänka på vampyrer, vilket inte är så konstigt då jag är vampire gal. Annars så känns det konstigt nog som att den här låten matchar mina svarta Converse. Det var det första jag tänkte när jag hörde den. "Det här är en svarta Converse-låt".

Winter Rose - Firefox AK feat Tiger Lou: Tack Gud för Spotify. Jag har försökt *host* ladda ner den här låten hur länge som helst, men jag har aldrig hittat den. Så, efter ett och ett halvt år så har jag den äntligen.

Frozen - Tegan and Sara: Ni har säkert märkt att Tegan and Sara alltid är med på dessa listor? Deras musik passar mig som handen i handsken. Det är inte konstigt att de är med på nästan alla tv-seriers soundtrack. Speciellt "Grey's Anatomy"'s... och "Veronica Mars".

Human - The Killers: Vårvinterns radioplåga? Kanske det, men jag blir fortfarande lika glad varenda gång jag hör den där frasen "Are we human or are we dancers?".

Stay the Night - Alcazar: Gissa vem jag höll på i Melodifestivalen? Kan man skriva en mer uppeppande låt? Plus att jag älskade dansen. Vart har alla riktiga schlager-danser tagit vägen? Kan inte bröderna Ingrosso göra comeback i Melodifestivalen?

Full of Grace - Sarah McLachlan: Åh. Jag har älskat den här låten i flera år och alltid tyckt att den är jättevacker. Gissa min förvåning då jag sätter mig ner och återupptar min kontakt med Buffy och upptäcker att den andra säsongen avslutas med den här låten, i en av seriens stora snyftmoment (och en av mina favoritscener). Nu så är den bara ännu vackrare.

Bittersweet Symphony - The Verve: Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Förutom att vara en av mina favoriter bland tonårsfilmerna så har "Cruel Intentions" även ett av världens bästa soundtrack. Utöver den här låten så finns både Every You Every Me med Placebo och Blurs Coffe & TV med.

Big in Japan - Alphaville: Ja, jag är lite smygsynthare. Fast i hemlighet. Om det kommer ut så är jag lika med död, då jag har gnällt på mamma sedan barnsben då hon har spelat synth i bilen.

Full Moon - The Black Ghosts: Från en annan film med ett bra soundtrack, nämligen "Twilight" the movie. Jag kommer inte ihåg exakt när de spelar låten, men det dyker då och då upp en känsla eller bild i bakhuvudet, men jag kan inte placera dem. Tyvärr... och det driver mig till vansinne.

Run - Leona Lewis: Jag älskar låten och vet faktiskt inte vilken version jag tycker är bättre, Leonas eller Snow Patrols - men jag börjar att luta mot Leona. Jag är ju "skönsjungande kvinnor med piano" eller "hesa män med gitarrer"-tjejen, så det blir ett svårt val.

With Every Heartbeat - Kleerup feat Robyn: Inga kommentarer. Mest för att jag inte vet vad jag ska skriva.

Sist: Visst ser Martin Rolinski i BWO verkligen ut som Lestat de Lioncourt? Jag kunde inte tänla på någontin annat under hela BWOs framträdande. Om Lestat skulle göra schlager så skulle det ser ut så här.

Snabbgenomgång

Jag har varit borta från bloggen av flera olika anledningar. Privata, sådana som har med skolan att göra, lite energi, fast det mesta av det går nog att sammanfatta med ett ord: tonårsångest. Jag har en tendens att ibland drabbas av perioder då ingenting är roligt. (Och då menar jag ingenting. Jag har inte läst en sida på åtta dagar och inte ens Buffy är roligt längre). Tack gode Gud så har det börjat bli vår här uppe nu. Tö = Mycket bättre humör.

Från och med imorgon så ska jag ta upp min läsning har jag bestämt. Jag ska även uppdatera ALLTING på bloggen (efter att jag har skickat in mina två engelska uppsatser som jag av någon anledning har hamstrat och nu måste lägga ner en massa jobb på).

Vill ni ha en update om vad som har hänt under tiden jag har varit borta?

1. Antal lästa böcker: Ingen, däremot 102 sidor (under sådär 12 dagar).
Antal böcker som jag sett och vill läsa: sådär 102 stycken.

2. Min lillasyster har börjat läsa "Om jag kunde drömma" och har likt sin syster fallit hårt för en viss Mr Edward Cullen. Jag kunde inte blivit gladare - eller surare. Nu får jag någon att diskutera Edward med på hemmaplan, men svartsjukemonstret har börjat tugga på mitt tålamod.

3. Helt plötsligt så läser alla mina vänner "Twilight"-serien och är helt förälskade i böckerna. Hm. Allt detta på grund av en film med en engelsk kille som jag inte ens tycker om. Varför lyssnade ingen på mig de första tvåhundra gångerna jag tipsade dem om böckerna?

4. Periodens Buffy-chock I: James Marsters är född 1962 och är alltså tre år äldre än mina föräldrar. Detta betyder att han var 39 år i den femte säsongen av Buffy (jag skulle ha gissat på... 33, typ) och att han fyller 47 år i år. Jag som trodde att han typ var... 39 år idag.

5. Denna upptäckt leder till en ännu mer oroväckande upptäckt. Jag blir visst bara kär i 40-åringar. Det kan leda till lite problem. Låt oss kolla på bevisen.
I fyran så var jag hopplöst förälskad i Aragorn a.k.a Viggo Mortensen, då 44 år. Åldersskillnad? 34 år.
I sexan så var jag hopplöst förälskad i Spike a.k.a James Marsters, då 37-39 år. Ålderskillnad? En sisådär 25 år.
Nu så är jag (nästan) hopplöst förälskad i Hugh Jackman, 40 år (plus alla ovanstående). Ser någon kopplingen?

6. Detta gör att jag kommer att ha det ännu svårare att hitta en kille om nummer två på listan över egenskaper som idealkillen ska ha är att han måste haft en medelålderskris. Vad är nummer ett på listan då? Jo, listan pryds av odödlighet. (Den slutsatsen skulle vem som helst kunna dra). Hur många odödliga killar över 40 finns det här i världen?

7. Periodens Buffy-chock II: Amber Benson (Tara) är numera tillsammans med Adam Busch (Warren). Jag har sett en bild på dem tillsammans och de såg glada ut, men det känns fel att se dem tillsammans. Warren var så obehaglig och Tara var så omtänksam och snäll (plus gay), men det som får vågen att tippa över mot weird är det faktum att *spoiler från sjätte säsongen* Warren mördade Tara.

8. Jag har blivit stolt Spotify-användare och håller på att ödsla upp all min tid på att lyssna på ny musik, gammal musik och musik som jag aldrig annars skulle ha lyssnat på.

9. Enda felet med Spotify är att de saknar följande: Tiger Lou, den version av Regina Spektors Samson som jag har på min iPod, Rogue Waves underbara låt Eyes som jag aldrig har fått tag i + allt från "Once More With Feeling". Annars är jag sprickfärdigt nöjd.

10. By the way, change of subject. Idag så fyller min husgudinna L.G (Lauren Graham - eller Lorelai Gilmore för den som vill) 42 år. Grattis grattis grattis! Det firas från mitt rum - med en hjärtattack. Detta leder oss till.....

11. Periodens Buffy-chock III: Det visar sig nämligen att Lauren tidigare har haft ett förhållande med Marc Blucas, alltså Buffys boyfriend Riley Finn. Min kommentar: Yuck.
Det känns så fel. Om inte annat för att jag (som ser alla skådespelare som karaktärerna de spelade) inte kan tänka mig två människor som passar mindre ihop.

Till slut så tänkte jag bjuda på ett av de roligaste fan videosarna som jag någonsin har stött på.
Nämligen U.G.L.Y (ni vet, "you ain't got no alibi you ugly. eh! hey! you ugly") från "Bring It On". Vilka är den trevliga hälsningen till då? Jo, alla Sunnydales monster.
Jag tror inte att det är några spoilers alls då man inte hinner se så mycket utav sammanhanget.

Kan någon säga "Allt för min syster"?

Jag brukar nästan aldrig läsa kvällstidningar, eller... jag brukar oftast inte komma förbi nöjesdelen då jag avskyr alla negativa nyheter som tidningarna oftast består av.
Idag så gjorde jag ett undantag och satt mig ner och bläddrade igenom Aftonbladet från början till slut - och hittade denna artikel.

Min första tanke var: "Är detta verklighetens Anna Fitzgerald?"

Update

Imorgon kommer den utlovade recensionen av "Pappas lilla flicka", som jag inte skrivit ännu då jag inte har en aning om vart jag ska börja, och även den inte så oväntade sågningen av "Den andra systern Boleyn". Det har tagit mig lång tid att läsa ut den boken, trots att jag har haft gått om tid, på grund av diverse irritationsmoment.

För att späda på denna irritation ännu mer så har jag även drabbats av någonting som känns som vinterkräksjukan - minus kräkandet. Det är ju typiskt att något sådant här inträffar när det är lov.

Till sist: Hur svårt är det egentligen att stava till själ?
I mitt sjuka, svaga tillstånd så har jag roat mig med att reprisse mina favoritavsnitt av "tv-serien jag inte ska nämna vid namn eftersom jag har tjatat om den sedan nyår" och upptäckt att översättarna verkar ha väldigt mycket problem just med ordet "soul". Det har pratats om att Spike inte har en skäl och om Angels stjäl och jag tror att jag till och med har sett varianten schäl.

Damn you, Joss!

I fredags såg jag seriefinalen av "Buffy the Vampire Slayer" och just nu så lider jag som vanligt av den där abstinensen som jag alltid drabbas av efter att en bokserie/tv-serie som jag tycker om är slut. Istället för PPD (Post Potter Depression) så har jag PBD (Post Buffy Depression) - och den verkar inte gå över. En stor del av denna depression är på grund av en händelse i seriefinalen som jag inte kan komma över.
Dock så finns det ett substitut som kanske kan lindra denna abstinens något, men det finns en nackdel med allt. Pengar.
Jag har inte pengar nog att ge mig hän åt detta substitut.

Allt är Joss Whedons fel!
Gah. Varför var du tvungen att göra fem säsonger av "Angel"?
Jag har precis räknat ut att jag inte har råd att spendera ca 2500 kr just nu ... och inte längre fram under året heller med tanke på att jag inte har fått ett sommarjobb och det knappt finns några här. Felet med mig är att om jag börjar se en serie... då kräver jag fortsättningen på en gång, hela tiden. Jag borde lära mig självkontroll.

Hur är det att beställa från Amazon? Är alla extra avgifter dyra? Kan man lita på alla försäljare?
För annars så verkar det vara en bättre idé att beställa en seriebox med alla fem säsonger för ca 750 kr (innan dollarn går upp ännu mer) plus avgifter än att lägga ut 500 kr/säsong här i Sverige.

Allt hade varit mycket enklare om Joss inte hade kommit på en sådan bra idé.