Andarnas hus av Isabel Allende

Jag började i fel ände, jag vet. Jag såg filmen på skolan i våras och det kan ha förstört lite utav upplevelsen - för ja, det är en riktig upplevelse. Detta är mitt andra besök i den magiska realismen, mitt första på svenska och jag kan säga att jag uppskattade stilen mycket mer nu när jag faktiskt förstod mer utav stämningarna.

"Andarnas hus" är en släktkrönika över fyra (eller tre, beroende på hur man räknar) generationer av en chilensk familj som börjar med giftemålet mellan den hetsiga Esteban Trueba och den klärovojanta Clara la Valle. Boken följer dem och deras familj under år fyllda av socialistiska problem, förbjuden kärlek, politik och familjeproblem fram till början på den chilenska militärkuppen.

Isabel Allende började att skriva "Andarnas hus" då hennes morfar var döende och hon inte kunde återvända hem till Chile på grund av Pinochet. Den sägs bygga på hennes familjshistoria. Jag vet dock inte hur mycket, men Allende var i alla fall med mitt i smeten då hennes familj var en av Chiles översta "överklass" och vissa delar av Albas historia stämmer in på Allende själv. Liksom Alba så hjälpte Allende folk som fanns med på "svarta listan" att fly och gömma sig, tills hon själv råkade illa ut och flydde till Venezuela. Alba Trueba la Valle och Isabel Allende Llona har väl ungefär samma klang?

En sak som jag tycker är ganska intressant med boken är att alla de kvinnliga karaktärerna har namn som är synonymer av varandra, en sak som jag tror att de tar upp i boken vid något tillfälle. Nívea betyder snövit eller snö om jag inte minns fel, Clara betyder genomskinlig (kan även betyda äggvita), Blanca är spanska för vit och Alba betyder på spanska gryning, men är även vit på latin. Rosa å andra sidan betyder skär. Det kvinnliga arvet i släkten la Valle är på den ljusa sidan.

På tal om släkten la Valle, var inte alla karaktärer i familjen Trueba la Valle väldigt... flummiga? Clara med sin klärvoajans och sin tankspriddhet, Blanca med sitt frånvarande sätt, Jamie och Nicólas med sina... egenheter. Den enda som inte hade huvudet helt i det blå var ju Esteban och Alba.

Det som fick mig så förvirrad i början (eller rättare sagt i mitten) var Blancas personlighet. I filmen så är hon och Alba sammanmixade till en karaktär så förutom sin egen historia så lever hon även Albas. Detta gör att den vuxna Blanca var helt okänd för mig. I filmen så blir hon bara starkare och säkrare efter att hon har fått Alba och börjar att intressera sig politiskt tills det går illa för henne. I boken så är den delen Albas och hennes mamma hamnar mer i bakgrunden allt eftersom hon växer upp.

Jag insåg precis att jag inte har skrivit ett enda ord om vad jag tyckte om boken, så det får vi göra någonting åt. När jag väl hade kommit över det faktum att Pedro Tercero García inte var någon Antonio Banderas (som spelar honom i filmen) och att Blanca egentligen inte var särskilt stark så älskade jag boken. Jag gillade berättarstilen där stycken med jag-form ibland blandades in mellan det vanliga tredjeformberättandet. Jag gillar hur övernaturliga händelser nästan viftas bort som om de inte är någonting särskilt. Jag gillar hur Esteban Trueba gång på gång gör livet surt för sig själv ... eller så inte. Det är en mix av varma känslor, kärlek, excentriska personer - men även våld, hot, militärtortyr och regler.

En sista fråga: Är det verkligen vackert att ha grönt hår? Och hur ser det ut?