17 juni, 2009

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

Jag har en gång skrivit att jag inte tycker om "konstiga" böcker dvs. sådana böcker som ska vara så märkvärdiga och kreativa. Därför blev jag lite oroad när det första jag såg då jag öppnade min kopia av "Extremt högt och otroligt nära" var olika bilder.

Boken handlar om Oscar Schell, nio år, som förlorade sin pappa i terroristattacken 11 september. Trots att en tid har gått så har Oskar ännu inte riktigt gått igenom sorgens värsta steg, mycket på grund av en hemlighet han har. Hans pappa ringde nämligen hem just innan han dog - men Oskar, som var hemma, svarade inte. När han hittar en nyckel i ett kuvert märkt "Black" i sin pappas garderob så ger han sig ut i staden för att besöka alla med efternamnet Black och ta reda på om någon av dem vet någonting om nyckeln eller hans pappa.
Samtidigt så berättas hans farmor och farfar sin historia.

Jag har hört så mycket lovord om "Extremt högt och otroligt nära" att mina förväntningar var superhöga och oundvikligt så infriades de inte... till en början. De första 100 sidorna så var jag lite smått besviken för att den inte var så bra som jag trodde att den skulle vara, men när jag väl hade accepterat det så ... växte den. Ju mer jag läste desto mer kände jag för den. Det är ingenting som man bara kan sätta sig ner och tro att man ska fastna i direkt.

"Extremt högt och otroligt nära" är lite som ett konstverk. Oscars synvinkel och språk är helt annorlunda från hans farmors (som jag i början frustrerade mig pga långa mellanrum). I ett kapitel så är vissa saker rättade (?) med rödpenna och hela meningar är inringade, medan textstorleken i ett annat kapitel blir mindre och mindre tills den till slut är oläslig i flera rader över varandra.
Här och där så är även bilder insprängda mellan sidorna, bilder som ser helt random* ut men som har med texten att göra.
(En bild som jag önskar hade lämnats ute är bilden på den fallande kroppen av någon som hoppade från World Trade Center hellre än att brinna inne i byggnaden. Jag har sett den bilden i olika reportage, i nyhetssändningar och i filmer hur många gånger som helst, men den är fortfarande lika obehaglig. )

Så vad tyckte jag egentligen? Jo, enligt mig så har Jonathan Safran Foer verkligen lyckats. Likadant som när jag under de första 100 sidorna satt och funderade på hur jag skulle kunna förklara min besvikelse med ord så sitter jag nu och försöker komma på hur jag ska kunna förklara vad det är jag tycker om. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag tycker egentligen inte om någon av bokens huvudpersoner. Oskar är intressant och stundtals söt, men blir ibland lite för lillgammal. Jag förstod inte så mycket av sammanhanget i början, men ju mer man läser desto mer så börjar allting klarna. Det är som ett pussel (eller en paint-after-numbers). Först så ser man inte vad bilden visar, men ju mer information man får och sätter ihoå desto mer ser och förstår man.

Det här är ingen bok som jag skulle vilja läsa på stranden, åh nej. Det är ingen solstolsbok. Det är inte heller en bok som jag skulle kunna läsa över en eftermiddag. Den behöver lite tid att få ett grepp, lite tid att smälta in och lite tid till att bli förstådd, men det är helt klart en bok som jag kommer att komma ihåg.

* Det är ganska hemskt att erkänna, men jag kommer inte på vad det heter på svenska, plus att random är säsongens modeord här. Någon som kan en bra synonym för random? Helst på svenska.

4 kommentarer:

Shishi sa...

Random:
Min spontana tanke var "oihophörlig".
Sedan insåg jag att slumpmässig nog är det konventionella uttrycket...

Shishi sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Olivia sa...

Jag älskade Extremt högt och otroligt nära! Den kommer jag nog att läsa om någon gång.

Sarah sa...

Tack! Slumpmässigt är ordet jag letar efter.
Jag börjar att bli riktigt orolig, för jag har börjat förlora jättemånga ord. Idag så hade jag glömt bort "erfarenhet", så jag fick sitta och förklara det medan mina vänner försökte komma på vilket ord jag menade.