Sagan om Isfolket # 3 och 4

Jag har satt upp en lagom dos av "Sagan om Isfolket". Hädanefter så ska jag läsa böckerna 2 och 2 (eller 4 och 4) och blanda med annan litteratur mellan varje dos. Allt för att jag inte ska bli alltför irriterad på mjäkiga kvinnor, irriterande prästfruar och diverse avundsjuka hustrur som alla verkar avsky Isfolk-kvinnorna. Kanske för att de nästan alltid är picture perfect.

Jag klagade på stavningen i min recension av de två första böckerna, men sedan så fick jag förklarat för mig att Margit Sandemo är norsksvensk och därför blandar ihop språken ibland. Det är därför det alltför ofta står jeg istället för jag - men det är ju förståligt. Fast de kunde ändå inte haft en korrekturläsare? Eller det kanske bara är större förlag (och böcker med högre kvalitet) som har tid och pengar för sådant?

Tredje delen, "Avgrunden", utspelar sig under 1600-talets början och handlar mest om Sol Angelicas frigörelse och letande efter andra häxor och trollkarlar. Efter hennes tjugonde födelsedag så ger hon sig av till Danmark, där Dag numera studerar. Till synes en oskyldig resa, men Sol har andra avsikter. Hon är fast besluten att hitta den hemliga svartkonstgruppen som Hanna berättade historier om när Sol var ett barn. En svartkonstgrupp som kanske kan lära henne nya saker, som kan hjälpa henne att nå Blåkulla och Satan själv. Samtidigt som Sol Angelica orädd traskar in i den ena svåra situationen efter den andra (den flickan borde lära sig lite diskretion, särskilt under häxbränningstider) så är Liv fast i en obekväm äktenskapligsituation hemma i Norge.

Fjärde delen, "Längtan", utspelar sig 20 år fram i tiden då Siljes barnbarn har börjat bli stora och få egna problem. Yrja Mattiasdotter, en obetydlig, klumpig bondflicka som jobbar på Lindallén är upp över öronen förälskad i den ståtlige Tarald Meiden. Tyvärr så har han bara ögonen för Sunniva, hans fagra släkting. Alla vet vad som händer om Isfolkets hemska arv bryter ut och att det är större chans att ett barn med arvet föds om båda föräldrarna är av Isfolket, men trots det så vägrar de avsluta sin romans. Yrja får stå hjälplöst bredvid och titta på när den katastrofala romansen mellan mannen hon älskar och hans sköna kusin går allt längre... kanske för långt.

Under de tre första böckerna i serien så har jag stört mig på Sol Angelica varenda gång hon dyker upp. Jag har svurit åt hennes många nycker, åt hennes själviska utsvävningar, åt hennes humör och åt hennes odiskreta trollkonster. Jag har sagt "vad var det jag sa!" hur många gånger som helst - oftast i en situation där hon eller någon annan blir överraskad då Sol Angelica blir anklagad för att vara häxa.

Men det konstiga är att jag saknar henne i den fjärde boken. Hon var en frisk fläkt bland alla dessa veliga, alldagliga kvinnor. Jag insåg att trots alla hennes dåliga sidor så var hon ändå intressantast. Hon räddade alltid sig själv, var totalt orädd och tog vad hon ville.

Min lista över personer i Isfolket-släkten som jag faktiskt tycker om har vuxit med några namn, men är oroväckande kort med tanke på hur de förökar sig. Jag gillar Tengel, (numera) Sol Angelica, Cecilie (som är som en reinkarnation av Sol - minus svartkonsten) och Tarjei.

Resten är antingen irriterande eller obemärkta, dvs. jag tänker inte så mycket på dem. De bara finns där.

Vilka i släkten är värst då? Jo, det finns två stycken som jag absolut inte tål.

Nummer ett: Silje.

Varför?: Hon är naiv (och blir bara naivare för varje bok som går) och så älskvärd att jag får ont i tänderna. Hon vill rädda allt och alla och i andra boken så offrar hon nästan sin familj för att rädda en häst. Hon lyssnar aldrig på vad folk säger åt henne att inte göra, men ingen blir någonsin arg på henne. Istället så älskar de henne ännu mer. Dessutom så beter hon sig riktigt irrationellt i sista boken. Om hon inte hade varit så "åh-jag-är-så-godhjärtad-och-älskar-allt-och-alla" så tror jag faktiskt att hon är bitter. Siljes tankar kretsar nästan bara kring Sunnivas menlöshet, Yrjas fulhet (jag kommer till det) och Taralds klena karaktär. Värst var det ändå när Silje säger till den femåriga Cecilie att hon ser ut som sin faster Sol, men att Sol var mycket vackrare. Vem säger något sådant till ett barn?!

Nummer två: Sunniva.

Varför?: För att hon är så gnällig att jag inte skulle stå ut tre minuter i hennes närhet. Hon är så liten, vacker och spröd och alldeles ensam i världen utan någon som bryr sig om henne, enligt henne själv. Egentligen så har hon en massa kusiner, mostrar och morbröder med respektive, morföräldrar plus Charlotte Meiden och hennes man. En hel grupp av människor som alla bryr sig om henne, fjäskar för henne och tar hand om henne för Sunniva är ju så "spröd". Så delikat. Egentligen så är Sunniva en självisk, envis flicka som bara tänker på sig själv. Därför så ropade jag triumferat "Haha! De sa ju det! Na na na na..." när en viss katastrof inträffade i "Längtan". Nej, jag är inte hjärtlös... eller... det kanske jag är.

Spoiler: Som tur är så kommer jag inte behöva stå ut med någon av dem längre då både Silje och Sunniva dog i "Längtan"... och det var Sunnivas dödsögonblick som fick fram skadeglädjen hos mig.

Jag tycker heller inte om hur Yrja beskrivs. Varenda gång som Yrja är med i ett avsnitt så pratas det om hennes fulhet, klumpighet eller konstigt formade ben. Speciellt Silje verkar vara riktigt fixerad vid det. Det är som att Yrjas existerar för att vara ful. Som att det är hennes främsta karaktärsdrag. Att vara oattraktiv. De tar alltid tillfället i akt att påpeka det.

Trots att jag stör mig på så mycket så har serien en drogliknande verkan på mig. Jag måste fortsätta läsa. Jag tror att jag är lite beroende - och kan bortse från irritationen för att få reda på vem nästa utstötta kvinna kommer att bli och vem som kommer att falla för en farlig man nästa gång.

Intresseklubben noterar:

Jag har börjat casta vissa personer i huvudet... eller rättare sagt en person; Sol Angelica spelas i mitt huvud av Monica Bellucci, trots att hon är mycket äldre än Sol. Ärligt talat så tycker jag att Bellucci passar perfekt som den vilda, svarthåriga, gulögda, yppiga barm-Sol.

Dock så har jag inte castat någon annan karaktär än. Någon som kan tipsa mig om fyra-fem olika rödhåriga, blåögda skådespelerskor?