Det är nästan omöjligt att beskriva handlingen i den här boken utan att avslöja vad som hände i förra boken eftersom det sista kapitlet och epilogen av "Tomorrow When The War Began" genomsyrar den här bokens handling väldigt mycket."The Dead of the Night" ("När natten är som mörkast" på svenska) är andra delen i John Marsdens heptalogi om en ung guerillagrupp i Australiens vildmark. Den här boken upptas där den förra slutade.
Gruppen bestämmer sig för att se vart klyftan egentligen leder och ger sig ut på en expedition, men lämnar Chris kvar för att vakta lägret. Väl ute från bergen så stöter de på ett litet samhälle av människor ledda av Major Harvey. De kallar sig "Harvey's Heroes" och först så tror ungdomarna att de har hittat en säker plats där de inte behöver ta allt ansvar och äntligen har vuxna runt omkring sig, men det är inte så enkelt. "Harvey's Heroes" är första klassens mansgrisar. Kvinnorna bor i en skild del från lägret där de uträttar hushållssysslorna och de får bara vara i männens del av lägret när de ska städa deras tält. Kvinnorna i lägret är även indelade i speciella grupper och man ska helst inte umgås utanför grupperna. Såklart så sorteras tjejerna in i olika grupper och efter några dagar i lägret så har missnöjet börja växa, men hur ska de kunna ta sig ut därifrån om de inte ens kan ta kontakt med varandra?
Det är i den här boken som det börjar spåra ut lite när det kommer till gruppens attentat. I första boken, och även i denna, så är det fortfarande rimligt. De spränger bilar, gräsklippare, broar, konvojer och hus som angriparna har kontroll över. Det är ingenting konstigt med det, för det är ju möjligt. Jag tror inte att invaderarna direkt tänker tanken att ett gäng ungdomar helt plötsligt ska sätta igång gasen i ett hus och tända på, men i de kommande böckerna så kommer jag störa mig på vad de väljer att spränga upp. Jag ska inte avslöja någonting, mer än att jag inte tror att de skulle lyckas med det i verkligheten.
Det är svårt att skriva recensioner om böcker i en serie, för det blir oftast att man säger samma sak om och om igen. Jag är fortfarande lika nostalgisk, fortfarande lika fäst vid karaktärerna och fortfarande lika adrenalinstinn som jag var förra gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar