True Blood

Idag så har jag äntligen sett de två första avsnitten av "True Blood". Kalla mig neurotisk, men jag har varit säker hela hösten att om jag såg "True Blood" före "Twilight" så skulle jag tycka att filmen var mycket mycket sämre. Nu när jag har sett "Twilight", och gillat, så kan jag äntligen ta itu med min andra vampyr-fandom.

Ni vet inte vad jag har fått utstå för att få de två första avsnitten. Jag glömde bort att spela in dem när de gick på tv, så jag fick köpa dem med Café istället. Jag försökte vara diskret när jag köpte tidningen, för jag vill inte direkt synas vandra omkring med en herrtidning, särskilt inte i det här samhället där man garanterat möter någon som man har någon slags relation till. Så jag stod och vaktade vid tidningsstället och i samma stund som det blev fritt fram och folkfattigt så grep jag tag i mitt exemplar av Café och skyndade mig till kassan. Såklart så tog min tur slut där. För det visade sig att kassörskan just skulle avsluta sitt skift och vem är det inte som kommer och öppnar nästa kassa. Jo, om inte min klasskamrats mamma. Go figure. Som att det inte var illa nog så stod min idrottlärare bakom mig i kassakön.

Så jag har gott igenom mycket för att få dessa avsnitt i mina händer, men det var värt det. Nu har jag i alla fall sett två avsnitt. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att de andra tre avsnitten fastnade på band. (Vi har haft lite problem att spela in från Canal + tidigare). Om det har blivit något strul med dem så tänker jag ta och skicka ett mail till Canal Digital och fråga om de inte kan sända ett "True Blood"-marathon för de som vill se serien, men har missat de första avsnitten.

Vad tyckte jag om serien då?
Jag var väldigt nöjd. Jag satt och myste i soffan och jag fullkomligt älskar musiken... och vinjetten. Väldigt sydstatsfeeling med träsk och gospel och sjaskiga hus.
Jag har bara väldigt få saker att klaga på. En av dem är att jag sörjer Sookies förändring. Under de här två avsnitten så har jag inte fått se så mycket av den Sookie som jag tycker om från böckerna. Den behärskade Sookie som håller sina känslor gömda - efter många år av träning - och inte går att chocka. Den väldigt sarkastiska Sookie som alltid har en kommentar till allting. I serien så är Sookie så... bubblig och ungdomlig. Hon är så öppen och nästan lite naiv.
Sedan så har jag lite svårt att acceptera att de helt har ändrat Tara. Steget från en klädbutiksägare med smak för dåliga killar till en Jasonsuktande vampyrhatande tjej med attitydsproblem är ganska stort, särskilt eftersom minst två av Taras pojkvänner har varit vampyrer i böckerna.

Förutom det; perfecto. Under dessa 110 minuterna så har jag redan lyckats bli lite smått förälskad i tre killar; Sam Merlotte, Bill Compton och förvånande nog, Jason Stackhouse. Okej, det finns en rimlig förklaring till alla tre. Sam är förstående och skäggstubbig, Bill är vampyr och räddaren i nöden och Jason ... ja, han är - för att citera Lafayette - "that boy is sex on a stick". Han kunde ju i alla fall försöka skyla sina magrutor emellanåt. Han är den perfekta sydstatsflirten.

Det är bara synd att Alexander Skarsgård spelar Eric. Inte för att han har dykt upp i serien än, men från bilderna jag har sett så har jag svårt att tro att han kan mäta sig med mina förväntningar. Det är ju Eric som är seriens stöttepelare. Typ.

Jag måste ha mer "True Blood" nu. Jag tycker synd om dem som inte har läst böckerna och vet hur det går för Sookie när hon öppnar dörren och möter tre hungriga vampyrer. (Nog för att alla andra redan har sett fortsättningen vid det här laget, men... ).

Nej, nu ska jag gå och lägga mig tidigt och slåss mot min förkylning... och lusten att läsa "Dead Until Dark" igen.