I våras så läste jag "Diving In", den första boken i Kate Canns trilogi om Coll och hennes förälskelse, simguden Art. Jag sågade den ganska rejält, så det var med viss förvåning som jag upptäckte att jag verkligen ville läsa andra delen också. Jag ville veta om Coll och Art faktiskt lyckas hålla ihop trots alla skillnader."In the Deep End" börjar direkt där "Diving In" slutar. Art och Coll är tillsammans igen och den här gången har Art lovat att anstränga sig mer och inte pusha Coll. Deras förhållande frungerar bättre än någonsin, och trots protester från Val (Colls vän), Colls mamma och Arts pappa, så är det unga paret tajtare än någonsin och inom kort så inser Coll att det är dags att ta nästa steg...
And that's it. Ungefär.
Jag blev förrådd av mina känslor. Jag började faktiskt stå ut med Art och Coll. Jag kände inte samma hat mot "In the Deep End" som jag gjorde mot dess föregångare. Det tror jag mycket kan bero på att Art och Coll har ändrats... Nu minns jag inte riktigt hur de var i förra boken, det var ju trots allt sex månader sedan jag läste den, men var inte Art arrogantare? Och Coll, var inte hon mer... fritänkande förut? En sak som jag vet säkert är att Colls mamma måste ha dubbla personligheter. För visst var Colls mamma mycket mer högljudd i "Diving In"? Hade hon inte fler åsikter?
Nu när jag tänker efter så inser jag att det inte är Coll som är bokens hjältinna. Nej, Coll har blivit kidnappad av rymdvarelser och en omprogrammerad klon har ersatt henne. I första boken så är Coll väldigt aktiv. Hon simmar på hälsocentret två gånger i veckan, tycker om att ta långa och hårda cykelturer och tränar självförsvar en gång i veckan, men i den här boken så tror jag inte hon motionerar en enda gång. Coll är nog och simmar en gång under hela boken - som utspelar sig under flera månader. Vad gör hon på dagarna, mer än att vara med Art?
En annan sak jag stör mig på är att när Coll väl har förlorat oskulden så gör hon och Art ingenting annat än har sex. Det är sant. Jag tror inte att de träffade varandra en enda gång efter det utan att ha sex minst en gång. Varenda gång Coll kommer hem till Art så hoppar de direkt i säng, när de är på Frans middagsbjudning så smyger de undan, när de är på picnic så gömmer de sig i skogsdungen, när de är på fest går de hem tidigare. Hälsosamt förhållande.
Innan jag läste "Diving In" så trodde jag att Art skulle vara Edward-ig, något jag genast övergav efter att ha läst några sidor i boken, men nu är jag inte så säker. Vissa stunder så känns Coll och Art väldigt mycket som Bella och Edward från "Twilight". Det är inte deras personligheter jag pratar om, utan mer deras... samtal. Bella och Edward kan ibland driva mig till vansinne med sina långa diskussion där de försöker övertyga den andra om att de faktiskt älskar honom/henne. Varje gång som Bella börjar fundera på hur Edward faktiskt kan älska henne då han är så underbar och hon är så vanlig så får jag klåda i fingrarna och varje gång som Edward undrar hur Bella kan älska honom då han tycker att han är ett monster så får jag lust att skrika åt dem att de är blinda. Varför måste de fråga så mycket? Kan de inte bara godta att de är förälskade och lämna resten? (Fast egentligen så är det ganska sött... ibland).
Exakt likadana är Coll och Art i "In the Deep End" eller det är egentligen mest Coll. Hon undrar vad Art ser i henne, om Art älskar henne, om Art gjorde samma saker med alla sina tidigare flickvänner, om Art tycker mer om henne än dem... och efter ett tag så blir det lite enerverande.
Trots alla klagomål jag har så måste jag säga att "In the Deep End" var mycket bättre och realistiskare än "Diving In". Den här gången så känns det som att Kate Cann faktiskt kan ha gjort lite research.
(PS. Om man bildgooglar "In the Deep End Kate Cann" så kommer min blogg upp bland de första alternativen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar