Oh, oh. NOOO!

Nooooooooooooooooooo!
Hörde ni mitt avgrundsvrål av psykisk smärta? Ljudet av min värld som rasar samman? Den smärtsamma sanningen att Hollywood till slut har drivit mig till vansinne och förstört min läs-glädje, -tillfredställelse, -kärlek och drömmar för alltid?
Jag har aldrig varit så här ledsen, tror jag. Det är nästan värre än när jag var tvungen att lämna bort min hundvalp. Det är värre än att inse att Harry Potter var slut efter "Harry Potter and the Deathly Hallows". Det var much much much värre än att inse att Rory till slut måste lämna Lorelai, att hon inte alltid kan bo i sitt flickrum.

Robert Pattinson gjorde intrång i mitt huvud och har lämnat ett destrusktivt spår efter sig. Han har gjort så stor skada att jag inte vet vad jag ska göra utan bara kan blunda och be att den inte är permanent. Robert har ersatt min Edward.

Ni kanske inte förstår vad det betyder för mig. För er kanske det bara betyder en axelryckning och ett "och?". Det är ju bara en skådespelare.
Men för mig så är det allt. Edward Cullen är den mest perfekta ouppnåliga litterära karaktären någonsin. Den vackraste, mest tilldragande varelsen vars väg någonsin har korsat min... Han är till och med så perfekt att min hjärna inte kan skapa tillräckligt skarpa detaljer för att göra honom rättvis och har lämnat honom lite blurrig.

Nu är min mentala bild utbytt mot Robert Pattinsons mycket mer mänskliga bild som absolut inte gör Edward rättvisa. Jag avskyr ju Robert! Jag avskydde honom från första gången han kom upp på bioskärmen som Cedric Diggory och nu avskyr jag honom bara ännu mer. Dö Robert, dö.

Han kunde inte valt en bättre tidpunkt? Tre dagar innan "Breaking Dawn". Grattis Sara, ditt liv är härmed förstört. Fast hoppet är ännu inte borta. Jag fick ut Alan Rickman och jag svär att jag inte ska vila förrän Robert Pattinson är utkickad för gott...

Mmmm.... Edward.

Jag har precis hittat det perfekta botet tilll PPD (Post Potter Depression), nämligen Edward Cullen. Det är omöjligt att fokusera på sin längtan efter trollkarlsvärlden när man har 600 sidor fulla av Edwards vita muskulösa Adonis-kropp, hans sammetsröst, hans överraskande humör, hans kärleksförklaringar, hans små gester som är så söta att jag får sockerkoma och svimmar, hans många försök att skydda Bella från att bli skadad, hans inre kamp, hans omväxlande gnistrande ögon, hans underbara andedräkt. (Det där sista låter mycket bättre på engelska). Har jag glömt något? Bronshåret? Hans bländande leende? Det där morrandet han gör när någon försöker skada Bella?

Jag har upptäckt en sak. Det är omöjligt att läsa "Twilight" in public. Jag satt på altanen idag och läste den, bara för att hela tiden bli avbruten av nyfikna människor som frågar; "Varför ler du så där?", "Är det en rolig bok?", "Vad läser du om?", "Är det något snuskigt, för du rodnar ju?". Så därför har jag bestämt mig att "Breaking Dawn" kommer att läsas uppe på min balkong, med sovrumsdörren stängd.

Dagens "fånigaste" ögonblick var när jag lyckligt suckade och log så att kinderna värkte bara av att läsa hans fullständiga namn. Edward Cullen. Ryyys. Det kryper längs ryggraden av vällust.
Dock så förstördes ögonblicket av en nyfiken fråga.

HP: Topp 5 manliga karaktärer

Jag var tvungen att fuska. Jag kunde inte välja. Hur ska jag kunna ställa Fred och George Weasley mot sin far? Hur kan man välja bara en av marodörerna, när de är bäst som grupp? Därför så är det två ihopbuntande platser.

Topp 5 manliga favoriter i Harry Potter

De tre marodörerna; Sirius Black, James Potter & Remus Lupin. Jag lämnade med flit Peter Pettigrew utanför, inte för att jag avskyr honom lika mycket som andra karaktärer - det är trots allt mänskligt det han gjorde, men det betyder inte att jag kan förlåta honom för det och ha överseende. Det är på grund av honom som James och Lily dog, och i utsträckning även Sirius och Remus. Dessa tre bästa vänner har med det lilla de nämns fångat mig. Jag bryr mig inte om att Sirius och James var lite av bråkstakar på skolan, jag bryr mig inte om att de retade Snape. Det var otroligtotroligt dåligt gjort, men Snape är inte den oskyldigaste heller. Deras vänskap är ... så underbar och så otroligt sorglig. Det gör ont att läsa vissa kapitel, som "Cat, Rat and Dog" och kapitlet som kommer efter det i "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban" eller "Behind the Veil" i "Harry Potter and the Order of Phoenix" när Lupin ensam står kvar tillsammans med James identiskt like son och ser hur den siste av hans marodörvänner försvinner ur hans liv.

"'Professor Severus Snape, master of this school, commands you to yield the information you conceal!' Snape said, hitting the map with his wand.
As though an invisible hand was writing upon it, words appeared on the smooth surface of the map.
'Mr Moony presents his compliments to Professor Snape, and begs him to keep his abnormally larg nose out of other people's business.'
Snape froze. Harry stared, dumbstruck, at the message. But the map didn't stop there. More writing was appearing behind the first.
'Mr Prongs agrees with Mr Moony, and would like to add that Professor Snape is an ugly git.'
It would have been very funny if the situation hadn't been so serious. And there was more...
'Mr Padfoot would like to register his astonishment that an idiot like that every became a Professor.'
Harry closed his eyes in horror."

- "Snape's Grudge" ur "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban"

"'Did you like question ten Moony?' asked Sirius as the emerged into the entrance hall.
'Loved it,' said Lupin briskly. '"Give the five signs that identify the werewolf." Excellent question.'
'D' you think you managed to get all the signs?' said James in tones of mock concern.
'Think I did,' said Lupin seriously.
"One: He's sitting on my chair. Two: He's wearing my clothes. Three: His name's Remus Lupin..."

- "Snape's Worst Memory" ur "Harry Potter and the Order of the Phoenix"

"'SIRIUS!' he bellowed. 'SIRIUS!'
'He can't come back, Harry.' said Lupin, his voice breaking as he struggled to contain Harry. 'He can't come back, because he's d-'
'HE - IS - NOT - DEAD!' roared Harry. 'SIRIUS!'
.....
'Here,' said Lupin quietly, and pointing his wand at Neville's legs he said 'Finite'. The spell lifted. Neville's legs fell back to the floor and remained still. Lupin's face was pale. 'Let's - let's find the others. Where are they all, Neville?'
Lupin turned away from the archway as he spoke. It sounded as though every word was causing him pain."

- "The Only One He Ever Feared" ur "Harry Potter and the Order of the Phoenix"

De manliga Weasleysarna; Arthur Weasley, Bill Weasley, Charlie Weasley, Percy Weasley, Fred Weasley, George Weasley & Ron Weasley.
Hur svårt är det inte att välja sin favorit-Weasley? Jag älskar dem allihop, till och med pompöse Percy som vänder ryggen åt sin familj i ”Harry Potter and the Order of the Phoenix” för att stiga i graderna på ministeriet, bara för att komma tillbaka just innan stormen i ”Harry Potter and the Deathly Hallows”. Jag älskar Bill, den äldste sonen med det dinglande huggtandsörhänget, som känns som den perfekte storebrodern. Rons kommentar om att Bill alltid varit schysst mot honom understryker det. Fastän Charlie knappt är med någonting i böckerna så har han lyckats nästla sig in i mitt hjärta lika mycket som sina bröder. Sedan har vi ju de som har fått flest spaltmeter av alla, tvillingarna och Ron. Hur kan man inte tycka om tvillingarna? Deras kamp mot Umbridge är höjdpunkten i ”Harry Potter and the Order of the Phoenix” och de har alltid varit ljusglimtar. Ron är min favorit i HP-trion. Han är otaktfull och tänker inte alltid sig för. Han är den mänskligaste by far. Sedan har vi ju fadern i familjen, Arthur Weasley, mannen som kunde fått en befodran, men som stannar kvar på sin plats på ministeriet för att han älskar mugglarsaker. Han bryr sig inte om makt eller pengar, till skillnad från vissa andra.

"'Ron,' said Hermione in a dignified voice, dipping the point of her quill into her ink pot, 'you are the most insensitive wart I have ever had the misfortune to meet.'"

- "The Eye of the Snake" ur "Harry Potter and the Order of the Phoenix"

"'You two,' she went on, gazing down at Fred and George , 'are about to learn what happens to wrong-doers in my school.'
'You know what?' said Fred. 'I don't think we are.'
He turned to his twin.
'George,' said Fred, 'I think we've outgrown full-time education.'
'Yeah, I've been feeling that way myself,' said George lightly.
'Time to test our talents in the real world, d' you reckon?' asked Fred.
'Definitely,' said George.
And before Umbridge could say a word, they raised their wands and said together: 'Accio brooms!'"

- "Careers Advice" ur "Harry Potter and the Order of the Phoenix"

"There was a scuffling and a great thump: someone else had clambered out of the tunnel, overbalanced slightly and fallen. He pulled himself up on the nearest chair, looked around through lopsided horn-rimmed glasses and said, 'Am I too late? Has it started? I only just found out, so I-I-'
Percy spluttered into silence. Evidently he had not expected to run into most of his family.
[...]
Percy and the other Weasleys were sill staring at one another, frozen.
[...]
'I was a fool!' Percy roared, so loudly that Lupin nearly dropped his photograph. 'I was an idiot, I was a pompous prat, I was a - a -'
'Ministry-loving, family-disowning, power-hungry moron,' said Fred.
Percy swallowed.
'Yes, I was!'
'Well, you can't say fairer than that,' said Fred, holding out his hand to Percy."

- "The Sacking of Severus Snape" ur "Harry Potter and the Deathly Hallows"

"Harry could not see Fred's body, because his family surrounded him. George was kneeling at his head; Mrs Weasley was lying across Fred's chest, her body shaking, Mr Weasley stroking her hair while tears cascaded down his cheeks.
Without a word to Harry, Ron and Hermione walked away. Harry saw Hermione approach Ginny, whose face was swollen and blotchy, and hug her. Ron joined Bill, Fleur and Percy, who flung an arm around Ron's shoulders."

- "The Prince's Tale" ur "Harry Potter and the Deathly Hallows"


Professor Severus Snape. Mannen som älskade Lily Evans och ägnande resten av sitt liv att vaka över hennes son efter hennes död. Mannen som bönade och bad Voldemort att skona henne, för att sedan drunkna i skulden över vad han gjort. Snape är inget helgon, men med det ovanstående i åtanke så kan man förstå varför han är så otrevlig mot Harry. Harry var anledningen till att Lily dog. Harry som är son till kvinnan han alltid älskat och mannen som fick henne, hans fiende. Harry som är en exakt kopia av denna man, förutom de stora gröna ögonen som påminner honom så om vad han gjorde till Lily. Det är inte konstigt om Snape inte tycker om Harry, men han gör ändå allting för att skydda honom. Och, let's face it, utan Snape så skulle böckerna varit betydligt sämre.

"Snape's eyes were boring into Harry's. It was exactly like trying to stare down a hippogriff. Harry tried hard not to blink."

"'You have no idea of the remorse Professor Snape felt when he realised how Lord Voldemort had interpreted the prophecy, Harry. I believe it to be the greatest regret of his life and the reason that he returned -'
'But he's a very good Occlumens, isn't he, sir?' said Harry, whose voice was shaking with the effort of keeping it steady. 'And isn't Voldemort convinced that Snape's on his side, even now? Professor ... how can you be sure Snape's on our side?'
Dumbledore did not speak for a moment; he looked as though he was trying to make up his mind about something. At last he said, 'I am sure. I trust Severus Snape completely.'"

- "The Seer Overheard" ur "Harry Potter and the Half-Blood Prince"

"After a moment or two, Snape raised his face, and he looked like a man who hade lived a hundred of years in misery since leaving the wild hilltop.
'I thought... you were going... to keep her... safe...'
' She and James put their faith in the wrong person,' said Dumbledore. 'Rather like you, Severus. Weren't you hoping that Lord Voldemort would spare her?'
Snape's breathing was shallow.
'Her boy survives,' said Dumbledore.
With a tiny jerk of the head, Snape seemed to flick off an irksome fly.
'Her son lives. He has her eyes, precisely her eyes. You remember the shape and colour of Lily Evans's eyes, I am sure?'
'DON'T!' bellowed Snape. 'Gone... Dead...'
'Is this remorse, Severus?'
'I wish... I wish I were dead...'"

- "The Prince's Tale" ur "Harry Potter and the Deathly Hallows.


Professor Albus Dumbledore. The Great One. Den speciellaste karaktären i hela bokserien, utan tvekan. Ett geni, men ett halvgalet geni. Den enda Voldemort någonsin var rädd för. Albus har inte haft ett lätt liv, det vet vi nu. Skuldtyngd redan från unga år, kär i sin fd. vän - mannen som skulle bli århundradets näst ondaste trollkarl - Grindelwald. Albus som har mist så många till "the dark force" (kunde inte låta bli). Jag älskar honom för hans mildhet. Hans sätt att alltid prata som om han står på en äng en solig sommardag och pratar med en vän, när han egentligen står framför Wizengamot och möts av otrevligheter. Jag älskar honom för hans empati och för att han alltid förstår. Jag älskar honom för hans obottliga kunnande. Det finns endast en som Albus.

"'It does not do to dwell on dreams and forget to live, remember that.'"

"The truth is a beautiful and terrible thing, and should therefore be treated with great caution."

"It is our choices Harry, that show what we truly are, far more than our abilities."

"At that moment, Harry fully understood for the first time why people said Dumbledore was the only wizard Voldemort had ever feared. The look upon Dumbledore's face as he stared down at the unconscious form of Mad-Eye Moody was more terrible than Harry could have ever imagined. There was no benign smile upon Dumbledore's face, no twinkle in the eyes behind the spectacles. There was cold fury in every line of the ancient face; a sense of power radiated from Dumbledore as though he were giving off burning heat."

- "Veritaserum" ur "Harry Potter and the Goblet of Fire"

"'You do not seek to kill me, Dumbledore?' called Voldemort, his scarlet eyes narrowed over the top of the shield. 'Above such brutality, are you?'
'We both know there are other ways of destroying a man, Tom.' Dumbledore said calmly. 'Merely taking your life would not satisfy me, I admit – '
'There is nothing worse than death, Dumbledore!' snarled Voldemort.
'You are quite wrong,' said Dumbledore, still closing in upon Voldemort and speaking as lightly as though they were discussing the matter over drinks. Harry felt scared to see him walking along, undefended, shieldless. He wanted to cry out a warning, but his headless guard kept shunting him backward toward the wall, blocking his every attempt to get out from behind it. 'Indeed your failure to understand that there are things much worse than death has always been your greatest weakness –'"

- "The Only One He Ever Feared" ur "Harry Potter and the Order of the Phoenix"

Neville Longbottom. Jag har sagt det i mitt tidigare inlägg och jag säger det igen. Det finns få karaktärer som jag blivit stoltare över, få karaktärer som har utvecklats så och få karaktärer som har rest sig från marken och litat att ens ben ska hålla, som Neville har gjort under seriens gång. Neville har gått från den lilla klumpiga glömska magi-dyslektiska pojken till en fullfjädrad Voldemort-motståndare med ryggrad och självförtroende. Än en gång, Nevilles "I join you when hell freezes over!" är bland det bästa i DH.

"'There are all kinds of courage,' said Dumbledore, smiling. 'It takes a great deal of bravery to stand up to our enemies, but just as much to stand up to our friends. I therefore award ten points to Mr Neville Longbottom.'"

- "The Man With Two Faces" ur "Harry Potter and the Philosopher's Stone"

"'Again?' said Mrs. Longbottom, sounding slightly weary. 'Very well, Alice dear, very well – Neville, take it, whatever it is…'
But Neville had already stretched out his hand, into which his mother dropped an empty Droobles Blowing Gum wrapper.
'Very nice, dear,' said Neville's grandmother in a falsely cheery voice, patting his mother on the shoulder. But Neville said quietly, 'Thanks, Mum.' "

- "Christmas on the Closed Ward" ur "Harry Potter and the Order of the Phoenix"

"'...But we were still fighting, doing underground stuff, right up until a couple of weeks ago. That's when they decided there was only one way to stop me, I suppose, and they went for Gran.'
'They what?' said Harry, Ron and Hermione together.
.....
'Gran's on the run. She sent me a letter.' he clapped a hand on the breast pocket of his robes, 'telling me she was proud of me, that I'm my parents' son, and to keep it up.'
'Cool,' said Ron.
'Yeah.' said Neville happily. 'Only thing was, once they realised they had no hold over me, they decided Hogwarts could do without me after all. I don't know wheter they were planning to kill me or send me to Azkaban. either way, I knew it was time to disappear.'"

- "The Lost Diadem" ur "Harry Potter and the Deathly Hallows"


Jag ber om ursäkt för överanvändning av citat, men jag drogs bara med.

HP: Topp 5 kvinnliga karaktärer

Jag läste ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" natten mellan fredag och lördag. Exakt klockan fyra på morgonen så vann till slut de goda mot de onda och allt blev frid och fröjd... i böckerna, ja. För mig som satt ensam kvar, utslängd från trollkarlsvärlden, med det lilla smakprov som vi mugglare fått, rasade allt samman. Jag lovar, den här slängen av PPD var värre än den jag hade förra sommaren då jag läste ut "HP and the Deathly Hallows" för första gången. Jag känner mig bara så... tom. Jag vill börja om på "Harry Potter and the Philosopher's Stone" och bara läsa om serien om och om och om igen. Jag vill att det ska finnas mer! De får inte ta ifrån mig allting så här, men ändå så vill jag att det ska få ett slut, jag vill inte att det ska komma fler onda mäktiga trollkarlar. Jag vill att det goda ska ha segrat en gång för alla, men inte till det här priset. Det känns bara så trist utan HP.

För att dröja mig kvar i HP-världen så har jag ägnat mig åt att göra en liten lista, eller flera små listor, över olika saker. Här kommer den första, nämligen "Top 5 kvinnliga favoritkaraktärer", alltså de kvinnliga karaktärer jag tycker mest om.

Topp 5 kvinnliga HP-karaktärer utan innebördesordning

Lily Potter (neé Evans). Både min och Sandras favorit är en kvinna som dog redan innan första kapitlet, men som ändå har fått en stor plats i mitt hjärta. Hur kan man inte älska den självständiga, modiga, smarta, kvicka och lojala kvinna som med sitt mörkröda hår och gnistrande gröna ögon stod upp för sina vänner redan på Hogwarts. Den mugglarfödda Lily som blev en av de största häxorna i sin generation. En av Fenixordens bästa. Modern som osjälviskt offrade sig själv för sitt barn och genom att ge sitt liv räddade Harry och i och med det hela trollkarlssamhället. Den levande Lily återfinns bara i några få kapitel, som minnen. I "Snape's Worst Memory" ser vi Lily när hon stoppar sin framtida man från att mobba hennes bästa vän. I "Bathilda's Secret" ser vi ur Voldemorts POV hur Lily gjorde allt för att rädda Harry och i "The Prince's Tale" ser vi Lily och Severus krångliga relation. Fastän hon inte förekommer särskilt ofta så finns det ofta små spår av henne genom texten om man håller ögonen öppna.

"He forced the door open, cast aside the chair and boxes hastily piled against it with one lazy wave of his wand... and there she stood, the child in her arms. At the sight of him, she dropped her son inte the cot behind her and threw her arms wide, as if this would help, as if in shielding him from sight she hoped to be chosen instead....
'Not Harry, not Harry, please not Harry!'
'Stand aside, you silly girl... stand aside, now...'
'Not Harry, please no, take me, kill me instead -'"

"'I was. I would have done. I never meant to call you Mudblood, it just - '
'Slipped out?' There was no pity in Lily's voice. 'It's too late. I've made excuses for you for years. None of my friends can understand why I even talk to you. You and your precious little Death Eaters friends - you see, you don't even deny it! You don't even deny that's what you're all aiming to be! You can't wait to join You-Know-Who, can you?'
He opened his mouth, but closed it without speaking.
'I can't pretend any more. You've chosen your way, I've chosen mine.'
'No - listen, I didn't mean - '
' - to call me Mudblood? But you call everyone of my birth Mudblood, Severus. Why should I be any different?'"


Ginevra "Ginny" Weasley. Jag har alltid älskat Ginny. Från och med andra boken när hon börjar på Hogwarts så har jag fattat tycke för den något överbeskyddade rödhåriga Ginny, fastän man inte får se så mycket av henne. I andra boken så syns inte den riktiga Ginny eftersom hon är blyg och tyst i Harrys sällskap, men man glimtar henne då hon säger åt Draco i korridoren. Det är inte förrän i femte boken som Ginny verkligen kliver fram. Orädd, snabb att ge svar på tal, rolig, självständig och stark. Likheterna med Lily är ganska många. När Harry och Ginny till slut blir tillsammans i "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så blev jag överlycklig. Äntligen. Om jag skulle få vara en HP-karaktär, då skulle jag vilja vara Ginny.

""Leave him alone, he didn't want all that!" said Ginny. It was the first time she had spoken in front of Harry. She was glaring at Malfoy."

""Yeah, size is no guarantee of power," said George. "Look at Ginny."
"What d' you mean?" said Harry.
You've never been on the receiving end of one of her Bat-Bogey Hexes, have you?" "

"Mrs Weasley was struggling with Ginny. Around them stood Lupin, Fred, George, Bill and Fleur.
'You're under-age!' Mrs Weasley shouted at her daughter as Harry approached. 'I won't permit it! The boys, yes, but you, you've got to go home!'
'I won't!'
Ginny's hair flew as she pulled her arm out of her mother's grip.
'I'm in Dumbledore's Army -'
'- a teenager's gang!'
'A teenager's gang that's about to take him on, which no one else has dared to do!' said Fred.
'She's sixteen!' shouted Mrs Weasley. 'She's not old enough! What you two were thinking, bringing her with you -'
Fred and George looked slightly ashamed of themselves.
'Mum's right, Ginny' said Bill gently. 'You can't do this. Everyone under-age will have to leave, it's only right.'
'I can't go home!' Ginny shouted, angry tears sparkling in her eyes. 'My whole family's here, I can't stand waiting there alone and not knowing and -'"

Loony Luna Lovegood. Finns det någon charmigare människa på hela Hogwarts än Luna Lovegood? Jag tror inte det. Drömmande, lite frånvarande, Luna som sätter andra i en obekväm sits med sina onyanserade sanningar som "It almost feels like having friends" och sin tro på magiska varelser som inte finns, som "Crumple-Horned Snorkack". Jag ville så gärna att Luna skulle bli tillsammans med Dean Thomas efter "HP and the Deathly Hallows". När han räcker ut handen till henne när DA ska utposteras under "The Battle of Hogwarts" och säger åt henne att komma är bland det sötaste i den boken.

"Luna did not seem perturbed by Ron's rudeness; on the contrary, she simply watched him for a while as though he were a mildly interesting television program."

"'They're evacuating the younger kids and everyone's meeting in the Great Hall to get organised,' Harry said. 'We're fighting.'
There was a great roar and a surge towards the foot of the stairs; he was pressed back against the wall as they ran past him, the mingled members of the Order of the Phoenix, Dumbledore's Army and Harry's old Quidditch team, all with their wands drawn, heading up into the main castle.
'Come on, Luna,' Dean called as he passed, holding out his free hand, she took it and followed him back up the stairs."

Professor Minerva McGonagall. Den stränga läraren i Transfiguration som även är Gryffindors föreståndarinna är bland det bästa på Hogwarts. Hennes lojalitet till Albus Dumbledore, hennes rättvisa och hennes humör är i toppklass. Jag älskar hennes strid med Dolores Umbridge i "HP and the Order of the Phoenix", den där auran av total avsky som hon utstrålar varenda gång hon och Umbridge i samma rum spär på motståndsandan otroligt. Sedan, i "HP and the Deathly Hallows" när hon visar hur mycket hon litar på Harry och hur stolt hon är över honom får mig bara att älska henne mer. I slutet, när alla tror att Harry är död, så blev jag mer berörd av hennes rop av smärta än vad Ron, Ginny och Hermiones gjorde. Hennes försök att ta sig an Voldemort i slutet är ännu bättre.

"'Potter,' she said in ringing tones, 'I will assist you to become an Auror if it is the last thing I do! If I have to coach you nightly, I will make sure you achieve the required results!'
'The Minister for Magic will never employ Harry Potter!' said Umbridge, her voice rising furiously.
'There may well be a new Minister for Magic by the time Potter is ready to join!' shouted Professor McGonagall.
'Aha!' shrieked Professor Umbridge, pointing a stubby finger at McGonagall. 'Yes! Yes, yes, yes! Of course! That's what you want, isn't it, Minerva McGonagall? You want Cornelius Fudge replace by Albus Dumbledore! You think you'll be where I am, don't you: Senior Undersecretary to the Minister and Headmistress to boot!'
'You are raving,' said Professor McGonagall, superbly disdainful."

"Our Headmaster is taking a short break' said Professor McGonagall, pointing at the Snape-shaped hole in the window."

Molly Weasley (neé Prewett). Jag har aldrig tänkt på hur mycket smärta Mrs Weasley har fått gå igenom i det förra trollkarlskriget. Jag har aldrig tänkt på att hon faktiskt förlorade båda sina bröder, tvillingarna Gideon och Fabian Prewett (som Fred och George är döpt efter), till Voldemort. Mrs Weasley är stommen i sin familj. Det är hon som håller ihop den och man märker hur mycket hon älskar sina barn. Mollywobbles största rädsla är att någonting ska hända hennes familj, och i "HP and the Deathly Hallows" när Fred dör - sorgligaste ögonblicket någonsin - så bryter först Molly ihop, för att sedan förvandlas till stålkvinnan. En av höjdpunkterna i HP-serien är när alla tror att Harry är död och kämpar som galningar för honom och duellerar för att döda mot Voldemort och hans dödsätare. När Bellatrix är centimeter från att döda Ginny ser Molly rött och hoppar själv in i en duell med sin galna kusin. Där ser vi modern som gör allt för att skydda sin familj, likaväl som Lily gjorde allt för att skydda Harry.

"... and Harry's attention was diverted as a Killing Curse shot so close to Ginny that she missed death by an inch -
He changed course, running at Bellatrix rather than Voldemort, but before he had gone a few steps he was knocked sideways.
'NOT MY DAUGHTER, YOU BITCH!'
Mrs Weasley threw off her cloak as she ran, freeing her arms. Bellatrix spun on the spot, roaring with laughter at the sight of her new challenger.
'OUT OF MY WAY!' shouted Mrs Weasley to the three girls, and with a swipe of her wand she began to duel. Harry watched with terror and elation as Molly Weasley's wand slashed and twirled, and Bellatrix Lestrange's smile faltered, and became a snarl. Jets of light flew from both wands, the floor around the witches' feet became hot and cracked; both women were fighting to kill.
......
'What will happen to your children when I've killed you?' taunted Bellatrix, as mad as her master, capering as Molly's curses danced around her. 'When Mummy's gone the same way as Freddie?'
'You - will - never - touch - our - children - again!' screamed Mrs Weasley.'

Avsky mot Fenixorden-filmen.

Ni som trodde att HP-månaden var slut, ni trodde fel.

Igår kväll så såg jag "Harry Potter och Fenixorden" för första gången. Jag har inte känt mig tillräcklig stark för att se den förrän igår, då jag gick på jakt efter en hyrfilm och min tillfälliga HP-koma vilseledde mig till att hyra den. Till er som inte har sett den, gör det inte!

Jag hade rätt. Jag gjorde rätt i att strunta att se den. Jag gjorde rätt som talade illa om den utan att ha sett den (något som jag hatar då andra gör). Jag blev så... besviken.
Innan ens tjugo minuter hade hunnit gåav filmen så hade jag skickat 20 sms innehållande klagomål till Sandra, som redan hade sett filmen och varnat mig för den.

Jag förstår inte hur HP-filmerna har kunnat bli så populära bland folk som inte läst HP då ingenting förklaras närmre eller hänger samman särskilt väl. Det är en av sakerna jag stör mig på, att de har klippt bort så otroligt mycket av böckerna. Ska jag nämna några andra saker? Jag tar det från början.

- Lekparksscenen. Varför retar Dudley och hans vänner Harry när det i boken klart och tydligt står att Harry vill att Dudley ska reta honom, bara för att han ska få ta ut sin ilska på någon. Så klart så vågar ju inte Dudley reta Harry i boken eftersom Big D är livrädd för trollkarlar och magi. Varför skulle Harry dra fram sin trollstav inför en hel hop med mugglare då bara det skulle sätta honom i en knepig sits på ministeriet?

- Dementorscenen. Var i boken står det att dementorerna kan flyga? Det undrade jag redan när jag såg den tredje filmen. Varför flyger dementorerna? I böckerna så står det ju att de glider fram, vid markhöjd. Inte ens när de kommer till Quidditchplanen i "HP and the Prisoner of Azkaban" så står det någonting om att de flyger. Förresten, är det bara jag som tycker att dementorerna ser lite... uppiffade ut? Nytt Azkaban-mode? Det jag mest stör mig på i den här scenen är hur dramatiskt allt ska vara, med Harry som tappar trollstaven och flyger flera meter bort från den...

- Mrs Figg. I filmen så är Mrs Figg en söt liten tant som pratar vänligt med Harry, lite skakad över dementorattacken, men ändå håller sig lugn. I boken så är Mrs Figg högljudd, rosenrasande över Mundungus Fletchers ansvarslösa försvinnande och väldigt brysk, och absolut inte söt.

- Familjen Dursley. I filmen så framställs Dursleys som inkompententa och ointelligenta. Vernon snaskar glass och är inte alls otrevlig utan säger bara "jag visste att du skulle driva honom till vansinne" och Petunia ojar sig bara över Dudley och sedan åker de iväg med honom till sjukhuset. Det är inte alls samma klimax som i filmen när Harry för första gången pratar magi med Dursleys, förklarar sig och blir chockad då Petunia vet vad dementorer är. En av mina favoritstunder i boken är när (mitt bland Dudleys uppkastningar, Vernons hot om att kasta ut Harry och insusande ugglor) faktiskt visar tecken på syskonkärlek mot Lily. De korta raderna då Petunia blir chockad och oroad när hon får veta att mannen som mördade hennes syster är tillbaka, är ett av de där guldkornen som innehåller så mycket mer än vad som skymtar vid första anblicken. Det är vad jag kallar "den tredje dimensionen" i HP-böckerna. Lupins bleknande ansikte och hastiga rörelser varje gång någon råkas nämna Sirius eller James i "HP and the Prisoner of Azkaban", alla Snapes små tecken på att han är kär i Lily igenom böckerna. Allt sådant. Det är vad filmerna saknar.

Jag hoppar till två av de viktigaste punkterna för att komma någon vart...

- Albus Dumbledore. Har regissören, manusförfatteren och Michael Gambon ens läst Harry Potter? Har de isåfall upptäckt karaktären Albus Dumbledore? Det är svårt att veta då den Dumbledore som finns i böckerna inte har några som helst likheter med sitt film-jag, utöver några repliker förstås. I böckerna så är Dumbledore alltid lugn och höjer bara vid ett fåtal tillfällen rösten. Han talar oftast vänlig och har ett litet finurligt glitter i ögonen. Han låter alltid som att han samtalar om någonting lättsamt och trevligt, fastän han pratar med människor som är emot honom - förutom vid de tillfällen då han är riktigt arg, som t.ex. då dödsätare är på mordhumör eller då någon hotar Harry. Var finns han i filmen? Filmens Dumbledore är tvärtom. Han är tvär och brysk och talar oftast med en befallande röst, som att han väntar sig att alla ska lyda honom. Det är "Freaky Friday" över det hela. Dumbledore beter sig som Figgs och Figgs beter sig som Dumbledore.
I scenen då Umbridge skadeglatt tänker sparka ut Professor Trelawney och Dumbledore kommer just i tid för att "rädda" henne så var det två saker som jag reagerade på. Dumbledore skulle ha varit lättsam där också och pratat vänligt med Umbridge, och inte halv-skrikigt åt henne. Två. Jag vågar knappt skriva det. Repliken "Har ni inga hemläxor att göra?" är någonting som Dumbledore aldrig aldrig aldrig skulle säga till de nyfikna eleverna.

- Snape's Worst Memory. VAD HAR DE GJORT MED LILY! De har ju förstört hela meningen med minnet. Tänker de ta bort hela "Snape har alltid älskat Lily"-ploten eller vad? Meningen var ju att Lily skulle försöka rädda honom, han ska kalla henne för Mudblood, hon ska bli arg och storma iväg. Vi ska tro att det är hans värsta minne för att han blev retad, medan det egentligen är för att Lily vägrade tala med honom efter att han kallat henne för Mudblood. Samma sak när han ger Harry lektioner i Occlumens. När han ser minnet av Harry som står framför Erised-spegeln och ser Lily i den, så ska han komma i obalans och inte, som i filmen, håna Harry med ett "so sweet". Jag undrar hur de ska få ihop det här i sista filmen. OM de tar bort hela "Prince's Tale" så har de förstört hela serien.

Hyllning till Neville

Eftersom det här är "Harry Potter-month" av nostalgiska skäl så kommer jag fortsätta med mitt HP-bloggande. För er som undrar så kommer det mest troligt att ta slut i och med att mitt Twilight-bloggande sätter igång i augusti. Sedan är det fritt fram för alla som varken gillar HP eller Twilight att läsa bloggen igen.

Efter att i förra inlägget helt ha fördömt Film-Sirius så måste jag få säga några ord till hans försvar. Jag menar inte att jag tycker att Gary Oldman är helt värdelös, tvärtom. Jag tycker att Oldman är en duktig skådespelare och självklart gör han en godtagbar prestation i filmen. Det är inte hans fel, utan filmskaparnas, som har ändrat på så många detaljer. Så nu har jag sagt det och kan fortsätta med nästa punkt.

[Som vanligt är allt som handlar om Harry Potter eller Sagan om ringen fyllt av spoilers.]

Jag har redan nämnt flera gånger att Sirius är min favorit bland de manliga karaktärerna (till en liten del tack vare en hel del lysande fan fictions), men det finns många andra som har en speciell plats i mitt hjärta, och en av dem är Neville Longbottom. Jag tror inte att det finns en enda karaktär som utvecklas så under seriens gång som Neville gör. I första boken är han den klumpiga, glömske, lite knubbiga pojken som aldrig varit bra på något. Som alltid fått höra att hans pappa, som han så vill göra stolt, var en sådan bra trollkarl och att Neville själv inte är särskilt bra. Som inte har något självförtroende och trakasseras på grund av detta av Malfoy och trycks ner av Snape. Jag älskar Nevilles självförtroendekick under Gryffindors andra quidditch-match då han ensam hoppar på Crabbe och Goyle efter ett "I'm worth twelve of you, Malfoy".

Så syns han i de tre första böckerna, som den lilla klumpiga och fumliga killen med de plötsliga genombrotten av självförtroendet och modet som finns därunder slumrandes, men det är inte förrän i den fjärde som hans karaktär får ännu en dimension som bara gör att jag måste älska honom ännu mer.
När Harry får veta att Frank och Alice Longbottom, Nevilles föräldrar, torterades till vansinne av fyra dödsätare så vill jag bara hålla om Neville. Tänk att fortfarande ha sina föräldrar kvar, men förevigt mentalt nerbrutna till den punkt då de inte kan prata, inte kan tänka och inte ens känner igen sin son, och att inte våga berätta om föräldrarnas situation ens till sina vänner.
När Neville näst intill bryter ihop på ”Defense Against the Dark Arts”-lektionen när fake-Moody (som egentligen var en av de som torterade Nevilles föräldrar till vansinne) demonstrerar förbannelsen på en lektion så vill jag bara hålla om honom.

Sedan kommer vi till vändpunkten. I ”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, när Draco Malfoy högljudt hånar Harry och säger att han borde läggas in på avdelningen för de som har permanenta magiska hjärnskador och Neville till slut bryter ihop och försöker slå Draco. Där ser vi för första gången den nya Neville. Densamme Neville som sammanbitet gör allt för att bemästra förhäxningarna och försvarsformlerna de lär sig i DA, allt för att kunna stoppa ex-fångarna Bellatrix, Rabastan och Rudolphus Lestrange, som är på fri fot efter att ha suttit inspärrade i 14 år för vad de gjorde mot Nevilles föräldrar.
Samme Neville som ställs öga mot öga mot tidigare nämnda Dödsätare i Mysteriedepartementet och slåss för sitt liv, precis som hans föräldrar tidigare gjorde. Samme Neville, som trots att han hade chansen att lugnt kunna ta sig tillbaka till hissarna och bort från Dödsätarna, återvänder till Harrys sida – fastän han inte ens är i skick att kunna uttala en trollformel med sin kraftigt blödande näsa.

"'Potter, your race is run,'drawled Lucius Malfoy, pulling off his mask. 'Now hand me the prophecy like a good boy....''Let -- let the others go, and I'll give it to you!' said Harry desperately. A few of the Death Eater's laughed. 'You are not in a position to bargain, Potter,' said Lucius Malfoy, his pale face flushed with pleasure. 'You see, there are ten of us and only
one of you ... or hasn't Dumbledore ever taught you how to count?''He's dot alone!' shouted a
voice from above them. 'He's still god be!'"

.....

"'It's Longbottom, isn't it?' sneered Lucius Malfoy. 'Well, your grandmother is used to losing family members to our cause… your death will not come as a great shock.''Longbottom?' repeated Bellatrix, and a truly evil smile lit her gaunt face. 'Why, I have had the pleasure of meeting your parents, boy.''I DOE YOU HAB!' roared Neville, and he fought so hard against his captor's encircling grip that the Death Eater shouted, 'Someone Stun him!''No, no, no,' said Bellatrix. She looked transported, alive with excitement as she glanced at Harry, then back at Neville. 'No, let's see how long Longbottom lasts before he cracks like his parents… unless Potter wants to give us the prophecy.''DON'D GIB ID DO DEM!' roared Neville, who seemed beside himself, kicking and writhing as Bellatrix drew nearer to him and his captor, her wand raised. 'DON'D GIB ID DO DEM, HARRY!'"

Hans karaktär fortsätter att utvecklas. I "Harry Potter and the Half-Blood Prince" så är Neville en av de få från fd. DA som slåss mot de inkräktande Dödsätarna och i sjunde boken är det han som axlar Harrys mantel som "Anti-Voldemort kampanj"-ledare på Hogwarts. Jag har aldrig varit så stolt för någonting en bokkaraktär har gjort som i slutet av "Harry Potter and the Deathly Hallows" när Neville möter Voldemort öga mot öga just efter Harrys "död" och fortfarande står stadigt kvar på marken, lojal till Harry, Dumbledore's Army och Hogwarts, och trotsar Voldemorts erbjudande om nåd i utbyte mot en plats i dödsätarna med ett; ” "I'll join you when hell freezes over!"”

Sirius vs film-Sirius

"It's always hard when you're playing someone for a lot of people out there who are going to see the movie after reading the books. There's a communion between a reader and the writer, so people will have an idea who Sirius Black is and I might not be everyone's idea of that. "

- Gary Oldman

Han kunde inte haft mer rätt. Gary Oldmans Sirius Black är inte min Sirius. För det första; när man för första gången får se Sirius i filmen så är det på hans "mug shot" till Azkaban, där han står och skriker rätt ut. Varför skulle Sirius göra det? Varför? Okej. Han är oskyldigt fänglad för mordet på tretton människor, varav en är den riktiga mördaren, fd. vän och förrädare, men ändå. Det är så o-Sirius-likt. Bok-Sirius är i denna situation en människa som är djupt deprimerad efter att hans bästa vän har blivit mördad och har oerhörda skuldkänslor eftersom han känner att han hade ett finger med i spelet. Film-Sirius är en människa som just nu bara bryr sig om att han är oskyldig, medan Bok-Sirius känner sig högst skyldig till James och Lilys död.

Sen, var står det att Sirius har skägg? Det står att han är midjelångt tangligt svart hår. Var är det i filmen? Var står det att Sirius har tatueringar? Sedan så är Sirius endast 33 år första gången han dyker upp i filmen, medan Gary Oldman ser mycketmycket äldre ut. Det är ganska roligt egentligen. För i första filmen så ska ju Snape bara vara 31 år, men han ser betydligt äldre ut. Samma sak med Lily och James. Deras "spökbilder" ser hemskt föräldraaktiga ut, medelålders, medan L&J inte var mer än ungdomar när de dog, 21 år gamla.

Nu, när jag har vädrat en bråkdel av mina känslor mot HP-filmerna (alla som känner mig vet att jag avskyr de senaste) så ska jag gå tillbaka till vad som egentligen har väckt denna frustation. Om exakt 3 kapitel så kommer min älskling Sirius Black att dö, och jag vill så gärna att boken ska sluta annorlunda den här gången....

Oops I did it again...

... jag klev rätt i "jag ska bara titta lite"-fällan. Ajdå.
När ska jag lära mig att man omöjligt kan gå in i en bokhandel utan att komma ut med
a) en kasse nedtyngd av böcker
b) ett eller två pocket skyldigt undangömda i en annan kasse - förslagsvis från en klädaffär
c) en lång lång lista på böcker som man bara måste ha, nu.

Idag så hamnade jag i kategori c. Jag hade så mycket vett kvar att jag insåg att det inte är en bra sak att slösa upp alla pengar just innan "Breaking Dawn" släpps, plus att pocket är minst 20 kr billigare på adlibris. Men nu så var det ju inte den svenska pockethyllan som lockade mest - utan de engelska storpocketarna, som har blivit ohyggligt översedda av mig tidigare. Jag hittade minst 15 böcker som såg intressanta ut. Jag upprepar, minst. De flesta av dem var böcker jag aldrig hört talas om av författare jag inte visste fanns och jag har ingen aning om de är läsvärda eller inte. Framsidorna däremot. Oj oj. Jag drog ut dem slumpvis i början och till slut hade jag gått igenom hela hyllan. Jag ska posta några av mina blivande fynd (som jag fotade med mobilkameran för att inte glömma bort vad de hette). Om någon har läst dem och vet om de är läsvärda så kan ni gärna skriva en liten kommentar.

"This Charming Man" av Marian Keyes.
"The Lost Diary of Don Juan" av Douglas Carlton Abrams. (Jag är svag för Don Juan och Casanova)
"The Ladies of Grace Adieu" av Susanna Clarke.
"City of Dark Hearts" av James Conan.
"The Meaning of the Night" av Michael Cox.
"The Glass Books of the Dream Eaters" av G.W Dahlqvist (eller något liknande, namnet syns inte så bra på fotot)
"First Among Sequels" av Jasper Fforde. (Jag borde verkligen ta och läsa "The Eyre Affair").

Det var bara en bråkdel av mina fynd. Direkt jag kom hem så började jag titta upp vissa av dessa böcker på adlibris och vet ni vad jag upptäcker? Det skiljer inte så mycket i pris. Vissa böcker var till och med billigare i bokhandeln än på adlibris. Det ni.

Sedan har jag ju de svenska 37 kronors pocketen/pocketarna som jag vill ha. Som jag nästan har lust att beställa trots att min bokhylla just nu är uppe i 55 olästa böcker, varav 15 är härligt tjocka.

Är det oroväckande när ens nya bokhylla börjar bli för full och man måste uppfinna nya ställen att sätta sina DVD-filmer på?

19 juli, Sara-dagen

Idag är en av mina favoritdagar på hela året, nämligen Sara-dagen. Jag tvingar nämligen alla att vara extra snälla mot mig och nyss så åt jag en otroligt god bakelse gjord av drömrulle, grädde och bär. Det är ganska roligt, för i vår familj firar vi inte namnsdagar. Vi uppmärksammar dem knappt. Vi säger i sin höjd ett "grattis på namnsdagen". Det gäller alla namnsdagar, förutom min. Hm, kanske har det blivit en liten sommarhögtid för oss?

Sara är ett hebreiskt namn som betyder "furstinna", "prinsessa" eller "härskarinna". Välj själv. Makten är min i vilket fall som helst.

Sara Kadefors, Sarah Dawn Finer, Sarah Michelle Gellar, Sarah Jessica Parker, Sarah Brightman, Sara Kiersten Quin (från Tegan and Sara) är bara några kända Saror här i världen.

Det finns även ett folk som heter Sara-folket och är en av de största folkgrupperna i Centralafrika. De har såklart också sitt eget språk, Sara-språket.

Visste ni förövrigt att det finns ett helgon som heter Saint Sarah och som är romernas skyddshelgon? Samma Sarah som enligt "The Da Vinci Code" är Jesus dotter. Det ni!

Teflonhuvudet

Det är ganska roligt.
Jag hade ett inlägg som jag bara måste skriva.
Jag skyndade mig upp till min dator och väl här, inloggad på bloggen och allt, så har jag glömt bort vad det var som var så viktigt. Mitt huvud är som teflon.

Medan jag funderar på vad jag egentligen skulle skriva så kan jag dela med mig lite av mina uträkningar. Jag hade tänkt läsa alla Harry Potter-böcker + "Twilight", "New Moon" & "Eclipse" innan "Breaking Dawn" kommer ut den andra augusti. (Juli har blivit omläsningens månad).
Nu, med 15 dagar kvar, så har jag gjort en liten uträkning... och kommit fram till att om jag ska hinna läsa alla dessa böcker så måste jag läsa ca 310 sidor per dag! Det är ett ganska högt snitt, men inte omöjligt. Jag läste trots allt "Harry Potter and the Deathly Hallows"'s 609 sidor på mindre än 24 timmar (plus mat och sömn) och "New Moon" tog en torsdagseftermiddag för mig att läsa ut, så...

Jag kommer att få äta, sova och andas fangirlism de kommande veckorna för att hinna med...

Åh, vad less jag blir på min crappy hjärna. Jag antar att jag kommer att vakna mitt i natten, klarvaken, och komma ihåg vad jag skulle skriva.

Accio Deathly Hallows

Nu, mitt i mitt Harry Potter-omläsande, ska jag bli nostalgisk. Den artonde juli förra året så var jag en plågad själ. Det var bara tre dagar till "Harry Potter and the Deathly Hallows" och jag kunde knappt vänta. Jag skulle få reda på hur allting skulle sluta! (omg)
Samtidigt så ville jag inte att det skulle sluta, så det var lite Moment22 över det hela.

Runt på internet så fanns det folk som ville förstöra för alla stackars trogna HP-nördar som väntade på boken, och spred ut vad som hände i slutet. Jag gjorde allt för att undvika dem och åtog skyddsåtgärder samma minut som boken släpptes. Eller, jag och Sandra (+ några till fellow HP-nördar) räknade ner sekunderna till boken släpptes (Ja, faktiskt) över internet och var lite malliga över att vi kände han som fick det första exemplaret av DH i Sverige (tror vi, om ingen trängde sig före i kön eller var snabbare på någon annan bokhandel) och sedan, när den var ute för allmänheten, så övergav jag internet, mobilen, tidningar och tv.

Jag var dock inte den enda som satt på nålar inför "Harry Potter and the Deathly Hallows". Här har vi Hanks "Accio Deathly Hallows"-song som jag nötte de där två-tre dagarna fram till den 21 Juli 2007.

Textraden "Give me my book or go to hell..." påminner väldigt mycket om hur jag kände när jag stod där på bokhandeln (efter att ha varit på Coop och fått veta att lastbilen med Harry Potter-böckerna hade fastnat i Sundsvall) och de sa att de inte hade tänkt köpa in några engelska Harry Potter-böcker det här året. HUR kan man INTE köpa in "Harry Potter and the Deathly Hallows" när folk köade i tre dagar för att få ett exemplar?

Böcker A-Ö: W

Jag vaknade en timme för tidigt, och kan inte somna om, så jag bestämde mig för att ta itu med bokalfabetet innan jag är ännu fler bokstäver efter alla andra. Här kommer W, och C kommer senare i eftermiddag.

W var en klurig bokstav för mig. Jag har funderat och funderat, men fick inga idéer. Det kanske inte var så smart att sätta sig ner halv sex och tänka. Till slut kom jag på några. Dagens lista kommer att bli både plus och minus.

Bok: Watermelon av Marian Keyes var min första Keyes-roman och jag kan inte precis säga att den gav mig avsmak för den genren. Watermelon fick mig att läsa kopiöst med chick lit (nya benämningen är för lång för att komma ihåg) under våren, men ingenting höll Marian Keyes klass.

Bok: Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om Svindlande höjder... innan jag läste den. Jag vet inte om det var en blandning av dålig tajming, för höga förväntingnar och en felaktig bild av boken innan, eller om Heathcliff verkligen är en sådan där karaktär som jag inte står ut med. Jag låter boken vila något år innan jag läser den igen och ger den slutgiltiga domen.

Författare: William Shakespeare. Jag kunde inte komma på någon författare med efternamn på W, i alla fall ingen som jag tycker om, så det fick bli gamla kära Will. Fastän han kan bli lite väl långrandig ibland så är hans pjäser otroligt vackra, för inte tala om tragiska.

Författare: Lauren Weisberger. Hur kan människan fått idéen att skriva samma bok två gånger, bara ändra lite från en tidigare succé, slänga in lite klyschor och voila! Hon har ännu en chick lit-roman om en ung kvinna som får ett glamoröst jobb hon egentligen inte vill ha, hon vill skriva för The New York Times, men är fast med en krävande chef och världsvana modeinriktade kollegor och hon är ju såå fel och måste offra kontakten med vänner och familj för att kunna leva upp till förväntningarna. Först trodde jag att det var en slump att "Everyone worth knowing" påminde om "The Devil Wears Prada", men i slutet - som innehåller en fest, en klagande chef och lite mobilslängande - är allting exakt likadant.

Karaktär: Willy Wonka. Behöver jag säga mer? Alla som äger en chokladfabrik med umpalumper är givna på den här listan.

Karaktär: Familjen Weasley. Jag tänkte välja en rödhårig - möjligen irländsk - individ, men det blev för svårt. Skulle jag ta Molly, den överbeskyddande mamman. Arthur, den muggleälskande pappan? Fred och George? Ginny? Så det slutade med att jag tog hela bunten.

Tema

Efter att jag har läst "Breaking Dawn", och lugnat mig efter den chock mitt stackars fangirlande hjärta kommer att få, så tänkte jag att jag skulle tema-läsa, och om det är möjligt tema-filmtitta.

Det lutar mest mot spanska/latinamerikanska författare (ex. Isabel Allende, Gabriel García Marques, Cervantes mfl.), ryska klassiker ("Anna Karenina", "Krig och Fred", "Brott och straff"), kinesisk litteratur eller böcker som utspelar sig i Kina (........?) eller fortsatt engelska viktorianska kärlekshistorier á la Austen och Brontë-systrarna.
ELLER mysiga/mystiska/roliga college och high school-skildringar (omläsning á la "I en klass för sig" och "Den hemliga historien", "Fördjupade studier i katastroffyskig" mfl.).

Det är nu jag behöver hjälp. Vilket tema tycker ni låter bäst? Jag hade tänkt läsa alla "teman" någon gång under året, men kan inte välja vilket jag ska börja med. Det kinesiska temat låter bäst då jag faktiskt ska två veckor till Kina i September, men problemet är att jag inte vet någon kinesisk bok. Däremot vet jag ett fåtal kinesiska filmer ("Crouching Tiger, Hidden Dragon", "Flying Daggers", "Hero"... "Mulan") som jag hade tänkt hyra, men böcker?

Har ni några tips på böcker inom något av tema-områdena? Jag har som sagt inte lika bra koll som alla andra bokbloggare.

Spanska/Latinamerikanska författare
Ryska klassiker
Kinesisk litteratur, eller böcker som utspelas i Kina/Japan
Engelska (viktorianska) kärleksromaner
Mysiga/Mystiska/Roliga College och High School-skildringar

Månadens I-landsproblem

Dagens, de närmsta veckornas och den kommande månadens största I-landsproblem är hur jag ska kunna lägga händerna på ett exemplar av "Breaking Dawn" snabbast. Hur ska jag få upp den hit till urskogarnas och de öde landsvägarnas land?

Ska jag beställa den från adlibris? Går det att förbeställa? Och tar det isåfall 2 veckor, som det alltid annars gör då jag beställer engelska böcker från adlibris, att få hit den? Om man tar snabb-paketet, hur mycket snabbare går det då? Två-tre dagar?

Eller ska jag köpa en tågbiljett ner till Stockholm, byta på två tre ställen (eftersom SJ idiotiskt nog har tagit bort direkttåget Stockholm-Luleå) för att sedan kasta mig över ett exemplar den andra augusti och klamra mig fast vid den hela vägen hem? Det blir helt klart dyrare, men snabbare. Fast hur ska jag isåfall kunna hålla mig från att läsa den på tåget? Kan jag läsa den på tåget? Går "Breaking Dawn" bra ihop tillsammans med åksjuka? Vad händer om jag spyr rätt över den vid Sundsvall? Då är ju allting förgäves.

Ska jag hålla tummarna och hoppas att i alla fall en bokhandel i Norrbotten tar hem den? Eller är det för mycket att önska? Byhålan vågar jag ju inte hoppas på. De tog ju inte ens in "Harry Potter and the Deathly Hallows", förra årets mest hypade boksläpp. Jag har aldrig sett en Meyer-bok på en enda bokhandel här uppe. Ska jag våga chansa?

Ska jag ringa och be dem snällt att ta hem den åt mig? Ska jag ringa och hota dem? Ska jag kapa boklasten till adlibris och sno ett eget exemplar?

Varför kunde inte "navet" i min tidigare plan kommit upp senare. Jag hade ju gett dig äran att bli mitt "Breaking Dawn"-bud. Fast planen hade nog fungerat bättre om jag faktiskt hade upplyst personen i fråga om vilket ansvar hon hade tidigare - och blåögt hoppats att alla skulle planera sina semestrar efter mitt Edward-begär.

Förlorad i tiden av Eileen Goudge

Idag var jag och mamma i stugan en kort stund för att hämta några saker och då hittade jag en bok jag tyckte mycket om då jag var mindre, nämligen halvtaskiga, väldigt okända - typiskt "Allersroman"-aktiga - flickboken "Förlorad i tiden" av Eileen Goudge. Har någon hört talas om den? Jag trodde inte det. Jag har ärvt den av mammas kusin, så den kommer från någon av Läslusens föregångare från 80-talet.

"Förlorad i tiden" handlar om Ashley Calhoun, 16 år, som bor i Westerfield tillsammans med sina föräldrar; den föredetta sydstatsflirten och alltid lika graciösa Eugenie Beaumont Calhoun och hennes far, ägaren av ett stort dataföretag. Ashley är mer lik sin pappa än sin mamma. Hennes största intresse är datorer, hon är hopplös när det gäller killar och hon är otrolig klumpig. Det enda hon har gemensamt med sin mamma är det röda håret som alla kvinnor i släkten har. På lektionerna sitter hon och trånar efter den nyinflyttade Len och på kvällarna jobbar hon med sin dator Merlin (Jag visste inte ens att datorer existerade på 80-talet) och olika dataprogram. Hon är fastbesluten att försöka bygga en tidsmaskin och genom att koppla ihop lite olika modem (pre-bredband) så lyckas hon upptäcka en dörr i tiden. Innan Ashley vet vad som händer så har hon rest tillbaka till 1861, till hennes släkts plantage Oakhurst och står öga mot öga med sin mormorsmor, den vilda Violet Oakes. Först verkar livet på 1860-talet vara en dans på rosor, men snart sätter oron igång. Tänk om hon aldrig kommer hem? Tänk om inbördeskriget bryter ut? Tänk om Brett, en av hennes antika beundrare, dör i kriget? Och tänk om Violet Oakes tvingas att gifta sig med Wade Calvert istället för med hennes älskade, tillika Ashleys mormorsfar, Elliot Beaumont?

Det var genom den här boken som jag första gången hörde talas om "Borta med vinden". Det är tydliga referenser överallt. Ashley är döpt efter Ashley Wilkes, eftersom hennes mamma är galen i filmen. Scarlett O'Hara, Tara och Rhett Butler är namn som dyker upp på varannan sida. Faktum är att boken heter "Gone with the Wish" på engelska. Aha.

Man borde egentligen inte få recensera sådana här böcker. 166 sidor, riktat till tonåringar (tror jag, den känns för lättläst för alla över tio år, men..) och utgivet på svenska av en bokklubb som man kunde prenumenera på. Om jag ska jämföra den med böckerna jag senast har läst, som "Emma" och "The Lord of the Rings" så måste jag såga den vid fotknölarna. De spelar ju inte ens i samma division. De andra böckerna är La Liga, medan "Förlorad i tiden" är division fem, Norrbotten. Fast om man istället jämför den med de andra böckerna jag har från bokklubben så skulle den få en stark femma. Den är helt klart bäst av dem.

Det känns att den inte är så genomtänkt. Vid ett tillfälle måste Ashley förklara att hon inte är Elliots syster, som hon är låtsas att vara, utan att hon kommer från framtiden och alla godtar det.

"Jag har ljugit för dig. Jag är egentligen från framtiden, ditt barnbarnsbarn."
"Jaha, vad trevligt. Hur ska jag undvika bröllopet med Mr Calvert?"

Det märks även att datorerna har blivit mycket modernare nu för tiden. När Eileen beskrev hur Ashleys dator pep till efter varje tangentnedtryckning så hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det här blogginlägget skulle ha retat gallfeber på mig om jag hade varit tvungen att höra ett gällt pip efter varenda bokstav.

Exactamento

Jag sitter och läser "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban" och det blir naw-igt var och varannan mening eftersom det är i denna bok som vi först får stifta bekantskap med min absoluta favorit i HP, Sirius Black. Dock så står det mest otrevliga saker om honom i början, men för mig så är "the Prisoner...." den mest känslosamma boken om man ser på djupet. Tänk på hela Remus/Sirius/Peter-situationen. Stackars Remus, som trodde att en av hans bästa vänner mördade hans två andra bästa vänner plus den enes fru, och så lämnades han ensam kvar. Tänk Sirius som suttit instängd i 12 år, med vetskapen att han som förrådde hans vän fortfarande går fri, medan han sitter oskyldigt fängslad. Tänk Peter, som säkert inte mår bra över att ha sänt Sirius i fängelse och förrått Lily och James, som går och är livrädd att hans forna vänner ska hitta honom.

Och jag, som var - och ibland fortfarande är - en trogen Sirius/Remus-fanfiction-läsare, glädjs åt deras kram i slutet av boken... och läser in mer i den än vad som egentligen fanns där.

En sak bara:

"Harry had never met a vampire, but he had seen pictures of them in his Defense
Against Dark Arts classes, and Black, with his waxy white skin, looked just like
one"

Mamma mia, "Mamma Mia!"!

Aw, jag är så glad. Det känns som att jag har fått en stor sockerkick på en solig sommardag, med sådana där varma svaga vindar som bara fläktar lite och rufsar lite lätt i håret och kjolen fladdrar lite lätt kring benen (inte för mycket, då blir det bara obehagligt) och man hör på bra musik och har bara lust att dansa omkring.
Så känner jag mig efter att ha sett "Mamma Mia!".

Jag har älskat ABBA från barnsben och ... det var en sådan energi i filmen att jag inte hade brytt mig det minsta om den hade varit usel, bara de hade dansat och sjungit. Nu var den inte usel, långt ifrån. Jag kan fortfarande inte bestämma mig vad som var höjdpunkten, men jag tror att de tre "pappornas" entré i eftertexterna, till Waterloo, i äkta discooutfit, var det bästa. Ännu roligare blev det eftersom jag alltid tänker på Colin Firth som den lite tafatte författaren i "Love Actually" eller som Mr Darcy (hur många tänker inte på Colin som Mr Darcy?) så det blev lite dubbelcrossing. Tänk er Mr Darcy i tajta glittriga byxor med fjädrar och ståt. En syn för gudarna.

Jag har fått en helt ny bild av Amanda Seyfried. Av någon anledning så har jag alltid tänkt på henne som otroligt korkad (kanske "Mean Girls" sitter kvar i bakhuvudet, hon ser verkligen blåst ut i den filmen) och jag har aldrig tänkt på henne som en duktig skådespelerska, eller sångerska, men nu.

Scenen när Donna/Meryl Streep sjunger "Slipping through my fingers" medan hon hjälper sin dotter göra sig i ordning till bröllopet fick mig nästan att börja hulka. Jag hatar att gråta på biografer, en av anledningarna till att jag är lite anti-bio (det, plus alla reklamer. Jag hatar när det kommer skräckfilmsreklamer som kan skrämma mig. Den här gången var det reklamen till Arkiv X-filmen). Jag vill kunna gråta ifred och jag brukar oftast kunna hålla mig ifrån att gråta på bio, men inte nu. Den scenen fick mig, konstigt nog - eller inte - , att tänka på Gilmore Girls. Stackars Lorelai som till slut måste släppa Rory. Det fick mig också att tänka på att jag en dag måste lämna min mamma, och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne. För fastän vi bråkar var och varenda dag så är hon ändå den viktigaste personen i mitt liv.

Mamma Mia

Jag brukar aldrig gå på bio, men nu är det dags för det andra biobesöket inom loppet av en månad. Denna gång blir det "Mamma Mia!" tillsammans med, passande nog, mamma.

Post-släktträff

Jag upptäckte precis att mitt förra inlägg, som jag postade i fredags, inte hade hunnit komma upp på bloggen ännu. Skumt. Så nu kommer mitt pre-släktträffinlägg samtidigt som mitt post-släktträffinlägg.

Vi hade det bra, alla var civiliserade och jag fick träffa mina kusiner igen. Jag träffar dem bara en gång per år - två gånger om vi har riktigt tur. En sak är ganska lustig. För några somrar sedan när vi träffades så läste jag den nyutkomna "Harry Potter and the Half-Blood Prince" och min enda kusin av det manliga könet utan blöjor läste "Bilbo". Nästa sommar då vi träffades så läste han "Harry Potter and the Order of the Phoenix" och jag läste "Silmarillion". Förra sommarn så gifte sig min morbror och då träffades vi igen. Guess what, jag läste "Harry Potter and the Chambers of Secrets" och min kusin läste "Sagan om konungens återkomst".

Hans hälsningsfras var; "Läser du den där nu igen?". Tyvärr så bröt han vår tradition att alltid läsa J.K/J.R.R och läste "Scar Tissue" istället. Det var kul så länge det varade.

Mitt köpstopp fick ett abrupt slut då jag traskade in i på Åhléns i Skellefteå för att köpa hårklämmor och gick ut igen med fyra pocketböcker. "Fördjupade studier i katastrof-fysik" av Marisha Pessl (som jag hade ett hårt jobb att hitta då jag hade glömt bort både vad författaren och boken hette), "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón, "Brödraskapet" av Robyn Young (för att jag egentligen letade efter "Den hemliga historien" och Y och T står nära varandra) och sedan Camilla Läckbergs "Tyskungen" till mamma. Mamma betalade 50 kr till mig, och det var först två timmar efteråt som jag upptäckte att fuskaren hade lurat mig på 25 kr. Så nu har jag betalat en tredjedel av priset på en bok jag inte ens ville ha.

Förresten. Är det bara jag som har varit trög och trott att "Tyskungen" heter "Tys-kungen" och inte "Tysk-ungen"? Det är Askungen all over the place igen. När jag var liten trodde jag att filmen hette "As-kungen" istället för "Ask-ungen".

"Kalaskul"

Än en gång så bloggar jag från "arbetet" och den här gången gör jag det för att jag är tvungen och inte för att jag har tråkigt.


Om exakt 2 timmar så kommer jag att sätta mig i bilen tillsammans med min familj och åka på "släktträff". Om jag känner mig rätt så kommer jag ha somnat om ungefär 2 timmar och en kvart och vaknat igen om ca 4 timmar. Vid klockan 14.30 idag så kommer vi få stanna bilen vid vägkanten så att jag kan... ehm, göra vissa saker, som kommer med en sits som jag själv kommer ha satt mig i för att jag drabbades av ett stort läsbehov. Varför lär jag mig aldrig? Varenda gång vi åker på en bilresa som är längre än två timmar så måste jag ta upp en bok, och varenda gång blir jag åksjuk efter en kvart. Jag avundas de som kan läsa i bilen/på bussen!


I alla fall så kände jag att jag måste blogga innan dess. Att jag måste skriva någonting innan jag åker. Så nu är det gjort.

"Kulturfyran"

Jag har alltid haft en stor svaghet - utöver litteratur och film; enkäter. Jag är nog den enda människan jag vet som inte suckar högt och fyller i lite motvilligt när någon sticker ett undersökningsblad i ansiktet - speciellt i skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har fyllt i samma ANT-enkät under min skoltid, men jag gör det lika glatt ändå. Därför kan jag inte motstå kulturfyran (länk senare), så...

1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Jag köper köper köper. Jag är lite av en shopaholic när det gäller böcker och filmer, jag kan köpa hur mycket som helst och direkt när paketet kommer så sätter jag mig och kollar efter nya "offer" som jag kan lägga vantarna på. Jag köper ca 95 % pocket och de få inbundna jag köper kommer oftast från reabordet eller så har de inte kommit ut i pocket och jag inte kan vänta. Jag använder bara skolbiblioteket nuförtiden. Det är lite synd, men jag känner att de har bättre utbud än stora biblioteket när det gäller engelska böcker.

2. Hur ofta går du på bibliotek?
Under skolterminerna så går jag in på bilioteket ungefär tre gånger i veckan, går runt bland hyllorna i en kvart och lämnar sedan stället tomhänt för att jag inte har kunnat bestämma mig vad jag vill låna och läsa, och om den boken isåfall ska gå före den och den som jag har hemma.

3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
Nej, jag lånar bara böcker... och stundtals någon film, men eftersom vi har en mycket större filmuthyrningscentral (eller vad ska man kalla det) här så händer det inte så ofta.

4. Och ja: vilken bok läser du just nu? Officiellt "Parfymen" av Patrik Süskind. Det är mitt svar ifall någon frågar mig precis den frågan, men egentligen så har jag inte rört den sedan i tisdags så mitt sanningsenliga svar är "Harry Potter and the Chamber of Secrets", men jag skäms lite att erkänna att jag läser den för elftemiljonte gången.

Alan Rickman vs. Mitt huvud

Det var visst falskt alarm, tror jag. I kommentarerna så var det i alla fall någon som skrev att Twilightguys version var mycket roligare än bokens, så jag kan andas ut. Jag har den fullständiga Twilight, hurra.

Jag har varit ute i skogen och sprungit i spöregnet (fysträning, skulle aldrig fara ut frivilligt i det här vädret) och kom hem så våt att när jag gick in i duschen så kände jag ingen skillnad. Det är sant! Jag fick en chock när jag insåg att jag knappt kände vattnet, bara den där brännande känslan man får av 38-gradigt vatten då man själv är stelfrusen. Jag hann tyvärr inte in i duschen fort nog, så nu är mina knän oanvändbara och stela. Jag kan knappt gå i trappor och om jag försöker så ser jag ut som att jag inte har några leder alls.

Så här sitter jag. Framför datorn i sängen (med benen utstickande raka som linjaler), nedbäddad och med Harry Potter som sällskap. Kan man ha det bättre? Kanske om Alan Rickman ville vara så snäll och försvinna ut ur mitt huvud.
Jag är på den lite halvroliga episoden då Ron och Harry landar med den flygande bilen och tittar in genom fönstret och oh, hallelujah, Snape sitter inte vid lärarbordet.

"'Maybe he's ill!' said Ron hopefully.
'Maybe he's left,' said Harry, 'because he missed out on the Defense Against the Dark Arts again!'
'Or he might have been sacked!' said Ron enthusiastically. 'I mean, everyone hates him -'
'Or maybe,' said a very cold voice right behind hm, 'he's waiting to hear why you two didn't arrive on the school train.'"

Ooops. I alla fall. Just som Snape plötsligt visar sig så byts min "berättarröst" i huvudet. Från min, eller... rösten har i alla fall perfekt engelskt uttal och jag vet att jag har långt ifrån korrekt engelskt uttal. Låångt ifrån. Plötsligt så ställer min hjärna om och Alan Rickman börjar prata. Jag har försökt på alla möjliga sätt, men jag blir inte av med Alan Rickman! Finns det möjligtvis en excorsist i närheten som kan fråga Alan om han inte kan hitta någon annans huvud att hemsöka? Möjligtvis ett fans. Inget ont om Rickman, men hans röst... Om engelska filmer inte skulle vara textade så skulle jag inte förstå ett ord av vad han säger.

ALERT, ALERT

Twilightguy är den första Twilightbloggen jag någonsin varit in på och jag klarade endast av att läsa inlägget för att han skrev en massa snälla saker om Edward - och eftersom Twilightguy är kille så väcktes inte det svartsjuka monstret i mig.

Sedan kom chocken. Här.
Läs igenom inlägget om ni vill, notera de fina förklaringarna varför Edward inte är en psykotisk överbeskyddande pojkvän som så många har anklagat honom att vara, och var särskilt uppmärksamma på sista citatet. Citatet där Edward förklarar för Bellas mamma hur hon kan vara så skadad.

På Twilightguys blogg står det;

(Bella:) “Why did you tell her I’m here?”
“You fell down two flights of stairs and through a window.” He paused. “Then, you collided into the back of an ice cream truck which upon impact sent canisters of cold cream spiraling into the street, one of which tripped you into falling out of the truck again and down another flight of stairs into a subway tunnel, where you collided with no fewer than three dozen people and a small poodle on your way down, finally coming to rest by knocking over three trash cans.”
He shrugged. “Hey, it had to be believable. Two flights of stairs and a window just sounded contrived.”

Och i min bok står det;

"Why did you tell her I'm here?"
"You fell down two flights of stairs and through a window. He paused. "You have to admit, it could have happened."

VARFÖR finns det en extended version som jag inte ens visste fanns? och VARFÖR äger inte jag den? Dock så gillar jag inte Edwards svar i den andra versionen, men hallå, det är ändå Twilight, och Twilightcitat som inte jag har läst. Jag kan min Twilight.

Böcker A-Ö: P

Jag känner mig lite som agent 007 när jag sitter här, nedhukad, bakom mitt "podium" och tjuvsurfar på kommunens datorer. Jag vet inte om det är tillåtet att skriva blogginlägg från "statens" datorer, eller om det bryter mot FRA-lagen eller någonting. En sak jag vet är att blogga på arbetstid inte tillhör en av mina arbetsuppgifter, men jag har ingenting att göra nu så...

Det har precis slagit mig att min adress nu kommer att finnas på den här datorn, och det kommer inte gå att få bort den. Oops. Jag kanske inte borde skriva det här inlägget. Speciellt inte efter att jag har blivit förbjuden att gå in på sidor, om jag nu skulle använda internet, som är "opassande" på en arbetsplats. Med det tror jag att de menar spelsidor, chatter och porr, fast jag vet inte. Kanske räknas bokbloggar dit, kanske inte. Jag vill i alla fall inte ha hit någon som inte har det minsta intresse av böcker, eller någon av mina arbetskamrater. Eller rättare sagt, min arbetskamrat som har varit sjuk de senaste 7 dagarna.

Så, nu vet ni vad det beror på om det plötsligt kommer in någon okänd kommunfullmäktiga och läser era bloggar. Jag tror att jag ska rensa ut datorns cookies innan jag slutar.

Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om. Jag skulle delta i Malins (som jag inte kan länka till nu) lilla "tävling", som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag får kolla upp det. Tills vidare får den heta "Böcker A-Ö".

Jag har missat den förra bokstaven, som var W, och tar den senare. Nu hoppar jag direkt till P istället.

Bok: "Pride and Prejudice" av Jane Austen. Jag har sett att en hel del har nämnt den här boken, och jag tänker följa strömmen. Enligt mig så är P&P den bästa av Jane Austens böcker, hypotetiskt eftersom jag bara har läst tre, och med den i särklass mest intressanta och eftertraktansvärda gentlemannen, Mr Darcy. Den innehåller den "hjältinna" som jag tycker bäst om, den fördomsfulla självständiga miss Elizabeth Bennet, och hela hennes härliga familj, inklusive en excentrisk moder och "three of the silliest girls in the country".

Bok II: "Prep" av Curtis Sittenfeld. Jag kunde inte lämna "Prep" utanför den här listan. Det är en träffsäker skildring av ungdomssvårigheter och kampen för att bli accepterad, sedd och omtyckt. Det är en riktig feel-good bok för mig, fastän Lee Fiora ibland är så destruktiv (i situationer, inte genom kroppsliga skador) att det gör ont.

Författare: Den första författaren jag kom på var Jodi Picoult, som har skrivit bla. "Den tionde cirkeln", "Försvinnanden" och en av mina favoriter "Allt för min syster". Jag har bara läst de två sistnämnda, och även om jag inte fastnade för "Försvinnanden" så väger min kärlek för "Allt för min syster" upp det hela. "Allt för min syster" är en bitterljuv skildring av olika sorters kärlekar och en familj sönderslagen av cancer.

Karaktär manlig: Den första karaktären jag kom på som hade ett namn på P, nu kör vi förnamn här, inga efternamn när det gäller karaktärer, är Peregrin "Pippin" Took. Jag har ju som sagt en stor förkärlek till hårfotade små hober och Pippin är en av dem som står högst i kurs. Avsnitten när han försöker rädda Faramir, när han letar efter Merry, när han lyckas döda trollet i slutet och när han har hämtat Tookarna i slutet av "The Return of the King" är några av mina favoritavsnitt.

Karaktär kvinnlig: Den första, och enda, kvinnliga karaktär jag kom på var Polgara, från David Eddings "Sagan om Belgarion", "Sagan om Mallorea", "Belgarath besvärjaren" och "Polgara besvärjerskan". En sak jag gillade jättemycket i de böckerna var Polgaras förhållande till hennes far och hennes girl power-attityd.

Pemberley, here I come

Take the Quiz here!

Det konstiga är att fastän Elizabeth är min favorit bland Austenshjältinnor (än så länge) så tycker jag inte att vi är särskilt lika. Okej, jag gillar att ta promenader och läsa, och skulle inte tacka nej till Mr Darcy, men annars har vi inte så mycket gemensamt. Jag är nog mer en blandning av Marianne Dashwood och någon annan "hjältinna" som jag ännu inte har läst om.

Vad heter hon som har livlig fantasi och tycker om att läsa gotiska romaner? Det är hon från Northanger Abbey, eller hur? Den får bli mitt nästa Austen-projekt, när mitt köpstopp upphör.

Mental melt-down

Ok, spoiler varning på GG.
Just nu har jag en fulltständig mental melt-down...

Jag har sett det tjugonde avsnittet på sista säsongen av Gilmore Girls och... jag brukar inte bli så här. Okej, jag brukar lätt börja att gråta och till vissa saker så får jag riktiga hulkanfall, men det här är långt över det. Ni vet den där sortens gråt då man mumlar fram obegripliga saker som ingen hör vad man säger för att man är så plågad? Den sortens gråt då folk börjar bli oroad för en och inte vet vad de ska göra och bara håller en riktigt nära och viskar osammanhängande, vad de tror är lugnande, ord. Sådan gråt har jag nu... och jag fattar inte hur jag har fått ihop det här inlägget så här långt, för jag ser ingening. Allt är dimmigt.

Jag gissar att det är en del hormoner inblandat (PMS, t.ex.), eller så är jag bara psykiskt instabil... men jag är helt knäckt. När Lorelai sjunger till Luke på karaoken och jag lyssnade på texten så slog de mig, tänk om de aldrig blir tillsammans! Tänk om serien slutar med att båda två är ensamma och går vidare i sina liv. Så får de inte göra! Jag kan inte tillåta det. Det skulle förstöra ALLTING om inte Luke och Lorelai blev tillsammans i slutet. Jag skulle aldrig mer kunna reprisse serien för det skulle hela tiden vara i bakhuvudet.

Och sedan när Logan frågar Lorelai om han får fria till Rory och ta med henne till Kalifornien, och Lorelai får den där döda frånvarande minen, där knäcktes jag. För jag förstår verkligen vad hon tänker. Rory är hennes liv och jag vill inte att de ska skiljas åt. Damn you, Logan. Nu tycker jag inte om dig längre! Jag såg ingenting sött i det där frieriet. Bara Logan som försöker ta Rory från Lorelai. De får inte hända. Jag kunde riktigt höra Lorelais tankar. "Han tar min lilla flicka ifrån mig...".

Jag måste seriöst ansöka om plats på en anstalt för mentalt instabila...

Var lugn...

De som börjar oroa sig för min hälsa efter att ha sett min nya banner kan andas ut. Den är bara tillfällig. Jag ska skaffa mig en egen, ny en, hoppfullsvis inte "Lord of the Rings"-inspirerad banner.

Den jag har nu kommer från http://www.arwen-undomiel.com/ och den kommer nog vara där till jag som sagt har skaffat fram en ny banner. Det lär ta ett tag, eftersom jag just nu har noll koll på hur man gör banners, så... Jag kanske förnyar lite då och då och väljer en ny "Lord of the Rings"-inspirerad banner. Jag har många.

Det kanske kan bli min nya grej. Att jag har banners som refererar till böcker och filmer jag tycker om... hm... det kanske inte är en sån dum idé.

Favoriter i Hollywood

Jag har blivit utmanad av en kompis att göra en lista över mina 5 manliga favoritskådespelare och mina fem kvinnliga favoritskådespelare och lägga ut det i min blogg. Eftersom mina vänner inte vet att jag har den här bloggen så kommer de nog inte att hitta min lista, men jag tänkte ändå lägga ut den här, inklusive kommentarer och bilder.

Jag börjar med de manliga, utan innebördesordning... och som ni kanske märker så innehåller inte min lista fem favoriter, utan snarare 5 +. Jag kom bara på fler och fler allt eftersom jag skrev och till slut kunde jag inte välja.




1. Heath Ledger, of course. Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen; Heath är min absoluta favorit och det finns ingenting som kan ändra det. Jag lärde känna Heath genom "1o orsaker att hata dig" när jag gick i fjärde klass och jag har varit madly in love enda sedan dess. Han är både utseende och skådespelare. Hur kan man motstå de där ögonen, de där smilgroparna? Hur kan man motstå alla rolltolkningar, från lättsam tonårsfilmshjälte till homosexuell tystlåten cowboy? Varför var den bäste tvungen att ryckas ifrån oss? Varför...






2. Christian Bale. Vill ni veta en hemlighet? När jag var liten så var jag lite halvkär i Jum-jum i Mio-filmen. Nu när jag är lite större så är jag fortfarande lite halvkär i Jum-jum. Christians, som faktiskt var med i två av Heaths sista filmer, utseende har helt klart förbättras med åren. Jag gillar Christian. Hans Batman är min favorit bland alla andra halvdåliga Batman. Jag älskar "The Prestige", där han spelar en av de konkurrerande trollkarlarna. Jag har faktiskt t.o.m sett en del av "American Pshyco" och jag planerar att se hela någon gång i framtiden...




3. Nästa man på listan har även han en koppling till de både ovanstående. Hugh Jackman spelade mot Christian Bale i "The Prestige" och är från Australien precis som Heath. Man måste bara älska Hugh. Jag har inte sett alla X-men-filmerna. Jag har faktiskt aldrig sett en hel (jag är mästaren av att se halva filmer). Jag älskar honom som gentlemannen Leopold i "Kate & Leopold", jag älskar honom i "The Prestige". Skulle inte han vara perfekt som Sirius Black?



4. Killen med alla de knäppa rollerna, Johnny Depp. Man kan inte precis säga att någon av hans roller har varit normala människor. Ta till exempel Jack Sparrow, den halvgalna piraten, Willy Wonka, den excentriske godisfabriksägaren, Ichabod Crane, Sweeney Todd mfl, mfl. Jag kan inte välja vilken figur jag tycker är knäppast. Johnny Depp var vid en tidpunkt tänkt som Lestat i "Interview with the Vampire", men jag tror inte han hade passat som det. I vilket fall som helst så älskar jag Johnny Depp för hans... knasighet.

5. Nu kommer jag in på "vilken ska jag ta!"-problemet. Som femte skådespelare så valde jag en mix mellan två stycken. Milo Ventigmila, för jag älskar verkligen honom i både Gilmore Girls och Heroes, och Viggo Mortensen, för jag älskar verkligen honom i "Lord of the Rings"... men jag har inte sett dem i någonting annat än tidigare nämnda filmer/tv-serier.

6. Nu ska jag göra ett undantag från min tidigare lista. Jag ska välja en gammal skådespelare, och inte någon som man kan anklaga mig för att ha valt på grund av utseendet. Min sjätte, eller egentligen sjunde, skådespelare blir Michael Caine. Jag älskar honom i "Ciderhusreglerna", som Dr Wilbur Larch, jag älskar honom i "The Prestige" som Cutter. Jag tycker till och med honom i "Austin Powers in Goldmember" som Austins far Nigel Powers...

Det blev lite fusk på manlistan, hela 7 stycken på en 5-plats placering. Det var tur att jag inte hann tänka efter så länge, för annars hade de nog blivit fler. Här är några bubblare, som var påtänkta, men inte kom med eftersom jag mest gillar dem pågrund av deras utseende... och det kändes lite fel att ta med dem bara därför. Gaspard Ulliel, Penn Bagdley, James Franco.

Så, ska vi gå vidare till kvinnorna då? Den här gången kommer det mest troligt att bli en 5-plats placering. Utan innebördesordning.

1. Alexis Bledel. Den tjejen, jag vet inte hur jag ska förklara, men jag älskar henne vad hon än gör. Även om hon bara gör ett femminuters inhopp i Bolly och Hollywoods version av "Pride and Prejudice" som Georgina Darcy så äger hon filmen. Det enda jag kan tänka på när jag ser filmen är att "åh, Alexis är med som Georgina". Samma i "Systrar i jeans". Jag vill bara se Alexis-delarna. Jag har älskat henne sedan jag såg "Tuck Everlasting" - detta var preGilmore - och sedan så upptäckte jag Gilmore Girls och... Jag är förälskad i Rory. Eller... jag önskar ibland att jag var Rory... och jag önskar att jag hade Alexis blå ögon.

2. Lauren Graham. Jag har hört att Lauren påminner väldigt mycket om Lorelai i verkligheten också och jag har sett klipp då hon besöker Ellen DeGeneres och det kan faktiskt stämma. Om Lauren är det minsta lik Lorelai i verkligheten då avgudar jag henne. Jag har faktiskt bara sett henne i "Gilmore Girls", men det räcker. Om kvinnan kan spela Lorelai så spelar det ingen roll.

3. Liv Tyler. Enligt mig så är Liv Tyler en av världens vackraste kvinnor. Jag måste erkänna. Jag har bara sett "Lord of the Rings" med Liv, och delar av "Lonesome Jim". Men jag älskar henne. Hon verkar så... naturlig. Min förkärlek för Liv kommer inte bara från att hon spelar Arwen, utan faktiskt från extra materialet på "The Fellowship of the Ring" när hon berättar om hur det var att spela in kärleksscenerna mot Viggo, rida med ringvålnaderna i hasorna och om sin förkärlek till alviska, då hon faktiskt läser upp flera av sina alviska repliker. Där hade hon mig. För hon var så... så... bra. Hon såg ut som en riktig människa (oh) och jag kände direkt att jag ville vara med henne och prata med henne. Hon har en slags aura.

4. Reese Witherspoon. Det finns ingen skådespelerska som jag tycker verkar så mänsklig som Reese. Hon skulle kunna vara grannfrun i huset intill, eller... om jag bodde i Sydstaterna så skulle hon kunna vara grannfrun i huset intill. Jag vet inte vad jag ska säga. Se "Walk the Line".

5. Nu måste jag köra en korsning igen för att försöka fuska. Person 5 är egentligen två skådespelerskor, nämligen Sophia Myles och Claire Danes. Båda två har det där ärliga, söta utseendet. Man kan inte kalla dem rätt och slätt vackra, men de påminner mig om änglar. Speciellt Claire Danes. Hela "Romeo + Julia" så tänkte jag på henne som en ängel, kanske för att hon är utklädd som ängel på maskeraden, men ändå. Egentligen så borde jag kanske ta tillfället i akt och nämna Rosamund Pike här också, fastän jag inte skulle kalla henne en av mina favoritskådespelerskor precis. Men hon är ännu en som jag associerar med det där änglalika utseendet.

6. Det här blev visst manliga och kvinnliga top 7 istället för top 5, men jag måste ta med Rachel McAdams. Hon påminner så mycket om min bästa och äldsta vän att jag inte kan se några fel på henne. Jag tänker hela tiden; åh, där går Elin, när jag ser henne och jag tror att jag har sett nästan alla filmer hon har gjort de senaste fem åren.

Så, hu, det där tog lång tid. På tävlingsreglerna jag fick av min kompis stod det att jag måste skicka vidare utmaningen till fem andra vänner tillsammans med min lista, men jag orkar inte göra det. Så härmed utmanar jag alla som har orkat läsa det här inlägget och känner sig lockade att delta.

Jag borde verkligen lära mig fler synonymer för älskar.

Oscar åt Heath Ledger

I DN läste jag under veckan en artikel om Heath Ledger och jag måste bara säga att jag håller med Peter Travis. Heath Ledger borde få en Oscar postumt likväl som Astrid Lindgren borde få Nobelpriset i litteratur postumt.

Jag förstår inte hur Heath inte kunde få en Oscar för Brokeback Mountain, och det säger jag inte bara för att han var min favorit bland skådespelarna, utan också för att den rollen. Det finns inte en sekund då den inte ... vibrerar. Jag förstår inte hur han kan spela så tyst och sammanbiten, men ändå visa så mycket. Det finns inte en sekund då mitt hjärta inte brinner för Ennis Del Mar, och det beror inte bra på att Heath är Heath. För i den filmen så är han Ennis.
Vem fick en Oscar för "Bästa manliga huvudroll" 2005? Jag kanske borde kolla upp det... Jag vet i alla fall att det var året då Reese Witherspoon fick sin Oscar för hennes roll som June Cash i "Walk the Line"...

Snälla, ge Heath en Oscar för Jokern. Jag har inte sett filmen än, men jag har hört att han slår alla andra jokrar stort. Jag har hört att den är otroligt och i reklamen så såg han otrolig ut. Ge honom en Oscar för hans sista roll, rollen som de säger indirekt kan ha orsakat hans död.

Emma av Jane Austen

Jag tycker så synd om "Emma", hon har fått vara med om så mycket. Först förlade jag henne och det tog en vecka för mig att hitta henne. (Hon låg i badrumsskåpet under handdukarna, fråga mig inte hur hon kom dit). Sedan så blev hon åsidosatt av min nyväckta Tolkien-mani. ¨

Igår tog jag mig i alla fall tid att sitta ner och läsa ut den charmiga 1800-tals romanen. Jag är arg på mig själv för att jag har läst den så hackigt för jag älskade den i slutet, men kan inte komma ihåg vad jag tyckte om övriga delar. Vilket är synd eftersom jag vanligtvis älskar småmysiga kärlekshistorier som utspelar sig på engelska landsbyggden under 1700/1800-talet.

"Emma" handlar om Emma Woodhouse, en rik "överklass" flicka som alla tycker är sinnesbilden för den perfekta flickan - allra minst hennes änkling till far. Trots sitt vackra utseende och position så är Emma fast besluten att aldrig gifta sig, å nej, hon har aldrig varit kär och tänker aldrig bli det. Hon tänker spendera sitt liv med att ta hand om sin ömtålige far och hjälpa sina vänner med diverse problem. Emma älskar att agera Cupid och har redan ordnat ihop ett lyckligt par, grannen Mr Weston gifte sig bara månaden tidigare med Emmas tidigare guvernant Miss Taylor, och hennes nuvarande projekt är att få ihop den unga vackra oäktingen Harriet Smith med den närboende gentlemannen Mr Elton. Trots åtskilliga varningar från hennes syters svåger, Mr Knightley, så går hon vidare i sina planer, till katastrofala följder. Men livet i byn Highbury livas snart upp igen av ankomsten av två unga människor. Först anländer miss Jane Fairfax, ännu en vacker, men inte helt privileigerad, ung dam för att bo hos sin moster, och bara veckan senare så kommer Frank Churchill, Mr Westons son. Emma, trots sina egenskaper inom match-making, visar sig vara blind i fråga om kärlek och snart är alla intrasslade i en härva av missuppfattade relationer.

I Jane Austen så figurerar det ofta smått sinnesförvirrade och väldigt excentriska föräldrar. I "Pride and Prejudice" så har vi ju Mrs Bennet, som är så otaktfull att det till och med går ut över hennes döttrar. Ingen vill gifta sig med dem av rädsla att få Mrs Bennet som svärmor. Hon är högljud, går saker i förväg, otaktfull och ofta otrevlig.

Samma sak i "Sense and Sensibility". Där har vi Mrs Dashwood som är så känslosam att det nästan går till överdrift. Allt som går emot dem tynger ner Mrs Dashwood som om det vore slutet på allt de känner till. Trots Elinors försök att lugna ner modern och systern så är ingen av dem kapabla att se utöver sin egen sorg.

Så kommer vi nu till "Emma" där vi minst sagt har en excentrisk förälder. Enligt Mr Woodhouse så är Emma den perfekta unga kvinnan och det finns ingen som kan göra någonting bättre än henne. Emma är felfri i hans ögon och om hon skulle gifta sig och lämna honom så skulle det vara slutet på hans liv. Mr Woodhouses nerver är ständigt i dallring och allt kan vara en fara för honom och hans Emma. Mr Perry, läkaren, gör regelbundna besök. Mr Woodhouse kan inte äta middag ute hos någon annan för alla faror och obehag det medför. En minst sagt excentrisk förälder.

Emma tänker inte särskilt mycket på sina egna fel, eller vad hon gör eller säger. Oftast så behöver hon Mr Knightley att påpeka hennes fel för henne för att hon ens ska upptäcka dem. Jag tror att Emma har väldigt höga krav på sig själv, men hon verkar ha väldigt svårt att minnas sina misstag. Ett exempel är när hon redan en gång har försökt para ihop Harriet med någon, och lämnat den unga flickan med krossat hjärta, för att sedan försöka para ihop henne igen med någon annan. Ett drag som Emma har tycker jag är väldigt mänskligt. Hennes dubbelmoraliska avundsjuka. Emma tål inte Miss Bates för att hon hela tiden skryter om hur vacker och duktig hennes niece Jane är, medan Emma glatt tolererar att hennes far och Mrs Weston skryter om hennes goda kvalitéer. Kan det vara ett bortskämt barns avundsjuka för att uppmärksamheten är på en annan?

Jag tycker att boken var charmig. Det märks att den är väldigt genomsyrad av Emma, för trots att hon gör fel flera gånger så pekas de aldrig ut förrän de uppmärksammas av andra. Det står aldrig ett ont ord om henne förrän någon annan uttrycker det inför henne, vilket inte händer väldigt ofta. Än en gång så måste jag ta upp Emmas dubbelmoral. Hon tycker att hon är så tolerant och ofördömande, ändå så hindrar hon Harriet från att gifta sig med Mr Martin för att han äger ett lantbruk, ändå så känner hon sig förolämpad av att Mr och Mrs Cole anser sig likvärdiga i klass med henne och ändå så känner hon att Harriet är underlägsen henne. Emma är blind för sina brister.

En annan sak jag upptäckte är att tvärtemot de andra Austen böckerna jag har läst så har den här bokens manliga "huvudkaraktär", eller vad jag ska kalla det, inga fel. Säkert har han fel, men inga utpekade. Mr Darcy är stolt och reserverad, Edward Ferrars är blyg och tystlåten, men Emmas kärlek beskrivs aldrig med ett ont ord. Kanske ser Emma inga fel i honom, och därför lämnas de utanför bokens pärmar.