It's alive!

Ni kan andas ut. Jag har inte dött, inte försvunnit mysteriskt eller övergett bloggen.
Jag har bara haft internetproblem under veckan, och jag trodde aldrig att jag skulle yttra de här orden, men det var ganska skönt.

Jag kunde bara koppla av. Jag visste att det inte fanns någon chans att jag skulle klara av att gå in på internet (eller det gick, om man var väldigt väldigt tålmodig och hade en eller två timmar fria) och därför så kunde jag stressa mig igenom två nationella prov och ett onationellt prov utan att ens behöva tänka på att internet existerade. Inga lockelser därifrån.

Jag fick faktiskt tillbaka internet i torsdags, men jag har inte "vågat" gå in på bloggen. Dels så beror det på att det är så otroligt mycket tjorv nu när jag har bytt adress, problem som inte går att lösa innan mitt internet blivit bättre. För just nu så är det bara tillbaka, men i riktigt risigt skick.

Andra anledningen till att jag inte vågat gå in på bloggen är för att jag skäms för min otroligt dåliga läsning. Utlästa böcker lyser med sin frånvaro i januari, något som jag absolut tänker förbättra under februari. Jag visste inte vad jag skulle skriva om, för en bokblogg känns lite ... fel.. utan inlägg om böcker.

Fast i skrivande stund så har jag en recension av "Light on Snow" på gång, samtidigt som jag bara har ca 100 sidor kvar i veckans skolbok "The Beach". Så det finns saker att se fram emot... och jag ska bättra mig!

The Show Must Go On

Igår så såg jag en av mina favoritfilmer all time: "Moulin Rouge!". Det är någonting speciellt med musikaler, ännu en av mina golden filmgenrer. Musikaler och kostymfilm - och om man sedan slår ihop dem? Då får man en glad och sorglig färgklick.

Sagan om Mallorea av David Eddings

Det här inlägget borde egentligen handla om hela serien, men eftersom jag fick nog efter två och en halv bok så får det räcka med en "halvtids"-recension. Jag har inga direkta planer på att ta mig an "I Zandramas spår" och "Sierskan från Kell" om jag inte känner för det. Jag har nog lite tid för att läsa just nu, så då ska den tiden gå åt till någonting jag känner mig lockad av.

Jag vet inte om jag egentligen kan säga någonting om seriens handling, eftersom det avslöjar ganska mycket av hur dess föregångare, "Sagan om Belgarion", slutade. I den här serien så blir i alla fall Rivas kronprins kidnappad och hans far och dennes vänner förföljer kidnapparna, en grym besvärjerska vid namn Zandramas och hennes betjänt, genom alla världens hörn och hamnar till slut på andra sidan Östhavet, på kontinenten Mallorea - där större delen av serien utspelar sig.

Det stora felet med Mallorea är att fastän det är skönt att komma ifrån de djuprotade särdragen som alla på den västra kontinenten har, så känner jag mig inte hemma i Mallorea och har aldrig gjort det. När jag var liten så kunde jag rabbla alla städer i det kejserliga kungadömet Tolnedra, jag kunde rita Sendariens karta bara från minnet - men trots att jag hade läst "Sagan om Mallorea" minst lika många gånger som "Sagan om Belgarion" så skulle jag aldrig hitta där. Jag menar, jag hade (och har) absolut ingen aning om åt vilket håll mina hjältar rör sig på kartan - och det är viktigt för mig när jag läser fantasy. Att veta VAR de befinner sig. Så tips nummer ett om du tänker skriva en fantasybok: Ha en lättläslig, men detaljerad karta, tack.

Anledningen till att jag inte orkar ta mig igenom hela serien tror jag beror på att jag stör mig ganska mycket på dynamiken i räddningssällskapet. Det är för lite Silke! Han har även fått en kvinnlig motsvarighet, markgrevinnan Liselle a.k.a Sammet, också hon mästerspion, och det finns inte en karaktär i hela bokserien som jag stör mig mer på. Dels för att hon tar över en stor del av de uppgifter som förut varit Silkes. (Som att hitta vägar, skickligt nästla sig ur alla situationer och få reda på de mest undangömda hemligheter).
Dels så beror det också på att allting verkar lite för mycket ibland. Jag hann aldrig komma så långt, men det finns en situation i någon av de sista böckerna som alltid får mitt blodtryck att stiga. Jag vill ruska om dem och fråga "Hur svårt kan det vara? Ni är ju SJU besvärjare/besvärjerskor för sjutton!".

Men böckerna har sina guldkorn - dock så är det mycket tätare mellan dem i "Sagan om Belgarion". En favoritdel är i andra boken, "Murgoernas konung" när man får träffa den nya kungen, Urgit. Jag älskar hans samtal med gänget, särskilt delarna då han diskutera vad gruppen vet om personer i de västra kungadömet - personer som faktiskt befinner sig i samma rum som honom, fast inkognito. Jag älskar när han diskuterar om Belgarath verkligen existerar... med Belgarath.
Någongång så ska jag avsluta serien, men inte nu.
Just nu så känner jag för någonting... läskigt och konstigt nog så längtar jag efter en deckare.
Det får bli en liten dos skräck från romantiken á la "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" i väntan på att mitt bokuspaktet anländer. Jag har nämligen beställt tre Kathy Reichs-deckare som borde komma när som helst.

I heart Piano

Jag har uppdaterat min låtlista väldigt i efterhand och som ni kanske ser så har januari-månad ett tema. Finstämd pianomusik, gärna med vemodigare tongångar. Det beror dels på att jag inte har fått någon ny musik sedan i November och dels på att mitt humör just nu bäst passar ihop med lugna pianolåtar.

Jag är otroligt svag för piano och det går knappt en dag utan att jag ångrar att jag slutade spela, men det berodde mest på att mina lektioner alltid var så tråkiga och att jag aldrig fick göra någonting nytt. Jag spelade låtar i valstakt under två år och det fanns ingenting som jag hatade mer än just valstakt. Brr.

Och orsaken till att det finns med så många Evanescence-låtar är för att jag är otroligt svag för Amy Lees röst, som enligt mig är som bäst tillsammans med ett ensamt piano. När jag lyssnar på Good Enough eller The Last Song I'm Wasting on You så ångrar jag verkligen att jag inte tränade mer på mina pianoläxor.

(Det finns mer än en anledning till varför Edward Cullen är en av mina största fiktiva förälskelser, men en av de avgörande är hans pianotalanger. Var hittar man en sådan kille utanför böckernas värld?)

Svenskalärare som hatar kvinnor?

(... eller Flickan som lekte med betygen)

Vi har ett stort prov i litteraturhistoria i veckan och trots att det är ganska trevligt att läsa om litteratur så är det ändå lika jobbigt som alla andra prov som hopar sig just nu - mest för att det är frustrerande att läsa om böcker när man inte har tid att läsa dem själv.
Provet är ganska omfattande och består nästan av hela läroboken. Vi har fått en lista över vilka sidor vi ska läsa och den ser ungefär ut så här: sid 200-215, sid 218-230, sid 235-350 osv osv. Alltså i stort sett varenda liten sida.

Först reagerade jag inte något vidare på hoppen, men när jag hade läst alla sidorna som stod uppräknade så började jag ana oråd. Var var alla kvinnliga författare?
Efter en snabb koll så stod det klart: Vi har inte arbetat med några kvinnliga författare under hela svenskakursen. Vi har inte läst en enda text som är skriven av en kvinna och alla de där luckorna innehöll fakta om de kvinnliga författarinnornas liv. Jane Austen, systrarna Brontë, Mary Shelley, Emily Dickinson, Fredrika Bremer, Elizabeth Gaskell, Harriet Beecher Stowe, Victoria Benedictsson. Alla finns de med i boken, men de har aldrig nämnts en enda gång på våra lektioner.

Tror nästan att jag får ta och ställa vår lärare mot väggen. Det är bara att hoppas att han inte tar illa upp och fifflar med mina betyg.

(Tips: Om du för tillfället har ett starkt Buffy-beroende - försök inte att bota det genom att se på andra säsongen av "Veronica Mars". Jag försökte dämpa mitt begär och slog på avsnitt 9 ("My Mother, the Fiend") och höll på att sätta mjölkglaset i halsen när Willow plötsligt dyker upp som slamsig Trina Echolls och slänger några spydiga kommentarer till Kendall Casablancas - en mer skanky version av Cordelia. Varför har inte jag tänkt på att Alyson Hannigan och Charisma Carpenter har scener mot varandra i "Veronica Mars" också?)

Efterlysning: Cruel Intentions

Jag skulle vilja lägga ut en efterlysning. Om någon vet var man kan få tag i "En djävulsk romans"/"Cruel Intentions" så skulle jag bli jätteglad. Det är dumt att den bara finns att köpa på blue-ray/är slutsåld överallt. Hoppas att det kommer ännu en ny-release snart.

Jag har ett stort behov av den filmen just nu och det börjar gå ut över min vardag. Jag kan inte lyssna på Every You, Every Me med Placebo eftersom den påminner mig om filmen - och det är en stor förlust då det är en av mina favoritlåtar.

Astrologi och boksmak

"Här är Skorpionen nästan manisk i sin iver att sätta känslor i svall och gungning. Oroshärden och omstörtaren. Hans vägar är subtila men effektiva, så det är sällan helt lugnt omkring den kardinala Skorpionen. Att leva är att känna, och därför känna så starkt och stort som möjligt. Sina egna känslor låter han dock sällan komma till tydligt uttryck, men det brukar inte behövas mikroskop för att ana vilket vilt väder som döljer sig innanför hans bröst. Intresset för mystik, magi och det övernaturliga är stort – han önskar behärska dessa ting. "

Jag kan inte annat än att hålla med. Mina favoritscener i filmer och favoritavsnitt i böcker är oftast de som har störst känslocresendo, därav min morbida förkärlek för dödsscener (dock inte på skräckfilmsvis, tänk Boromir i "Lord of the Rings" eller Romeo och Juliet). Det får gärna vara lite over-the-top. Fast trots att jag på ett väldigt masochistiskt vis tycker om att gråta tills ögonen svider så är jag ingen dramatisk person annars. Eller ja, jag gråter för allt, men jag är annars ganska lugn. De flesta av mina vänner tror att jag har världens lugnaste temperament. Error. De borde fråga mina föräldrar. Det är bara mina närmaste familjemedlemmar som har sett Mr Hyde-sidan av mig, och den är intre trevlig.
För att fortsätta, intresset för mystik och allt som är dunkelt. Ja, det stämmer delvis in. Kanske den lilla vampyrlovern i mig har väckts tack vare mitt stjärntecken?

"Lyckofärg: röd"
Rätt.

(Informationen kommer härifrån)

Liza Marklund-dramat

Jag brukar ju oftast inte blogga om aktuella nyheter, men den här gången så kunde jag inte bara låta bli. Jag har inte riktigt hängt med i alla svängar i Liza Marklund-dramat, men jag vet i alla fall huvuddragen. Att allt i "Gömda" inte var sant. Att ägaren till verklighetens "Paradiset" har fått sitt liv i spillror (av någon anledning så kan jag inte komma ihåg vare sig vad hon heter i verkligheten eller i boken, istället kommer bara Lisa Nilsson upp i mitt huvud).

Jag tänker inte kasta sten, för det sköter media bra själv. Det är ris hit och dit och beskyllningar och det verkar som att alla som har det minsta med saken att göra har sagt sin åsikt. Det är i alla fall vad jag har uppfattat de fåtal gånger då jag faktiskt läser förbi nöjessidorna i Aftonbladet. (Jag har levt i en liten bubbla sedan jag for till Thailand, jag har ingen aning om vad som har hänt i världen), men det måste vara riktigt stort för att NSD ska uppmärksamma det med en notis på kultursidorna. Det händer ju inte varje dag att det är med en bokrelaterad artikel.

Det är bara en sak som jag har stört mig, men jag som jag inte kunde få grepp om (i sant Patrik Hedström-manéer) förrän idag. Enligt vad jag har hört så är visst inte Anders svensk och har visst suttit i fängelse och inte levt det liv som står beskrivet i boken. I "Asyl" så får ju familjen asyl i USA, medan Anders får någonting annat - minns inte vad det var. Rätta mig om jag har fel, men är inte de jättepetiga när det gäller visum till tidigare straffade i USA? Hur kunde han då fått visum? Dock så kan jag ha missat någon viktig del här, eftersom politik inte heller är en av mina starka sidor.

Och: Om nu Liza Marklund är den ensamma vargen i fårskocken, varför är då ingenting ändrat i "Mias hemlighet"? Fast, det skulle väl inte vara speciellt smart att ändra sig efter två böcker.

En sak som jag tycker är ganska intressant med hela den här affären är att allting började genom en blogg. Där ser vi hur långt bloggarna kan nå i dagens samhälle.

Mål: Januari 2009

1. Läsa ut böckerna som jag har påbörjat. (Inga "men..." gäller längre).
2. Planera in lästid varje dag och ta vara på de andra tillfällena som ges.
3. Verkligen skära ner på mitt tv-tittande.
4. Läsa Inkheart så snabbt som möjligt.
5. Skaffa ett jobb eller försöka få en liten inkomst på annat sätt så att jag faktiskt har råd att köpa böcker/filmer/tv-serieboxar.
6. Informera folk om att jag har bytt bloggadress.

Välkommen du nya adress

Jag tror att jag håller på att bli senil. Vid ett-tiden denna dag så bytte jag adress till min blogg.
Den gamla eran är förbi och från och med nu så är det enboktokstankar.blogspot.com som gäller.
Fast det tog ett tag för mig att komma ihåg det när jag upptäckte att länken i min favoritlista som vanligtivs går till min blogg nu gick till en sida där det stod att bloggen inte existerar.

En sekund. Chock.
Två sekunder. Misstro.
Tre sekunder. Förnekande.
Fyra sekunder. Panik.
Fem sekunder. Förståelse.

Nu så ska jag uppdatera min länklista. Kanske att ni också ska ta och göra det? :)

Fy skäms!

Varför har de höjt priset på tv-serier?
Och varför just nu!?

Under jullovet när jag köpte säsong två och tre av Buffy så kostade alla säsongerna 299 kr, på både Ginza och CDON. Nu så kostar alla säsonger helt plötsligt 449 kr. Kunde ni inte ha väntat några veckor på att höja priset?
Jag skulle ju just gå in och beställa resterande säsonger för mina julklappspengar.
Jag får seriöst ont i hjärtat. Inte nog med att böcker har blivit dyrare, nu har det även gått ut över tv-serierna. Jag får lust att gråta.

PS. Är det någon som har köpt film genom filmia.se och kan rekommendera det så hör av er till mig. Jag är vanligtvis väldigt skeptisk mot nya oprövade sidor.

Change of Heart av Jodi Picoult

Den här recensionen borde ha kommit för länge sedan, men jag har hela tiden skjutit upp den. Varför vet jag inte, men jag tror att min ökända lathet kan ha ett finger med i spelet.

June Nealon kommer alltid att ångra den dag då hon anställde Shay Bourne, en ung man med vissa sociala problem, som snickare - med uppgift att bygga till en barnkammare till huset. Några månader senare så sitter hon i domstolen och hör på medan domaren läser upp Shay Bournes dödsdom, för mordet på sjuåriga Elizabeth Nealon och hennes styvfar, polisofficer Kurt Nealon.

11 år senare så är det snart dags för Shays dom att verkställas, fast tiden har inte läkt alla sår och för June så är helvetet inte över. Claire, Elizabeths lillasyster, är döende och behöver ett nytt hjärta, snart. Enda felet är att det inte finns några hjärtan som passar. Shay har flyttats till ett säkrare block, I-tier, i väntan på sin död och Lucius DuFresne, hans nya cellgranne, märker snart att det är något speciellt med honom. Det enda som Shay pratar om är den lilla flickan som han vill hjälpa, flickan han vill ge sitt hjärta till. Erbjudandet väcker skilda känslor, gör han det bara för att bli benådad eller gör han det för att rädda familjen han slog i spillror? Advokaten Maggie Bloom tar sig an Shays fall och slåss för hans rätt att donera sitt hjärta, samtidigt som Fader Michael, en ung präst med tungt samvete, försöker få honom att förstå att han kan få Guds nåd på andra sätt. June Nealon tror inte på mirakel, men snart så får alla testa sin tro.

På I-tier så pågår konstiga saker. Vattnet i handfaten förvandlas en kväll till vin, sjukdomar botas oförklarligt och ett övernaturligt lugn sänker sig över avdelning allt sedan Shays ankomst. Utanför sjukhuset så startar en religiös demonstration. Ena sidan har upphöjt Shay till den nya Messias, medan andra sidan förkastar honom. Mitt i alltihop så står Fader Michael utan att veta vilken väg som är den rätta, Maggie Bloom med sina ambitioner och June Nealon som kämpar för sin dotters liv - men har ett svårt beslut att fatta. Om Shay får donera sitt hjärta, kan hon verkligen ge sin dotter hjärtat från den man som dödade hennes syster och far?

Tack tack tack, Helena för boken! Den har varit en riktig ljusglimt. Inte bara för att den gav mig hopp om en värld med bättre litteratur efter alla Läckberg-deckare, utan även för att den jagade bort den krampaktiga skräck jag har känt sedan jag läste "Försvinnanden".
Jag var ju inte alltför förtjust i "Försvinnanden" och har sedan dess kretsat kring Jodi Picoult. Jag har velat läsa "Nineteen Minutes" och "The Tenth Circle", men inte vågat. Tänk om jag inte skulle tycka om dem heller. Det skulle betyda slutet på min Jodi-kärlek, men den katastrofen är härmed avstyrd.

I början så kunde jag inte koncentrera mig på handlingen, utan mitt fokus låg helt på Shay Bourne. Eftersom jag hade läst "Den gröna milen" mindre än två veckor innan så störde jag mig till att börja med på hur mycket John Coffey det fanns i Shay. Han har sociala svårigheter, han är dödsdömd och väntar på att avrättas - för att ha dödat en liten blond flicka (som han först misstänks ha trakasserat sexuellt). En cellgranne har en tam fågel som han har byggt en säng åt (hallå Mr Jingles). Det finns ett stycke i boken som nästan är John Coffey och musen all over again.

Efter ett tag så släppte det och jag kunde istället fokusera på boken.

Jag kan inte låta bli att inte jämföra alla Jodi Picoults böcker med "Allt för min syster". Den är måttstocken för allt annat av henne som jag läser. Den där bitterljuva känslosamma stämningen som är grunden i "Allt för min syster" återfann jag inte riktigt i den här boken heller, inte i exakt samma form utan mer i en annan nyans. Det fanns de där bitterljuva delarna, som är så sorgliga eller fel, men som jag inte skulle vilja ändra på för allt i världen, men det var ändå inte samma känsla. Där stämningen i "Allt för min syster" fick mitt hjärta att värka så påverkade "Change of Heart" mig på ett helt annat sätt. Jag var fast i boken, jag ville veta vad som hände. Jag ville veta om Shay verkligen är Messias, om Maggie ska lyckas, om Claire ska överleva. Det ironiska är att det jag hejade på egentligen var lika med Shays död. Jag önskade hela boken att han skulle få donera sitt hjärta, men ägnade inte en tanke åt att om hjärtat donerades, så skulle han dö.

Varför måste alltid alla som sitter på Death Row (i böcker i detta fallet, fast jag kanske kan räkna in P Diddy i "Monster's Ball" också) vara så otroligt sympatiska? Både Shay och John Coffey nästlar sig in i mitt hjärta och gör mig alldeles anti-dödsstraff (vilket jag var redan innan, men ännu mer nu). Nu måste jag gå och läsa en bok som handlar om ett riktigt sadistiskt svin på Death Row bara för att få bort den där känslan av orättvisa. Några tips?

Spoilervarning. Allt här nedanför kommer att förstöra slutet för er, så läs det inte om ni vill läsa boken:

Jag tror att Shay lämnade allt det där till Michael för att han inte skulle förlora sin tro. Under hela "Shay är Messias"-perioden så började ju Michael att svaja när det gällde religion och visste inte riktigt vad han trodde på, så jag tror att Shay ville hålla honom stabil och låtsades som att han bara bluffat hela tiden. Ja, det fanns sidor ur Thomas och tuggummi och liknande, men det förklarar ändå bara två saker av en hel bunt. Hur kunde Shay bota fågeln? Hur kunde Shay få Lucius tatuering på handen. Han kunde ju inte ha gjort den själv eftersom han inte hade en aning om vad Lucius tatuerade. Hur kunde han slinka ur sina kedjor utan att de öppnats och sist, men inte minst, hur kunde han väcka den Percy Wetmore-liknande vakten till liv igen? Det är saker som inte får något svar bara genom hans få tillhörigheter.

............................................................................................................................................................................

Hårdare tag

Det har blivit väldigt lite läsa under den senaste veckan och jag har haft alla möjliga bortförklaringar. Prov, stress, trötthet, etc. etc.
Det är väl inte direkt lögner, men väldigt överdrivet. Jag har ju alltid annars funnit åtminstone lite tid åt att sjunka ner med näsan i en bok och glömma bort omvärlden för en stund - om det så bara är en kvart. Den enda bortförklaringen som verkar riktigt logisk är det enda som jag inte kan avstå frivilligt ifrån. (Det börjar på B och slutar på fy, behöver jag säga mer?).

Den verkliga anledningen till att jag inte har läst någonting är att jag är uttråkad. Jag kände för lite high fantasy (som jag nu vet att genren kallas), men "Sagan om Mallorea" är faktiskt ingen höjdare. "Sagan om Belgarion", ja, underhållande och nostalgiskt. "Sagan om Mallorea", nej, inte lika underhållande och mycket mindre Silke.

Så här med så avslutar jag serien redan efter tredje boken och återgår till "Light on Snow", som jag verkligen hoppas att jag kan njuta av nu, trots stressen. För att ge mig mer tid till annat så går jag även på en strikt Buffy-diet. MAX två avsnitt per dag, och det med basta.

Opassande titel?

Jag fick precis reda på att "Breaking Dawn" kommer att följa trenden och få ett långt (över)romantiskt namn på svenska. På samma sätt som "Twilight" blev "Om jag kunde drömma" så har nu "Breaking Dawn" omvandlats till "Så länge vi båda andas".

En inte helt passande titel om ni frågar mig. Väldigt opassande faktiskt om man tänker på att Edward inte har andats under de senaste 90 åren. Vampyrer behöver ingen luft. De fejkar bara andetag så att människor inte ska bli misstänksamma.
"Så länge vi båda lever" kanske skulle varit en mer passande titel - eller nej. Edward lever ju inte, tekniskt sett. "Så länge vi finns"?

Buffy: Säsong 2

Jag har sedan en tid även en annan blogg, En boktoks citat, som egentligen skulle innehålla alla dessa citat som jag ibland känner mig tvungen att publicera på ett eller annat sätt, men som jag inte vill ska översvämma min blogg. Det var tanken när jag gjorde bloggen, men hädanefter så kommer den även att innehålla alla dessa riktigt nördiga tv-serieinlägg. Jag har märkt att jag lätt hakar upp mig på tv-serier och därför vill jag skona er som aldrig har sett serierna genom att publicera allt sådant där. Eller inte allt, utan det som är lite övernördigt och onödigt. Det är även en blogg som kommer att innehålla spoilers, fast med spoilervarningar, så det är nog bäst att inte läsa de inlägg som handlar om tv-serier ni inte har sett om ni vill se dem utan att veta vad som händer i säsongsfinalerna. Alltså: tv-serieinläggen på den här bloggen kommer att vara mer detaljlösa, medan tv-serieinläggen på den bloggen (som inte kommer att uppdateras särskilt ofta - eller för ofta) kommer att gå in på detaljer.

Jag har spenderat hela helgen - och veckan innan det - tillsammans med Buffy och gänget i Sunnydale och jag har fått allt jag kunnat be om. Förutom några avsnitt som säsongen gott kunnat vara utan så var andra säsongen bättre än första. Jag fick gråta, jag fick skratta (Valentine's Day-avsnittet - "Bewitched, Bothered & Bewildered" - där Xander använder en misslyckad kärleksformel och får hela Sunnydales kvinnliga befolkning efter sig framkallade hysteriska fnitteranfall).

Buffy är det perfekta botemedlet mot den frustation jag känt under veckan (a.k.a DMS). Ingenting får en irriterad tonåring att må bättre än att se på medan Buffy ger utlopp åt sin ilska genom att puckla på en vampyr med ett soptunnelock ("Ted".

För att toppa allt detta så har vi ju min första vampyrcrush någonsin och nuvarande favoritskurk: Spike.

OBS! Viktigt information!

I slutet av veckan så kommer adressen till den är bloggen att ändras. Jag har till slut blivit less på min otroligt långa, tjorviga och svår ihågkomliga adress och tänker byta till mycket enklare - och logiska - enboktokstankar.blogspot.com.

Tänkte bara förvarna er så att ni inte tror att bloggen har försvunnit när länkarna slutar att fungera.

The Return of the Blogger

Hej! Har ni saknat mig?
Jag har varit så upptagen med att:
a) plugga
b) sova
c) vara riktigt frustrerad över hur mycket jag har att göra
d) se på Buffy
att jag inte ens har haft tid att slå på min dator under de senaste dagarna. Eller tid, snarare ork. För det är ju så otroligt jobbigt att ta sig från soffan, till skrivbordet, trycka på den lilla knappen och sätta sig ned. Fast jag tror att jag bara behövde en paus från världen… och det har jag fått. Nästan.

Det är synd att jag inte tog mig den tiden att kolla till mig blogg, för här fanns en väldigt uppmuntrande kommentar. Tack, En bok om dagen för utmärkelsen! Jag ska ta och ge den vidare efter lite betänktetid.

We'll find, you'll slay, we'll party.

Nu är de äntligen här. 44 osedda (eller, några av dem i alla fall) avsnitt av Buffy - yippie yay.

Sorry svenskaboken. Renässansen, realismen och romantiken får vänta. Jag tänker spendera kvällen med att heja på Buffy medan hon dräper den ena onda varelsen efter den andra.

Och, för att göra allting ännu bättre, så är det i den här säsongen som Spike dyker upp!

Sara eller Sarah?

Anonyms fråga i inlägget nedan fick mig att tänka efter och inse att jag kanske behöver förklara mig lite ifall det är någon annan som är förvirrad.
Frågan löd:

"Hej!
Heter du Sara eller Sarah? För ibland skriver du Sarah och ibland Sara."

och svaret är att båda går bra. Jag använder faktiskt båda varianterna, oftast så är det helt omedvetet och det är bara stunden som avgör vilke de blir. Mitt dopnamn är Sara, och det är det jag mest använder när det gäller medlemskap, blanketter, prov, uppsatser, brev osv osv.
Fast av någon anledning så har det blivit att jag använder Sarah på internet.

Det kan ha sin grund i att jag när jag var yngre (och hemsidan fortfarande existerade) var medlem på hogwarts.nu och där så hade jag stavat det Sarah i mitt medlemsnamn och då blev det automatiskt att folk kallade mig Sarah och det hänger kvar. Jag är så van att separera på mitt IRL-jag och mitt internet-jag att det på något sätt nästan alltid blir Sarah när jag ska kommentera en blogg eller skicka ett mail till någon annan än mina vänner. Vi kan kalla det mina två personligheter, fastän det inte precis är en Nikki/Jessica- eller Gollum/Sméagol-situation.
Så, både Sara och Sarah går bra.



(FYI: Länken där uppe går till en fan movie om Nikki/Jessica från "Heroes". Jag har bara sett de första 25 sekunderna - eftersom youtube inte funkar ordentligt för mig - så jag vet inte om det är några spoilers. Fast den är uppladdad i augusti 2007, så jag tvivlar på det. Första säsongen blir nog ganska spoilad dock.)
Intresseklubben antecknar: Efter Elle Bishop så är Jessica min favorit bland de kvinnliga karaktärerna i tv-serien.

Skandalös reklam

Just innan jag åkte till Thailand så fick jag ett mail om en essätävling med science fiction och fantasy-fokus, men tänkte att jag skulle läsa igenom det ordentligt då jag kom hem. Såklart så hände inte det då mailet hade försvunnit bland alla kommentarer, men nu så hittade jag det igen och kunde ta en ordentlig titt.

"Nättidskriften Vetsaga anordnar, med stöd från Stiftelsen Alvar Appeltofts Minnesfond och fantasyföreningen Catahya, en essätävling för texter om science fiction och/eller fantasy. Den vinnande essän belönas med femtusen kronor (dessutom finns det ett ungdomspris för att uppmana yngre personer att tänka kritiskt kring och skriva om science fiction och fantasy). För mer information, instruktioner och regler, se:http://vetsaga.se/essatavling/"

Jag skulle gärna ha deltagit om det inte hade varit för tre små problem. Det första är att jag inte kan komma på ett ämne. Det andra är att jag inte anser mig ha läst nog mycket fantasy för att kunna ge en rättvis bild på något aspekt... och sist, men inte minst, det tredje problemet är att jag omöjligt kan skriva en essä. Ni ska se hur mina skoluppsatser ser ut innan jag tar fram motorsågen och massakerar ner dem till bra uppsatsstorlek. Jag kan skriva om Hamlets vansinne för att helt plötsligt vika ut i en lång tirad om "Lejonkungen". (Som faktiskt har med ämnet att göra, men ändå...). Oftast så brukar jag deleta en tredjedel av allt jag har skrivit eftersom det är helt irrelevant.

Men om någon annan känner sig intresserad så önskar jag er lycka till!

Tyskungen av Camilla Läckberg

I "Tyskungen" så undersöker Erica sin mammas gamla saker och upptäcker bland dem en gammal nazistmedalj och några dagböcker. Hon lämnar in medaljen till Erik Finkel, fd. historielärare i Fjällbacka och tillika expert på andra världskriget och nazism, för att få veta mer om den. Månaderna går utan att Erik hör av sig, men allting får sin förklaring när han hittas död, med krossat bakhuvud, vid sitt skrivbord. Enligt teknikerna så har han suttit där hela sommaren och Erica kan ha varit bland de sista han träffade. Patrik är pappaledig, men kan inte hålla sig borta från fallet när polisen kopplas in, detsamma gäller Erica. Genom sin mors dagböcker så har hon upptäckt att Erik tillhörde hennes mors gäng av vänner, ett gäng som hon nu uppsöker för att få veta mer om sin mor. Den bild som Elsys gamla vänner ger av henne stämmer inte med Ericas bild av sin mamma som kall och avståndstagande. Vad var det egentligen som hände med den glada tjejen som hon får beskriven för sig? Och har det någonting med Eriks mord att göra?

Bäst hittills. En historia om barndoms vänner som splittras och går åt olika håll i livet utan någon som helst kontakt med varandra passar mig bra. Det väcker den där melankoliska känslan som jag vanligtvis sparar åt marodörerna, eller Ringens brödraskap då det ska splittras. En berörd Sara = en glad Sara.

Trots att jag snabbt förstod vart handlingen lutade så var jag ändå intresserad. Jag följde med i alla krumbukter och hade till och med viss överseende med Patrik & kollegor då de inte kunde komma sig för att avslöja vad de fått reda på. Så ifalll någon känner för att skriva en deckare och vill att jag ska läsa den; skriv om gammal rostad vänskap, så kan jag i alla fall läsa boken och hitta någonting jag tycker om. (Eller så tar ni inspiration från utländska deckarförfattare - som av någon anledning alltid intresserar mig mer, kanske för att allting inte behöver vara så otroligt svensson i de böckerna).

Jag har kommit på vad det är som gör att jag upplever böckerna så svaga. Det är delvis att dialogen inte känns äkta. Ibland så känns den som tänkt dialog och inte som verklig. För det är en stor skillnad mellan den dialog som används i ett samtal mellan två människor i verkligheten och den dialog som används i samtal mellan två människor i ens huvud.

Det finns några referenser till Läckbergs sjätte bok, "Sjöjungfrun". Ericas kompis Christer håller på att skriva en deckare vid namn "Sjöjungfrun" och i mitten av boken så börjar han att bete sig skumt. Någon som vågar gissa vad nästa bok handlar om? Jag sätter alla mina sparade slantar på att det har någonting att göra med Christer.

(Och självklart har jag googlat upp det för att vara säker, ni tror väl inte att jag skulle offra mina bokpengar?)

Olycksfågeln av Camilla Läckberg

Eftersom det är skolstart för mig imorgon så tänkte jag ta itu med mina recensioner, så att jag inte behöver bekymra mig för dem samtidigt som jag pluggar till NP (nationella provet) i Matte C och i Fysik A. De flesta andra skolor i Sverige har säkert gjort dem innan jul, men eftersom vi var i Kina och missade en massa lektionstid så har vi fått skjuta upp det till veckan efter jullovet och jag är inte redo. För att ta mina tankar från stressen så ska jag ägna den kommande kvarten åt att såga "Olycksfågeln" och hoppfullsvis pigga upp mig.

I "Olycksfågeln" så intar en dokusåpa Tanumshede. Fucking Tanumshede är programmet där gamla dokusåpdeltagare samlas ihop i ett hus för att sedan få ta vanliga jobb i samhället, supa skallen av sig, göra bort sig på tv och ha sex framför kamerorna. Projektet har varit lyckat i de tidigare säsongerna, men denna säsong börjar inte så bra. Efter en vild fest så hittas en av deltagarna död i en soptunna och Patrik har mordutredning på halsen. Det är kanske tur att stationen har fått förstärkning och sin första kvinnliga polis, Hanna, då de har ännu en misstänkt mordutredning på sina bord. En nykterist som dött då hon rattfull har kört in i ett träd, ingenting misstänksamt - om man inte räknar in tejpresterna hon hade runt mun och handleder.

Det här var den Läckberg-deckare som jag uppskattat minst, vilket inte säger så mycket (deckare överhuvudtaget, ni vet). Det berodde helt på att jag visste vem som var mördaren från den första stunden h*n kom in i bilden. Så jag satt bara och väntade på att det skulle avslöjas och nickade erkännande åt alla pyttesmå ledtrådar - som inte ens är ledtrådar utan vanligt fakta. Det är det jag stör mig mest på med Camilla Läckberg. Jag vill ha ledtrådar!

Tacka vet jag för Agatha Christie.

För att fortsätta på spåret "lite information" så kan jag säga att jag seriöst funderade på att utnämna Patrik "den mest irriterande bokkaraktären någonsin". Varför? Jo, för i denna bok så är han värre än någonsin. Han kommer på en fantastisk upptäckt, men innan läsaren får reda på vad det är så har han redan hunnit "berätta" om det för tre andra fellow bokkaraktärer. Och det är inte "jag har upptäckt att hummmm... och hummmm... och därför så har jag insett att det här hummm..." utan det är "Patrik berättade för Erica om vad han hade kommit fram till, men låter inte läsarna få veta en enda liten detalj, utan man får bara veta att det är någonting chockerande genom Ericas skarpa inandning". (Som ni säkert förstår så är inte det där något direkt citat).

Fjällbacka måste vara det olyckligaste samhället i Sverige. Det känns som att det inte finns en enda familj i hela det lilla samhället som inte är trasig, splittrad eller har ett smärtsamt förflutet. Alla familjer innehåller alltid minst en religös fanatiker, dominant mamma, sadistisk far, oberörda föräldrar, alkoholister eller misshandlande fäder. På samma sätt så verkar alla män inkompetenta på sitt eget vis. De mest oinkomptetenta är ändå Martin och Patrik, men även de har sina fel. Patrik glömmer bort Ericas behov och tänker inte alltid på hur han kan avlätta för henne. Mellberg tar på sig äran för allting, Gösta gillar inte att arbeta, Ernst ska vi inte ens tala om och producenten i denna bok är så onyanserad att jag får klåda direkt han dyker upp. Han är som bara vinstgirig och tänker bara på tittarsiffror. Det är som att han inte är en människa, utan en schablon. Fast han fyller ju sin roll.

Bokens bottenpunkt var ändå när Anna, som varit apatisk efter en traumatisk händelse i förra boken, blev gladare än hon varit på flera år och började ta ansvar för hemmet och sina barn igen bara efter en promenad.

Ingenting kan höja humöret som en sågning. Nu är jag lugn och (skade)glad igen.

Pokemon

En kompis skickade den här videon till mig och jag kunde inte sluta skratta. Kanske är det bara jag, men det är någonting med hela Pokemon-vinkeln som bara är skrattretande - kanske för att det på något konstigt sätt passar in så bra.

Stenhuggaren av Camilla Läckberg

Det här är ganska hemskt, men när jag skulle skriva den här recensionen så kom jag inte ihåg det minsta av handlingen. Jag fick sitta och greppa de få halmstrån jag fick tag i och med hjälp av dem spåra mig fram till handlingen. Jag borde verkligen ha tagit utförligare anteckningar om "Stenhuggaren", för de jag hade hjälpte mig inte långt.

En dag så får en fiskare någonting mer än bara fiskar i sitt nät, nämligen kroppen efter den 7-åriga Sara. Hon har inte legat i vattnet länge, det är frågan om timmar bara. Som vanligt så visar obduktionen att det inte är en olyckshändelse. I Saras lungor så hittar teknikerna sötvatten och spår efter tvål. Någon har dränkt henne inomhus och sedan slängt hennes kropp i havet, men vem kan vilja göra så mot en liten flicka?

Hemma hos Patrick och Erica så försöker de vänja sig vid sitt nya liv som småbarnsföräldrar då månadergamla dottern Maja slagit ner som en bomb i deras vardag. Erica lider av förlossningsdepressioner och har svårt att glädja sig åt föräldraledigheten.

Det känns som att jag sitter och skriver samma recension om och om igen eftersom jag i stort sett tyckte exakt samma sak om alla böckerna: platt och ointressant, typisk svensk deckare á la 2000-talet. Här drar vi alla under samma kam. Böckerna har väl sina ljusglimtar, men samtidigt så känns det som att jag redan har läst det. Att jag redan har träffat karaktärerna i andra former. Finns det seriöst inga orginella personligheter i svenska deckare (annat än Lisbeth Salander då)? Den konkurrerande kollegan som gärna klagar på ett och annat finns alltid med, samma som den inkompetenta medarbetaren - spelar ingen roll om vår hjälte jobbar inom polis eller journalistkåren.

På framsidan så finns det en blurb, som lyder: "'Camilla Läckberg är lika med säker spänning' - Eskilstuna - Kuriren". Om jag fick skriva min egen blurb så skulle den se ut såhär: "'Camilla Läckberg är lika med tappade pennor, utomkroppsliga skrik och hängningar' - En boktoks tankar". (Efter att ha läst de sista böckerna så kan jag även lägga till en till sak; gravöppningar.)

Jag får inte vissa saker att gå ihop riktigt. Martin säger att han och Pia firar att de har varit tillsammans i tre månader, trots att de inte var tillsammans i slutet av "Predikanten" då Maja föddes, och hon är ännu bara 2 månader. Hm.

Tycker förresten att det är ganska roligt att Martin heter just Martin Molin, och Camilla Läckberg numera är gift med polisen Martin Melin (som hon även tackar i nästan varenda bok).

A Great and Terrible Beauty av Libba Bray

Det här var en bok som jag hade stoora förväntningar på och jag blev faktiskt lite besviken. Den levde inte riktigt upp till mitt hopp om att hitta en ny favoritserie. Om man kollar på ingredienserna så verkar "A Great and Terrible Beauty" vara skräddarsydd för mig. Magi, check. Internatskola, check. Victorianskt London, check. Stora klänningar, check. En mystisk mörk främling, check. Zigenare, check. Ändå så var det någonting som fattades.

"A Great and Terrible Beauty" är den första boken i en trilogi av Libba Bray. Boken handlar om Gemma Doyle, som flyttar tillbaka till London från Indien efter att hennes mamma mördats på Bombays gator. Gemma är den enda som vet vad som verkligen hände när hennes mamma dog. Hur en man kommit fram på gatan och varnat henne för "Circe" och hur en skuggvarelse sedan orsakat mannen och hennes mammas död. Innan hennes mamma dog så gav hon Gemma ett halsband med ett öga över en månskära. (Därav bokens svenska namn "Ögat över månskäran").

I London så börjar Gemma på "Spence Academy for Young Ladies", en skola av högklass med ett rykte om att få flickor att bli goda hustrur. Gemma plågas av syner och börjar snart inse att skolan har ett mystiskt förflutet. Samtidigt så blir hon övervakad av den mystiske Kartik, som vill att hon ska stoppa sina syner innan det är försent och mörka krafter släpps lös.

Ni förstår varför jag trodde att jag skulle tycka om boken? Varför infriade den inte mina förväntningar? Jag vet faktiskt inte. Under hela läsningen så kändes det som att någonting saknades. Någonting liten ingrediens. Jag grät inte en enda gång under hela boken, vilket är en stor bedrift när det gäller mig. Jag gråter ALLTID till sådana här böcker. Jag gråter t.o.m till "Neverwhere", som inte är det minsta sorglig. Jag tror att det kan ha berott på språket eller Gemmas tankar. Fast jag vet som sagt inte. Jag tror att den kan ha saknat bra känslor och det blir ett stort minus för mig. Att känslorna inte beskrevs så bra som jag ville ha dem och att jag faktiskt inte blev berörd. Boken gav inte mig det där suget som fantasyböcker annars brukar.

Ibland så kan jag tycka att Gemma är ganska naiv och beter sig irrationellet. De hon väljer till sina vänner är kanske inte de mest pålitliga, men de har sina goda sidor och jag vet hur vissa vänskaper spirar och hur man inte kan säga nej till dem även om man vill, för isåfall så dömer man sig själv till total ensamhet. Det jag däremot inte förstår är hur Gemma kan lita så blint på dem när de har visat hur falska de kan vara, och i Anns fall, hur hon inte vågar stå på sig mot de med mer makt än henne.

Det fanns däremot en person jag gärna hade sett mer av: Kartik. Man får ju inte veta nog mycket om honom! Direkt då han kommer gående i sina zigenarkläder så var jag fast. Jag har en liten thing för just zigenare, eller överromantiserade zigernare. Tänk Esmeralda och gänget i Disneys "Ringaren från Notre Dame", Anna och Velkan Valerious i "Van Helsing" eller flodzigenarna i "His Dark Materia". Ingenting emot verklighetens Sveriges romer, men jag tvivlar på att de lever som deras fiktiva motsvarigheter.

Trots att "A Great and Terrible Beauty" inte direkt var vad jag hade väntat mig så kommer jag ändå att läsa "Rebel Angels", nästa del i serien. Jag kan inte säga att serien har lämnat mig helt opåverkat. Om inte annat så är bokens framsida superb.

Predikanten av Camilla Läckberg

Jag har fastnat på recensionsfronten och allt beror på "Predikanten". Hur kommer det sig att jag omöjligt kan förklara handlingen utan att det blir för många bisatser i varenda mening? Jag måste vara drottningen av tjorviga bisatser och skum ordföljd. Efter mycket ansträngning, svett och (nästan) tårar, så tog jag till den enklaste utvägen; jag skrev helt enkelt av baksidan.

En sommarmorgon smiter en liten pojke ut för att leka riddare i Kungsklyftan i Fjällbacka. Leken får ett brådstörtat slut när han får syn på en död kvinna. Polis kallas till platsen och mystiken tätnar när man under den mördade kvinnan finner två kvinnoskelett.

Patrik Hedström och hans kollegor i Tanumshedes poliskår ställs inför ett svårlöst mysterium. Det visar sig att skeletten härrör från två kvinnor som försvann 1979. Vilken koppling har morden till varandra? Söker man en mördare som återkommit efter mer än tjugo år, eller någon som bara inspirerats av de tidigare morden?

Sanningen visar sig vara grymmare än man någonsin kunnat ana.

Vad baksidetexten däremot inte nämner är att Erica är höggravid och går och är irriterad i sommarvärmen över hur otymplig hon är. Jag tror inte att jag ser fram emot att bli gravid (inte för att jag direkt har planerat att skaffa barn under de fem-sex kommande åren) om det ska vara sådär obekvämt. Erica verkat ha gått igenom en riktig pärs, men sedan så är ju inte hon världens mest positiva varelse. De har även lämnat ute att boken kretsar till en stor del kring familjen Hult och deras släktfejd. Det hade jag gärna tagit med, men efter att ha ägnat en kvart åt att formulera en begriplig mening för att beskriva släktfejden så lämnar jag nu det ämnet.

Av någon anledning så påminde handlingen mig om den ljusår bättre "Déjà Dead". Det var väldigt subtilt, mest en önskan att "Predikanten" på något mirakulöst sätt skulle förvandlas till en bättre mordhistoria. Om man säger så här: Jag är inget fan av Camilla Läckberg, men det förvånar säkert ingen. De deckarförfattare som fångar mitt intresse är väldigt få.

Det fanns en hel del stycken som jag reagerade på, men det jag störde mig mest på var ändå detta: "Att de var kusiner var inget hon bekymrade sig över. Nuförtiden fick kusiner till och med gifta sig med varandra...".

Nuförtiden? Kanske lite fel ordval eftersom kusinbröllop inte är särskilt vanligt idag, medan det var i högsta grad acceptabelt förr i tiden och ingenting som var tabu. Ta bara "Pride and Prejudice" där det vimlar av planerade kusinbröllop t.ex. Jane och Mr Collins, Lizzie och Mr Collins, Mr Darcy och Anne.

Fast nu är jag otroligt petig, men sådan blir jag. Saker som jag skulle kunnat ha överseende med i andra böcker stör jag mig otroligt mycket på i andra.

Jag måste bara säga att poliskåren i Tanumshede till och med är mer inkompetent än den i "Kopps". Allting fortsätter som vanligt i Läckberg-land.

Musikutmaning

Jag har en vän som brukar skicka utmaningar till mig, en riktig guldklimp alltså då jag älskar alla dessa listor som utmaningarna oftast består av. Här är reglerna för denna:

1. Sätt din spellista på shuffle.
2. Välj en låt, lyssna igenom den och välj ut dina favoritrader ur låttexten.
3. Gör samma sak med de efterföljande sex låtarna.
4. Fuska inte.

Jag har aldrig sett den här utmaningen förut, men ställer glatt upp och försöker sprida den. Nu är bara frågan vilken låt jag ska välja. Jag vill i förhand be om ursäkt för min stundtals otroligt dåliga musiksmak. Eftersom jag har kring 1000 låtar på iTunes så är jag säker på att min lista kommer att fyllas med Disney-låtar eller sådant jag aldrig annars lyssnar på. Bara så att ni vet.
Fast; Alla shuffle-utmaningar är alltid välkommna. Någon som kommer ihåg svara-på-dina-frågor-med-hjälp-av-shuffle-enkäten som cirkulerade på alla bloggar för något år sedan? (Minns du Sandra?)

1. Every You, Every Me - Placebo

Jag kan inte välja. Det är antingen första versen:
"Sucker love is heaven sent.
You pucker up, our passion's spent.
My hearts a tart, your body's rent.
My body's broken, yours is bent. "

eller sista versen:
"Like the naked leads the blind.
I know I'm selfish, I'm unkind.
Sucker love I always find,
Someone to bruise and leave behind. "

Jag måste bara länka till videon, med "Cruel Intentions"-inslag. Missa inte den.

2. All These Things I Hate - Bullet For My Valentine

"Torn apart at the seams and my dreams turn to tears,
I'm not feeling this situation,
Run away try to find that safe place you can hide,
It's the best place to be when your feeling like me"

3. När det lider mot jul - Sofia Källgren
(Det här är min favoritjulsång ifall någon undrar)

"Det strålar en stjärna för underligt blid
I öster på himlen hon står
Hon lyst över världenes oro och strid
I nära två tusenda år."

4. Tainted Love - Soft Cell

"The love we share
Seems to go nowhere
And I've lost my light
For I toss and turn I can't sleep at night"

5. This Is Love - PJ Harvey

"You're the only story that never been told
You're my dirty little secret, wanna keep you so"

(Yay, äntligen en låt som jag faktiskt lyssnar på!)

6. Calleth You, Cometh I - The Ark

"And I know we became restrained everytime we were among friends
And I know how it was last time and how bitterly it always ends...
And I know we were both too young to know what real love would be like
And I know our comunication didn't always work out right. "

Och av någon anledning så dyker en bild av Jess och Rory upp i huvudet när jag hör de där textraderna.

7. Oh, Horatio - Tiger Lou

"He was 22 ,unemployed, with a perfect smile
on his way to Paris, no, I never asked why.
His english was as bad as mine, but I will
remember those hours for the rest of my days."

Lika som bär?

En hel del skådespelare påminner om varandra till den grad att de nästan ser ut att vara släkt. En del har blivit uppmärksammade av tidningar och bloggar förut och en del fall kanske det bara är min hjärna som spelar ett spratt. Vad tycker ni?

Megan Fox & Angelina Jolie:



Innan Megan Fox gjorde sin läppförstorning (bilden här ovan är - tro det eller ej - en före-bild, fast ... hon kan ju ha gjort läppförstorningar här också, bara att det inte syns lika mycket) så såg hon ut som en yngre avbild av Angelina Jolie. Samma plut, samma blick, samma svarta hårfall och till och med liknande tatueringar.

Natalie Portman & Keira Knightley:



Det här är nog en av de mer uppmärksammade "kändis-tvillingarna" då Keira till och med har spelat Natalies dubbelgångare i en av Star Wars-filmerna. Det sägs att deras mödrar var på filminspelningen den dagen och inte ens de kunde skilja Keira och Natalie åt när de hade på sig sina kostymer. Så, jag tror att vi kan konstatera att det finns en likhet.

Bernard Hill & Ronald Pickup:



Jag vet inte om de är lika på riktigt eller om det bara är ett hjärnspöke, men påminner de inte om varandra? Jag kom att tänka på hur lika de är iförrgår, när jag såg på "Ivanhoe" och var stensäker på att det var Bernard Hill som spelade Prins John, vilket det sedan inte visade sig vara.

Rachel Bilson & Selena Gomez:

Igår så såg jag och min lillasyster "Another Cinderella Story", som inte har någonting att göra med "A Cinderella Story" annat än att båda filmernas hjältinnor får slava hos elaka, men riktigt egocentriska och blåsta, divor och att de faller för skolans populäraste kille under "anonyma" förhållanden (maskeradbaler ingår alltid i sådana här filmer). Sedan så kommer så klart den obligatoriska "jakten" där killen ska försöka ta reda på vem hans drömtjej är - för nej, inte har han eller någon annan sett vem som gömmer sig bakom den minimala masken - samtidigt som killens ex och tjejens elaka (och ännu mera korkade) styvsystrar ska försöka förstöra hennes chanser. Nej, filmerna påminner inte alls om varandra.

Oj, nu kom jag bort från ämnet. I alla fall så är Disney-stjärnan Selena Gomez (som är sötare än socker) med i filmen och visst ser hon ut som en yngre kopia av Rachel Bilson?

Vad tycker ni? Finns det några andra stjärnor som ser ut som varandra? (mer än Mary-Kate & Ashley Olsen eller Shawn & Aaron Ashmore?)

För många klämdagar

Felet med det här lovet är att det inte finns några vanliga vardagar. Jag hade planerat att spendera hela jullovet i soffan och se på Buffy, fast halva lovet gick ju som sagt bort av Thailandresan. Jag kunde inte heller beställa innan jag for eftersom jag inte visste hur snabbt paketen kommer fram i julruschen, så jag ville inte bli stående efteråt med en betalningspåminnelse. Direkt jag kom hem den 29 januari så beställde jag säsong två och tre på CDON och tänkte att jag åtminstone hade 2-3 dagar på mig innan skolan började.
Nu inser jag att paketet omöjligt kommer att komma hit innan jullovet är slut. Det är bara två vardagar på hela den här sidan av jullovet. Så här ser det ut:
Vardag, nyårsafton, nyårsdagen, vardag, lördag, söndag, trettondagsafton, trettondagen, skolstart.

Alltså ingen tid för Buffy alls.

Vem är tjejen för Ivanhoe, Rowena eller Rebecca?

Igår såg jag "Ivanhoe", en film som alla väl måste ha sett minst en gång på nyårsdagen då den har gått just 1 januari sedan 1980-talet (?)*

Trots de mindre bra specialeffekterna (som när kung Richards svärd studsar mot magen på en fiende och denne ramlar ner död) så tycker jag ändå om filmen, om det nu inte hade varit för ett stort fel, som faktiskt inte är någon inom filmindustrins fel. Nej, om de hade rättat till det här felet så hade de förmodligen fått en stor skara rasande "Ivanhoe"-älskare som krävde deras huvud på ett silverfat. Den som jag skyller det här på är ingen mindre än Walter Scott;
Varför väljer Ivanhoe fel tjej!?

Jag har stört mig på att han inte kan ta sitt förnuft till fånga och inse att han låter den bra tjejen gå ända sedan jag läste boken för första gången i trean. Inte gör det saken bättre att Olivia Hussey är söt som socker och att Lysette Anthony har världens skummaste lockiga hår (rakt hela vägen ner till topparna, där det är en stor lock - förutom i luggen som även den är hellockig).

I helgens Klick så hade de frågat folk om vem de tyckte att Ivanhoe skulle välja, Rowena eller Rebecca, och fyra av sex tyckte precis som mig - att Ivanhoe valde fel.
Vad tycker ni? Lady Rowena eller Rebecca of York?

* Jag läste om det i tidningen för någon dag sedan, men jag kan inte ens komma ihåg vilket årtionde det var fråga om.

Eric Northman

Jag har suttit uppe halva natten och sett på "True Blood", som jag köpte i Thailand, hosthost. Jag har inte insett förrän nu vad det är jag har missat egentligen.
Okej, jag kan inte säga att jag gillar alla ändringar de har gjort, men det är ju klart. De kan ju inte bara ha karaktärer i en serie som inte har en egen plot-linje. Böckerna kretsar ju så mycket om Sookie att man inte får veta vad som händer med de andra om inte deras väg korsar Sookies, men jag har svårt att tro att t.ex. Jason skulle bli V-beroende. Sam är en annan karaktär som de har ändrat. I de första böckerna så gör han ju inte mycket annat än att sukta efter Sookie, fast i böckerna så finns ju inte arga Tara Thornton med. (Däremot finns det en Tara Thornton som dejtar vampyrer och äger en klädbutik)...

Men den viktigaste anledningen till att jag är glad att jag har fått se de 10 sista avsnitten är att Eric är med, och liksom med Edward så räcker det med att jag vet att han ska föreställa Eric för att jag ska bli helt fan girlig. Alexander Skarsgård är inte Eric-Eric utan han är, liksom de flesta andra karaktärerna, en smula förändrad - både till personlighet och story. I serien så ser det mest ut som att Eric tycker att Sookie är ganska oviktig, men skulle inte tacka nej till att ha sex med henne. I böckerna så försöker ju Eric komma innanför Sookies trosor i vart och varannat kapitel, plus att jag tror att han t.o.m räddar henne fler gånger än vad Bill gör.
Så fy producenterna för att ni har ändrat det.

Jag har aldrig tänkt på hur stor Alexander Skarsgård är. Han ser ju så otroligt lång ut! Är det trickfilmat eller är han verkligen så där lång? Jag har i alla fall aldrig noterat det tidigare. Jag är så stolt att han är svensk. Fast de borde ha sett till att kontrasten mellan Erics ansikte och armar inte är lika stora. Han är ju kritvit i ansikte, men hudfärgad på resten av kroppen.

Alexander får klart godkänt av mig nu. Han har lyckats fånga tillräckligt mycket Eric för att jag ska vara nöjd och fnittrig. Fast i början var det lite svårt att tänka på honom som Eric då jag hela tiden får för mig att han är Johan i "Vingar av glas". (Jag var kär i honom när jag var mindre, och om jag skulle se filmen igen så skulle det nog visa sig att jag fortfarande är det.)

"Episk fantasy"

Innan jag åke till Thailand så planerade jag in lite tema-läsning nu efter nyår och under det som är kvar av nyåret. Efter att ha läst "Sagan om Belgarion" så drabbades jag efter en stark längtan efter vad jag felaktigt kallar "episk fantasy" eller "fantasy som utspelas i en annan värld" (t.ex. "Lord of the Rings", Kerrs "Deverry" etc etc).

Så från och med nu fram till jullovets slut så läggs alla andra påbörjade böcker åtsidan och får lämna plats åt "Sagan om Mallorea" och Robin Hobbs "Mördarens lärling".

(Förresten, vad heter den här genren egentligen?)