"This is not a democracy, it's a cheerocracy"

(Okej, jag skulle sluta med engelska titlar, men det är enklare att citera än att komma på någonting annat)

Idag så har jag förlorat mitt sommarjobb, fått tillbaka det, förlorat jobbet igen och än en gång fått tillbaka det. Det är visst en hel del planeringsbekymmer, så vi får se om jag har något jobb till slut. Vad gjorde jag för att muntra upp mig själv? Jo, jag läste ut "Dead to the World" (som inte alls var lika bra som förra gången) och såg på min en av mina favoritfilmer från högstadiet, "Bring It On". Första filmen är så mycket bättre än alla uppföljare. Den fick mig att vilja bli cheerleader när jag såg den för första gången i sexan (femman?). Den har även varit en stående favorit bland mig och mina vänner (tillsammans med "Mean Girls" och "10 orsaker att hata dig") och en period så såg min lillasyster den på repeat - så jag kan alla repliker, alla ramsor och alla rörelser utantill.

Om ni håller ögonen öppna under de följande filmerna så kan ni få se både Valerie från "Sabrina tonårshäxan", Faith och Glory (plus ett odöpt offer från "The Wish") från Buffy, Lulu - dvs. Kirks flickvän - från "Gilmore Girls" och så klart Kirsten Dunst.

Rancho Carne Toros öppningsramsa - som jag t.o.m har haft som ringsignal en gång. (Lågt ljud)
East Compton Clovers - Brr, it's cold in here (nämnde jag att Isis var min idol när jag var mindre?)

Hejaklacksauditions, min favoritscen när jag var liten - gillade speciellt "be aggressive, be be agressive"-tjejen.

Sist, men inte minst:
Missy (Faith) vs. Courtney (Glory) och Whitney (anonymt offer från "the Wish").

Recap

Okej, jag har skrivit väldigt många inlägg de senaste dagarna och väldigt få av dem handlar om böcker. Allt har en förklaring (hostsadistiskalärarehost), men jag tänker inte fortsätta vara bitter. För det är slut med all negativ energi och bitterhet. Jag tänker vara glad, hela juni-månad! Jag vet att man inte ska lova mer än vad man kan hålla, men det är ju värt ett försök.

Detta ser man dels på min, redan nu färdiga, spellista för juni. Det ska bara vara glad musik! (Plus A Place Called Home och Trouble i moll, men det är svårt för mig - jag måste få ha min deppiga, finstämda musik också). Jag har till och med lagt till en Britney Spears-låt som jag gissar kommer att åka ur listan innan juni ens är här.

Det här inlägget är en snabbgenomgång av den senaste veckans:

De ska göra en ny version av "Buffy the Vampire Slayer"-filmen, utan Joss och utan någonting som har med Buffy att göra överhuvudtaget (mer än namnet och vampyrdräpandet då). Jag gillar det inte.

Jag har fått sommarjobb, trots att jag inte trodde att jag skulle få det.

Jag pratar om vad jag har lärt mig från Buffy och att jag vill köpa självhjälpsboken "What Would Buffy Do?".

Jag planerar (eller planerade) att tömma skolbiblioteket och läsa hela sommaren. En liten lista över vilka böcker jag har lånat hittills.

Jag har läst en bok på spanska ("Como Agua Para Chocolate") och pratar om den här.

Jag ska till London i sommar och jag är överlycklig.

PS. Kanske ska mitt nya mål vara att inte ha engelska titlar på alla mina inlägg? Under maj månad så har jag hunnit med följande engelska titlar:

Blasphemy
I'm part of the system - I'm a working gal
Dear Joss Whedon
London Calling
Brideshead Revis(i)ted
Why can't you stay?
Brain freeze
Dingoes Ate My Bay
"You don't love me cause I'm not Edward Cullen"

Blasphemy!

Jag håller på att få en aneurysm denna kväll. Först så fick jag reda på att de håller på att filma en ny version av en av mina absoluta favoriter bland high school-filmerna - nämligen "10 Things I Hate About You". Okej, det är ingen höjdarfilm, men ändå! Se på killen som ska spela Patrick Verona. Hur ska han kunna göra rollen bättre än Heath?
Heath gör ju hela filmen.

Sedan så är någon ute på väldigt tunn is. Knappt is. Frost. Vi pratar om några personer (ett filmbolag? ett produktionsföretag?) som håller på att göra någonting som i mina ögon är lika med de värsta av synder. Nej, de tänker inte filma en av mina favoritböcker. Istället så tänker de återuppväcka Buffy, men inte min Buffy - åh nej. Buffy från floppfilmen "Buffy the Vampire Slayer" från 1992. En film jag inte har sett och inte tänker se. Varför? Jo, för om Joss Whedon till slut fick nog av alla ändringar de gjorde i hans manus och idéer, om den blev en flopp och om den är så dålig och o-Buffyaktig som trailern och vissa scener jag har sett från filmen visar - då vill jag helt enkelt inte se den.

Denna nya film ska alltså ta vid där den gamla filmen slutade. Utan att ta hänsyn det minsta till hela Buffyverse. Utan att ha någon som helst kontakt med Joss Whedon. Varför?
Jo, för att de har upptäckt att vampyrer och vampyr/människa-romansen säljer väldigt bra just nu. Det måste väl ändå vara därför?

Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att de gör en dålig film som låtsas som att hela serien och den detaljerade värld och historia i den aldrig har hänt eller att de gör en dålig film som har med detaljer ur serien och tror att det ska göra filmen mer "Buffy"-ig. No way. Jag hoppas att Joss Whedon stämmer dem om de gör det.

Eller hemska tanke: Att de faktiskt gör en film som gör succé på bio och jag måste stå ut med att i årtal behöva försvara min serie från folk som säger att filmen var bättre, folk som pratar om hur bra filmen är, men som aldrig har sett serien, och folk som ska diskutera skillnaderna mellan serien och filmen och kommer fram till att filmens Buffy är bättre. Om dessa människor kommer att existera så blir jag eremit. Jag bosätter mig i en avlägsen grotta långt från civilisationen tillsammans med min dvd, mina tv-serieboxar och min bokhylla... och möjligtvis en dator så att jag kan beställa fler.

Behöver jag nämna att jag vägrar att se någon av ovan nämnda filmer?
(Ja, jag är så barnslig. Vi pratar om tjejen som rackade ner på femte Harry Potter-filmen i ett helt år innan hon till slut såg den - och blev chockad över att det till och med var sämre än vad hon hade fått den att låta som. Sedan dess så har jag insett att jag faktiskt inte behöver se någon mer HP-film, det går bra att kritisera dem i alla fall).

I'm part of the system - I'm a working gal

Yay! Jag har fått sommarjobb! Dock inte världens mest glamorösa (städare), men det är ändå ett jobb - med lön!
Enda felet är att det dröjde så pass länge innan jag hörde från stället att jag var säker på att jag inte hade fått det... vilket fick mig att planera min sommar i minsta detalj. Jag skulle läsa som en galning, spendera en vecka i Stockholm, gå på bröllop, fara till London i 5 dagar, läsa lite mer och börja att skriva på mitt projektarbete. Nu så är det så att jag har fått min arbetsperiod just under min välplanerade Stockholm-bröllop-London-vistelse.
Så jag kan tyvärr inte fara till Stockholm (ett stort tyvärr!) och det första jag måste göra imorgon då jag ska få tider och sådant är att ta ledigt en hel vecka i början av min arbetsperiod.

Nyss så var det: Mycket lästid, inga pengar.
Nu är det: Mindre lästid, mer pengar.
(Och alla vet väl att mer pengar innebär fler böcker och tv-serier till min bokhylla).

Enda självhjälpsboken för mig

Jag har bestämt mig för att köpa en självhjälpsbok - men inte vilken som helst. Här är det inte tal om någon Mia Törnblom eller Dr Phil, utan en bok som jag har haft ögonen på sedan i julas, en bok som har legat på toppen av min önskelista länge nu. Jag talar förstås om "What Would Buffy Do?" av Jana Riess. Det måste vara den perfekta titeln. Det är vad jag tänker varenda gång som jag måste gå ut i mörkret på vintern och tror att jag hör eller ser någon som förföljer mig. Efter en snabb panikattack så tänker jag alltid "Vad skulle Buffy göra i en sådan här situation?"... Svaret är nog mest troligt att Buffy skulle sopa mattan med vad det nu än är där ute och att den/han/hon/de borde vara rädd för henne istället.

Man kan seriöst lära sig viktiga saker från Buffy. Serien handlar ju inte bara om monster, utan om relationer och vanliga problem. Hittills har jag lärt mig att bara för att en kille verkar vara snäll så betyder inte det att han kommer att vara det efter att du har haft sex med honom (hey, Angelus). Jag har lärt mig att collegekillar inte är att lita på och att man inte ska besöka fraternity-hus för det sker alltid massakrar där.

Här är ett jätteroligt klipp om en annan läxa man kan lära sig från Buffy - en läxa som jag tycker att fler borde lära sig så att jag slipper vara rädd för talangshower så som "Talang 2009".
INGA spoilers. Fritt fram att se. Jag tycker att det är synd att de har klippt lite i scenen, men musiken är så otroligt bra och passande så jag förlåter det.

Jag tycker att alla borde se det här klippet.



Jag hittade följande text i ett gammalt inlägg från i höstas då jag precis hade börjat ta upp Buffy-kontakten igen:

"Och här så hör jag genom cyperrymden hur mina läsare skriker
"Neeeeej!" i unisont. Jag säger grattis, ni har några väldigt
Buffy-fyllda månader att se fram emot, men jag ska försöka tona ner... Jag
lovar"

Tänka sig så rätt man kunde ha. Förlåt, men jag blir bara sådan (fast det här är lite over the top). Jag blir fanatisk. Ni ska vara glada att jag inte hade någon bokblogg i tvåan då jag började läsa Harry Potter eller i fyran då jag var Tolkien-frälst. Min familj stod inte ut med mig för att jag alltid skulle ha långa samtal med dem om saker som de inte visste någonting om.

Steg 1 i min "Tömma biblioteket"-plan

Jag har fullbordat steg 1 i min plan att tömma skolbiblioteket på böcker under sommaren. Om man lånar böcker nu så behöver man inte lämna tillbaka dem förrän första veckan i september, någonting jag tänker utnyttja till fullo. Min plan är att fylla min väska med bra böcker varenda dag (tyvärr så har jag en väldigt liten väska som alltid är full av matteböcker) och alltså få ett eget litet bibliotek här hemma under sommaren - med många valmöjligheter.
Jag har inte fått sommarjobb - så jag har all tid i världen.

Idag så lyckades jag få med mig:

• "Schindler's List" av Thomas Keneally.
• "The Picture of Dorian Gray" av Oscar Wilde.
• "Shroud for a Nightingale" av P.D James.
• "Howard's End" av E.M Forster.
• "Goodnight Mister Tom" av Michelle Magorian.
• "The Color Purple" av Alice Walker.
• "Frankenstein" av Mary Shelley.

Imorgon så tänkte jag leta igenom den svenska sektionen + ta med några Agatha Christie-deckare hem.

Como Agua Para Chocolate av Laura Esquivel

Det här är egentligen pluggning. Jag ska skriva en recension - med detaljer och åsikter - på "Como Agua Para Chocolate" till spanskan... på spanska. Att sätta ihop text på spanska är dock inte en av mina starka sidor, inte heller att komma på vad jag ska skriva. Därför så recenserar jag den lite kort här - och översätter sedan texten (med små ändringar och undantag) till spanska. Enkelt enkelt.

"Como Agua Para Chocolate" ("Like Water For Chocolate" på engelska, finns ej på svenska) utspelar sig under den mexikanska revolutionen och handlar om den unga Tita som lever tillsammans med sin mamma och sina systrar på en gård i Mexiko. Hennes mamma, Mamá Elena, är sträng, kontrollerande och hänsynslös när det gäller att upprätthålla traditioner. En av dessa är den (i mina - och Titas - ögon idiotiska) antika familjetraditionen att den yngsta dottern inte får gifta sig. Hon ska avsäga sig en egen familj för att istället ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Detta medför problem då Pedro, Titas "älskade", friar. Mamá Elena vägrar låta Tita gifta sig - så för att inte skiljas åt för alltid så gifter sig Pedro istället med Titas äldre syster Rosaura, inte av kärlek utan endast för att få stanna i Titas närhet. Boken berättar om händelser efter bröllopet och utspelar sig under flera år. Varje kapitel handlar om en speciell tidpunkt och nästa kapitel kan utspela sig flera månader därifrån - eller bara någon dag.

Boken handlar även väldigt mycket om mat. Varje kapitel börjar med att Tita eller någon annan lagar mat inför någon högtid. (I början så var jag väldigt skeptisk, särskilt då boken börjar med orden "La cebolla tiene que estar finamente picada" - löken måste vara fint hackad). Det här är sydamerikansk realismo mágico (magisk realism) och så klart så finns det lite övernaturliga fenomen med. Tita är en fantastisk kock som kryddar maten med sina känslor. Ett exempel: Innan Pedro och Rosauras bröllop så gråter Tita medan hon lagar maten - vilket leder till att alla gästerna blir matförgiftade.

Vissa saker hade jag problem att förstå. I början så fattade jag absolut ingenting, jag uppsnappade något ord här och var och kunde just utskilja skuggorna. Då och då så fanns det med några meningar som jag förstod fullt ut, men det var ovanligt. Man vänjer sig fort. I slutet så förstod jag nästan allt jag läste - trots att jag inte hade hört orden förut. Hjärnan är ett fantastiskt organ. Tänk bara hur den kan koppla ihop och förstå innebörden av ett ord utan att känna igen det. (Dock så ska man inte alltid lita på att orden översätts rätt. Frasen "patio trasera" översatte jag gång på gång som "den trasiga altanen" när det egentligen betyder bakgård).

Boken var bra, men jag skulle nog ha uppskattat den bättre om jag hade förstått allt det som stod - och hela realismo mágico-grejen gjorde att det blev mycket svårare att få ett samband i det hela. Ibland så förstod jag inte riktigt vad som hände (som i slutet!) eftersom en helt vanlig handling helt plötsligt fick abnormala följder.

Det fanns två saker som jag störde mig lite på:

1. Mamá Elena och Rosaura. Jag kan ju faktiskt förlåta Rosaura för att hon är lite... bitsk, då hennes man är förälskad i hennes syster - men vad är grejen med Mamá Elena? I slutet så försöker de få in lite medlidande till henne då Tita hittar ledtrådar om hennes förflutna, men ändå. Jag tycker inte om henne. Hon var Umbridge-ig.

2. Vad är grejen med Pedro? När jag läser "Romeo and Juliet" så vill jag att de ska få varandra. När jag läser "Twilight" så vill jag att Edward och Bella ska få varandra - men i "Como Agua Para Chocolate" så vill jag bara säga åt Tita att glömma honom. Jag är mer Team John Brown än Team Pedro.

Jag har bevis - jag är inte blind!

Taget från trivia-avdelningen till "John Tucker Must Die" från IMDb:

"Penn Badgley wore the exact same hair piece that Heath Ledger wore in 10 Things I Hate About You (1999)."

Se, det var inte bara mina ögon som spelade mig ett spratt! Penns Scotty ÄR den nya Patrick Verona.

[Det är sent och jag kan inte komma på en titel]

Jag har precis gett ett bidrag till den jobbigaste utmaningen någonsin. Jag har en bekant som varje vecka har som tradition att skicka ut olika utmaningar till sina vänner. Det kan handla om allt från frukter till filmer - och då hon tror att jag skulle uppskatta utmaningarna så får även jag vara med. Det betyder alltså att allting som handlar om modeförebilder, drömkroppar och så vidare uteblir, men att jag får alla utmaningar som handlar om film, böcker, musik, kändisar och tv.

Denna vecka så hade hon slagit på stort och verkligen gjort en jobbig utmaning. Jag har jobbat på den sedan i måndags och idag så avslutade jag den äntligen.

Utmaningen gick nämligen ut på att skapa high school-klassen från ens drömmar med hjälp av karaktärer från tv-serier och filmer. Tjejer denna vecka, killar nästa vecka. (Jag har redan börjat skissa på den utmaningen, då den kommer att vara minst lika svår). Vet ni hur mycket problem det har gett mig? Jag har gjort listor över tjejer i alla tonårsserier jag har kommit på. Jag har listat high school-filmer, vägt karaktärer mot varandra och till slut lyckats få fram 12 stycken som jag helt enkelt inte hade hjärta nog att ta bort. Trots det så känns det som att jag har valt fel personer.

Om någon är intresserad av mitt hårda arbete så hittas det här, på fanatikerbloggen.

Kulturfyran: Heliga böcker

Veckans kulturfyra handlar om heliga böcker, ett ganska okänt ämne då jag aldrig har läst Bibeln...

1. Har du läst Bibeln eller delar av den? Har du i så fall någon favoritdel?
Nej, jag har inte läst Bibeln i sin helhet. Eller... jag har läst Barnens Bibel och vi läste en jättetjock bibel med en mening på varje sida och en massa bilder på dagis, men det är allt. Eftersom jag inte har konfirmerat mig (pga. lathet) så har jag haft väldigt liten kontakt med Bibeln. Dock så har jag inledningen - på latin - liggandes i någon av högarna på mitt skrivbord. Det är ungefär så mycket kontakt jag har haft med Bibeln de senaste åren.

2. Har du läst något ur andra religioners skrifter?
Nej, inte vad jag kan komma ihåg. Jag har läst citat ur Koranen en gång. Fast det gills knappast.

3. Vad betyder religion för dig? Vad associerar du ordet religion med?
Jag associerar ordet religion med två saker - beroende på vilken sorts religionsdyrkan vi pratar om. Antingen så tänker jag på tro, en styrka som hjälper människor genom livet och hjälper dem att hantera svåra situationer och ger den trygghet, någonting att luta sig tillbaka mot... eller om det är tal om religiös fanatism så tänker jag på trångsynthet, kvinnonedtryck, bakåtsträvande, rättighetskränkande. Nu talar jag om "Harry Potter gör barnen till satanister" och "homosexuella är ohyra"-sorten. Religion är egentligen ett ganska farlig ämne, då folk kan vrida och vända på det tills de helt har förvrängt allting.

4. Finns det någon bok som för dig är så viktig som Bibeln är för kristna, eller som inspirerar dig i dina livsval?
Nej, egentligen inte. Det finns böcker som är viktiga för mig, men jag har ingen "Bibel" som jag konsulterar. Jag läser inte självhjälpsböcker, inte livsstilsböcker och inte böcker med råd.

Jag kan avsluta med att säga att jag tror - men jag vet inte varför eller på vad. Jag tror inte på Bibeln i sin helhet, för som naturvetare så är det närmast syndigt att inte tro på Darwinism. Jag vill tro. (I want to believe). Jag vet bara inte på vad.

Dear Joss Whedon

(Varning: misshandling av det engelska språket. Warning: abuse of the English language)

Dear Joss Whedon.
I hope that you occasionally google your own name - maybe in combination with words like love or God. Then maybe you'll find this, but I doubt it - but since I don't want people to lose such a good opportunity to ridicule my grammar, I'll write this anyway.

Why have you ruined my life? You have made me spoiled. You have made me addicted, that's right - you have made me a druggie. Nowadays Buffy is like heroine to me (well, I have never actually used any sort of illegal substance so I can't be sure that it's exactly alike - but it's a pretty good guess). I'm watching "Gilmore Girls", my former favorite show, but I can't seem to enjoy it like I used to. Well, maybe it is because I've seen every single episode like a hundred times, but I doubt it. Why can't I feel the same overwhelming love for the show this time? I guess it has something to do with that deep craving I've got. That manipulating voice in my head that constantly whispers things like :"You want more Buffy..." or "Isn't "Passion" such a great moment of television?" or "Oh, you're really broody - watch "Once More With Feeling" and sing along and you'll feel just fine".
That's great, but there're other television shows out there, good shows too. Shows that I used to love. Look at "Veronica Mars". I don't crave "Veronica Mars", even though I was completely in love with the show the first three times I watched it.

What I'm trying to say, in my crappy English (coz I'm tired and generally suck when it comes to grammar), is that Buffy is too bloody brilliant. Oh, that's another thing. I've started to use the word "bloody", I never did before. I have also started to add -y to nouns - something my English teacher doesn't necessarily appreciate but it does look nice, doesn't it?

I admit it, you're the God of Television. Do you have a temple?
Yours sincerely, Sara

P.S! You can stay calm - I'm not stalker material... yet. And if I were stalker material (and the Atlantic Ocean didn't seperate me from the U.S) I would stalk James Marsters first. D.S

(Jag vet att chanserna att han någonsin kommer att se det här är 0.1 promille höga, men ändå. Jag behöver skriva av mig - och nu så kan jag pricka av ännu en punkt på 1001 saker att göra innan du dör listan. Punkt 300-någonting var nämligen att skicka ett brev till en känd person som man beundrar...)

London Calling

Gissa vad? I sommar så ska vi åka till London! Yay!

Jag har för länge sedan utsätt London till min favoritstad på Jordens yta - utan att ens har varit där. Detta har lett till att jag nu är jätterädd för att bli besviken. Tänk om jag inte tycker om London? Vad ska jag då göra? Fast - mamma har lovat att vi ska besöka Towern, så resan kan ju i alla fall inte bli ett bottennapp. Enda felet är väl att mina föräldrar och min syster oftast är en börda då vi är utomlands. Jag vill vandra genom Hyde Park, sitta och läsa och bara njuta av London. Jag vill vandra omkring och titta på hus, the Thames, staden, gamla byggnader och inte göra så mycket. De kommer mest troligt inte känna samma ...glädje inför det som jag gör.

Jag vill besöka King Cross och kolla på väggen mellan perrong 9 och 10 (och möjligtvis fälla några tårar för att den är stabil och inte släpper igenom mig), en upplevelse som kommer att bli helt förstörd om resterande familjemedlemmar är med.

Åh, nej. Det här betyder att jag måste spendera flera dagar i en endast engelskspråkig miljö tillsammans med min lillasyster, språk-besserwissern-från-helvetet. Seriöst, hon är en plåga ska ni bara veta. Jag kan inte säga th-ljuden rätt (jag kan ju knappt uttala svenska ord rätt så hur ska jag då kunna prata engelska felfritt) och varenda gång som någonting blir fel så gnäller hon tills man känner sig jätteliten och värdelös.

Fast nu ska vi se på de bra sakerna. London, Towern, hotell vid Hyde Park. Ah - och innan det: en tre dagars vistelse i Stockholm, följt av ett bröllop. Har jag någonsin nämnt hur mycket jag älskar Stockholm?

Jag måste redan nu börja planera vad jag ska läsa i sommar. Det måste bli London-inspirerat. Sherlock Holmes, lite Dickens och Wilde, såklart en omläsning av Harry Potter-serien (jag läser ju ALLTID om Harry Potter i juli i vilket fall som helst) - och såklart "Neverwhere"!
Några tips?

Diken, pengar & tv-serier

Jag är nästan ett helgon, ett väldigt girigt helgon. Jag har anmält mig till att städa diken för att samla in pengar till en förening som jag har gått ut och inte har några planer på att återvända till. Varför utsätter jag mig för sådan tortyr när jag redan har nog lite tid att plugga på?
Jo, för att jag har blivit lovad min del av pengarna i handen. De går alltså inte till lagkassan utan direkt till mig. Så, efter helgen så kommer jag att vara 700-900 kr rikare - beroende på hur många av mina fellow fd. lagmedlemmar som ställer upp.

Jag hann bara få reda på summan innan jag började planera hur bästa sättet att spendera dem skulle vara. Ska jag ta och beställa tredje säsongen av "Veronica Mars" som är olagligt dyr (500 kr)? Eller är det "Twin Peaks Golden Edition" som får komma hem till mig? Eller ska jag slå på stort och påbörja en ny serie - som lika olagligt dyra "Supernatural" eller gamla godingen "Förhäxad"? Eller ska jag ta det lugnt och inhandla "Dexter" för 149 kr och spara resten? Hm.. Det är ett riktigt dilemma. För att göra allting ännu värre så har jag drabbats av en hemskt stor längtan efter att se på "Lost". Jag har aldrig sett "Lost", men en dag så fanns den bara där. Jag vill bli lost på ön. Någon som har lust att låna mig en seriebox så att jag slipper slösa upp alla mina pengar på att bli van tv-tittare?

Fast - smartast av allt - skulle det ändå vara att lägga pengarna på ett gymkort då jag numera har hoppat av alla sorters lagsportr.

Alyson, Alexis och barnet

Jag fortsätter min kärleksbombning till det äkta paret Alexis Denisof och Alyson Hannigan och deras Buffy-bebis.

Är inte det här en av de sötaste "Hey, här är vårt barn"-bilderna någonsin?

Känns den inte mer äkta än alla dessa fotosessioner med vit dekor, sköra kläder i ljusa färger, naturell sminking och ett försök att få allting att se så mjukt och kärleksfullt ut som möjligt som så många andra skådespelare kör med? Ett enkelt foto, taget med digitalkamera, ute på stranden?

Förlåt, men jag blir så otroligt involverad i deras liv - trots att jag inte känner dem... Jag kanske inte borde erkänna det (det är lite stalker-varning), men jag har suttit de senaste femton minuterna med tårar i ögonen (okej, hormon-varning) och sett på bilder av familjen Denisof.

De känns som... vanliga människor. De känns inte TomKatiga eller Brangeliniga.

De är ett av få kändispar som jag faktiskt bryr mig om de håller ihop eller inte.

Samma sak är det med den här paparazzibilden. Kan någon säga moderskärlek?

Se hur mycket gott Buffy har fört med sig!

Så, är det inte Amber Benson och Adam Busch tur att slå ihop sina gener och få en liten Buffy-bebis snart? SMG har ju visst en kaka i ugnen. Försökte vara lite lustig, trogna Buffyfans kanske förstår referensen.

Brideshead Revis(i)ted

Jag sitter här, chockad och imponerad över min egen blindhet. På några sekunder så har min verklighet genomgått en stor förändring. Evelyn Waugh är en man (Vem döper sin son till EVELYN?) och boken heter visst "Brideshead Revisited". Hur kommer det sig att jag aldrig har sett det där i:et förut? Jag har alltid felaktigt kallat boken för "Brideshead Revisted" och jag förstår inte hur jag helt kan ha undgått det saknade i:et. Titeln har ju till och med ett sammanhang nu!

The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway

Jag upptäckte precis att jag helt har glömt att publicera mitt inlägg om Hemingways klassiker. Undra varför?

Snark är min spontana kommentar. Det finns få saker som jag tycker är så tråkigt som fiske - möjligtvis att se på medan andra fiskar utan att fiska själv. Förstår ni då hur jag känner mig efter 120 sidor om en man som har fått en fin fisk på kroken, men inte kan få upp den?
(Den sexuell subtexten var inte planerad, fast vänta lite... DET kan jag ta med i min uppsats).

"The Old Man and the Sea" är en kortroman som handlar om den gamle, kubanska fiskaren Santiago, som inte har fått en enda fisk på 85 dagar. De andra fiskarna säger att han är otursförföljd och hans vän och fiskarkompanjon, den unge Manolin, har tvingats gå över och fiska på en annan båt av sin familj. En dag så åker Santiago ut långt på havet, fast besluten att fånga en fisk. Det dröjer inte länge innan han fått en riktigt stor fisk på kroken, men allting går inte så lätt. Fisken är stark och Santiago är gammal och det är bara början på en lång (ca 85 sidor) kamp mellan fisk och människa.

I slutet så ville jag bara skrika "Varför släpper du inte bara fisken och far hem!?" till Santiago. Jag blev bara så otroligt frustrerad på allt prat om fisketeknik. Hemingways sätt att skriva kan jag inte klaga på - jag tror faktiskt att jag skulle ha tyckt om boken om den inte bara hade handlat om fiske.

En sak som jag tycker är lite dubbelmoral är Hemingways livssyn. Enligt min lärare så är "The Old Man and the Sea" den bok som visar kärnan av Hemingways syn på hur livet bör levas. Att en människa behöver sin värdighet och att man förlorar den om man ger upp. Ändå så tog Hemingway livet av sig... på grund av ålder? Borde han inte ha levt enligt sin egen åsikt då och kämpat för att fortsätta med sitt liv som Santiago?

Sedan: Är någon förvånad att Hemingway är min lärares favoritförfattare? "Macho" personifierad?

Kulturfyran: Indiska böcker och mer

Jag har beslutat mig för att återuppta mitt kulturfyran-svarande...

1. Hur många böcker av indiska författare har du läst?
Är Bali Rai indisk? Om han är det så har jag läst tre böcker av författare med indisk härkomst, då jag hade en Bali Rai-period under mellanstadiet och läste "Rani & Sukh" och "(o)planerat bröllop" flera gånger. Sedan så har jag en bok av en Tanuja Desai Hidier, "Tvära Kast", i bokhyllan och jag tror att även hon har indisk härkomst då boken handlar om en indisk tonårsflicka som har växt upp i USA och inte vet om hon ska se sig själv som indisk eller amerikansk.

2. Från vilka länder kommer de författare som du läser mest? Vilket land har du aldrig läst någon bok från?
Ja, jag är ganska så säker på att USA toppar min lista, tätt följd av Storbritannien. Jag tror inte jag har läst någon bok av en kinesisk eller östeuropeisk författare. Samma sak gäller för Afrika. Jag har svårt att komma på någon författare (vars verk jag har läst) som inte är brittisk, svensk eller amerikansk.

3. Hur hittar du nya böcker? Bokrecensioner? Bloggtips? Kompistips? Hyllan på biblioteket? I bokhandeln?
Det är olika. Jag får en hel del boktips genom bokbloggar - Calliope är en säker boktipskälla - men även genom vänner och släktingar. Dock så brukar mina vänner oftast tipsa mig om böcker som jag redan har läst (som "Twilight", "Millenium"-trilogin och "Flickan från ovan"). 99 % av alla mina biblioteksbesök och bokhandelbesök är improviserade, så därifrån får jag också många tips. Oftast så väljer jag bara ut en bok som jag har hört talas om eller som jag tycker verkar intressant - utan allt för mycket information.

4. Det finns en barnbok om en tiger och en björn som vandrar och vandrar för att ta sig till sina drömmars land. Vilket är dina drömmars land?
Jag höll på att skriva Midgård, men sedan så ändrade jag mig. Jag har alltid älskat Tolkiens Midgård, men jag skulle inte vilja leva där... eller jo, tänk att leva som en hob i Fylke.
Annars så är jag riktigt förälskad i Yunnans bergstrakt - fast det beror dels på alla bra minnen som jag har därifrån.

Ja, yes, ja!

Ni minns de där testen som jag tog förra våren? "Which Fantasy/Sci Fi-Character Are You?"-testet som jag, till min förtvivlan, alltid fick Luke Skywalker på?
Min förbannelse är bruten. Jag tog det än en gång - och nu så är jag Samwise Gamgee!
Min favorithob. Litteraturvärldens bästa vän. Frodos BFF.

Tips önskas!

Jag håller på med ett litet pretentiöst projekt. Jag håller på att skriva en lista över böcker som jag måste läsa innan jag fyller 30 år - och inte vilka böcker som helst. Nu pratar vi om böcker som måste läsas. Moderna klassiker, klassiska klassiker och böcker med kulturell betydelse.
Finns det några böcker som du tycker att man borde ha läst för att kunna kalla sig kulturellt bevandrad? (finns det ens ett sådant uttryck?).
Det är bara att ge tips!

Än så länge så består min lista mest av en massa Shakespeare, lite Tolstoy, en gnutta Gabriel García Márquez och en hel del Jane Austen.

Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

Jag tror att jag har blivit mitt gamla jag igen! Nästan i alla fall. Jag har förvandlats till gamla Sara som faktiskt kunde läsa länge utan att förlora koncentrationen. Gamla Sara som tyckte om att läsa - som kände en stark längtan efter böcker. I'm back on track. Eller, för att använda en otroligt dålig vits och referens till en favoritbok: Det här är "The Return of the King". Hahaha. Inte ens jag tycker att det är roligt... och det säger någonting.
(off topic: samtidigt som jag skriver det här så lyssnar jag på The Dandy Warhols We Used to Be Friends och drabbas av en stark längtan efter lite "Veronica Mars").

"Fördjupade studier i katastroffysik" har länge varit överst på min lista över böcker som jag vill läsa - och äntligen så har jag tagit mig i kragen och läst den. Jag har hört den jämföras med "The Secret History", ett mästerverk av Donna Tartt som jag älskar - men paradoxalt nog aldrig orkar läsa. Och ja, det finns vissa likheter. Mer om det senare.

"Fördjupade studier i katastroffysik" ("Special Topics in Calamity Physics") handlar om Blue Van Meer, dotter till Gareth van Meer, universitetsprofessor i statsvetenskap. Alltsedan hennes mors död så har Blue rest runt med sin pappa i deras blå Volvo, medan hennes rätt excentriska far har undervisat i en stad i några månader - bara för att plötsligt bestämma sig för att flytta. Under dessa bilfärder så har hon fått en mer grundlig undervisning än vad hon någonsin kunde ha fått i någon av de tjog high school som hon har gått i. Det här året så kommer det dock att bli annorlunda. Av någon oförklarlig anledning så har hennes pappa bestämt att hon ska få gå sitt sista år i high school i endast en skola, närmare bestämt St. Gallway, en fin privatskola i en liten stad i bergen. Där dras Blue till den mystiska filmvetenskapsläraren Hannah Schneider och hennes "klick" av utvalda elever som varje söndag äter middag hemma hos henne. Allt är inte en dans på rosor. Allt eftersom tiden går så inser Blue att det är någonting som är fel med Hannah, någonting hon inte avslöjar, men vad är det?

(off topic: jag lyssnar just nu på I Touch Myself med XXXX - VARFÖR är den med på min spelningslista? Just ja, för att jag förknippar den med Buffy, bara för att hon nämner den i "Lie to Me", avsnitt från andra säsongen...)

Hur är det då med jämförelserna till "The Secret History"? En grupp välutvalda studenter som har en egen liten klick tillsammans med en lärare. Ett hus där de träffas och äter middag. Hemligheter, mysterier och ond bråd död. Jo, nog kan jag se likheterna. Faktum är att jag under bokens två första delar ständigt letade efter saker som jag kunde koppla ihop med "The Secret History", men den tredje delen tog allting i en helt annan riktning som inte kände helt TSH (från och med nu så kör vi med förkortningar).
I min hjärna så fick Jade och Charles, de stiliga blonda medlemmarna i gruppen, stå för Camilla och Charles, de stiliga blonda tvillingarna. Både Charles I och Charles II har ett liknande nervsammanbrott, men dock inte identiskt. På samma sätt så försökte jag para ihop de andra i Hanna Schneiders gäng med medlemmarna i grekgruppen.

Som sagt, det fanns likheter med TSH, men jag hittade även likheter med en annan av mina favoritböcker - "I en klass för sig" av Curtis Sittenfeld. Båda behandlar tonårsångest, försök att passa in och en förändran efter att man har hamnat i annat sällskap. Båda har samma slags inbitna ångest, som ändå är feel-good-ish.

Vad tyckte jag? Jag förstår inte hur Marisha Pessl har gjort det! Inte bara så gillade jag genuint boken (fast inte lika mycket som tidigare nämnda böcker) - hon måste ha lagt ner ett ordentligt jobb på den! Den är full av citeringar av dikter, böcker, artiklar och uppsatser och på varje sida så finns det med minst en källhänvisning. Jag har aldrig läst en bok som är upplagd på liknande sätt. I slutet finns t.o.m en liten "tenta" utan några riktigt felaktiga svar, men som passar otroligt bra in med bokens tema. Dock så gav alla källanvisningar mig lite panik då vi just nu håller på att skriva vetenskapliga rapporter om genetik på skolan - med liknande källhänvisningar.

De två första delarna var en mix av TSH & "I en klass för sig", men bokens klimax, den tredje delen, innehöll även stråk av "Da Vinci-Koden", "Batman Begins" och lite "Veronica Mars". Trots att det ibland kändes lite Kitty-feeling och att saker gick ihop lite för bra så gillade jag det, fast jag är ju också en av få personer som gillar "Da Vinci-Koden".
(Jag har en liten "fetish" för gömda hemligheter, konspirationer och ledtrådar i historia och konst).

Det konstiga är: Jag hade så mycket mer att skriva om den här boken, men nu när jag väl sitter här så känns det som att mitt huvud har blivit tömt på idéer... eller för att dra en liten anekdot från min dag. Det är som min analytiska essä om Camus "Främlingen" där jag gick på i en hel sida (Word) med en massa obskyra tankar - och helt glömde bort att ta med frågan som vi skulle behandla.

Why can't you stay?

Min DVD har börjat sin väg mot slutet. Igår då jag skulle slå på den så gick den inte igång helt första gången. Den stog bara där och surrade. Andra gången så gick det bättre och den fungerade felfritt... och det här är ingen engångsföretelse. Det har hänt de tre senaste gångerna.

Jag vill inte ha en ny DVD! Jag älskar min gamla. Den är enkel, stilren i silver, har världens bästa och enklaste kontroll som jag kan utantill och är otroligt van med - plus att den passar jättebra i handen. Den kan spela alla skivor och hackar ALDRIG upp sig, till skillnad från den otroligt petiga DVD:n på bottenvåningen som inte ens klarar av ett dammkorn. Min DVD är en gudagåva. Den kan till och med spela brända filmer utan att det blir problem...

... och nu så har den börjat surra. Jag hoppas att den håller! (och att den inte sväljer min "Gilmore Girls"-skiva).

Åttonde maj

Lite om vad jag håller på med just nu:

1. Jag har gjort sista delen av NP i Engelska B, så nu så kan jag gå vidare och fokusera på annat... som NP i Spanska steg 4 och NP i Matte D. Yay.
2. Jag har drababts av "puffy eyes"-syndrome, eller jag vet inte om det finns någonting som heter så, men jag är i alla fall otroligt blödig just nu och har alltid svullna ögon på grund av sorgliga tv-serier.
3. Ett tv-tittande som inte är så sorgligt är "Top Model". Min favoritsäsong, cycle 6, går just nu på trean, varje vardagseftermiddag klockan 16.00. Jag avgudar Danielle, gillar Joanie jättemycket och älskar att hata Jade... och i det sista programmet jag såg, i onsdags, så vann Furonda en roll i "Veronica Mars" som Woodys sekreterare. Hon sa att hon trodde att de andra tjejerna i huset var avundsjuka och ville vara i hennes skor - och ja, det tror jag också! Jag var då i alla fall det. Hallå, hon kramade Logan Echolls!
4. Min läsning går mycket bra, tackar som frågar. Jag har kommit ca 100 sidor in i "Fördjupade studier i katastrof-fysik" och jag gillar, trots väldigt många liknelser.
5. Jag har även tagit och lånat hem "Brideshead Revisted" från biblioteket.
6. Sist, men inte minst, så måste jag bara få bjuda på min nya favoritlåt: A Place Called Home med Kim Richey.
7. Just det, Sandra fyller 17 år idag. Hipp hurra!
   
   

Brain freeze

Jag sitter och försöker avgöra vilket bok jag ska ta och läsa nu. Ett omöjligt uppdrag! Jag har 84 olästa böcker i min bokhylla, men på något sätt så är det något fel på alla av dem!
Av någon oförklarlig anledning så har min hjärna fått för sig att den bara vill läsa "Brideshead Revisted", varför vet jag inte. Tyvärr så finns den inte på biblioteket här - och jag har inte råd att köpa just nu. (Uppdatering: Det finns visst ett exemplar, på engelska och allt, i skolans magasin. Hallelujah!).
Så de stackars övergivna böckerna i min bokhylla blir ratade gång på gång.
Har ni något speciellt tips på hur man väljer vilken bok man ska läsa? Ska man följa sin magkänsla eller chansa? Våga ta hoppet fullt ut?

Just nu så ratar jag "Blonde" och "Vindens skugga" för att de helt enkelt verkar vara för bra, vilket är en ganska dum anledning då man vill ha bra böcker, men just nu så kan jag inte ägna allt för mycket helhjärtad tid åt dem... så de får vänta. "Anna Karenina", "David Copperfield" och "Northanger Abbey" skjuts upp av samma anledning. Klassiker måste man lägga ner tid på. "The Tale of the Body Snatcher" och "Historikern" blir ratade då jag tycker att det känns fel att läsa om vampyrer på försommaren och sommaren (konstigt nog så är det under den tiden jag oftast läser "Twilight" och Sookie Stackhouse series).

Nej, nu får jag ta och köra med min standardtaktik. Ropa ner till nedervåningen och be min syster välja ett nummer mellan ett och trehundra, för att sedan gå och räkna böcker och se vilken det hamnar på.

Prom Nights From Hell av...

...Meg Cabot, Kim Harrison, Michele Jaffe, Stephenie Meyer och Lauren Myracle.
(underrubrik: Åh nejdå, mitt huvud är visst fyllt med annat än Buffy)

En novellsamling med fem "noveller" om övernaturliga, skräckfyllda prom nights som jag köpte på Bangkoks flygplats i höstas. En av anledningarna till att den var så lockande var just skoldanstemat. Jag hatar att vara uppklädd och tillfixad - då jag alltid känner mig mindre tillfixad än alla andra - men ändå så saknar jag amerikanernas alla skoldanser. Inte för att jag tror att jag skulle ha blivit bjuden (jag skulle nog vara en av de där tjejerna som våndas över att se på medan killarna jag känner bjuder någon annan), men det känns som att det är en typisk high school-experience och då jag är high school-fantast (trots att jag har hört från alla möjliga håll att high school är en mardröm) så skulle jag vilja uppleva i alla fall en skoldans. Är det för mycket att begära? Den enda "prom"-lika tillställningen jag får är studentbalen... och då är ju gymnasiet så gott som slut.

Första novellen, "The Exterminator's Daughter" är av Meg Cabot - en favorit bland ungdomsförfattarna - och handlar om en vampyr, en ond vampyr, och utan att säga för mycket så drogs mina tankar genast till Buffy. Buffy-connections är alltid en fördel. Här hade vi tjejer med armborst, kvinnliga kämpar mot all ondska i världen (bland dem vampyrer, demoner, varulvar, you name it) och ett möte och mindgames med Dracula. Någon som förstår vad jag menar? Detta hör dock inte till huvudhandlingen, utan bara till bakgrundshistorien.

Novellen är totalt genomsyrad av Meg Cabot, vilket leder till lite populärkulturella referenser, lite ironi och självkommenteringar. Alltså en typisk tonårsbok, med en liten spark till den nya "vampyrer är goda"-trenden. Undra vad medförfattaren Stephenie Meyer tycker när det drivs med de "oskyldiga" vegetarianvampyrerna?

Andra novellen, "The Corsage", är skriven av Lauren Myracle, en författare som jag inte har så vidare bra koll på eller egentligen... som jag inte har en minsta aning vem hon är. Novellen centrerar kring en ung tjejs önskan att bli bjuden på balen av sin killkompis och stora kärlek. Till sin hjälp så har hon en mystisk bukett (ni vet, sådana där man fäster på armen) med magiska krafter. Behöver jag nämna att man borde tänka efter innan man önskar någonting? (speciellt om man ser en ung kvinna med ett pendelhalsband i närheten - ursäkta Buffyreferensen).

Jag blev faktiskt inte så fäst vid "The Corsage" och inte det minsta skrämd ... eller när de pratade om en mystisk lukt av ruttna blommor så reste sig nackhåren lite, men annars så var den ganska uppenbar.

Den tredje novellen,"Madison Avery & The Dim Reaper", är skriven av Kim Harrison, ännu en för mig okänd författare. Novellens övernaturliga teman är olika sorters "änglar" och andra otrevliga makter som vill vara med i spelet om liv & död. Än en gång - om han är snygg, spring för livet.
Jag tyckte att det var lite svårt att hänga med i mitten när allting skulle förklaras. Jag förstod inte skillnaden på vissa saker och ibland så tyckte jag att de nästan sa emot sig själv. En sak som jag dock gillade är slutet.

Numero cuatro, "Kiss and Tell" är skriven av Michele Jaffe - incognito för mig - och är lite utav en mix av hemliga operationer, superkrafter och vanlig tonårskärlek. Beskrivningen som först kom upp i mitt huvud var "Buffy blir attackerad av Initiativet under balen". Se upp för den snygga killen!
Det här var den novell som jag tyckte bäst om, tätt följt av Meg Cabots vampyrdrama och den följande novellen, nämligen...

..."Hell on Earth" av väldigt välkända Stephenie Meyer som handlar om en bal där mystiska krafter gör sitt bästa för att alla ska ha en sådan otrevlig kväll som möjligt. Den var väldigt... Stephenie Meyer-ig. Alla såg bra ut. Alla hade underbara ögon eller figurer eller hår. En av huvudpersonerna var ovanligt blek, men var dock inte vampyr. Det är fullt av långa blickar, goda dofter, mystiska dragningskrafter och liknande, men faktiskt inte fullt så fånig och skämmig som historien egentligen kunde ha blivit. Det är lite "Twilight" light, minus vampyrerna, Edward och resten av handlingen. En sak som jag började undra medan jag läste: Undra om Stephenie Meyer har sett "The Prom", Buffyavsnittet där Buffy - surprise surprise - har studentbal. För om man använder orden "Hell hound" och "Prom" så kan man inte direkt skylla på mig för att jag gör de kopplingarna.

Några saker sin jag har lärt mig från denna samling:

1. Om jag ser en mystisk, snygg, tilldragande kille/tjej som jag aldrig förut har sett på studentbalen - och om han även ser lite äldre ut och kysser som en gud - då ska jag inte gå fram till honom. Varför är det alltid snygga killar som är bra på att kyssas som är trubbel?
2. Jag kan ta det lugnt. Killen/Tjejen som jag är kär i, men inte varit tillräckligt modig för att faktiskt våga fråga till balen, kommer lagom till balen förklara sina känslor för mig (eller rättare sagt, på balen). Eller så kommer jag träffa mitt livs kärlek där. Så det är bara att ta det lugnt. Om man överlever balen så kan man räkna med att ha en kille vid sin sida.

3. Jag borde nog göra en exorsism.

Maj: Glad och solig vs. grå och deppig

Jag är lite bipolär för tillfället, lite manodepressiv. Ena minuten så är jag jätteglad och vill ingenting annat än att studsa omkring på blomfyllda ängar tillsammans med en massa vilda djur i äkta Disney-style och nästa minut så är jag less, tråkig, huvudvärkande sur och irriterad. Vädret är likadant. Ena dagen är det solsken och varmt, nästa är det grått, blåsigt och kyligt.
Så månadens mix innehåller någonting för alla tillfällen.

Det börjar positivt med underbara KT Tunstall, följt av lika positiva Caesars som sedan tidigare har We Got to Leave och Jerk It Out bland mina favoritlåtar. Detta är följt av The Pretender med Foo Fighters, en låt som jag inte har kunnat få ur huvudet sedan jag hörde den på en uppvisning för några veckor sedan, som ligger på sträcket mellan glada Sara och deppiga Sara. Egentligen så faller den nog under kategorin sura Sara.
Vi fortsätter med annars så upplyftande Marit Bergman, lite moll, som sjunger "there shouldn't be snow on the 10th of May", vilket verkligen stämmer - och håll i er - ibland så snöar det här i början av maj!

Lite The Hives, lite The Killers, perfekt vårmusik. Positivt, sprättigt utan att det blir för somrigt. Sedan går det över till moll med Within Temptation och en låt som också har byggt bo i min hjärna. Jag hörde den på Spotify, glömde bort vad den hette, men gick runt och spelade den på repeat i huvudet hela veckan innan jag till slut hittade den igen. Moll + Kvinna + Piano = Sara gillar. Sedan så blir vi uppåt igen, riktigt uppåt, presommaruppåt, med Sonny J och Lady Gaga... som är den enda "nya" MTV-artist som jag egentligen tycker om.

Listan avslutas med två låtar som redan nu går på repeat. The Diary of Jane går på repeat i två versioner, orginalet och den akustiska versionen (som jag tycker bättre om då den är lugnare och ja, akustisk) - på något sätt så påminner de mig om Angelus och Buffy. Det är ganska konstigt det där med hur man kopplar ihop saker. Pain påminner mig även den om Buffy, då den har varit med i tv-serien hur många gånger som helst under Dingoes Ate My Babys uppträdanden.

Uppdatering: Nu vet jag varför The Diary of Jane påminner mig om Angelus och Buffy! Jag har sett en video om dem på youtube där den låten var med.

Dingoes Ate My Baby

Jag har överlycklig - tack vare Wikipedia så har jag hittat en jättebra grupp. Eller...
Jag har alltid älskat musiken i BtVS (kort för "Buffy the Vampire Slayer") och speciellt det fiktiva bandet Dingoes Ate My Babys låtar. Jag har tidigare försökt ladda ner låtarna, men de fanns ingenstans, för jag sökte såklart på fel sak.
Tack vare Wikipedia så upptäckte jag att Dingoes Ate My Baby såklart är porträtterade av ett riktigt band (minus Seth Green såklart), Four Star Mary - som finns på Spotify! Med exakt samma låtar som de spelar i serien!

"You don't love me, cause I'm not Edward Cullen"

Han har gjort det igen, min idol, Hank Green. Har ni någonsin sett de otroligt roliga och intressanta vlogbrothers på youtube? Om ni inte har gjort det, gör det! Börja med min favoritsång, Accio Deathly Hallows (18:e juli 2007) och missa inte 25 Juli, vilket är Hanks post-DH-video. Det är lite genant att medge, men jag har faktiskt inte sett en enda av den andra brodern, Johns, videoinlägg. Sad, but true. Hank har alltid varit mitt första val.

Nu så har jag upptäckt ännu en underbar sång med honom. I'm Not Edward Cullen, en duett med hans flickvän om hur Edward Cullen har förstört förhållanden då vanliga killar inte längre duger.

Cullen, nej! Dracula... ja?

Jag har gjort ett test, ett "vilken slags vampyr skulle du vara"-test som jag hittade under mina långa runtklickningar. Förvånande nog så fick jag "Noble vampire" dvs. en riktigt klassisk draculian vampyr som bor i slott, sover i kistor och ja, som de viktorianska vampyrerna. Jag som trodde att jag skulle bli någonting modernare efter allla stora "Twilight"/Sookie/Buffy-doseringar.

En fråga löd: "Your vision blurs and fades as blood drains from your cooling body, but you imagine that you can barely see the vampire feeding on you now. It looks sort of like... What?".
Är någon förvånad att mitt svar blev: "Rugged and nice-looking, blonde, wearing a stylish leather trenchcoat"

Leather trenchcoat. Det var det första ordet jag såg och jag tror inte ens att jag brydde mig om att läsa de andra alternativen. Vampyrer ska ha skinnrockar!

Death du Jour av Kathy Reichs

Det är lite genant att medge, efter all kritik som jag har gett till Camilla Läckberg, men Kathy Reichs kör även hon med ett av Läckbergs mest irriterande tricks. Nämligen att hjältinnan upptäcker någonting chockande, som inte avslöjas förrän flera kapitel senare (i detta fall flera hundra sidor senare). Trots det så släpper jag mycket lättare förbi hennes hemlighetsmakeri.

I "Death du Jour" så är Dr Temperence Brennan tillbaka i Montreal över veckan för att hjälpa ett kloster att identifiera skelettet efter en nunna som dog för 100 år sedan och som nu ska bli helgonförklarad. Det skulle bli en ganska lugn vistelse, med småjobb på kriminallabbet, men allting ändras då en mordbrand inträffar. Det blir Tempes uppgift att undersöka det som är kvar av liken och det hemska brottet blir bara värre när ännu fler kroppar hittas i en närliggande byggnad, bland dem två döda spädbarn. Bilder från fallet hemsöker henne även efter att hon har återvänt hem till sydstaterna - och fallet verkar nästla sig in i hennes liv på alla sätt. Andrew Ryan har spårat offren till hennes hemtrakter och plötsligt så tvingas hon tillbaka in i, som guide till Ryan.

En sak som jag tycker är ganska intressant i boken är att Kathy Reichs måste ha varit väldigt dålig på att anteckna detaljer i sina fall då hon helt har missat två offer. De första två offren som Dr Brennan undersöker på mordplatsen nämns aldrig igen. Eller, de nämns i början, men sedan när själva mysteriet tar fart så är de som bortglömda. När Brennan gång på gång går igenom offren hon har stött på så glömmer hon alltid dem. Det nämns aldrig vad de heter, ingen utreder någonsin vad de har för koppling till allting. Det är som att de bara slutar att existera efter att handlingen har förflyttats till sydstaterna.

Jag gillar Kathy Reichs. Jag gillar att hon använder en hel massa, ibland helt oförstålig, riktiga fraser. Hon är ju anthropologist (ursäkta felstavning) på riktigt och har säkert stött på liknande fall förut, så hon vet hur benen ser ut. Hon vet hur en anthropologist arbetar och vad de måste tänka på. Plus att Temperence är så otroligt mänsklig och lätt att älska. Hon blir illamående när hon tänker på riktigt hemska fall. Hon tar jobbet med sig hem. Hon är frånskild, medelålders och har en nästan vuxen dotter. Det här är ingen typisk Hollywood-tappning... bara det att Brennan har världens otur när det gäller överfall, hot och familjesituation. Den enda som har mer otur än Brennan är Sookie Stackhouse.

Det är inte mycket som är likt mellan Kathy Reichs böcker och tv-serien "Bones", även om den ska vara baserad på böckerna, mer än att Temperence Brennan är hjältinnans namn. De har ingenting gemensamt utöver det och de andra karaktärerna finns inte med. Ingen Booth, ingen David Boreanaz. Fast ibland så kan jag inte låta bli att undra om Ryan är inspirationen till Booth, i alla fall i idéen.

En sak som jag måste ge credit för är hur bra Reichs lyckas hålla CSI-faktorn frånvarande. Alltså, det hela "vetenskapsmännen leder utredningen"-faktorn. Dr Brennan förhör inte folk - eller, inte egentligen. Hon råkas bara halka in på ett bananskal från något annat håll. Så är det även i den här boken. Det är Ryan som leder utredningen och håller henne underrättad - för hon är ju ändå delaktig i fallen då det är hon som gör alla undersökningar av offren. Så en stor tumme upp för det. Jag brukar faktiskt störa mig på det när jag ser på CSI, att det är labbråttorna som gör allt fotarbete också...

Främlingen av Albert Camus

Jag ser med fruktan fram emot uppsatsen som vi kommer att få skriva om denna bok. Den kommer säkert att vara djup, psykologisk och svår - särskilt då jag inte riktigt har en åsikt om boken. Eller... Jag var inte så insatt när jag läste den. Jag ville bara få det överstökat.

"Främlingen" handlar om en ung man, vars namn jag inte ens kan komma ihåg (det här bådar gott inför uppsatsen). Mersault heter han visst enligt Google. I alla fall så händer en massa saker honom, mest på grund av (eller trots) hans närmast bortstötande attityd. En slump leder till en annan och innan 100 sidor har gått så har Mersault hamnat i fängelse, dömd för mord, och väntar en rättegång där alla saker han gjort under de närmsta veckorna kommer att vridas.

Förlåt, men jag fattar inte varför huvudpersonerna i nobelprisvinnande författares böcker alltid måste vara så osympatiska? Vi har Mersault som är närmast... apatisk. Han bryr sig inte om sin mammas död, han har inga åsikter då folk frågar honom om saker, han älskar inte Marie, han kan tänka sig att gifta sig med henne om hon nu vill det. Han tar aldrig några initiativ och det driver mig till vansinne!

(Sedan så har jag sedan tidigare stött på dvärgen från "Dvärgen", världens mest osympatiske bokkaraktär).

Enligt vår lärare så var Albert Camus en av de första författarna inom existensialismen, men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om det. Existensialismen ska, om jag har förstått det rätt, vara ett slag mot absurdismen efter andra världskriget och ska visa att livet visst är värt att leva, men Mersaults tankar går gång på gång emot de synpunkterna. Vid ett tillfälle så tänker han till och med att det inte är någon idé att han gör någonting, då han lika till slut ska dö... och de orden är nästan exakt hur min lärare har beskrivit absurdismen.

Sedan, av någon anledning, så kom jag plötsligt att tänka på "The Catcher in the Rye" under min läsning. Jag klagade flera gånger på att jag inte tyckte om Camus direkta sätt att skriva. Jag tyckte att det var mycket upprabblingar. (Han gick till fönstret. Han rökte en cigarret. Han tittade ut över gatan). Ja, det var inte så mycket detaljer och tre olika händelser kunde ta plats på samma sida och det var dessa direkta händelser som fick mig att tänka på "The Catcher in the Rye". Fast, konstigt nog, så älskar jag Salingers sätt att skriva.