Eftersom avresedatumet närmar sig så bestämde jag mig för att ta itu med min "kina-lit" och läsa in mig lite på landet... och vad är bättre än en memoar av en västerländsk kvinnas liv i Peking?Rachel Dewoskin, en amerikansk poet och skådespelerska, har i "Babes i Beijing" berättat om sina år i 90-talets Peking. Hur hon började att arbeta på ett PR-företag - utan någon som helst erfarenhet, men ändå tjänade mer än sina kinesiska kollegor. Hur hon fick rollen som Jiexi, en amerikansk student i Beijing, i den populära tv-serien "Utländska babes i Beijing" och hur serien speglade kinesernas syn på västlänningar.
Jag läste ”Babes i Beijing” som research innan jag åker till Kina. Förde det något bra med sig? Förutom en massa intressanta kunskaper om livet i Kina, nej. Igenom hela boken så försöker Rachel att hålla sig innanför de kinesiska sociala reglerna. Allt hon gör blir fel, för de har ett helt annat språk, helt annat minspel och saker som verkar självklara för oss västerlänningar har en helt annan betydelse där. Nu hade ju Rachel det svårare eftersom hon förutom allt det även pratade kinesiska – vilket bidrog till att hon verkligen var tvungen att ”tänka innan hon öppnade munnen”. Jag kommer nog inte ha samma problem som henne, men jag är rädd. I boken så behandlas hur invånarna i Beijing ser på västlänningar, vilka oftast döms efter amerikaner för västlänning som västlänning. Amerikaner är tjocka, fria, uttrycker sig högt och okonstlat, är känslosamma och lössläppta. Om det är så alla kommer att döma mig i Kina så… Jag är lite rädd för att åka dit eftersom jag känner på mig att jag säkert kommer att förolämpa någon utan att själv veta om att jag gör det.
Rachel berättar om 90-talets mitt och slut, så mycket har ju kanske ändrats sedan dess. Kina hade precis öppnats igen efter att ha haft gränserna stängda för omvärlden och numera så har ju Kina mycket bättre kontakt med omvärlden. (I boken som jag håller på att läsa nu, ”Beijing Doll”, så verkar pekingborna ha mycket bättre koll på västvärlden…).
Vanligtvis så brukar jag inte läsa facklitteratur – jag har problem att läsa allting utan en riktig handling, så det var lite halvkämpigt att ta sig igenom vissa kapitel ibland. Det var intressant med allt fakta, men jag blir så otålig när ingenting händer. Första halvan av boken gick bra och lätt att läsa, men i slutet så börjar boken mer och mer att handla om situationen i Kina än om Rachels liv.
Ett problem jag hade var att jag omöjligt kunde hålla isär de olika personerna. Rachels kinesiske pojkvän Zhao Jun blandades ihop med konstnären Zhou Wen och ibland så far jag tvungen att gå tillbaka och se VAD hennes pojkvän hette – eller gissa. Jag kommer nog att få seriösa problem i Kina.
Rachel berättar om 90-talets mitt och slut, så mycket har ju kanske ändrats sedan dess. Kina hade precis öppnats igen efter att ha haft gränserna stängda för omvärlden och numera så har ju Kina mycket bättre kontakt med omvärlden. (I boken som jag håller på att läsa nu, ”Beijing Doll”, så verkar pekingborna ha mycket bättre koll på västvärlden…).
Vanligtvis så brukar jag inte läsa facklitteratur – jag har problem att läsa allting utan en riktig handling, så det var lite halvkämpigt att ta sig igenom vissa kapitel ibland. Det var intressant med allt fakta, men jag blir så otålig när ingenting händer. Första halvan av boken gick bra och lätt att läsa, men i slutet så börjar boken mer och mer att handla om situationen i Kina än om Rachels liv.
Ett problem jag hade var att jag omöjligt kunde hålla isär de olika personerna. Rachels kinesiske pojkvän Zhao Jun blandades ihop med konstnären Zhou Wen och ibland så far jag tvungen att gå tillbaka och se VAD hennes pojkvän hette – eller gissa. Jag kommer nog att få seriösa problem i Kina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar